Besökare kan vara mycket användbara. Vi varit på Äventyrsbadet och badat. Jag satt i hotellobbyn och läste en tidning eftersom jag “råkade” glömma baddräkten. Vi har varit hos grannen och hoppat studsmatta. Jag satt på gräsmattan och tittade på. Så att det inte skulle bli så trångt på studsmattan. Vi har byggt torn. Jag ritade ritningen och planerade bygget.
De bor ju gratis så jag tycker att de kan göra rätt för sig genom att underhålla barnet litegrann.
Vi har ju ett eget språk här i Piteå som heter Pitemåle. På det språket finns det något som heter klÅssa å folle. Morsan kommer förmodligen att säga till mig att jag har stavat det fel, men ungefär så låter det när man uttalar det. Det betyder att ha klantat sig och ramlat.
Vera har gjort det. KlÅssa å folle alltså. Här kan ni se en bild av hur det ser ut när förbannade klantarslen klÅssa å rammel.
Vera är en riktigt trevlig tjej. Det vet jag inte för att jag känner henne, för jag har aldrig träffat henne så vitt jag vet. Det kanske jag har, eftersom hon är kompis med min kusin, och i så fall gör jag ju bort mig nu. Men anledningen till varför hon är så himla trevlig är att hon har gett mig min första blogroll. För er som inte är bevandrade i bloggvärlden betyder det att hon har länkat min blogg i högerspalten i sin blogg. Jaha….? säger ni icke-bloggare nu. Ni fattar ju inte vikten av det här.
Så här funkar det. Om en bloggare länkar till en annan får den länkade bloggen trafik från den andra. Under förutsättning att den länkande bloggen har trafik förstås. Det är inte särskilt svårt att få länkar om man tillhör den kategorin bloggare som bara bryr sig om besökare istället för läsare. För då kan man göra länkbyten eller bloglovin-byten. Då kan man lura företag att man har jättemånga “läsare” som litar på ens goda omdöme och övertala dem att ge en gratis prylar. Men jag gör ju inte sånt, folk som vandrar omkring här inne på bloggen och inte vill låta sig utbildas och som vill ha filmer för att de inte orkar läsa kan jag vara utan. Därför brukar ingen vilja länka till mig.
Så för mig är det ju stort att det finns folk som vill länka till min blogg för utbildningsvärdet och den litterära kvaliteten. Fler bloggare borde göra som Vera och lägga till mig i sin blogroll. Det är ett tecken på intelligens och god smak.
Jag tror att Vera ska få en Festis. Jag drar iväg ett email till henne nu och kollar om hon vill ställa upp på en exklusiv bloggintervju. Jag ska fråga henne saker som hur det gick till när hon inte kunde hålla sig på benen och vilket utbildningsmaterial på min blogg som hon känner att hon har mest nytta av i sitt vardagsliv.
Vi har varit i Storforsen idag. Maken är en mycket hängiven turistguide.
På vägen upp sa Linda “oh look at that, a green house”. Då informerade maken dem att det troligen tillhörde någon inflyttad tysk eller liknande. Eftersom “it’s not a law or anything but all houses in Sweden are red with white corners apart from a few yellow and white houses”.
På vägen hem berättade han helt plötsligt att vi strax skulle köra över en beautiful river och att de skulle titta ut genom fönstret när vi körde förbi. När vi passerade the river så var den typ en meter bred och maken blåste förbi i 120 90, så de hann inte se så mycket av the beautiful river. Men vad spelar det för roll när de kommer hem? De kan ju berätta för folk att de åkt över en beautiful river. Att de inte hann se den behöver de ju inte nämna.
Han har också informerat våra gäster om att alla hus i Sverige har en bastu. Fast sen la han till ett nästan efteråt, antagligen för att de inte skulle börja fråga varför mina föräldrar inte har någon bastu.
Jag gick ju en sväng på stan i Luleå igår. Jag behövde lite kläder till fjunet. Allting finns ju inte i min egen butik, jag har tex inga vindoveraller. I år hade jag tänkt ligga steget före dagispersonalen och ha kläder i rätt storlek innan de skickar meddelande att dottern är sämre utrustad för utomhuslek än andra barn.
Jag kikade in på Hafva, för de har både barnkläder och leksaker. Jag behöver ju födelsedagspresenter också till högtidsdagen. Det blev ingen leksak, men jag köpte två tröjor. Fastän det inte var det jag letade efter, det jag letade efter hade Hafva inte, utan för att de var fina. Dessutom var den ena på rea, då måste man ju passa på.
Va, gör du reklam för dina konkurrenter? Så tänker ni säkert nu. Men vadådå? Folk som handlar i min butik är faktiskt inga fattiglappar som bara har råd att köpa ett enda barnklädesplagg. Kidkit och Hafva har helt olika sortiment, som kanske kan tänkas tilltala olika delar av bloggens läsarkrets. Kidkit är ju förstås lite bättre, men det ena utesluter faktiskt inte det andra. Mina läsare kanske vill handla från båda butikerna. I första hand måste jag ju tänka på mina läsare. Det är faktiskt det hela blogglivet går ut på. Att ge saker till läsarna.
Jag orkar inte fota kläderna jag köpte igår så ni får nöja er med en bild på ett plagg från Kidkits sortiment, som ni hittar här.
Klockan är kvart över ett på natten. Ni sover. Eller så är ni på fest. Eller tittar på något kvalitetsprogram på TV.
Jag sitter här och försöker återhämta mig från ett större meltdown. Det känns som att jag har hjärnblödning ovanför högra örat. En propp ovan för vänstra. Gullefjunet tjöt nämligen som en mistlur i 90 minuter. Non-stop.
Hon sover nu. Jag sitter här och funderar över vad som var fel. Har hon urinvägsinfektion? Begynnande blindtarmsinfektion? En dödlig sjukdom? Har hon sett något otäckt på TV? Är hon rädd för engelska? Hon har utsatts för mycket av det idag. Lärt sig säga welcome, thank you och rabbit. Är hon traumatiserad över att pappa var i Stockholm i två dagar? Han är hemma nu, men det kanske är en delayed reaction.
Jag kommer att vara dödstrött imorgon när vi ska åka och titta på det typiskt norrländska fenomenet vatten vid Storforsen.
Igår kväll satt jag i godan ro och läste den intellektuella flashback-tråden om mordet på Esa Rano och förbluffades och förfärades om vartannat.
Helt plötsligt poppade Facebook-fliken upp och i en ruta stod det att en av mina FB-vänner försökte ringa mig. Helt förvirrad skickade jag sagda kompis ett chat-meddelande “Vad händer? Vad fan GÖR du, försöker du RINGA mig? På Facebook? Hur går det till?”
Min kompis bad omedelbart tusen gånger om ursäkt för sitt uppförande och sa att hon hade hittat en knapp på min FB-profilsida där det stod ‘call/ring’. Hon undrade vad det var och tryckte på knappen. Till sin förfäran upptäckte hon att hon därmed ringde upp mig och tryckte snabbt bort det.
Det var förresten det här storswålle som ringde. Men hon är en ok människa, det var ju ett misstag, jag har förlåtit henne.
Vi utförde tillsammans lite detektivarbete. Via chatten naturligtvis, inte via någon form av omodern personlig kontakt över telefon. Ganska snabbt konstaterade vi att Facebook har lagt dit en knapp på profilsidan som heter Call/Ringa. Fast den syns inte i alla browsers och inte alla användare har den. Den finns dock på båda våra profilsidor – mellan knappen för inställningar och meddelanden.
Det är väl en ny sådan där grej som Facebook “smyger” in bit för bit för att folk inte ska bli upprörda. Men jag är upprörd vill jag lova. Att alla mina 180-någonting Fejjan-bästisar helt plötsligt ska börja kunna ringa upp mig hur som helst utan förvarning är ju helt oacceptabelt. Ska det var på det sättet får jag ju lov och sätta mig ner och rensa bort 100-150 bästisar.
Det vet man ju sedan före nummer-presentationens tid att det finns folk som sitter och ringer andra människor helt utan förvarning. Utan att boka telefontid via email, text eller chat först. Så vill jag minsann inte ha det. Nu har Facebook gått för långt!
Idag har jag varit till Luleå och hämtat maken från flyget. Gullrumpan fick stanna hemma. I sju och en halv mil satt jag och diggade till Krokodilen i bilen, Moster Ingeborg, Imse Vimse, Ekorrn satt i granen och andra hitlåtar. Björnen sover hoppade jag över, jag gillar inte arrangemanget på den sången på den skivan vi har.
När jag kom fram till Kallax och maken hoppade in i bilen var det första han sa “kan vi inte lyssna på radion istället?”. Glädjedödare.
Sen gick jag på stan en sväng och köpte lite saker. Jag kanske berättar om det i ett separat inlägg senare, om jag ids.
Jag hämtade andra grejer i Luleå också. Här är en bild.
Dem har jag inte köpt. De är inte en hushållerska och barnflicka från Östeuropa. Tyvärr ska jag kanske säga, för det vore ju toppen att ha två hjälpredor. Det är två kompisar från London som kommit för att hälsa på. Om man ska vara noga med fakta är Linda från Holland, men hon bor i London, och Eleanor har flyttat från London till Leeds.
De är här för att hälsa på och vill se vad kultur- och nöjesmetropolen Piteå har att erbjuda. Kulturen har vi redan avklarat. Jag körde förbi Musikhögskolan i Piteå på vägen hem och pekade ut byggnaden. Nöjet har jag tänkt att vi ska ordna själva här hemma. Jag har köpt vin. Maken får laga middagen. Jag kan berätta en rolig historia. Det känns som ett bättre alternativ än att ta med dem ut på Statt eller Havsbadet.
Jag tänkte också att vi ska visa dem saker som är typiskt Norrland. Så jag ska visa dem träd. Både tall och gran. Kanske en björk också. Om vi hittar något träd som är extra fint tar jag en bild och visar er också senare.
När jag kör bakom folk på E4an som kör 70 på en 110-väg får jag god lust att ringa polisen och rapportera dem som misstänkta rattfyllon. Varför skulle de annars köra så sakta om de inte försöker dölja att de är packade?
Normala nyktra människor kör faktiskt inte 70 på 110-vägar. Särskilt inte där det är mitträcke och enkelfil så att folk inte kommer förbi.
Gullefjunet fyller ju snart år. Jag vill ju ha hembakat fika och framstå som en mönsterförälder och perfekt husmoder. Men ska det bli något av det måste jag börja i tid, så fikat får lov att komma ur frysen på den stora dagen. Idag började jag därför baka.
Banankaka först. Här ser ni två identiska formar banankaka innan gräddningen.
När de kom ut ur ugnen såg de ut så här.
Båda kakorna hade fått lika mycket kärlek. De kom från samma smet. Stod bredvid varandra i ugnen, lika länge. Så jag fattar inte varför den högra blev platt och kladdig. Därför rekommenderar jag att man alltid gör dubbel sats banankaka. Då fördubblar man chansen att få EN lyckad banankaka. Till och med gullefjunet, som med glädje äter sand, gräs och rå lök som om det vore godis spottade ut den misslyckade kakan.
Jag lät mig inte nedslås av den här lilla motgången. Jag startade ett bullbak också. Jag har farmor Harriets hemliga bullrecept att baka efter, som gör bullarna extra goda. Hemligheten är att jäsa degen tre gånger. Först blandar man mjölet, mjölken, jästen och saltet. Jäser. Ner med socker och smör och ett ägg. Jäser. Bakar ut. Jäser.
Allt gick som smort. Alla förutsättningarna var rätt för de perfekta bullarna. Ju svårare att kavla ut desto godare blir bullarna. Degen var dösvår att kavla ut, men jag gjorde ett mästerverk av det. Om det varit OS i kanelbullsbakning hade jag vad som skulle kunna kallas för guld-läge.
In med bullarna i ugnen. Eftersom det är en varmluftsugn var jag något förbryllad när bullarna fortfarande hade noll färg efter 5 minuter när de egentligen borde vara klara. Jag gräddade på i 3 minuter till innan jag upptäckte att ugnen fortfarande stod på banankakans 175º istället för 225º. Då kändes det ungefär som det måste kännas att komma fyra i OS. Det var dessutom den bästa plåten, den andra plåten var inte alls lika fin.
Jag har inte smakat ännu men jag tror att jag lyckades rädda upp situationen. Jag slår vad om att ni knappt kan se vilka av dessa bullar som kommer från den övergräddade plåten.
Jag kanske bakar mer en annan dag. Eller kanske inte, folk kan ju ta två bullar. Bring on the kalas.
Med anledning av föregående inlägg fick jag en kommentar från en icke-läsare som hittat till bloggen via Pusha.se (kommentaren las på Pusha, inte här på bloggen).
“bra om du har en film att visa, vem orkar läsa en så lång text?”.
Jag förelog att folk som avslutat nionde klass kanske klarar av det. Så bara för att klargöra det så riktar den här bloggen sig främst till folk som har en intelligensnivå som klarar av att läsa mer än en rad i taget.
I övrigt önskar jag också att jag hade en film att visa. En film när polisen gick i sakta mak till sin bil vore verkligen toppen.
Jag har ju några läsare i södra Sverige. I Härnösand tex har jag en mycket trogen läsare. En annan i Trelleborg. En i Kimstad. Det tycker jag är kul för jag känner inte en kotte i någon av de städerna. Kimstad visste jag inte ens var det ligger, men nu har jag googlat och kan berätta att det ligger utanför Norrköping. Detta är ju ett bevis på att det inte bara är mamma och några av mina kompisar och kusiner som läser bloggen.
När man bor i södra Sverige är det ju inte så lätt att hålla reda på vad som händer i Piteå. Jag tror att många i södra Sverige undrar det. Det kan tom hända att vissa av mina läsare enbart följer den här bloggen för att få veta. Därför berättar jag.
Igår var det två poliser som parkerade sin polisbil på en handikappruta i Arvidsjaur. Det är ju inte Piteå, men bara 12 mil bort och lokalt är ett vitt begrepp här uppe. Polisen var inte parkerade där för att haffa tjuvar och banditer får man veta. De hade varit inne på Coop och köpt lunchsallad. Dessutom gick de i sakta mak tillbaka till bilen. Detta rapporterar PT om på två sidor idag. Med bildbevis. Trots den utförliga rapporteringen får man inte veta vilken sorts sallad poliserna hade köpt.
Med tanke på att journalisten har ringt till både länspolismästaren i Norrbotten, områdeschefen i Piteå Älvdal (fråga inte mig vad en sån gör) och chefen för gatukontoret i Arvidsjaur tycker jag att det är lite dåligt att hon inte tog reda på vad det var för sallad i påsen. Blev hon trött sen? Dök det upp något viktigare att rapportera om? Jag tror att jag ska e-maila polisen och fråga om de kan ta reda på vad det var för sallad. Om de svarar återkommer jag med besked om salladen här på bloggen senare.
I en separat artikel får man se bild på chefen för gatukontoret i Arvidsjaur. Härligt att se att det finns folk som inte börjar larva sig med kostym och grejor bara för att de blivit chefer. Keps, solglasögon, skäggstubb och rutig huvjacka ska de va på jobbet. Chefen tillstår att handikappskylten “sitter lite dåligt till” och att de ska måla markeringar på asfalten också.
Nja, om man tittar på bilderna i artikeln tycker jag att han är lite väl självkritisk. Skylten syns ju klart och tydligt. Den hänger under taket. Att det sen är i princip omöjligt att lista ut vilken ruta den avser tycker jag är att haka upp sig på småsaker.
Man ska fokusera på sånt som är viktigt. Som vilken sallad det var som polisen hade i påsen tex.
Jag vill bara varna för en dålig bok som jag läste. Den heter Fyra hönor och en tupp och finns på ett bibliotek eller bokbuss nära dig. Den har ett ohälsosamt budskap.
Den handlar om fyra hönor som inte törs säga till tuppen att han tar upp för mycket plats vid foderrännan. Så då måste de gå på kurs och lära sig styrketräning, avslappning, uppburrning och koncentration, djupandning och röstövning. Kursen innehöll även arbete i smågrupper. Sen åker de hem och säger till tuppen.
Den boken ska vi inte läsa igen. Jag vill inte att min dotter ska växa upp och tro att man ska vara något sorts mähä som måste gå på kurs för att sätta en tupp på plats. Jag ska leta reda på en bok där hönorna vet att det räcker med en vass armbåge, om den är välplacerad, för att tuppskrället ska flytta på sig.
Jag sover inte hos morsan och farsan när maken är borta för att jag är mörkrädd om ni trodde det. Jag sover här för att här finns det smörgåspickles. Det har vi aldrig hemma. Vi brukade ha det, men jag har slutat köpa hem det. För pickles är farligt. För det är så gott så man äter för mycket.
Jag äter aldrig nattmackor hemma heller. För om jag gör det blänger maken på mig. Sen drar han upp nattmackorna i konversationen om jag nämner något om min senaste plan för att gå ner 7 kg i vikt. Typiskt karlar att minnas saker som en nattmacka och sedan kasta in det i samtalet när man minst anar. Därför äter jag inte nattmackor hemma.
Men som en engångsföreteelse tycker jag att man kan unna sig en nattmacka med pickles på. Eftersom det bara är en engångsföreteelse kan man ta två.
Om jag cyklar några mil imorgon eliminerar jag ju nattmackorna. Så imorgon kanske jag cyklar. Om jag har tid, och om det inte regnar och om det inte är så kallt.
Maken är i Stockholm på möte så jag och gullefjunet sover över hos mormor och morfar. Man kan sammanfatta läget som att nattningsrutinerna är lite störda. Gullefjunet är van vid att få som hon vill i det här huset.
Hemma hos oss lägger vi henne också ligger hon och pratar med sig själv och kramdjuren i allt emellan 10 minuter och två timmar. Sen somnar hon. Ibland kanske hon gråter en skvätt och då går vi in och stoppar om henne igen.
Sist vi var borta en kväll och mormor och morfar var barnvakter gick gullefjunet och la sig vid åtta. Kvart över åtta hade hon pratat sig ur spjälsängen för att få “sova” i mommo och moffans säng. Tjugo över hade hon övertygat morfar om att det var dags för honom också att gå och lägga sig. Före nio hade hon även fått som hon ville med att mormor också skulle ligga i sängen. Sen låg de där alla tre till elvatiden när gullefjunet till sist somnade. Dagen efter var morföräldrarna så utmattade att de inte alls nappade på mitt förslag att hon skulle sova över en natt till.
Nu vet jag varför det blev så.
När det blev läggdags ikväll började gullefjunet gråta. Jag stoppade om henne och sa att jag skulle komma tillbaka strax. När jag kom ner satt mormor och morfar och lyssnade på “barnvakten” och hade allmänt rådslag om hur vi skulle gå till väga om gullefjunet inte slutade gråta om en minut. Som att jag inte redan har en utarbetad plan för att hantera dagliga händelser som gråt.
De hängde nästan i trappräcket och frågade mig om det inte var dags att gå upp och trösta henne snart. När jag gick upp igen efter ca tre minuter var både mormor och morfar nästan i upplösningstillstånd över hennes “hjärtskärande gråt”. För att jag inte ska låta hjärtlös kan jag informera om att det var vanlig medel-gråt. Typ får-jag-som-jag-vill-om-jag-gråter?-gråt.
Som tur var hade pappa ett möte med idrottsföreningen så han var tvungen att åka. Han har det svagaste hjärtat. Under den en och en halv timme det tog med frekventa omstoppningar innan stumpan somnade hade jag fullt sjå med att mota förslag från mamma i grind.
Förslag som “ska hon inte få sova i din säng? – nej för då ligger hon inte kvar – du kan väl ligga bredvid henne tills hon somnar? – nej om hon har en publik slutar hon aldrig leka och prata – paus – ska jag gå och ligga bredvid henne? – nej då somnar hon aldrig”.
Hade pappa också varit hemma skulle jag aldrig ha pallat. Då skulle jag ha fått ta ungen under armen och gå hem för att få någon lugn och ro.
Jag tänkte att om jag redigerar den här videon litegrann och lägger till lite rosor och såpbubblor kanske MTV vill visa den. Vad tror ni? Är jag på rätt spår här?
Visar MTV fortfarande musikvideos förresten? Jag trodde att de mest visade docusåpor nu för tiden. Men vad vet jag. Jag är lite för gammal för att ha koll på vad som är inne och så. Ändå har jag en bra bit kvar till 51 bast.
För att återgå till ämnet kanske jag skulle hyra en regissör som hjälper till och gör en helt ny video? Typ en som inte har utseendet för sig och ser ut som en skräckinjagande mullvad. Fast det kanske jag lika gärna kan skippa. Jag kan ju allt och vet allt bäst själv ändå.
Eller ÄR det så att alla föräldrar tycker att just deras eget barn är en stjärna? Att det inte alls betyder att resten av världen delar uppfattningen och vill köpa det musikaliska mästerverket?
Ska jag besinna mig litegrann tycker ni? Annars kanske det dyker upp ett fullständigt samvetslöst producent-team från TV3 och vill filma medan jag förstör mitt barns liv, genom att försöka få henne att bli vad jag alltid ville bli men inte lyckades med.
Kan det kanske vara så att trots att gullefjunet ser relativt glad i den här videosnutten så har hon inte alls lust att upprepa skönsången framför tusentals människor? Hon kanske vill bli läkare? Eller jobba med djur? Eller hon kanske tom vill putsa fönster? Jag drömde för övrigt aldrig om att bli sångerska. Så det är helt ok för mig om gullefjunet väljer att inte satsa på just den här av alla hennes talanger.
I vilket fall som helst tycker JAG att det här är en otroligt vacker version av Imse vimse spindel.
Igår kontaktade en av de rikstäckande dagstidningarna mig och hade tänkt ta med Kidkit i en artikel. För att det är en sån fantastisk butik som har så fina barnkläder. Ungefär så uttryckte hon det journalisten. Så tolkade jag det i alla fall. God smak hon har. Jag dansade en jubeldans och föreställde mig hur detta skulle vara första steget till min framtid som miljonär.
Efter att vi e-mailat fram och tillbaka ett par gånger visade det sig att temat för artikeln var Skolstart. För sjuåringar alltså. Butiken har mest bara sortiment upp till fem år. Bara en del plagg finns upp till åtta. Så då blev det inget av Kidkits medverkan i den artikeln.
Tyck synd om mig. Eller var skadeglada. Vilket som, bara ni engagerar er. Ni kan ju kika in på rean och handla också. Då sparar ni pengar. Inte lika mycket som om ni inte handlade alls, men mer än om ni handlade på ordinarie pris.
Här kommer vinnarna i fototävlingen sport/action bilder, utsedda av Anthony Cake. Läs vinnar motiveringarna under varje bild.
Första pris – Per Henriks foto av Tim
Anthonys motivering: “Good use of shutter speed freezing the spray as the child enters the water. Very sharp focusing as well.”
Andra pris – Carolas foto av Adelina
Anthonys motivering: “The only sports entry and a razor sharp picture of a runner running towards the camera – not easy. What kept it off of a gold medal spot was distracting background.”
Tredje pris – Karolinas foto av Malva
Anthonys motivering: “Only just meets the brief as an action or sports shot. But is a great picture, you just know that the little girl is about to fall over again.”
Maken gillar inte program som Svenska Hollywoodfruar. Han säger att det är en “fånig freakshow”. Det är ju liksom det som är hela meningen med programmet.
Han sitter i alla fall och läser en bok i soffan och låtsas som att han inte tittar. Ändå har han en massa frågor hela tiden.
Om Maria Montazami: “Är det inte sånt där som kallas för fashion crime?”
Om Margareta Svensson: “Är hon helt galen?”
Om Gunilla Persson: “Är inte det där den där idioten? Hon med en dotter?”
Om Isabella Adrian: “Hon ser ju inte klok ut. Hur mycket botox har hon egentligen?”
Jag orkar inte svara på hans frågor, han vet ju liksom redan svaret. När programmet slutade kom det i alla fall en bekännelse. “Jag hatar det här programmet, men man kan inte låta bli att lyssna för det är så jävla dumt”.
Jag visste minsann redan att han sitter och tjuvtittar.
Fredrik Backman, vars blogg jag har tipsat om flera gånger tidigare, har skrivit två böcker som släpps i september – Saker min son behöver veta om världen och En man som heter Ove. Alla som följer hans blogg vet att detta kommer att vara roliga böcker som man måste läsa.
I samband med att böckerna kommer ut ska Backman marknadsföra dem litegrann. Signera böcker på bokmässan i Göteborg, signering på hans kontor i Stockholm. Tydligen ska han även till några fler städer för boksignering.
Nu är det så att Backmans followers är litegrann som sektmedlemmar. Lite besatta. Så på Facebook har det i ett par dagar varit en massa kommentarer där folk lovar att baka olika grejer om han kommer till deras stad och signerar böcker. Kladdkaka om han åker till Partille, Mudcake-cheesecake i Åbo, Hallongrottor i Gävle, Lavenderskorpor i Helsingborg. Så där håller de på. Han gillar nämligen att äta, Backman.
Flera personer har också föreslagit att han ska komma till Norrland. Typ till Luleå, Östersund, Gävle, Umeå, Sundsvall. Till och med Skellefteå har någon föreslagit.
I Norrland är vi ju inte så vana att få besök av människor som är aktuella på ett eller annat sätt. Vi brukar få besök när de har blivit föredettingar och gaget inte är så högt. Bonnie Tyler besökte tex Luleå tidigare i sommar. Och Tommy Nilsson spelade i Piteå. Båda hade sin storhetstid på åttiotalet. Så vi är ju inte så bortskämda här i norr med att folk kommer hit med grejor som just kommit ur pressarna.
Jag tycker att Backman ska komma till Piteå. Jag kan baka. Men inte Mudcake-cheesecake och sådana grejor. Det känns inte som att jag kan konkurrera på det området.
En kompis som har läst Backman sedan långt innan jag flyttade hem till Sverige tipsade dock mig om att han gillar bacon. Maken är en fena på bacon. Så jag tänkte att man kanske kan utlova att om han kommer till Piteå och signerar böcker så bjuder jag på bacon till frukost, lunch och middag.
Hur jag ska ordna logistiken kring det får jag fundera på närmare utifall att han skulle råka nappa. Jag tänkte mig dock en meny i stil med;
Frukost – Full english breakfast med 200 g bacon, 6 korvar, en burk baked beans och ett par ägg.
Lunch – 150 g baconburgare med en 90 g hamburgare till. Någon smarrig dressing och ett salladsblad som dekoration, som han kan pilla bort om han inte gillar kaninfoder.
Middag – Carbonara. Jag har ju tidigare påtalat att det skall vara tre paket bacon, inte två, till en 4-pers laddning carbonara, men man kan ju lägga till ett extra paket. Det kan man ju leverera till hans hotell i en burk som han kan be dem värma upp i köket. Om de blir något över så kan han ju äta resterna till frukost nästa dag.
Man kan ju även packa med några bacon butties utifall att han skulle känna sig hungrig på kvällskvisten.
Men med alla erbjudanden som han fått om kakor i andra städer behövs det en kampanj för att övertyga honom om att Piteå is the place to go.
Därför tänkte jag som så att om ni alla kilar över till hans blogg och lämnar en kommentar till det här inlägget som säger ”Kom till Piteå så får du bacon till frukost, lunch och middag”. Då kanske han kommer till Piteå.
Backman får typ 50+ kommentarer på varje inlägg så han orkar säkert inte läsa dem alla. Därför måste ni alla dra ert strå till stacken och lämna en kommentar. Det duger alltså inte att tänka ”vilken bra idé, men någon annan lämnar säkert en kommentar så JAG behöver inte göra det”. Det krävs alltså en kollektiv ansträngning här. Det finns kakor på bordet i andra städer.
Det krävs mer än en kommentar för att han ska uppmärksamma att det finns bacon i Piteå. Minst 10 av er måste det nog till innan han får upp ögonen för vad Piteå har att erbjuda.
Ni som inte är Piteåbor och couldn’t care less om den här kampanjen kan ju ändå hjälpa till och lämna en kommentar. Betrakta det som dagens goda gärning. Hur ni visar ert stöd och solidaritet till norrlänningarna.
Vissa bloggare delar ju med sig av allting till sina läsare. Frukost, lunch, middag. Sin shopping. Känslorna under en promenad. Detaljerad beskrivning av vad de gjort under dagen från de steg upp till läggdags. Sina bästa tips i alla möjliga ämnen. Bilder av sitt hem och hur det är inrett.
En sak som jag dock aldrig ser några bloggare berätta om är när de går på toaletten. Why not liksom? Finns det någon sorts spärr? Som aldrig annars slår till för vissa. Men när de går på toaletten så tänker de “hit men inte längre, det här är privat, det delar jag inte med mina läsare, det här är min egen lilla sfär, jag måste få behålla någon liten sak för mig själv”. Är det så Blondinbella tänker när hon berättar om sin Brasilianska vaxning, men inte sina toalettbesök?
Jag tänkte att jag i alla fall skulle dela med mig till mina läsare ordentligt och visa er hur vår toalettstol ser ut. Här är den. För känsliga läsare kan jag berätta att den är helt nyskurad vid fototillfället.
Naturligtvis undrar ni varför vi inte har någon toalettsits. Jo därför att när den billiga skräpiga plastsitsen som fanns gick sönder så kom hyresvärden med en ny likadan. Som inte höll mer än några veckor den heller. Eftersom vi har en två-åring som envisas med att klättra på toaletten hela tiden.
Då tänkte vi att det inte var någon vits att ringa hyresvärden igen så då åkte vi och köpte en egen toalettsits. En rejäl en. Det måste ha varit toalettsitsarnas Rolls Royce för den kostade 475 spänn.
Så ni kan ju ana att jag blev förbittrad när fästet på sitsen helt plötsligt gick av efter mindre än 4 veckor. Den här gången var det inte ens gullefjunets fel.
Nån måtta får det väl ändå vara tänkte jag och tog tillbaka den till Bygma. För 475 kr vill jag ha mer sitt-tid än 4 veckor. Jag tänkte att vi kanske skulle få en ny. Eller pengarna tillbaka.
Men si så funkar det inte för Rolls Royce-toalettsitsar. Till toalettsitsarnas lyxåk finns det reservdelar. Så nu väntar vi på att Bygma ska ringa och berätta att reservdelen till lyxsitsen har kommit. Medan vi har väntat, i snart en vecka nu, har vi suttit på porslinet. Man skulle kunna tro att reservdelen är made to order.
Fördelen är förstås att besöken inte blir så långvariga.
Jag tycker att det är väldigt bra gjort av Dagens Svenskbladet att de uppmärksammar de kränkningar som Aftonbladets journalister utsätts för. Tänk på hur alla journalister som drömmer om Pulizer-priset får sina drömmar krossade när de får sitt första jobb på kvällstidningarna.
Hela deras kränkt-vecka tog upp allvarliga saker som människor i Sverige utsätts för.
Tänk bara hur Jenny, som egentligen heter Cecilia, måste ha mått dåligt i flera veckor för att hon var tvungen att äta middag mitt under Allsången.
Det är ju också helt sjukt att Ingvar inte får ersättning för plåtskadorna på sin bil när han åkte för att lämna tillbaka sitt paket med surnad mjölk.
För att inte tala om hänsynslösa grannar som bad Ulla hålla på och plocka in deras post i flera veckor. Om de får så mycket post tycker man ju att de kunde ha vett att stanna hemma från semestern istället för att hålla på och besvära grannarna.
Idag har jag varit och gjort ett ultraljud. Sen fikade vi i Badhusparken. Då kom det en taggig råtta som var full med löss, fästingar och annan ohyra och satte sig under min stol och förstörde hela fikastunden. Så här såg den ut.
Somliga kallar dem visst för igelkottar och tycker att de är söta. Jag hurvas bara jag tänker på dem.
Eftersom jag förstår att ni gärna vill se ett foto på varje rutschkana som finns i hela Piteå kommun innan sommaren är över kommer här ett på en av dem som finns i Badhusparken.
Ultraljudet då, undrar ni hur det gick också? Jodå, tack bara bra. Allt såg helt normalt och fullt friskt ut. Mitt hjärta alltså. Jag är inte på smällen om ni trodde det.
När man har barn på dagis brukar man få med sig små meddelanden hem ibland. Saker som;
“Gullefjunet har slut blöjor”
“På måndag har vi stängt för planeringsdag”
“Nästa vecka ska vi på utflykt”
Idag fick vi ett litet meddelande från dagis. Dottern hade inga sockar i sandalerna när hon gick till dagis. När hon kom hem hade hon på sig ett par sockar som inte är våra.
Jag tror att det här är ett meddelande från personalen. Som en lapp med ett meddelande som säger “Det är dags att börja använda sockar. Annars fryser barnet”.
Jag har glasögon/linser och är mer än halvblind utan dem. Inatt drömde jag något som jag vaknade av. Jag kommer inte ihåg vad längre.
När jag tittade mot dörren stod det någon där i dörröppningen. Då blev jag så skraj för inkräktaren att jag smällde till maken i ryggen och gastade “MAKEN”. Fast på riktigt sa jag ju inte maken, för han har ju ett namn, så jag sa det istället. Ni fattar vad jag menar.
Sekunden efter jag smält till maken insåg jag att det inte stod någon inkräktare i dörren. Det var makens morgonrock som hängde där och såg ut som en inkräktare. På riktigt ser hans morgonrock inte ut som en inkräktare, men för mig som ingenting ser gjorde den det.
Då la jag mig ner och somnade om. Hur länge det tog för maken att somna om vet jag inte.
Den återkommande läsaren får kanske intrycket av att jag ingenting gör för att hjälpa till i köket nu när maken har återinträtt som förstadiskare.
Det är i så fall felaktigt. Jag torkar bänken. Flera gånger om dagen. Jag torkar och jag torkar. Ändå så är det ALLTID nya smulor på bänken nästa gång jag kommer dit. Jag fattar inte hur det går till. Så då torkar jag igen. Oftast.
Bara så att ni vet. Och inte för att jag vill verka petig. Jag ville bara berätta det.
