Jag är ingen fredsbevarande styrka

Idag har jag äntligen varit på Nolia. Jag har kört barnvagnen i bakfötterna på 781 människor. Ungefär 90% av gångerna med flit. Om man har ett vapen ska det ju användas. Att gå omkring med barnvagnen och liksom bara “hota” att köra på någon som någon annan sorts fredsbevarande styrka är inte min stil.

Folk som kliver in genom öppningen till ett tält eller en mässhall och bara står där MITT i ingången och funderar åt vilket håll de ska gå alltså. Dem MÅSTE man vara tydlig mot. Så ta med er barnvagnen till Nolia om ni har en. Gullefjunet satt på makens axlar medan jag gick bärsärkagång med barnvagnen förresten.

Som ni vet är jag ju ute efter en Mirakelborste som städar hela huset utan min inblandning. Och på Nolia är ju alla produkter “mirakel”. Till “mässpris”. Jag såg mirakel-köksknivar på flera ställen. Alla var bäst i test. Mikrakel-olivolja, mirakel-skor, mirakel-massagedynor. Självklart fanns det även en mirakel-borste. Eller en magisk borste för att vara mer exakt.

Jag kan dock ingenting berätta för er om den här borsten för jag kunde inte stanna och lyssna på demonstrationen. Jag var upptagen med att mirakelsopa golvet i Noliahallen med min dotter. Hon vägrade åka vagn, sitta på makens axlar eller låta mig bära henne. Tyvärr vägrade hon även gå på fötterna. Så hon gick på knä. Det var jättesmutsigt på golvet så det känns ändå bra att vi gjorde en insats där och städade upp litegrann.

Jag hade tänkt att jag skulle berätta för er om de bästa produkterna på mässan och så där. Men jag hann liksom inte se så mycket. Jag körde ju barnvagn. Jag kanske åker tillbaka en dag till och lämnar barnvagnen hemma.

EN sak köpte vi dock. En sten. Tanken med stenen var att den skulle sysselsätta gullefjunet. Det gjorde den också, men när vi väl hittade räddnings-stenen var det dags att åka till frissan. Det var i alla fall en mirakel-sten.

Miraklet med den här stenen var att den kostade 60 kr. När vi kom hem vägde jag den och den väger 183 gram. Det blir 32,78 öre per gram sten. Men det var dock 60 välinvesterade kronor. Sten-Kisse heter den förresten.

 

Frågestund

Frågestunder är populära på bloggar. Jag ska inte ha någon frågestund. Men Mondocane har bjudit in till frågestund. Det är jag som har lyckat uppvigla henne till detta.

Mondocane är ju anonym och mycket hemlig. Hon säger att hon är så tråkig och ointressant att ingen vill läsa om henne och hennes liv. Men det är ju därför folk läser bloggar, för att rota i andras liv. Hur tråkigt och ointressant det än är.

Men ibland ger hon små ledtrådar om sig själv och sitt liv. Men bara något litet då och då. Hon skrev om ett inlägg om jobb och inlägget fick en att undra vad hon jobbade med på Irland. Jag tror mig veta vad Mondocane heter på riktigt, man får en ledtråd från hennes email-adress, så jag googlade henne. Jag hoppades att jag skulle få upp någon träff som visade att hon varit en berömd poledancer på Irland. Hon verkar lite intresserad av porr och poledancing. Det som dök upp i sökningen får mig dock att tro att hon har jobbat vid ett skrivbord och inte vid en påle. Men så länge hon inte berättar själv hur hon tjänar sitt levebröd när hon inte är föräldraledig så lever hoppet om att hon har ett oanständigt yrke.

En annan gång skrev hon att “min livsstil är så långt ifrån min brors gillande man kan komma inom mina ekonomiska möjligheter”. Då undrade jag i flera timmar vad Mondocane har för spännande livsstil och vad det är som hennes bror ogillar så mycket.

Kila över och ställ frågor till frågestunden så att vi får veta mer om Mondocane. Om ni inte vet vad ni ska fråga kan ni ju fråga vad hennes favoritfärg är, hur hon träffade sin gamla gubbe till make, om han pratar svenska, vad hennes favoriträtt är, om hennes lägenhet är inredd i modern/shabby chic/annan stil eller var hon egenligen står i feministfrågan. Eller så googlar ni “frågestund” och kollar på andra bloggar vad man ska ställa för frågor i en frågestund och kopierar dessa frågor och ställer dem till henne.

Jag orsakade en mini-tsunami

Alltså, egentligen var det meningen att jag inte skulle tråka ut er mer med historier om vårt bad. Men jag glömde en viktig sak igår.

Förutom snurrelisnurr-kanan fanns det ju en till vattenrutschkana där vid poolen på Norrstrand. Den var mycket kortare, men brant. Så här ser den ut, fast de har målat om den, så nu är den gul.

Dottern har ingen urskiljningsförmåga när det gäller rutschkanor, hon tycker att ALLA är lämpliga för hennes ålder. Ungefär så här lät det igår “den – nej den är för brant – åka den – nej den går så fort – måste åka – den är för stora barn – måste åka den rutschkanan”.

Jag studerade barnen som åkte rutschkanan. Det gick ju fort. Men vattnet var inte alls djupt, bara typ 25 cm. Det plaskade ju när barnen landade. Men inte så jättefarligt, de gled liksom på vattnet också skvittrade det litegrann.

Så jag tänkte att gullefjunet kanske skulle kunna åka om hon satt i mitt knä. Men jag beslutade mig för att testa själv först.

Nu är liksom grejen att de här barnen som jag hade studerat när de åkte vägde kanske max 25 kg. Ni behöver inte gångra det med tre för att komma fram till min vikt. Men ni får gångra med mer än två. Närmare tre än två. Dessutom har jag ju större röv än barnen. Dvs större “åkyta”.

Barnen åkte fort i rutschkanan. Jag åkte som en oljad blixt. Det här med att bromsa genom att hålla emot med fötterna som brukar funka i rutschkanor gick inte alls. Sen när jag landade i vattnet så gled jag inte alls på vattenytan och skvittrade lite vatten.

Först sjönk jag som en sten till botten av det 25 cm djupa vattnet. Det gjorde lite ont. SEN gled jag. På botten av bassängen. Sen när det tog stopp för mig. Ja, då hade jag satt vattenmassorna i den grunda poolen i rörelse. Så vattnet fortsatte som en liten mini-tsunami genom barnpoolen och slog emot kanten på andra sidan. Jag misstänker att badvakten som satt uppe i ett torn fick vattenskvitter i ansiktet.

Inga barn skadades under den här övningen. Gullefjunet fick inte åka den rutschkanan.

Kärlek är…

Klockan är kvart i tolv på kvällen. Jag står vid diskbänken för att ta itu med middagsdisken. Vi åt middag för många timmar sen, så matresterna har torkat fast på tallrikarna och i stekpannan. Diskproppen har gått sönder och diskvattnet läcker ut ur hon. Hur kan en diskpropp av gummi gå sönder? Jag måste ha slitit ut den.

Just då går maken förbi. Också säger han “Det är bara fem dagar kvar du”. Tills hans gips åker av alltså.

Då vet man att man har valt rätt man. För han kan avläsa mitt lidande bara genom att se min ryggtavla. Säger några tröstande ord vid precis rätt tillfälle. Ord som är ett löfte om att nästa vecka ska han diska.

Då blev jag så glad att jag var tvungen att göra en paus i disken och hämta ett trähjärta för att illustrera vår kärlek för alla mina fina bloggläsare.

Idag har jag uppfostrat andras barn

Idag kapitulerade jag, så idag vi har badat. På Norrstrandsbadet i Piteå.

Vad behöver ni mer veta om det här badet?

  • Det var kallt. Ännu kallare i luften än i vattnet, och det säger inte lite.
  • Jag badade med stubbiga ben, jag orkade inte raka dem i morse heller. Det kändes inte så farligt med min stubb heller när jag upptäckte jag inte var ensam med denna bort-prioritering, en av de andra morsorna hade tom lockigt hår på baksidan av låren. Lady Dahmer skulle ha blivit till sig av lycka över den håriga feministrörelsen i poolen.
  • När den tredje ungen sa “får jag åka före er?” i stora snurrelisnurr-rutschkanan så fick det vara nog. Tre ungar låter kanske inte som så mycket. Men ni var inte där och hörde hur ohyfsade de lät när de frågade. Som att de tog för givet att svaret skulle bli ja. Jag var fan störst på hela rutschkanan så varför ska jag släppa fram alla dessa ohyfsade ungar bara för att de tycker att vi åker för sakta för att jag sitter upp med gullefjunet i knät? Jag skulle ju ha blivit stående där uppe på toppen av vattenrutschkanan hela dagen eftersom VARJE unge tyckte att de skulle gå före.
  • Så då fick femåringen både höra att han INTE fick åka före oss och att han skulle passa sig väldigt noga för att börja sitt åk förrän han såg mig och min skatt längst ner, och att vi planerade att åka sakta.

Det var allt. Nu kan ni titta på en bild när vi badar och sen kan ni surfa vidare till någon viktigare blogg med mer allmänutbildande material.

Men kom tillbaka imorgon. Då har både jag och stumpan tid hos frissan. Inte hos frissan som försökte kväva dottern sist. Vi ska klippa oss hos Lisma. Jag kommer förmodligen att ha något viktigt att berätta efteråt.

Jag kanske åker på Nolia också. Det kommer att hända förr eller senare, med eller utan maken, och nu är det inte så många dagar kvar att leka med. När jag har varit på Nolia är jag övertygad om att jag kommer att ha både en och annan viktig sak att berätta. Det är helt omöjligt att man kan sätta upp staket runt ett så litet område och fösa in tusentals människor utan att jag har något att informera om när jag har varit dit och inspekterat.

Svalor flyger som fyllon

Vi har suttit på balkongen till kvart i nio ikväll. Fint väder alltså. Utifall att ni är intresserade av väderhistorik, för nu är det kallt. Vi har tittat på svalor. Vi har massor svalor som flyger runt vår balkong.

Gud så tråkigt tänker nu 99% av mina läsare. När vi bodde i en världsmetropol brukade vi inte titta på svalor, och då skulle jag också ha tänkt så. Men nu bor vi inte in någon form av metropol överhuvudtaget längre. Man anpassar sig och hittar nya nöjen.

Svalor är faktiskt ganska underhållande. De flyger som om de vore packade. Jag orkade inte hämta kameran så jag har inga bildbevis så ni får helt enkelt lov att tro mig, eller gå och ut titta på svalor själva.

Pappatidning

Maken: Vem var det som ringde?

Jag: En säljare från någon Pappa-tidning.

Maken: PAPPA-TIDNING?!

Jag: Ja, vad betyder det där tonfallet?

Maken: Pappa-tidning?

Jag: Ja hon undrade om jag ville köpa en annons i deras pappa-tidning.

Maken: En pappa-tidning? En tidning för pappor om att vara pappa?

Jag: Ja, precis det.

Maken: Jag är glad att du sa nej.

Jag: Varför det? Tror du att det skulle vara bortkastade pengar? Tror du inte att det är många pappor som köper pappa-tidningar och fattar sina beslut om var de ska köpa kläder till sina barn utifrån de annonser som de hittar i tidningen?

Maken: Jaha, en ANNONS. Jag trodde att det var en prenumeration på en pappa-tidning hon ringde om!

Jag: Nej, hon hade nog hört talas om att du anser att allt som har med graviditeter, förlossningar, amning och föräldraskap är en väl utprövad process som man inte behöver läsa på om för det ordnar sig av sig självt.

Livet ljusnar

Ja jag vet att det snart är höst och blir mörkt tidigare på dagarna och snart går solen ner redan kl 2 på dagen.

Men den här veckan bjuder på flera ljuspunkter för mig. Jourdagis-skiten som ligger i en avlägsen del av kommunen är äntligen över och vårt dagis (ja, ja, ja, jag vet att det heter förskola om man ska vara PK) har öppnat igen. Vårt dagis ligger på andra sidan gatan. Kanonbra när man ska hämta och lämna.

Mindre bra när man sitter vid datorn och ska jobba och man hör gullefjunet gråta i lekparken. Då blöder mammahjärtat och man måste gå ut på balkongen för att kolla vad som hänt och om personalen verkligen klarar av att trösta MIN dotter. Man är ju lite rostig så här efter sommaren så idag höll jag nästan på att springa dit när jag hörde henne gråta och säga att det kanske är bäst om hon får följa med mig hem. Men jag såg att Gunilla hade situationen under kontroll så jag återvände till skrivbordet.

Den andra efterlängtade händelsen den här veckan är att det är makens sista vecka i gips. På söndag har det gått fyra veckor. Fast jag hade tänkt föreslå att han lindar av dem redan på lördagkväll, några timmar hit eller dit kan väl inte spela någon roll, och att vi köper och korkar upp en flaska champagne. Sen måste maken träna upp handlederna igen och en mycket bra rehabiliteringsövning för att göra det är att diska.

All den där lyckan har ni ju ingen nytta av, det gör ju bara mig glad. Fast jag har något åt er också så att ni också kan känna er lyckliga. Ni kan spara pengar. Om ni har barn alltså, ni andra måste hitta på något eget att vara lyckliga över. Det är 25% rea på sommarkläder i Kidkit-butiken nu.

Kvinnoanpassad friidrott

Jag har noterat att de har kvinnoanpassat några av grenarna i friidrotten.

Kvinnorna springer 100 meter häck medan männen springer 110 meter häck. För när kvinnorna har sprungit 100 meter så ORKAR de bara inte 10 meter till. Om det var matkasselöpning-med-kasse-i-varje-hand skulle kvinnorna springa 200 meter och männen 100 meter.

Kvinnorna tävlar i 7-kamp medan männen tävlar i 10-kamp. För kvinnorna har helt enkelt inte tid med mer än 7 grenar, de har ju andra sysslor att sköta också. Om det var vardagslivskamp skulle kvinnorna ha 20 grenar och männen 3.

Kvinnor går 20 km medan männen går 50 km. I maraton kan män och kvinnor klara av samma distans. Men det tar längre tid att gå, så kvinnor har helt enkelt inte tid att gå lika långt som männen. Om det var rask-gång-efter-ungar man tävlade i skulle distanserna för män och kvinnor vara de omvända.

Jag tycker att det är bra och modernt att de har anpassat grenarna på det här sättet så att även kvinnor hinner klämma in lite elitidrott i schemat.

Söndagsprat

Varje söndag har Carola Sunday Talk. Det är ett kristet inlägg som handlar om gud eller jesus. Tror jag i alla fall, jag brukar inte läsa dem. Just nu blev jag helt osäker på om gud och jesus är namn som bör ha stor första bokstav eller inte. Gud och Jesus.

Däremot brukar jag ibland läsa om Carolas dotters hårförlängning. Det fascinerar mig att så många människor har tid eller ork att bry sig om vad andra människor gör eller inte gör med sina barns hår. Det här inlägget på hennes blogg har i skrivande stund 445 kommentarer.

En del människor går ju till kyrkan på söndagar. Det gör inte vi i vår familj, trots att det ligger en kyrka ca 25 steg från min morsa och farsas ytterdörr. Jag gick i söndagsskolan när jag var liten och fick så mycket guds ord att det kommer att räcka åtminstone tills jag går i pension.

När vi bodde i London brukade vi gå på puben och dricka öl på söndagar. Sunday lunch på puben är en mycket civiliserad umgängesform som England borde patentera och exportera. Nu för tiden när vi bor i Norrland åker vi rutschkana på söndagar. Inte varje söndag, men på tok för ofta för min smak.

Speciellt för tillfället när maken bara står och tittar på med sina gipsade armar och jag måste ta alla åken själv. För gullefjunet hon vill minsann inte längre åka rutschkanor som man kan övervaka stående på marken. Klättra som någon annan sorts apa ska man göra. Vi kan väl beskriva det som så att jag är inte fullt lika smidig som henne när jag klättrar.

Dagens rutschkana ligger på Piteå Havsbad. Man skulle kunna säga att det var gratis att åka, för det var ingen biljettkassa vid stegen upp. Men efter vi betalat 65 kr för lunchmackorna och 30 spänn per glass så kändes det som att de hade fått rikligt med betalt för rutschkane-åken också. Med Havsbadets priser kommer snart ingen annan än ryska överklassen att ha råd att semestra på Piteå Havsbad.

Jenny efterlyses

Idag har det varit trångt här på bloggen. Imorse hade jag lika många besök på en enda timme som jag brukar ha på hela dagen en vanlig söndag.

Vilket av mina litterära mästerverk är det då som har dragit till sig all denna uppmärksamhet? Jo det här inlägget om ärlighet och att Jenny skulle supa.

Inlägget är ju flera veckor gammalt så jag vet egentligen inte varför det helt plötsligt dragit till sig så många läsare. Man kan kanske gissa att någon av Jennys kompisar på något sätt hittade inlägget och spridit länken. Så då kanske man skulle kunna tänka sig att även Jenny har eller kommer att hitta hit.

Om du läser detta Jenny får du gärna höra av dig, du hittar min e-mail i högerspalten. Eller om någon som känner Jenny läser det får ni gärna göra henne uppmärksam på att jag gärna skulle vilja komma i kontakt med henne.

Den här bloggens läsare vill ju veta hur Skellefteåfestivals-fyllan var och om du hade någon ågren dagen efter. Det vore ju fantastiskt roligt om du kunde ställa upp på en liten blogg-intervju och berätta om kvällen. Det behöver ju inte alls vara ALLT som hände under kvällen, det räcker jättebra med det du kommer ihåg.

En gång fick maken hänga tvätt under övervakning

Ni som har hängt med här på bloggen ett tag vet ju att maken har tvättmaskinsförbud. Fast jag har ju listat ut att han kanske färgade tvätten med flit för att slippa tvätta.

Så jag har ju gjort några försök i att under övervakning låta honom göra små tvättrelaterade övningar. Som att hänga tvätten till exempel. Då påstod han att torkstället var för litet. Så här såg det ut när han hade fyllt torkstället med tvätt.

När jag hade hängt om samma mängd tvätt var torkstället inte för litet längre för då såg det ut så här.

Det känns inte riktigt som att maken är redo för att ta något eget ansvar för tvätt ännu.

 

Coca-Cola eller saft

Maken tycker inte om Coca-cola. Han tycker inte om det, också tycker han att det är ohälsosamt. Jag däremot dricker minst en, oftast flera Cola om dan. Gullefjunet tycker också om Coca-cola, om hon ser en vill hon ha.

Med jämna mellanrum brukar maken säga till mig “Nu måste vi ta itu med det här med att gumman vill ha Coca-cola ständigt och jämt. Du får ställa undan burkarna/flaskorna där hon inte ser dem”. Maken säger detta med ett tonfall som om att det är Djävulens frukostdryck vi pratar om.

Alltså, jag tycker inte heller att Cola är en lämplig varje-dag-dryck för en tvååring. Jag håller med maken om att gullefjunets Coladrickande skall begränsas till typ lördagar och speciella tillfällen. Hon får inte Cola av mig varje dag om det låter som det. Nej minsann, jag kör en sorts regler för mig och ett annat regelverk för flickebarnet. Gör som jag säger – inte som jag gör är absolut en filosofi som jag ansluter mig till.

Så nu sitter jag här på balkongen och smygdricker en Coca-cola och bloggar på laptopen.

Jag har låst grinden så att gullefjunet inte kan komma ut och se vad jag gör. Hon står och hänger på grinden och gastar “jag måste komma ut” varvat med “mamma måste komma in”.

Vuxendrycken saft däremot, och juice, det tycker maken om. Så det är inget han jämställer med världens elände som krig, fattigdom och karies. Om dottern ber om äppeljuice till middagen då går det bra att göra avsteg från mjölk-eller-vatten-till-maten-regeln.

Sammanfattning av bloggsommaren

Nu är det augusti. Det är inte mycket kvar av sommaren nu. Så jag tänkte att jag skulle göra en kort sammanfattning av hur sommaren har sett ut i bloggvärlden, med länkar och allt.

Trebarnslandet har solat benen. Sofia har solat benen. Suzan har solat benen. Jessica har solat benen. Elisa har solat benen. Pernilla har solat benen. Sara har solat benen. Annan Sara har solat benen. Blondina och hennes vän har solat ett ben var. Jenny har solat benen. Massor med andra bloggare har också solat benen men nu orkar jag inte länka fler.

Jag har inte solat benen. Man kan få hudcancer. Men så här ser mina ben i alla fall ut när jag inte solar dem.

Nolia eller inte Nolia

Idag börjar Nolia i Piteå. Jag sitter här och funderar över om vi ska åka dit idag eller en annan dag. Vädret är ju lite halvtaskigt så det är ju säkert massor med folk. Men tänk om någon supernyttig sak som finns på Nolia tar slut redan idag om jag inte åker dit första dagen?

När jag var fjortis köpte jag till exempel ett mirakelpuder på Nolia. Det hade glitter i och om man gick på disco i det så glittrade man i kapp med discokulan. Nu är jag ju alldeles för gammal för att gå på disco så jag behöver inget mirakelpuder.

Men det finns kanske någon mirakelstädborste som städar hela huset medan man sitter i soffan och tittar på. Om det finns så behöver försäljaren inte ens berätta för mig hur mycket pengar jag kommer att spara över en livstid genom att köpa borsten för 1499 kr. Jag undrar alltid om de pratar om min eller borstens livstid när de säger så. Men jag slår till med en gång utan att behöva någon övertalning.

Jag såg dessutom i tidningen att Piteortens Chark skulle vara på mässan. Vi kanske skulle kunna äta lunch gratis där genom att äta oss mätta på smakprover. Jag har sett många människor äta en hel lunch av smakprover när man varit på marknader och mässor. Så vi skulle ju kanske också kunna göra det.

Jag har studerat människor som uppför sig på det här sättet och jag har räknat ut vad som är A och O i gratisätandet. Det gäller att inte skämmas. Varken för att man armbågar sig fram och sedan skyddar sin position och inte släpper fram någon annan. Och man får absolut inte skämmas för att man äter sig mätt på smakprover.

Eller så kanske jag skulle kunna berätta för dem att jag har bloggat om dem idag. Då blir de kanske så glada att de lägger upp gratisprover på en tallrik åt oss så att man inte behöver stå och trängas med de andra gratis-lunchgästerna.

Jag ska fundera vidare på om vi ska åka på Nolia idag eller inte. Maken tycker att vi ska åka och bada så att stumpan får “simma” litegrann. Det är ju lägligt att hitta på bad som aktivitet när den förälder som vill bada har båda armarna i gips och den förälder som tycker att det är kallt att bada har orakade ben.

Lunchtips

Jag tror att det är så att många av mina läsare sitter och tänker “å vad min vardag är jobbig, jag är så otroligt tacksam att jag har hittat Prinsessans blogg och att hon hjälper mig med tips på hur man underlättar sin vardag”.

Det är inte så att någon har lämnat någon kommentar eller emailat mig och sagt det här. Jag känner det bara på mig, jag är litegrann av en människokännare förstår ni.

Nu får ni därför ett tips på hur man ordnar snabb lunch. Inte bara en dag utan många dagar.

Köp två kilo varmkorv. Öppna burken och koka önskat antal i en gryta.

Resten kastar man i frysen. Tio korvar i varje påse brukar vara lämpligt för att underlätta nedstuvningen i frysen. Sätt klämma på påsen istället för att knyta så är det lättare att öppna och ta fram bara det antal korvar du vill ha nästa gång.

Mitt absolut bästa tips är att äta stående vid bänken. Då blir det bara en enda gryta till disk.

Men om det nu nödvändigtvis måste dukas rekommenderar jag att ni gör det själva. Åtminstone om ni har en make som envisas med att ställa ketchupflaskan upp och ner fastän den är full. För ketchupen behöver bara rinna ner när flaskan nästan är tom. När den är full så får man en halv ketchupflaska på korven/tallriken om flaskan har stått upp och ner.

Mätt o glad, nästan ingen disk och frysen full med lunch för många fler dagar.

 

Kvalitetsburk

Jag har inte geocachat så mycket på sistone. Jag tror inte att jag kommer att åka på några geocaching conventions för att mingla med andra geocachare. Jag tror nog inte ens att jag kommer att köpa någon för ändamålet specialanpassad GPS. Det känns inte riktigt som min grej, burkarna är ju oftast gömda ute i terräng. Jag tycker att terräng ska avnjutas på avstånd. Eller till och med gärna på bild.

Men häromdagen hittade vi i alla fall den där burken nere på Kvarnen. Den låg inte gömd hos Nisse och Gerd. Jag fick en ledtråd av geocache-gömmarens dotter i kommentarerna här på bloggen. Så när vi var och fikade skickade jag iväg maken att leta igen. Projektledarskap.

Det var en riktig kvalitetsburk. Torr och fin loggbok, till skillnad från den vid fyren. Gullefjunet blev helt till sig över bytesgrejorna, till skillnad från den burken som hade en slips i.

Hon hade väldigt svårt att bestämma sig för om hon ville ha bilen, gubben eller armbandet. Men till slut blev det armbandet.

När man tar något ur lådan ska man ju lägga dit något annat. Jag följer minsann reglerna. Så jag la dit den här.

Nu vill jag påpeka att jag inte brukar gå omkring med flinta gubbar, som ser ut som att de ska tappa glasögonen när de blir våldsamma med pinnen, i fickan utifall att jag skulle hitta någon burk att lägga dem i. Jag köpte i kvarnens loppisrum.

Som sagt en riktig kvalitetsburk, i alla fall om man har en tvååring med sig. Dessutom fanns det med en förklaring till varför det låg en plastburk med helt random prylar gömd där vid kvarnen.

Burken blev ju inte sämre av att jag la dit en gubbe heller. Åk dit och leta burken nu. Men kom ihåg att om man tar något ur burken ska man lägga dit något som är lika fint eller finare. Så om ni vill ha min flinta gubbe måste ni ta med er något riktigt fint att lägga dit istället.

Lassi Karonen tar guld på fredag

Svenska journalister kan ju ingenting om rodd så jag tänkte att jag skulle styra upp det här litegrann och berätta hur det går på fredag i männens singel scull final. Eller i männens enmansrodd-i-båt-med-två-åror-utan-styrsman som de förmodligen kallar det på Sveriges Television. Svenska tidningar yrar bara på om saker som tex utifall Prins Daniel och Carl-Philip någonsin sett en större människa, istället för att berätta om förutsättningarna på fredag.

Karonen tar guld. You read it here first – kom ihåg det.

Bilden lånad från www.lassikaronen.se

Det gick väl sådär när jag tipsade er om rätt rad på Stryktipset. Men jag är mer insatt i rodd än i fotboll. Så den här gången har jag nog rätt.

Idag på semifinalerna såg jag nämligen att Karonen var bäst. Att Drysdale vann semin är nog bara taktik från svensken. Invagga motståndarna i falsk trygghet så att de tror att han inte är något riktigt hot. Om ni inte tror mig kan jag utveckla litegrann.

Karonen är tyngst. Det är bra på Dorney Lake, för det är ett riktigt blås-hål. Så om vinden friskar på rakt i ryggen på dem på fredag, och det gör den säkert, gynnas Karonen. De spe-mager-nervösa motståndarna som bara väger mellan 93-100 kg kommer inte att klara vinden lika bra som Karonen med sina 105 kg. Varje kilo är viktigt serni. Ja, inte den typ av kilon som jag bär på nuförtiden förstås, men OS-roddarnas kilon.

Alan Campbell vinner ju inte. Han är roddens Tim Henman. Engelsmännen hoppas och inbillar sig att nu är det dags, men han vinner aldrig något som är viktigt. Hans hemmaklubb är dessutom Tideway Scullers. De är vanligtvis inte alls lika bra som de inbillar sig att de är. Tideway Scullers och deras roddare kallas förresten för Scrubbers (efter fängelset Woodworm Scrubs). Fast Campbell har inte suttit i fängelse (vad jag vet) så det var bara en liten bit kuriosa för er, och kanske inte så relevant i den här sportsliga analysen. Men man kan ju inte ha en guldmedaljör som kallas för Scrubber, så han vinner inte.

Mahe Drysdale vinner inte heller. Han ramlade av cykeln i juni. När det är 500 meter kvar kommer han att få en blackout och bli rädd för att det ska komma en våg och att han ska trilla ur båten. Det säger sig självt att någon som trillar av cykeln 6 veckor innan OS inte kommer att palla trycket. Dessutom är han också medlem hos Scrubbers när han ror i England, och det har vi ju redan konstaterat att en Scrubber inte bör vara guldmedaljör.

Ondrej Synek brukar inte paddla omkring i London, vad jag vet, så honom vet jag inte riktigt hur jag ska skriva ner. Han såg ju onekligen lite bra ut idag. Men han peak-ade ju för tidigt. Det är inte idag som räknas. Han kommer att ha träningsvärk på fredag. Så han vinner inte heller. Han kanske tar silver däremot. Karonen däremot har krafter kvar som han plockar fram på fredag.

Hacker och Aleksandrov skriver vi bara av. Det syntes ju lång väg att de tycker att det viktiga är att vara med, inte att vinna.

Ja nu vet ni hur det går. Förlita er inte på att man ska få se det hela live på SVT, de fattar ju ingenting. Välj någon annan kanal som har bättre koll på läget. Eller på SVT på nätet kan man se det live även om de prioriterar någon annan meningslös sport på tv-sändningarna.

A long a pleasant journey – Gästbloggare om OS invigningen 2012 Chris Savage

Chris Savage is a Graphic Designer from northern UK, based in London for 14 years and an enthusiast in all things London 2012. This is his story about what it was like to take part in the Olympic Opening cermony as one of the actors.

3 months, 24 rehearsals and 1 BIG show.  It’s hard to cast my mind back to early May and the first rehearsal back in Londons old Three Mills Studios, it started off with a look at a giant model of the stadium, decking in farms, fields, animals and clouds, then a small pre visualisation of what our group would be doing – We were now known as Working Men and Women (WMW for short).

While the first 2 rehearsals at Three Mills didn’t really give much away it was the first taste of the choreography, that seemed almost impossible to pick up “shut the boot”, “shovel pickaxe” and “chisel hammer” where the names of the moves and as you can guess was all laboured and physical actions meant to portray the actions of builders and machinery workers.

From here we moved on to a larger scale venue where we were told it was rehearsing for scaling and positioning not so much for choreography.  This venue was in East London at an old disused Ford manufacturing plant in Dagenham.  Although vast in scale (having 2 areas mapped out that replicated the Olympic Stadium floor plan).

Thankfully between the 2 areas they had erected a giant circustype tent, as on cue the British weather took a turn for the absolute worse and gave us weeks of gale force winds and torrential rain. During the month in Dagenham we learnt about the group (County) we now belonged to, our group leader and dance captain who was in charge of us and also the the props we would be using.

Some weeks we would feel great that we was getting the job done and improving, some weeks we felt like we were totally wasting our time as things changed at every start. The county I belonged to (Fife) had a mix of astroturf, fencing, flowers and rails to co ordinate along with sorting out a priority area that needed to be cleared to make room for items that were set to grow from beneath the stadium.

We left Dagenham at the end of month 2 and not at all confident that we had everything in place to get the job done come July 27th, but it was time to move on to Stratford, away from the long commute to Essex, away from the giant car parks and hopefully away from the soggy weather that has held most of the preparations back.

At the first rehearsal in Stratford everyone was buzzing, be it the realisation how close everything is getting, seeing the stadium in all its unfinished glory or the nice free food given to us now we are in a controlled area.  At this point real friendships had grown, groups formed and were laughing and joking on breaks and arranging social outings, groups on facebook etc. This was the point that I noticed that I was part of a life changing event, mainly due to the awesome people I was working with.

This was the last month before the big day so everything would need to be sorted and working without problems, as Seb Coe has said often – The date is set, there is no way that we can delay the start so we had to all be ready.  Even 10 days before the opening ceremony I had my worries, we all had our jobs assigned, knew our routines, but things had been changed so much, our time on stage was cut from 17 to 15 minutes and we hadn’t yet got it all done on time.

On the last week before the show we had scheduled in 2 dress rehearsals in front of friends and family and then the final show on the 27th.  Amazingly it all fit into place during the dress rehearsals and the cheer we got from the crowd was mind blowing, a feeling I have never had before, making everyone much more confident for when the TVs are following us.  These rehearsals gave us a good taste of the show as we had drummers giving us our beat, our costumes on to help us get into character and some of the fireworks to give us the wow factor.

Friday came and I started the day at the gym, no butterflies and a few messages from friends and family wishing me well.  After getting to the Olympic Park to change and meet up with people and socialise together before we change and walk down and wait in the belly of the stadium.  The show was a resounding success, the atmosphere was electric and I had a small tear in my eye as  I walked past the atheletes, who patiently waited for their moment to celebrate the start of the XXX games.  On my 3 months journey I have met some awesome people, made some great new friends and learnt some new life skills.  I can say with pure confidence that I will never forget my London 2012 Olympics.

Adds to my pleasure that the ceremony has gone down well at home and abroad and even the in jokes didn’t get too lost on our international friends.

Igår hade jag ingen humor

Jag hade sovit dåligt, hade ont i ryggen/städskadan och det var varmt och kvavt. Som en god hustru och moder fick maken och dottern den lilla luft som fanns så jag andades inte på typ hela natten. Så igår var jag trött, sur, arg, ilsken, hade tålamodsbrist och jag kunde inte se det komiska i någonting.

Idag är det bättre. Så nu kan jag berätta vad det var som var så jävligt igår.

Först vaknade jag. Dålig inledning. Men jag vaknar varje dag och vanligtvis brukar jag komma över det så fort gruset trillat ur ögonen.

Sen försökte jag få något vettigt gjort. Som att hitta skrivbordsskivan. Men varje gång jag fick undan tillräckligt med papper för att se en glimt av den så trillade dottern och slog sig eller så gjorde maken något som inte föll henne på läppen. Som att ge henne frukost eller något annat oresonligt. Så då hängde hon på mitt ben och skulle upp och ha tröst av mig istället för av maken.

Sen gick vi på Kvarnen och fikade och där samarbetade maken och dottern och hällde ett saftglas i mitt knä. Två gånger. Maken frågade varför jag blev så arg och gastade över lite saft i knät. Han har alltid så dålig tajming på sina frågor.

Sen ville jag se OS-rodd. Både jag och maken är roddare. Ja om man nu ska vara petig så är jag mest en retired rower nuförtiden – men en gång roddare alltid roddare. Jag har tävlat på Dorney Lake (där OS rodden äger rum). Så jag vill titta när de ror. Jag vill sitta där och säga till maken ”såg du 250 meters-skylten, fy fan vad trötta de måste vara redan, jag brukade vilja spy där och nu har de 1750 meter kvar”.

Det här racet vann vi. Naturligtvis. Ni trodde väl inte att jag skulle välja att lägga upp ett foto från ett race jag förlorat?

Dottern stängde av TVn minst tio gånger. Inte för att det spelade så stor roll, annat än att det höll på att göra mig galen, för tv-tiderna i tidningen stämde inte. Och sen när Lassi Karonen väl rodde sin kvartsfinal fick jag lov att följa den via tidsuppdateringar på nätet medan vi på tv såg när nån holländska struttade omkring på en häst.

Sen kom rodden äntligen på tv också. Medan Frida Svenssons lopp gick i realtid i London följde jag detta på nätet medan vi tittade på Karonens lopp som gick tio minuter tidigare på tvn. Sedan fick man inte se Svenssons race ens i efterhand, utan tv-sändningarna gick tillbaka till att visa när någon som inte var svensk hoppade häst. Mitt huvud bultade vid det här laget av ilska.

Då åkte vi till stan. I korsningen vid Bygma körde folk på ett sådant sätt att jag helt oavsiktligt råkade lära dottern två nya ord till hennes ordförråd. Förbannade sölkorvar. Sen på Coop-parkeringen lärde hon sig Jävla idioter. Idioter tror jag i och för sig att hon kan ha råkat lära sig vid något tidigare tillfälle. I don’t suffer fools gladly nämligen.

Jag stod på apoteket och lyssnade medan tre pensionärer “pratade av sig” med apotekaren innan det blev min tur. Jag gick vidare och fick reda på att glödlamporna till våra nattdukslampor inte längre tillverkas. Allt medan dottern plockade av sig skorna var tredje minut och satt och gastade ”MÅSTE komma upp” samtidigt som hon ålade sig ur remmarna i vagnen.

Det var dessutom varmt. Då tänkte jag ”nu pallar jag inte mer, NU är den perfekta tidpunkten att gå till vårdcentralen och ta blodtrycket som jag blivit ombedd att göra”. Så maken fick ta barnet och jag gick och satte mig och njöt i blodtrycksrummet på vårdcentralen. För man ska ju vila 10 minuter innan man tar blodtrycket. Det var så skönt att jag tjuv-vilade i 15 minuter istället för 10. Jag tror dock att de behöver köpa en ny blodtrycksapparat för mitt tryck var normalt. Det tror jag inte på. För egentligen var jag, trots vilan, fortfarande förbannad över både rodden och saften.

Innan vi åkte hem handlade vi på Coop. Vi valde förstås en kassa där någon framför oss hade glömt börsen hemma. Vid det här laget var jag apatisk så jag fick inget utbrott, jag berättade inte ens för maken hur irriterande jag tyckte att kärringen var. Jag bara stod och glodde.

Vid åttasnåret på kvällen ville jag gå och lägga mig men jag orkade inte. Sen diskade jag. Resten av det jag skulle ha gjort igår kväll blev inte av. Sen gick jag och la mig.

Nu är jag ganska pigg igen. Så nu kan jag kanske medge att jag möjligtvis överreagerade. Men bara lite. Jag kan inte lova att det inte händer igen. Men om jag får se Karonen ro kl 12.15 kanske det goda humöret håller i sig hela dagen.