Som ni märker har jag mycket mindre att informera er om nu när jag inte diskar så ofta.
Vad känner ni att ni behöver ytterligare utbildning i?
Jag funderade på att göra en Dagens Outfit, men det kändes alltför jobbigt. Jag delar med mig av en apa som ligger upp och ner istället.
Den där drömmen om att jag glömde köpa födelsedagspresent till dottern ni vet. Nu känner jag mig pressad att hitta en present, eller kanske två, i god tid.
Så nu har jag surfat HELA nätet. Alla leksaksbutiker på nätet är jättejobbiga. Det finns så mycket grejer. Sortera efter märken, ålder, typ av leksak, färg mm. Jag orkar inte med sånt.
Vad ska jag köpa för leksak? Hon fyller två. Helst ska det inte låta. Inte vara så många delar, det blir så jobbigt att städa upp från golvet. Inte gå att svälja. Inte lämna permanenta spår på golv, väggar eller möbler. Inte kosta 20 tusen spänn. Kring hundralappen, eller kanske två helst. Hon blir säkert less på leksaken på några veckor i alla fall.
Något som gör henne intelligent, förmögen och framgångsrik när hon blir stor vore bra. Tennisracket kanske? Men det prickar ju bara två av tre och hon är nog lite för liten för det än.
Hjälp mig!
På Piteåtidningens framsida idag stod det att det är som rysk roulett att köpa potatis i säck. Det är Bo som skrivit en insändare. Vi kallar honom Bosse va? Det känns som att Bo är en Bosse. Eller kanske till och med en Bossaknopp. Så kallar vi någon som är lite löjlig här på det lokala språket.
Bosse är i alla fall upprörd över att potatisen står öppet i affärerna så att ljuset kan nå dem. “Det är ju inte konstigt att så många är gröna” säger han. Sen upptar han en fjärdedel av hela insändarsidan till att förfära sig över att potatisen inte visas någon respekt.
Värst av allt är enligt Bosse att köpa potatis i säck, jag antar att han anser det eftersom säcken är försluten. “Då har man verkligen spelat rysk roulett” säger han. Eftersom hälften kan var gröna.
Så spännande det låter när Bosse köper potatis. Det måste ju vara en riktig adrenalinkick att köpa potatis om man känner att man leker med döden varje gång man väljer potatispåse. Själv tar jag bara en påse och lägger den i vagnen. Jag känner aldrig någon jättespänning över potatispåsvalet.
Jag tycker att det är as-tråkigt att mathandla. Om man la in lite dramatik i det hela och jämställde valet av potatispåse med risken av att få en kula i huvudet skulle kanske hela shoppingtrippen kännas lite mer spännande. Tänk er vilken rysare man skulle kunna skapa kring valet av avokado. DET om något är ju ett lotteri.
Men för att återgå till Bosse. Han tycker att man “borde säga till affärsidkarna att så här kan man inte behandla potatis”.
Vi avslutar med ytterligare ett citat från Bosse. “En måltid utan potatis är som en sommar utan sol”.
När de öppnar Pitsundsbron för att släppa igenom ett containerfartyg så tar det sju barnsånger för båten att passera. Alla i bilkön hoppar ur sina bilar och står och glor på båten som om de aldrig sett en båt förrut.
Även jag. Men till mitt försvar kan jag faktiskt säga att dottern aldrig hade sett en sån båt förrut.
Vi tittar på OS-avslutningen.
Maken: Men vänta! Är inte det där mitt favorit-hatobjekt?
Jag: Vad menar du? Det där är ju Russel Brand. Stand-up komikern. Ditt favorit-hatobjekt är ju Robbie Williams.
Maken: Ja det är lika mellan dem två.
Alex och Amanda Schulman har bestämt sig för att döpa sin kommande dotter till Frances. Amanda hjälper på sin blogg till och förklarar hur Frances uttalas. Hon berättar att det uttalas ”tänk Frans och lägg till es”. Så uttalas det ju inte på riktigt.
Jag har kompisar som heter Frances, och det uttalas inte Frans med es på slutet. Det är ett engelsk namn och om man nu ska hjälpa till med uttalet kan man möjligtvis säga att det uttalas France, som i landet Frankrike, och lägg till es.
Men alla gör ju som de vill. Om Schulmans vill vara Svänglish och döpa sitt barn till Frans med es på slutet så får de ju vara det.
Vilket påminde mig om att jag i min ungdom tidigare i livet jobbade som hotellreceptionist i Bayswater i London. Fritidsresor hade sitt kontor i källaren och därför hade hotellet massor svenska gäster. Jag jobbade inte för Fritidsresor och min chef förbjöd att avslöja för gäster att jag var svensk. ”They will hang around and talk to you for ages if they find out you speak Swedish” som hon sa. Hon hade rätt, så oftast bröt jag inte mot reglerna.
En gång kom det ner en tant i receptionen och när hon hade stammat klart fick hon fram ”do you have, can I have, can I borrow a FÖN”. Jag orkade inte förklara för henne att det heter hairdryer och att enda anledningen till att jag fattade vad hon ville ha var att jag kan svenska. Jag gav henne bara en hårtork. Hon blev jättelycklig och skuttade iväg med sin fön och berättade säkert för sin make om hur bra hon tog sig fram på sin skolengelska.
Två helt orelaterade ämnen alltså. Men det ena påminde mig om det andra.
Vi har en skattkammare. Ni har ju fått titta in där tidigare. Jag har länge känt att vi borde ta itu med den. Städa upp och organisera. Göra den lättillgänglig och välplanerad.
Som ett extra rum som man kan stänga in sig i och bara sitta ner och koppla av i hade jag tänkt mig.
Så vi har gjort en lite insats. Vi har ställt in en hylla. Det blev en enorm förbättring. Nu rymmer vi dubbelt så mycket skrot.
Gungstolen får dock inte plats än. Det finns lite kvar att göra. För när hyllan kom in så hämtade jag genast två av de MÅNGA kartonger som fortfarande är förrådsförvarade.
Jag började packa upp. Sen kom jag på att jag behöver fler korgar i klädgarderoberna i sovrummet. För de saker som jag hämtade från förrådet var mer garderobsgrejor än skattkammargrejor. Så då åkte vi och köpte korgar. Sen låg de och låg till sig i en vecka eller två.
Tidigare i veckan började vi skruva i fästen och sätta upp korgar i garderoberna. Maken säger att han vill skriva ett gästinlägg här på bloggen om hur det är märkligt att när man ska sätta upp sex nya korgar så måste man flytta på fyra andra korgar och sex hyllor.
Jag tycker inte alls att det är märkligt. Garderoberna måste ju vara symmetriska och för optimal förvaring måste man tänka över optimala avstånd mellan korgarna. Om de existerande avstånden inte uppfyller kraven måste man flytta dem.
Så vi flyttade korgar och hyllor. Eller jag pekade och maken flyttade. Han är så himla användbar nu när gipset har kommit av. När vi var nästan klara blev jag less så de sista fyra korgarna hivade jag in i ena garderoben och sa att vi skulle göra klart “imorgon”. Imorgon har redan varit. Flera gånger. Men korgarna ligger där än.
Det kommer fler imorgon. En dag när solen inte skiner som den gjort idag blir det klart. Korgarna i garderoberna känns inte som en prioritet i livet när solen skiner.
Och ja, eftersom garderoberna inte blev klara så blev ju inte skattkammaren det heller. Men bättre blev det ju. Den fria golvytan är inte så mycket större än den var förrut. Men med samma fria golvyta har vi nu jättemycket mer skräp i skattkammaren. Se själva.
Före.
Efter
Ibland tror jag att folk inte förstår hur kungen har det. Tänk er vilken press han är under och så. Tänk er själva om en av era arbetsuppgifter var att titta på när Sverige spelar OS-handboll. Han gör sitt allra bästa och hejar på laget för kung och fosterland. Också sitter det en fransk kärring på raden framför och håller för öronen.
Som om det inte vore nog. När Sverige har vunnit semifinals-rysaren och kungen ska gratta spelarna i spelargången då blir det pannkaka av det också. “Det blev någon sorts high five-variant” säger du Rietz. I papperstidningen får man veta att kungen var för kort, han nådde inte upp för att göra high five.
Då är det tur att kungen har Silvia vid sin sida som stöd. Ungefär så här föreställer jag mig att deras konversation lät på kvällen efter semi-finalen.
Silvia: Kan du inte sova älskling?
Kungen: Nej.
Silvia: Är det jobbet som bekymrar dig?
Kungen: Ibland känner jag mig så misslyckad och otillräcklig.
Silvia: Är det något speciellt som tynger dig?
Kungen: Jaaa…. jag tänkte att jag skulle vara ball och visa att jag är som Folket och göra en high five med den där matchhjälten från handbollen. Också nådde jag inte upp också blev det fiasko av alltihopa. Det får mig att känna mig så omanlig.
Silvia: Men lilla gubben nu tror jag att du överdriver. Du går ju på strippklubbar med kaffeflickor. Det är ju jätte-manligt.
Idag har jag det stora nöjet att bjuda er på en exklusiv intervju med Jenny som åkte till Trästocksfestivalen för att supa i juli. Extra glad är jag förstås över att Jenny fortsätter att hålla på sina principer om ärlighet.
Hur full blev du på en skala från ett till tio?
Eftersom jag är magsäcksopererad och tål ungefär ett halvt glas vin, men hällde i mig 7 cider (en blev uthälld av farbror blå) och en pissljummen White russian från en termos så skulle jag vilja säga att det var en stark 9a! Tyvärr avbröts min fina fylla med att jag åkte på halvstryk av en blond tjej och fick knäskålen ur led.
Känner du dig nöjd med ditt supande eller skulle du ha kunnat planera det bättre på ett eller annat sätt?
Om den ovanstående, blonda tjejen inte hade utfört en karatefylla på mitt knä så hade jag kunnat vara snäppet
nöjdare. Men själva fyllan var helt klart godkänd.
Sa du något du inte ha borde ha sagt till någon? Eller gjorde du något du inte borde ha gjort?
Jag borde nog inte ha frågat ovanstående tjej om hon är helt dum i huvudet.
Vad borde du ha sagt istället? Eller önskar du att du bara hade hållit truten?
Jag skulle nog ha varit tyst.
Fick du hångla? Eller råkade du hångla av misstag? Hur nöjd skulle du i så fall säga att du är med hånglet?
Jag höll på att skriva vad jag tänkte, men jag vet ju inte om min mor kommer att läsa det här. Så jag nöjer nog mig
med att säga, ja jag fick absolut hångla och det var med min dåvarande! Helt klart en 10a, det är ju jag som hade
lärt upp honom hur man hånglar. Gick, enligt vittnen, även fram och gav min tjejkompis en passionerad kyss.
Inget minne av detta, kan således inte ge ett rättvist betyg! Men jag slår vad om att det var fint.
Vilken artist var bäst eller vilken artist som du skulle ha velat se missade du?
Jag hade velat se min granne, som sjunger i Krossmountainband. Men just då låg jag med knäet ur led i gräset och var arg.
Om det senare, kan du beskriva den buske som förhindrade dig från att se din idol?
Huruvida den blonda tjejens buske ser ut har jag inga kommentarer på!
Vad är ditt bästa minne från kvällen?
Thaimaten. Utan tvekan.
Vad är det bästa minnet som du inte kommer ihåg som dina kompisar har berättat för dig?
Kan nog ha varit upphånglande av tjejkompisen! Det lät väldigt romantiskt.
Var åt du hamburgare vid kvällens slut?
Åt thaimat i vårt, knappt, 2-mannatält och kladdade ner min kudde med nudlarna.
Blev ni hämtade av någon stackars sate eller sov ni i ett lerigt tält?
Nu var det faktiskt inte så lerigt. Men jag och exet sov i ett snorgrönt, ofodrat, kallt och
trångt 2-mannatält med ett liggunderlag. Som jag låg på själv hela natten, killen sparkade
jag bort i sömnen.
Hur mådde du dagen efter på en skala från ett till tio?
Där 1 är bra och 10 är döende så låg det nog på en 7a. Inte så jättebakis, men vrålhungrig, kall, ont i knäet och smink i ögonen. Samt vråltrött. Våra tältgrannar försökte, till skillnad från oss, inte sova.
Var kvällen kvällen värd baksmällan?
Självklart!
Vad är ditt bästa bakfylletips?
Stäng in hunden i valfritt rum, drick vatten, dra för gardinerna och gå och lägg dig.
När PT frågade vad du skulle göra i helgen… Tänkte du över ditt svar ordentligt eller sa du det första som ”came to mind”, dvs sanningen?
Jag stod där och höll i mina lila Systemet-påsar, då en journalist hugger tag i mig och frågar vad jag ska göra i helgen. Tittar på mina påsar och säger, ja….. supa?
Det här är ju lite av en mamma-blogg, eftersom jag är mamma, så den viktigaste frågan av alla är – vad sa dina föräldrar om ditt uttalande i PT och om dina äventyr på Skellefteå-festivalen?
Hon ringde upp mig när jag var på jobbet och var ungefär så upprörd att hon funderade på att göra mig arvslös.
När upphör ditt utegångsförbud?
Frågan är väl när mitt hemgångsförbud slutar? Hon är lite långsint, tur att man har en egen lägenhet.
Hur planerar du att förbättra nästa års supande?
Jag planerar att vara snabbare på att undankomma överförfriskade blondiner som inte uppskattar att man skrattar med en, vad som inte ens var hennes, kille.
Ska du supa igen innan nästa Skellefteå-festival?
Det har jag redan gjort på PDOL och kommer absolut att göra igen innan nästa Trästocks! Förhoppningsvis kommer inte PT och frågar igen nästa gång jag kommer från Systemet.
Bloggen vill poängtera att vi inte förespråkar ungdomsfylla utan att detta inlägg bör läsas i utbildnings- och avskräckningssyfte.
Idag har vi varit tillbaka till Nolia, utan barnvagn eller barn. Det var uppenbarligen en del av besökarna som hade läst mitt förra blogginlägg. Om att man ska använda barnvagnen som vapen. Det är ju jättekul att det finns läsare som tar tills sig av mina råd och följer dem. Jag är jätteglad att upptäcka att jag når ut med mitt budskap.
Men det måste ha blivit något missförstånd. Några av er måste ha missförstått vad jag menade. Jag var kanske otydlig. När jag sa att man ska köra över folk med barnvagnen då menade jag folk som är i vägen. JAG är inte i vägen. MIG ska ni inte köra på med barnvagnen.
I alla fall gick jag tillbaka för att få veta mer om den magiska borsten. Länge stod jag och tittade på och lyssnade till demonstrationen. Precis som jag misstänkte så var det här en kvast som borstade själv. Det sa han, försäljaren som berättade om borstens förträfflighet. Men det var så mycket folk så jag fick inte tillfälle att fråga varför man var tvungen att springa omkring och hålla i skaftet om borsten borstade själv. Utan klarhet i den frågeställningen så avstod jag från köp.
Vi tittade på en del leksaker också. Om ni vill försäkra er om att era barn har riktigt orimliga krav på födelsedagspresenterna när de fyller arton kan ni ju köpa en sån här leksak till dem för 20 tusen när de är i 3-4 årsåldern.
För regeln är ju den att presenterna ska vara finare och dyrare än förra året varje år. Så om man börjar med denna då duger det väl bara med en sportbil eller en lägenhet när de fyller arton.
Ibland när maken eller min morsa ska vara roliga så säger de “kan inte du riva ost? du behöver väl inget rivjärn för du är ju ett själv” också tittar de på varandra och garvar och tycker att “skämtet” är jättekul.
Om de gav sig på stand up skulle de bli pepprade med ölflaskor. Jag skulle kunna berätta en historia om Bellman och en norsk och en svensk som skulle vara mer orginell än deras roliga skämt.
Dessutom är jag inget rivjärn. Jag har minsann inga naglar som växer ur hårsäckarna som den här stackars kvinnan.
Notera också att bilderna i artikeln inte är copyrighted till kvinnan själv. Det sitter en liten symbol i nedre vänstra hörnet som säger att fotot är copyright Facebook. Det tycker jag är intressant. Därför lånar jag en bild för att kolla om det är Facebook, Daily Mail eller fotografen, som sitter framför en webkamera, som kommer att stämma mig.
Bor ni i Stockholm och funderar på att köpa lägenhet på Lilla Essingen? Eller vet ni inte riktigt vad ni ska hitta på att göra på söndag? I så fall kan ni ju göra en liten utflykt och snoka och kolla hur någon annan bor. Till exempel någon som har färgkoordinerade bokhyllor som min kompis Susanne.
14.30 på söndag den 12 aug (och måndag kl 17.45) är det visning av den färgkoordinerade bokhyllan. Ja resten av den 62 kvm stora tvåan visas säkert också skulle jag tro.
Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska berätta för viktiga saker för er. Då brukar jag krysta ur mig ett inlägg om något oviktigt. Eller så skriver jag inget inlägg alls.
Så jag tänkte att jag skulle tipsa er om vad ni kan läsa om jag har en formsvacka eller om ni blir less på mig.
Ketchupmamman är rolig. Kolla här hur hennes gäster behandlar henne, efter alla hennes ansträgningar så fotar gästerna igelkotten.
Todd är en duktig tre-åring som har en egen blogg. Hans mamma ska snart gifta sig så Todd uppdaterar inte bloggen så ofta just nu. Inte för att jag egentligen vet varför Todd inte har tid att blogga bara för att hon ska gifta sig. Men kolla vad Todds mormor har kommenterat på det här inlägget om att hans föräldrar alltid säger nej. Typiskt mormödrar va?!
Också Fredrik Backman förstås. Han är rolig nästan varje dag. Men förra veckan när hans son kallade en apa för pappa var han lite extra rolig. När han var i en lekpark för ett tag sen var han mega-rolig.
Ända sedan jag vaknade i morse har jag gått omkring och känt mig som en urusel mamma. Jag har gått och funderat om det egentligen var rätt att skaffa barn och om jag egentligen är lämpad att vara förälder.
Inatt drömde jag att det var dotterns födelsedag. Och att jag vaknade på morgonen och vi hade inte köpt en enda födelsedagspresent. Ingenting hade jag bakat heller. Jag hade inte ens köpt fika. Jag hade GLÖMT BORT att göra de sakerna.
Sen kom det som verkligen kan få en att undra vad jag är för sorts förälder. Då sa jag till maken “Ska vi åka och köpa nån present eller ska vi skita i det? Om vi inte berättar för henne att hon fyller år så vet hon ju inte om det”.
Det här var bara en dröm. Men dottern fyller två om några veckor. Tänk om det här händer på riktigt då?
Då måste dottern säga Aja Baja till mig. Så här ser hon ut när hon säger det till pappa. Jag vill verkligen inte vara med om att hon ska måsta säga det till mig.
Just nu har Facebooksidan 99 fans. När jag postar detta är det säkert någon som o-gillar också är jag nere på 98 igen. Men det här är ju i alla fall väldigt spännande. Vem blir nr 100?
Jag tror att jag ska köra en liten tävling för att få mer fans.
Facebookssidans hundrade fan vinner en festis. Smak och märke beror på vad affären har att erbjuda när jag ska köpa den.
Gå med i klubben vetja. Facebooksidan har bonusmaterial.
Jag blir jätteirriterad när jag är på ett fik eller café och personen bakom kassan står och märker ord. När man säger så här;
Jag: En kaffe, också tar jag en festis.
Kassörska: Vi har inga Festis.
Jag ser ju i kylen bakom henne att de har festis. Hon står ju där och ljuger mig rakt upp i ansiktet.
Jag: Nähä?
Kassörska: Vi har bara Mer/Smakis/Smil/Annan. Går det bra?
Jag: Ja men då tar jag en sån festis.
Så här är det. Alla små förpackningar som ser ut som ett mini-mjölkpaket och har ett sugrör fastklistrat på är festisar. När jag var liten fanns det typ bara Festis och därför heter ALLA festisar festis. Okej?
Det här är en festis.
Det här är också en festis.
Även det här är en festis.
Så här såg Festis ut när jag var liten.
Då har vi rett ut det. Det är fritt fram för alla caféer att använda detta blogginlägg i sin arbetsplatsutbildning. Gratis, jag behöver ingen ersättning. Allt jag vill ha är en festis när jag ber om en festis.
På Skansen får man betala 140 kr per vuxen för att titta på djur. Sen står man uppradade vid ett staket och kollar ner i en inhägnad där vargen bor. Men vargen ser man minsann inte skymten av. Han sitter gömd någonstans och muttrar över att han inte bor på Kolmården istället.
Där vi bor kan man gå till någon i byn och kolla på kattungar och hästar och getter helt gratis. Sen när man går därifrån har man med sig en svärm flugor som man inte blir av med förrän man duschat och bytt om. Flugorna är också gratis.
Först var gullungen lite blyg för kattungarna. Men det gick över fort. När hon lyfte upp en kattunge och släppte ner den i vattenskålen var det dags att gå vidare till hästarna.
Däremot tyckte hon att hästen var farlig. Det lovar gott för framtiden. Det känns redan som att jag har sparat tusentals kronor på ridläger som hon förhoppningsvis inte vill åka på.
Men jag berättar inte var vi var när vi tittade på djur. För då kanske någon av er också åker dit och klampar in i stallet utan att fråga först. Som vi gjorde.
Jag kan dock berätta att det finns fem urgulliga kattungar och ingen av dem är tingade än. Jag hade tänkt att mormor och morfar skulle ta en. Men efter vattenskåls-incidenten och kattjakten så har jag bestämt att mormor och morfar nog får vänta ett år till på en kattunge.
Åtta veckor gamla är kissekatterna i alla fall och klara för leverans vilken dag som helst. Lämna en kommentar om ni vill ha en så sätter jag er i kontakt med Maria.
För vi har saker att fira idag.
Maken har plockat av sig gips-skenorna tre dagar för tidigt. Han sa så här till mig inatt “nä, nu kliar det så mycket så nu plockar jag av dem”. Men jag sov så jag hörde inte det, han har berättat för mig imorse vad han sa.
Nu har vi pratat igenom situationen. Det är viktigt i ett äktenskap att man kommunicerar. Maken har fortfarande lite ont när han gör “så här” eller “så här”. Han bör nog fortfarande inte lyfta tunga saker. Så jag föreslog att vi skulle mjukstarta med att han diskar bestick. Jag hatar verkligen besticken mest av allt. Men maken känner sig ännu modigare än så. Vi har nu då kommit överens att jag diskar stora tunga grejor och han diskar småprylarna.
Här ser ni hur maken såg ut när han diskade efter lunchen.
Jag funderade igår om jag borde skapa en “disk-kategori” här på bloggen. Så att ni lättare ska hitta alla inlägg om disk. Eller undvika dem om ni inte finner dem lika inspirerande som andra delar av bloggen. Nu när gipset är av känns det mindre nödvändigt med en ny kategori, för nu kommer ju diskinläggen att minska dramatiskt.
Undrar ni just nu varför ni överhuvudtaget sitter här och läser detta? Det undrar jag också ibland. Men jag har kommit på svaret. Det måste vara för att ni vill dela min lycka.
Första gången jag hörde talas om Facebook var när en kompis berättade att hon skaffat ett konto och hennes son hade sagt “Mummy! Facebook is for young people”. Då ville ju jag också vara med så jag skaffade ett konto och blev kompis med mina kompisar.
Ganska snart drabbades jag av avundsjuka över att mina kompisar var “in a releationship with ABC” eller “married to XYZ”. Själv var jag bara “married”. Någon skulle ju ha kunnat tro att jag hade hittat på min relationship status eftersom det inte fanns någon som ville kännas vid giftemålet med mig.
Så jag föreslog till maken att han skulle skaffa sig Facebook så att vi kunde vara gifta på nätet. Han var inte ett dugg intresserad. Av Facebook alltså. Det här med vårt äktenskap tror jag nog att han hade anpassat sig till vid det här laget för vi hade varit gifta ett år då.
Maken säger i alla fall att Facebook är “fånigt”. Men jag tänkte att om han bara började använda det så skulle han vänja sig. Så till slut skapade jag ett konto åt honom och gav honom lösenordet. Detta var 2007. Han har fortfarande aldrig loggat in. Men jag loggade in och blev kompis med mig själv och sen gifte vi oss på Facebook. Så nu är jag “married to Maken” i min relationship status.
Under årens lopp har maken samlat på sig ett 30-tal vänförfrågningar. Så när jag ser emailen komma brukar jag få maila våra vänner och förklara att anledningen till att maken inte accepterar förfrågningarna är att han inte använder Facebook. Så att de inte tror att han nobbar dem personligen. Han nobbar liksom hela Facebook. Enda syftet med hans konto är att vara gift med mig.
Ibland när man ser tävlingar på nätet känns det faktiskt inte som att prestationen de efterfrågar står i relation till priset. Som när man just nu kan tävla om FEM askar Cantadou färskost hos Hannah Graaf.
Hon visar tre bilder på förrätter/tilltugg och sen skriver hon att “nu har även du chansen att göra en av dessa, snart ska jag berätta hur du ska gå till väga”. Det såg ju jättegott ut så jag blev ju jätteglad över att få den fina möjligheten att läsa receptet. Receptet blir man dock blåst på. Allt man får är en chans att vinna färskost.
För att vinna måste man berätta om sin bästa Cantadou-stund. Alltså jag har inga Cantadou-stunder på lager som den här tjejen har. Jag äter aldrig Cantadou. Ska jag måsta åka och köpa en ask för 22 kr och skapa mig en stund att berätta om? Måste det vara en hel novell eller räcker det med en dikt? Det känns som en väldigt stor arbetsinsats för fem askar färskost. Det borde väl ändå räcka med att man lämnar en kommentar och säger “jag e me”?
Tillåt mig också betvivla sanningshalten i att en fyrabarnsmamma, som just återhämtat sig från en felsatt epidural under förlossningen, har ställt sig och gjort minipiroger som är så perfekta att de ser ut som att de kommer direkt ur en köpesförpackning.
Strömbrytare är ju verkligen inte några spännande inredningsdetaljer. Men det är svårt att inreda ett rum utan dem. Därför får ni här ett tips om hur man livar upp dem och gör dem till en detalj i rummet som drar till sig uppmärksamhet.
Vi har använt tomat-baserad barnmat. Men våga experimentera med det ni har till hands. Blir det inte bra – torka bara av och gör om.
Jag har ju flera gånger berättat att ingen skickar fina erbjudanden till mig för att jag har en blogg. Därför känner jag att jag nu måste berätta att idag har jag fått ett email med en inbjudan. Jag känner mig i och för sig lite mindre speciell av att inbjudan även inkluderar ALLA jag känner. Fast jag hakar inte upp mig på småsaker.
Det är ett tv-produktionsbolag som har skickat inbjudan. Vad har jag nu blivit inbjuden till då? Jo, en motionsdag på Pite Havsbad imorgon. E-mailet säger “Är det så att du/ni är intresserade av att synas lite mer i TV får ni gärna höra av er!”
Jag funderade länge över ordvalet “synas lite mer i TV”. Jag gör nämligen allt i min makt för att undvika att synas i TV och till dags dato måste jag säga att jag har lyckats ypperligt. Om jag ödmjukt får säga det själv alltså.
Dessutom är det så här. Jag anser att motion är ett nödvändigt ont. En aktivitet som bäst utövas i ensamhet.
Så när jag då fick det här emailet med en inbjudan att utöva motion i TV då tänkte jag “det har jag ju alltid drömt om lika mycket som…” Låt mig tänka ett tag. Lika mycket som jag har drömt om ett skotthål i huvudet.
Så ni kommer alltså inte att få tillfälle att se mig svänga fläsket i dansträningen Sh’bam på TV i framtiden.
Om det är någon av er som har en helt annan syn på det här med motion i TV och skulle vilja vara med kan ni säkert ringa Havsbadet och fråga. Det känns inte som att inbjudan var så där jättepersonligt ställd till mig. Det är nog till och med så att om de bjuder in mig så duger nog vem som helst. Om de trilskas kan ni väl säga att ni är en av mina fina bloggläsare och kolla om det öppnar några dörrar för er.
Här kan ni läsa mer om realitysåpan som just nu spelas in på Pite Havsbad. Jag vet inte vad temat för såpan är men jag hoppas förstås på Svenska Campingfruar.
Seema Khehar gästbloggar om OS-handboll.
On 30 July, I went along to the Copperbox to watch the ladies handball – Brazil versus Montenegro – a fast and furious game that Brazil just took and then more importantly for your audience, the next game was Sweden versus Norway.
The Copperbox is a cool venue and was full! The Swedish supporters were there but much quieter than the Norwegians who had an army of supporters dressed in Red and White t-shirts and wait for it ….. Forget Vuvuzelas …..these guys had a worse instrument for noise torture! They each had a cow bell and rang it and sang what sounded like “comm bien Norway” at every opportunity.
Call it fate but I was sat bang next to the Norwegian supporters and my ears were objecting so my party and I fought back by cheering every Swedish goal even after my nephew was offered a bell to join in the din…..I used to like the sound of Alpine cow bells but oh boy not any more.
Sadly despite our loudest cheers Sweden were not looking the stronger team and struggled to score (the goalie for Norway was very strong). After half time the pace picked up and Sweden especially in the last 10 mins made a superb effort scoring 3 times in minutes but sadly it was just not enough and Norway also scored again and the goalie made some superb saves so Norway went on to win the game.!
Jag vet att man måste göra uppoffringar när man skaffar barn. Sluta med en massa saker som man gjorde innan man fick barn, som att sova till elva på morgonen tex. Börja med en massa andra saker som man i sin vildaste fantasi inte trodde att man någonsin skulle göra, som att sjunga tex.
Men jag tycker att det får finnas gränser för hur mycket man ska måsta uppoffra bara för att man har barn. Jag vill faktiskt ha Coca-cola till lunchen fastän det är onsdag, även om maken tycker att det är olämpligt.
Så jag har hittat en kompromislösning. Jag dricker coca-cola i en kaffekopp och säger till ögonstenen att det är kaffe.
Det smakar inte riktigt rätt. Men det får duga. Lite uppoffring kan jag göra.
Alltså jag har ju glömt berätta att jag har fått e-mail. Mitt första e-mail med anknytning till bloggen. Om man räknar bort e-mailen som försöker sälja mig något förstås. Ja min vän C brukar också e-maila mig ibland, men det skulle hon nog ha gjort även om jag inte hade bloggen så det räknas liksom inte.
Det här e-mailet var extra bra för det innehöll både lovord över mitt lunchtips och en bekännelse. Läsaren som e-mailade var den som lämnat negativ feedback på Facebooksidan. Jag tycker att det är bra när folk erkänner för då har man möjligheten att förlåta. Hon hade en mycket bra förklaring till sina handlingar. Så hon är förlåten.
Igår fick jag ytterligare ett e-mail. Från någon som känner Jenny som jag efterlyst. E-mailet sa att Jenny nog kan tänkas ställa upp på en intervju om Skellefteå-fyllan också fick jag Jennys e-mail adress. Jag sa ju i måndags att livet höll på att ljusna. Det känns som ett riktigt scoop om jag kan få en exklusiv intervju med Jenny så jag är mycket exalterad över detta. Så nu ska jag kontakta Jenny och se vad vi kan ordna.
Jag fick några nya gillare på Facebooksidan igår också. Välkomna ni fina Facebook-gillare. Nu har jag 93 st. När jag når 100 kommer jag att börja känna mig riktigt poppis. Men jag lovar att förbli mig själv. Ödmjuk och sådär. Eller ja, lika ödmjuk eller o-ödmjuk som jag alltid ha varit. Det vore ju lite falskt och löjligt om jag helt plötsligt gick och blev mer ödmjuk än jag var innan jag hade 100 fans.