Var ska ugglorna hänga?

Ni kanske tycker att det är oromantiskt att jag sitter här och bloggar nu när vi firar vår bröllopsdag? Det är okej, maken diskar just nu så jag har några minuter till övers.

När jag var till IKEA härom veckan köpte jag en knopphängare med små ugglor på till gullefjunet. Hon tycker om ugglor, böckerna om Ugglis är en favorit.

Jag har inte riktigt bestämt var dessa krokar ska sitta ännu. Det är ingen brådska. Vi provar oss fram. Just idag testar vi om ugglorna passar under diskbänken.

Trevligt i och för sig, men jag tror att vi testar något annat imorgon. Jag vill inte fatta några förhastade beslut. Jag tror att vi ska ta reda på om ugglorna passar i hallen också innan vi bestämmer oss.

Det där med att maken diskar just nu var förresten ett skämt. Det här är ett tidsinställt inlägg. När ni läser det här är jag förhoppningsvis mätt och lite berusad. Vi kanske sitter i soffan och hånglar. Sen tuppar jag säkert av innan vi hinner hänga i kristallkronan.

Bröllopsdagspresenter

Jag antar att det är brukligt att man lägger upp bilder på sina bröllopsdagspresenter på sin blogg. Länkar och berättar vilket företag som har sponsrat bröllopsdagen. Eller berättar vart man köpt presenterna och hur mycket de kostade för att ge en indikation om hur bra ställt man har det.

Av maken fick jag ingenting. Och av mig fick maken ingenting. Jag hade till och med glömt bort att det var vår bröllopsdag i helgen tills min goda vän C frågade i måndags hur vi skulle fira den. Då vet ni det.

Istället har vi idag gett varandra tid tillsammans i sann familjelyckoanda. Först åkte vi på lekland. Naturligtvis åkte vi rutschkana. Jag blev mycket trött av allt lekande. Därför var jag och lillan tvungna att sova middag när vi kom hem.

Sen åkte vi ut på en familjepromenad i naturen. Det var mycket lyckat eftersom stigen var bred så naturen inte kom alltför nära inpå mig. Här får ni några bilder på naturen.

Nu är flickebarnet avlämnat hos mormor och morfar med instruktioner om att inte hålla morfar vaken till kl 11 för han orkar inte vara uppe så länge.

Minnesstund

Jag antar om ni undrar om det blev någonting for mummy igår när jag var i stan. Det blev faktiskt det.

Jag köpte ett par nya jeans för att ersätta de som sprack för att jag inte ska frysa mellan låren när det blir vinter. Viktig information om de här jeansen är att de är en storlek mindre i midjan än de förra jeansen.

Dessutom hittade jag en ny blå kofta. Jag är ju så pass gammal att jag har hittat min stil, man ändrar inte på ett vinnande koncept.

Nu funderar att jag på att eventuellt begrava den gamla koftan från 1900-talet. Ordna en minnesstund för de närmaste. Efter mig är maken koftans närmaste anhörig, men han säger att han inte är intresserad av att komma så det blir väl bara jag. Det gör inget, mer smörgåstårta till mig.

Jag hade tänkt att jag ska klä upp mig i dessa nya kläder ikväll när vi firar bröllopsdag. Jag ska matcha dem med en läcker t-shirt. Maken kommer att titta på mig och tänka vilken vacker fru jag har, och så bra klädsmak hon har. Det kommer att bli så romantiskt.

Jag orkar inte ta något foto till det här inlägget. Ni får nöja er med en gammal bild på en plåtbit ett konstverk som står bredvid Themsen i Brentford.

Två bra saker

Maken har återhämtat sig från sin “magsjuka” och jag har lyckats avstyra kantarellplockningen. Jag sa till honom att det var rakt olämpligt att vistas i skogen när han var så dålig igår. Jag är omtänksam på det sättet att jag tänker på förebyggande vård också.

En mindre bra sak är att förra helgen när maken hade sin sovmorgons-dag lärde jag gullefjunet att säga “dags att stiga upp”. Jag hade inte alls räknat med att hon med en gång skulle lära sig att använda meningen utan uppmaning, och komma in till mig idag när det var min tur att sova och säga till mig att det var dags att stiga upp.

Vår bröllopsdag

På söndag är det vår bröllopsdag. För två år sedan på vår bröllopsdag så bestämde vi att vi skulle skjuta på firandet eftersom läkarna just då var mitt uppe i en fem-veckors-process av att stråla cancern ur maken. Han mådde lite små-dåligt.

Ifjol på vår bröllopsdag var maken mitt uppe i en månad lång period av komplikationer efter en operation som gjorde att vi var stammisar på akuten. Bottennivån var när ambulanspersonalen tyckte att det inte var någon idé att åka till Piteå lasarett och blåste på blåljusen och åkte till Sunderbyn drygt 5 mil längre bort där det finns knivar och läkare som vet hur man använder dem. Som tur blev det inga knivar och det kändes som bröllopspresent nog.

I år hade vi då tänkt slå på stort och fira bröllopsdagen med att låna bort gullefjunet till mormor och morfar imorgon kväll och äta en go middag hemma och dricka för mycket vin. Att gå ut och äta är inte värt kostnaden där vi bor, maken lagar godare mat själv och vi slipper betala 500 spänn för en taxi enkel väg.

Eftersom Ida länge har velat se ett foto på mina Manolo Blahniks så illustrerar vi den här historien med ett foto av mina svarta bröllopsskor som kostade fem gånger så mycket som min röda bröllopsklänning, som kostade en tusenlapp. Det är viktigt att get your priorites right när man planerar bröllop.

I alla fall så överrumplade maken mig i eftermiddags med att fråga om jag ville följa med och plocka kantareller imorgon. För att äta smörstekta kantareller till förrätt innan Wallenbergarna. Kantareller växer i skogen. Jag tycker inte om skogen. Man kan även köpa kantareller på affären påpekade jag. Maken tyckte att det kunde vara trevligt att plocka sina egna.

Det tycker inte jag, det finns en anledning till varför kantareller erbjuds i butik. Men på bröllopsdagen ska man ju göra saker tillsammans och var lycklig. Jag sa alltså inte nej, jag sa kanske, vi får väl ser hur vädret är. Det är ju min bröllopsdag också, jag vet inte riktigt hur lycklig jag kommer att känna mig om jag plockar svamp. Den här tiden på året brukar jag känna mig lyckligare inomhus än utomhus. Då och då brukar jag dock försöka foga in mig i mönster-hustru-mallen.

Nu verkar det här med skogen och kantarellerna i alla fall ha löst sig. För maken har helt plötsligt åkt på någon förkylning eller maginfluensa. Så här ser han ut just nu, så det känns inte troligt att han kommer att insistera på någon svampplockning imorgon.

När folk får höra att maken diagnostiserades med cancer när jag var i vecka 33 och genomgick behandlingar under hela dotterns första levnadsår brukar de uttrycka sympatier både till makens situation, och till hur jobbigt det måste ha varit för mig. Det var ju ingen walk in the park förstås, men det var inte speciellt synd om mig. Maken var den som hade det jobbigt och han hanterade det som en super-human och min mamma och pappa (och andra släkt och vänner) var en fantastisk hjälp.

När maken är förkyld är det däremot jävligt synd om mig. För eventuellt nytillkomna läsare kan ni kolla hur vi har det här hemma när maken är förkyld här, här, här och här.

Genus-shopping av barnkläder

Ni kanske tror att jag aldrig handlar barnkläder någon annanstans än i min egen butik. Så är det inte alls. Ibland ger jag mig ut på stadens gator som en vanlig konsument. Som idag till exempel. Allting som man behöver finns nämligen inte i min butik.

Vad jag var ute efter idag var en tröja. Kravspecen såg ut så här.

  • Lite tjockare tyg än en långärmad t-shirt. Typ som en collegetröja.
  • Ingen huva. Det blir knöligt under jackan eller overallen.
  • Ingen dragkedja eller knappar. Gullefjunet är hopplös med att öppna och ta av sig koftor och jackor om möjligheten finns.

I bloggvärlden finns det massor bloggare som har genus, barnkläder och leksaker som sina favoritämnen. De skriver inlägg om hur fasansfullt det är att det finns pojk- och flickavdelningar i butiker. Uppmanar till bojkott. De uttrycker ilska över könsstereotypa barnkläder. Rosa är ondskan personifierad. Lite märkligt är det dock att det mesta av fokuset verkar ligga på flickkläder och flickleksaker. Ingen verkar bry sig så mycket om när pojkkläder är blå eller att företag marknadsför billeksaker till pojkar. Lite lustigt är det också när samma bloggare som tycker att genusneutrala barnkläder och barnleksaker är extremt viktiga gör reklam för smink och visar upp sina Dagens Outfit.

I alla fall, låt oss återgå till det viktiga här – min shopping. Det ÄR ju så att butikerna är uppdelade i pojk- och flickavdelningar. En sån tröja som jag letade efter stod inte att hitta på någon flickavdelning. Om jag hittade något som var i närheten hade tröjan antingen huva eller dragkedja. Eller en stor jävla prinsessa över hela tröjan.

Det kan väl vara okej för en vanlig August att gå omkring i en Prinsesströja. Men om man som gullefjunet ÄR en prinsessa så är det ju ganska osmakligt att skylta med det genom att bära en prinsesströja. Jag själv går ju till exempel inte omkring med en tröja där det står SMART eller SNYGG på. Dessutom är prinsesströjor ganska fula vilket är huvudskälet till att jag väljer bort dem så länge flickebarnet inte själv har några åsikter.

Så vad gjorde jag då? Åkte jag hem och skrev ett blogginlägg om de förfärliga könsuppdelningarna i butikerna? Nej, det gjorde jag inte. På det sättet får man ju aldrig någon tröja. Jag är en handlingskraftig kvinna.

Jag traskade över till pojkavdelningen. Där fanns det jag letade efter. Så jag köpte en pojktröja. Det gick bra, jag blev inte arresterad och ingen kastade sten på mig. Nu när tröjan bor hemma hos oss är det en flicktröja.

Jag är ju dock inte mer än mänsklig, så strax därefter drabbades jag av tvivel. Hade jag gjort rätt? Tänk om min dotters intelligens påverkas negativt på något sätt av att jag klär henne i pojkkläder? Jag vill ju inte att hon ska få en ärthjärna och börja tänka med sin klitoris på grund av pojktröjan.

Problemlösare som jag är bestämde jag mig då för att balansera ut det hela för att rädda dotterns välbefinnande. Helt plötsligt hade jag lite tur och hittade en tröja som uppfyllde mina kriterier på flickavdelningen på en annan affär. Den var ganska ful, men jag köpte den ändå.

Så gick det till när jag genus-shoppade idag. Jag drar minsann mitt strå till stacken i feministkampen och genusdebatten, så nu har jag dessutom bloggat om upplevelsen i utbildningssyfte. Så att fler människor kan få upp ögonen för hur man kan lösa problem med barnkläder.

Allting måste man då göra själv

På sistone har det börjat komma in en massa flugor och getingar så fort vi lämnar balkongdörren öppen. De tycker nog att det är kallt ute för vi har inte haft problem med detta under sommaren.

I morse försökte en geting flyga in under mitt täcke. Jag flög ur sängen på andra sidan och iiii-skrek och sa åt maken att avliva eller kasta ut getingen.

Maken gick in i sovrummet. Efter 20 sekunder kom han ut igen och sa att han inte hittade getingen. Jag slår vad om att han aldrig kollade under täcket. Sen lämnade maken hemmet.

När jag kom ut ur duschen promenerade den där getingen omkring på golvet. De är lite slöa nu getingarna, de ser mest ut som att de ska kraschlanda när de flyger.

God kvinna reder sig själv som sagt.

 

Goodbye Hello Kitty

Jag är kattälskare, bara så att ni vet det. Det är bara en katt jag hatar – Hello Kitty. Jag tål inte det fula kattskrället.

“Det där såg ju fint ut” tänker man när man ser en leksak, ett klädplagg, en mugg eller tallrik eller vad som helst annat för barn. När man sen tar upp saken för att titta närmare så är det oftare än inte som det där fula katt-trynet stirrar på en. Jag vet att ungar gillar katt-mähät. De förstår inte bättre och kan inte stå emot marknadsföringsmaskinen som ligger bakom kattfan. Om jag åt en måltid och Kitty dök upp i botten på tallriken när jag tog sista tuggan så skulle jag spy upp alltihop igen.

Att någon dessutom sitter och tjänar storkovan på något som en femåring skulle ha kunnat rita gör mig ännu mer irriterad. Dessutom VAR det säkert en femåring som skapade bilden. De hade säkert en teckningstävling där den vinnande femåringen vann kritor och ett ritblock. I gengäld fick företaget äganderätten till bilden, och ungen ritade i sitt block i evig fattigdom resten av livet.

Jag googlade fram lite fakta om Kitty. Hennes hobbys är att resa, lyssna på musik, läsa och framförallt, att lära känna nya vänner. Så menlöst, det är ju sådana hobbys man sätter på sitt CV när man söker jobb och vill verka oförarglig. Egentligen är ens hobbys att titta på TV, surfa internet och om man nu nödvändigtvis ska måsta umgås med folk, att dricka öl.

Resa är väl ingen hobby? Annat än om man gör det varje dag, typ bil eller tunnelbana till jobbet. Lyssna på musik gör man samtidigt som man gör något annat, inte som en sysselsättning i sig. Läsa, okej då, den får passera som en hobby. Lära känna nya vänner? Som en hobby? Enligt slit-och-släng-principen eller vad? När man känner sin nya vän så är det ju slut på hobby-aktiviteten så då dumpar man den vännen och skaffa en ny.

Kitty har ingen mun för hon talar från hjärtat. Give me a break liksom. Det vet man ju hur det är med folk som påstår sig tala från hjärtat. De vräker ur sig en massa godhet, kärlek och fina ord. Man vet ju att folk som aldrig säger ett ont ord egentligen ljuger eller mår väldigt dåligt inombords. För ingen är ju enbart god, och även ondskan måste få komma ut. Annars mår man dåligt och då blir man psykiskt instabil.

Om Kitty skulle få ett psykbryt och mörda Dear Daniel skulle alla bli jätteförvånade och säga “vi anade aldrig något, hon var alltid så glad, trevlig, snäll och god”. Utom jag då förstås. Jag skulle säga “det visste man ju att det där bara var en fasad och att det skulle gå åt skogen förr eller senare”.

Det var allt. Nu ska jag kolla om det finns någon Hata Hello Kitty grupp på Facebook som jag kan gå med i och visa mitt samhällsansvar.

Piteå sätter sig sig själv på kartan

Just nu känns det som att Piteå är väldigt aktuellt i riksmedia. Piteå får helt enkelt mycket uppmärksamhet för tillfället.

Först hade vi utflyttade Piteå-sonen Karl Fredrik Mattsson som trädde fram som falskmyntaren bakom horkarlsslantarna. Fredrik vill inte förklara varför han gjorde mynten. Det är väl inte alltför långsökt att gissa att det är ett försök att göra hans icke-karriär som musiker till en karriär.

Idag bjuder Piteå resten av riket på två 18-åriga brudar som anhållits för överträdelse av besöksförbud genom att stalk the police. Det här är en mycket tragisk historia. Återigen gissar jag bara, men jag tror att det är så att tjejerna på sant fjortissätt blivit kära i samma polisman. De cementerar sin vänskap genom att prata om hur fiiiiin han är och hur kära de båda är i honom, samtidigt som de förföljer honom tillsammans.

Som tur är för deras vänskap så uppskattade förmodligen inte objektet för deras kärlek uppmärksamheten och tog ut ett besöksförbud. Tänk så trassligt det hade kunnat bli om polismannen hade besvarat den ena tjejens känslor men inte den andras. Det skulle ha sprutat tårar och rykt hårtussar. Nu slutar det troligen lyckligt med enbart böter.

Niklas ringde IGEN

Niklas måste antingen vara lite slow on the uptake eller väldigt envis. För han ringde igen för några timmar sen. Jag frågade om han hade hittat något fint han ville köpa ifrån min butik, men han ville bara höra “hur det kändes nu på eftermiddagen”. Det “kändes” precis som i förmiddags – att jag inte var intresserad berättade jag.

Sen gick vi igenom priserna igen. Nu var helt plötsligt ordinarie pris 4500 kr och jag skulle få det för 3000 kr för ett helår. När jag inte var intresserad av det fick jag ett fint erbjudande på 1800 kr för ett halvår, vilket alltså var dyrare än hans första erbjudande. Vi hade en konversation som lät så här ungefär “6000 sa du ju förut-det har jag aldrig sagt-det sa du visst-nej det sa jag inte-jo det gjorde du-men då menade jag ju något annat-jaha men jag är ändå inte intresserad”.

Sen erbjöd jag honom att han skulle få ett fantastiskt fint erbjudande speciellt för honom och köpa en tröja för halva priset. Han föreslog då att om jag spenderade 1800 kr så skulle han köpa en tröja för 179 kr. Förhandlingarna hamnade i ett död-läge där båda parter tyckte att andra sidans erbjudande sög. Vi diskuterade hur många öl man kan köpa för 179 respektive 1800 kr en stund.

Sen snackade vi litegrann om utifall att det var han eller frugan som handlade barnkläder hos dem. Det var frugan tydligen, men Niklas “sa till henne var hon skulle handla”. Jomenvisst. Jag tror att Niklas har en låtsas-fru och ett låtsas-barn som han hittat på i hopp om att sälja en annons/listning.

Därefter berättade Niklas för mig att butikerna var listade i bokstavsordning så min butik skulle ju hamna långt upp eftersom den börjar på K. Jag påpekade att K är bokstav nr 11 i alfabetet. Niklas uttryckte beundran för min snabbhet i att konstatera vart i alfabetet K ligger och förtydligade att jag inte skulle hamna längst upp, men GANSKA långt upp.

Det bästa sälj-argumentet som Niklas kom med var att om jag tecknade mig för sex månader här och nu lovade han att inte ringa mig igen på hela halvåret. Då blev det hela super-intressant. Just när jag skulle slå till och säga DEAL så kallade han mig för Veronika. Då gick hela affären i stöpet. Jag gör inte affärer med folk som inte kan hålla reda på vad jag heter.

Till sist blev jag saved by the bell när det ringde en jultidningspojke på dörren. Jag informerade Niklas om att pratstunden varit trevlig men jag inte hade tid med honom längre eftersom jag skulle köpa jultidningar.

När han ändå inte slutade berättade jag att jag hade bloggat om honom idag och frågade om han ville ha min blogg-adress. Det ville han. Jag berättade att jag skulle blogga om det här telefonsamtalet också, och att han inte skulle missa att komma tillbaka ikväll. Han sa att jag var tvungen att vara snäll mot honom.

Visst har jag varit jättesnäll nu Niklas? Förutom att jag lagt inlägget i kategorin Puckon förstås. Glöm inte att lämna en kommentar och säg hej när du tittar in. Maken är övertygad om att anledningen till att du ringde igen var du hade slagit vad med dina kollegor om att du skulle kunna sälja på mig en annons, så berätta gärna hur mycket du förlorade i det vadet också.

Ring inte imorgon igen, jag har mycket att göra imorgon.

Jag säljer till telefonförsäljaren

Telfonförsäljare (TF): Hej, jag heter någonting och jag ringer ifrån nångonstans.se. Är det du som är chef för Kidkit?

Jag (J): Hej, ja det är jag.

TF: Blablablablablablablablablablabla. Jättefantastisk möjlighet. Blablablabla.

J: Mhm.

TF: Blablablablablablablablablablablablabla. Hela landet. Blablablablablablablablablablabla. Blabla. Din målgrupp. Blablablablablabla.

J: Jaha.

TF: Sitter du framför en dator? Blablablablablabla. Titta vad fint. Blablablablablablabla. Kostnaden är i vanliga fall 6000 kr per år. Blablablablablablabla. Men just nu får just DU teckna dig i ett år för 4000 kr. Blablablabla.

J: Vad sa du att du hette igen?

TF: Niklas.

J: Niklas, kul att prata med dig. Jag måste gå, jag ska hämta på dagis. Du behöver inte ringa igen för jag är inte intresserad.

Niklas (N): Varför inte det?

J: Om det var gratis skulle det säkert inte göra någon skada att vara listad på er sida, men 4000 kr är alldeles för dyrt med tanke på att det garanterat inte skulle generera tillräckligt med trafik för att täcka kostnaden.

N: Vad hade du tänkt dig att det skulle kosta då?

J: Det har jag aldrig funderat över eftersom jag inte efterfrågar den tjänst du säljer. Nu måste jag faktiskt gå.

N: Bara en kort sak till innan vi avslutar. Blablablabla. Blablablablablablablablablablabla.

J: Har du några barn Niklas?

N: Ja, jag har barn.

J: Ska vi gå in i MIN butik istället då och kolla vad du kan köpa av mig?

N: Det kan vi göra.

J: Jamen, vad bra. Kika runt litegrann du, och om du hittar något som intresserar dig kan du väl slå en signal i eftermiddag, för nu måste jag verkligen hämta på dagis.

N: Om vi säger så här då istället, du får lite rabatt och får första året för 3000 kr.

J: Jag har sommarrea i min butik. Du kan väl kolla på den medan jag hämtar på dagis?

N: Öh, haha, jo jag är i din butik nu.

J: Lycka till och fynda då, du kan lägga din order på nätet så kommer grejorna på posten. Tack för att du ringde och nu har jag faktiskt inte tid med dig längre.

Köp stenar

När vi var på Nolia för en månad sen köpte vi ju en sten för 60 kr. Sen dess har jag gått och funderat om man inte skulle ta och tjäna sig en hacka själv i den här sten-branschen. Jag kom fram till att det onekligen är så att priset per gram sten är bra, om man är säljare alltså. Lägg till det att jag är kreativ och talangfull. Det luktar succé lång väg.

Jag har då alltså plockat sten, inhandlat material och haft en liten sten-konstskapar-ateljé här hemma på sistone. Som mina fina bloggläsare tänkte jag att ni skulle få en exklusiv titt på mina första skapelser. Ni får också första tjing på att inhandla ett av mästerverken.

Jag har namngett dem. Från vänster till höger Röda streck, Blå blomma och Röda krummelurer.

100 kr styck kostar de, exklusive frakt. Det kan kanske låta lite dyrt. I så fall beror det på att ni inte begriper er på konst.

För att sätta priset i perspektiv ska vi jämföra mina verk med Sten-Kisse som vi köpte på Nolia. Sten-Kisse vägde 183 gram och mina stenar väger mellan 65 och 150 gram. Det är dock inte bara vikten som spelar in.

Mina stenar är signerade och numrerade med tusch, till skillnad från Sten-Kisse. De är grundmålade med tre varv vit färg. Det stod på burken att det skulle räcka med ett varv, men det stämde inte. Så tid- och materialåtgången sköt i höjden. Dessutom är mina stenar även målade på undersidan och har lite tidningspapper fastkletade under. Mina stenar är helt enkelt ett mera komplett hantverk och äktheten kan alltid verifieras.

Längst uppe till vänster ser ni Sten-Kisse

Dessutom är konstnärens talang betydelsefull vid prissättningen. Här kände jag att det är motiverat att jag tar lite mer betalt för mina stenar än den genomsnittlige marknadsförsäljaren.

På det stora hela har jag kommit fram till att 100 kr per sten är ett rimligt pris. Kanske något billigt, men jag har ju just börjat. När jag har etablerat mig som ett namn inom stenmåleriet kommer priset förmodligen att stiga.

Så passa på nu medan stenarna är billiga och har stora möjligheter att bli en mycket lönsam konstinvestering. Emaila mig på victoria@prinsessanpaarten.se och berätta vilken sten du vill köpa.

 

Modetips

Jag måste bara berätta om en kofta som jag köpte för ett tag sedan. Jag ÄLSKAR den. Den kommer från Esprit de corp och är en blå patentstickad kofta.

Denna kofta är ett fantastiskt basplagg som passar till ALLT. Ja i alla fall till både ljusa och mörka jeans. Till jeansshorts, jeanskjol och även till mjukbyxor. Om man lämnar huset i koftan och mjukbyxor har maken påpekat att det minsann inte är koftan det är fel på. Sedan jag köpte den har jag emellanåt nästan bott i den.

Den är lätt att ta på och av, håller en varm men inte för varm och den sticks inte. Jag minns inte riktigt vad den kostade, men jag har för mig att det var kring 600 kr. Jag har fått valuta för varje öre kan jag berätta. Kan inte riktigt läsa tvättlappen, men en sådan här fantastisk kofta måste ju bara vara av 100% bomull.

Jag har haft den ett tag nu så den börjar ha några små skavanker. En knapp har lossnat och det är tre stora hål i kragen, men den sitter kvar än.

Var kan ni också köpa denna fantastiska kofta? undrar ni förstås nu. Jag tror inte att ni kan det, för den är inte köpt på 2000-talet. Jag köpte min på NK i maj 1999. Om ni ändå vill härma min stil så går det dock bra med vilken blå kofta som helst.

 

Maken har fått ett uppdrag

Jag har just upplyst maken att nu får han lov att uppfylla sina äktenskapslöften. Vi hade lite egna löften vid vigseln och jag minns bestämt att de sa något om att han skulle skydda mig mot flugor.

Det här fanskapet har överlevt 10 mordförsök från min sida. Det måste vara en elit-fluga för den är grymt snabb.

Eländet flyger omkring mig hela tiden. Som om att jag luktar eller något sådant. Nu får maken ta över. Han har fått i uppdrag att ta den här flugan av daga. Omedelbart, han får inte tillbaka sin godispåse förrän uppdraget är utfört.

Saker man oroar sig för som förälder

Dottern har just fyllt två. När jag har funderat över hur lång hon kommer att bli när hon blir stor har jag alltid förutsatt att när hon har växt klart kommer hon att vara 167 cm lång.

Hon har också hudeksem och läkare har därför sagt till oss att hon har en något större risk att utveckla astma och/eller allergier. Det här är förstås oroande.

Inte nog med det. Imorse läste jag en rubrik som sa att astmabarn riskerar att “bli kortare”. Jag motstod min starka längtan att klicka och läsa artikeln. Maken har infört förbud mot böcker som heter saker i stil med Husdoktorn och Hemma-diagnos.  Han säger att min normala tolkningsförmåga av det skrivna ordet kollapsar när jag läser medicinsk litteratur. Jag har gått med på det här förbudet eftersom det är viktigt att lyssna på sin andra hälft i ett förhållande. Dessutom behöver man ju inga Husdoktorsböcker när Nätdoktorn och Google finns.

Men det oroande beskedet om astmabarn fortsatte att gnaga. Tänk om gullefjunet får astma? Kommer vi då att måsta fatta ett beslut för eller emot astmamedicinering? Hur kort blir hon om detta drabbar henne? 157 cm? Eller 147 cm? Ännu kortare? Når man tex att slå på och av fläkten ovanför spisen om man är så kort? Ska hon måsta ha med sig ap-pallen vart hon än går resten av livet i så fall? Vilken tur att jag köpte pallen i så fall.

Vid lunchtid klarade jag inte längre av att stå emot. Jag var tvungen att få svar på mina frågor. Jag klickade in mig på artikeln. Nu känner jag mig mycket lugnare.

Om dottern får astma och därmed blir kortare än planerat så blir hon 165,8 cm lång. Mycket pengar har säkert lagts ner på den här forskningen. Prioriterats över annan forskning som skulle kunna tänkas vara värdefull. Så jag tror att man kan känna sig trygg i vetskapen om att det bara är 1,2 cm det handlar om.

 

Bloggfika, festis och vinnarintervju

Igår var jag då på bloggfika hos Vera. Jag hade läst på hennes blogg att hon har sex ungar. Det är ju typ minst tre gånger så många ungar som man behöver och orkar med tänkte jag då. Senare fick jag dock reda på att den äldsta är 19 och den minsta är 1,5 år. Då såg jag på situationen i ett helt annat ljus. Det är ju som att ha en inneboende barnvakt. Undra om man kan adoptera 19-åringar, och var man hittar en som inte äter så mycket, har egen försörjning och kan tänka sig att bo i en skattkammare?

Det jag undrade allra mest var förstås var och hur de förvarar skorna för 8 personer? Vilken möbel som de prioriterat bort för att få rum med extra skohyllor liksom. Vera måste ha läst mina tankar och tvingat sin make att hämta skottkärran och köra ut alla skorna i garaget. För deras hall hade mindre skor än vad vi har.

I alla fall så leverarade jag den utlovade festisen, goodiebagen och gjorde en kort bloggintervju, som ni kan läsa under fotot av när Vera avnjuter sin festis.

Fotot snodde jag från Veras blogg

Beskriv känslan när du fick reda på att du vunnit en Festis.

– Jag blev förvånad, överraskad och glad!

Var festisen god?

– Jepp, men jag fick bara en smutt, sen snodde lillsnorpan den-och hon njöt som bara hon kan 😉

Hur gick det till när du bröt benet/foten av dig?

– För stor arbetsiver och plikttrogenhet gjorde att jag med raska steg klev ut genom en dörr på jobbet och förväntade mig fast mark. I stället möttes jag av 12 cm nivåskillnad, snedasfalterad ramp och KRAS så rasade jag ihop! Mer detaljerad beskrivning finns i min blogg, jag får bara skriva korta svar så detta får räcka på den här frågan 😉

Har du sett något bra daytime-television program sedan du gipsades som du kan rekommendera till andra invalider?

– Specialagent Oso, Händige Manny och Musses klubbhus är vad som snurrar på tv:n på dagarna och det kan jag rekommendera till individer under och kring 4-5 år samt deras föräldrar.

Hur sköter din make markservicen under din konvalescentperiod?

– Exceptionellt bra!

Var förvarar ni alla skor för åtta personer?

– Överallt där det finns några centimetrar över. Hallen är mest belamrad så det gäller att kunna steppdansa om man vill komma in från hallen.

Jag ser på din blogg att du har en hobby som heter scrapbooking. Skulle du kunna tänka dig att ge Prinsessan en privatlektion i ämnet så att bloggen kan utbilda sina läsare om vad scrapbooking är?

– Bästa frågan hittills! Klart jag kan 🙂

Nu är ni mina vittnen att Vera har lovat mig en scrapbooking lektion. Jag föreställer mig att det här är någon sorts aktivitet där man sparar sina återvinningsgrejor som mjölk- och flingpaket och sedan klistrar man in dem i en bok. Som man kan spara som minne eller ge bort i julklapp till någon avlägsen släkting.

Vi får se om jag har rätt. Ni får naturligtvis en rapport med bilder på min bok när jag har skapat den.

Fototävling – tema Not according to plan

Jamen nu har vi ju inte haft någon tävling på länge. Så får det ju inte vara. Enligt blogg-regelboken måste man ha tävlingar. Så nu kommer en ny fototävling. Missa inte heller Anthony Cakes senaste gästinlägg.

Tävlingsreglerna är;

  • Temat är Not according to plan. Dvs ett foto som blev lyckat trots att resultatet är något helt annat än vad du tänkte från början.
  • Fototipsen och därmed också fototävlingen handlar om att fotografera barn. Därför bör ditt bidrag lämpligen involvera barn.
  • Du kan endast tävla med ett foto. E-maila detta till info@kidkit.se. Inkludera ditt namn, barnets/ens namn och din relation till barnet/en. Berätta också gärna något kort om fotot eller fototillfället.
  • Om du skickar in ett bidrag på något annat barn än ditt eget måste du även skicka med namn och en e-mail adress (eller annan form av kontaktdetaljer) för barnets målsman. Du kan alltså inte vandra omkring och fotografera helt främmande barn och skicka in bidrag utan deras [föräldrars/målsmans] medgivande.
  • Tävlingen är endast öppen för ”amatörer”.
  • Du skall själv ha tagit fotot och äga rättigheterna till det.
  • Skicka in ditt bidrag senast söndagen 23 september klockan 23.00.
  • Vinnaren, som utses av Anthony Cake, får ett presentkort på 500 kr hos Kidkit.se.
  • ”Tröstpriser” till tvåan och trean, som också utses av Anthony Cake, som får ett presentkort var på 100 kr hos Kidkit.se.
  • Genom att delta accepterar du att ditt bidrag kan komma att publiceras på den här bloggen (men vid många bidrag garanterar jag inte att samtliga kommer att publiceras).
  • Bidragen kan också komma att publiceras på Kidkits Facebook- och/eller Pinterestsida (återigen ingen garanti).
  • Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.

Shoot more than one picture

Film is cheap, digital photography is free! Even when I’m photographing a model in a studio with controlled lighting, hair and make-up I still wouldn’t dream of just taking one picture. When photographing my children there are far too many factors that can go wrong and spoil the picture. Blinking, runny noses, dribble, looking the wrong way, food been shoved in ears and up noses, sudden crying because daddy has got his big camera out.

If I get the perfect picture from just pressing the button once it’s luck. Your children, apple of your eye they may be, very rarely do what they are told! Especially when it involves sitting still for the camera.

When working with children you have a very limited window of opportunity of between 30 seconds to 3 minutes before all ends in tears. Work out your shot before hand; take a couple of test pictures using a teddy or doll as a substitute for your child. This way you can check how the lighting looks and what the back is doing and the overall look of the picture, making any adjustments before you start the shoot for real.

Once your child is in place keep taking pictures, don’t review each picture on the camera screen after you’ve taken it as 1. Your child will want to see what you are all looking at. 2. It will eat into your window of opportunity. You and your partner/helper should work as a team, the photographer solely involved in getting the picture whilst the other is responsible for crowd control and model positioning.

When someone else is taking photos – as a parent always stand behind the camera / photographer, your child will always want to look at you so to ensure that your child is always looking towards the camera stand behind it. If you stand to one side saying, “Look at the camera” your child is only going to look at you!!

Missa inte den nya fototävlingen som du hittar här.

Gunilla Perssons musikvideo

Directed by Gunilla Persson från Svenska Hollywoodfruar. Varför hyra in någon när man kan själv?

Kommer på MTV nära dig inom kort.

EDIT: Videon är inte längre tillgänglig på YouTube. Så här skriver Gunilla på sin FB-sida “Polisen som nu ar inkopplad pa filmaren som olovligt satte upp videon gor en grundlig undersokning och tvingade filmaren att ta ned alla upplaggningar som videon hade.” Läs mer här.

Det kommer det säker en bättre version snart.

Nu följer vi reglerna annars spricker mammas byxor

Jag vill ju inte att ni ska tro att jag är någon sorts paragrafryttare eller så. Men jag har en del regler som jag tycker att det är viktigt att hålla.

En av dem är att om man vill gå själv på stan ska man ha skor på sig. Om man sliter av sig skorna måste man sitta i vagnen. Annars blir sockarna smutsiga. För att inte tala om hur folk glor och pekar på den oansvariga mamman som låter ungen springa runt i gallerian utan skor. Jag tycker inte om när folk pekar på mig. Som tur är brukar jag ha alldeles för fullt upp för att märka något.

Idag efter bloggfikat gick vi på stan. Vi köpte en pojkpyjamas till flickan så att hon inte ska bli intresserad av smink när hon blir stor. För smink kostar pengar, blir gammalt innan man använt det och sen får man kasta bort det.

Under shoppingturen hade vi ett litet bråk om den här sko-regeln. Jag ledde länge, hade ett klart övertag. Jag styrde 200 kronors-sulkyn som knappt går att styra, med en hand, och med den andra handen höll jag barnet i ett stadigt grepp medan avkomman stod upp i vagnen och gastade “vill komma ner” samtidigt som hon viftade med armarna. Två affärer hann vi med i den här positionen medan vi förhandlade om skorna samtidigt som jag kollade på kläder. Multi-tasking på hög nivå. Det är bara män som sitter på röven runt ett bord medan de förhandlar.

Just när vi lämnade den andra affären satte sig barnet ner i vagnen. Det här var en överraskningsmanöver som jag inte väntade mig så jag tappade mitt fina grepp. Ungen slank iväg och hoppade ur vagnen och sprang ut i gallerian med riktning mot rulltrappan. Blixtsnabbt återhämtade jag mig ur underläget och kastade mig fram för att fånga henne. Såhär ungefär.

Då sprack mina byxor. Men manövern lyckades och jag halade in den sprattlande motståndaren och kastade henne över axeln.

Det gjorde inget att byxorna sprack. Revan var på insidan av vänster ben längst upp i grenen och av begränsad omfattning. Den tonårsmässiga modedetaljen på mina jeans doldes av höger lår.

Så jag spände fast gullefjunet i vagnen och tajtade till remmarna och tog fram en krishanteringspryl i form av ett Bamse-reflex som hon fick leka med. Sen shoppade vi klart under relativt lugna former, även om det var lite dragit på låret.

Goodiebag till bloggfikat

Om ni nu har haft svårt att koncentrera er på jobbet idag för att ni undrar vad jag skulle hitta på med hudkrämerna så kommer svaret redan nu, så att ni kan få något vettigt gjort sista timmen innan ni går hem.

Imorse kom jag på att man kanske skulle ta och ordna en goodiebag till bloggfikat. Själv blir jag aldrig inbjuden på goodiebag-tillställningar. Allt jag någonsin blivit inbjuden till genom bloggen är att gympa i TV, men när jag förstod att knip-Susanne inte skulle vara där och berätta vart man skall stoppa upp nötter avstod jag från det.

Jag har ju läst på bloggar om goodiebags så jag har ju en ganska god uppfattning om vad som ska finnas i en goodiebag. Regeln säger att man kan stoppa i princip vad som helst i påsen. Tacosås och munskölj. Ögonfransnäring och bär. Trosskydd och disktrasor. Aloe vera-kräm och skräpreklam. Nyckelring och juice.

Hur svårt kan det vara att ordna en goodiebag tänkte jag. Så jag ringde runt och raggade lite sponsorer och fick napp hos mig själv. Kidkit sponsrade med en pyjamas. SAS sponsrade med ett flygplan. Sen kastade jag ner en blåsorm som blivit över efter kalaset, hudkrämerna som jag fyndade i badrummet i morse, den utlovade festisen och ett pussel som gullefjunet inte längre leker med som vi fått ärva av någon (de två sistnämnda saknas på bilden). Egentligen hade jag tänkt lägga dit en reklampenna från ett pappersbruk i Piteåtrakten och en nyckelring också, men maken stod och stressade mig att han hade bråttom så jag glömde bort det.

Det blev ingen 15000 kronorspåse, men jag svängde ju ihop den på en kvart.

Sen packade jag ner allt i en fin påse och åkte iväg på bloggfikat, som jag återkommer till i ett senare inlägg.

Also… something for mummy

När jag var gravid köpte jag inte särskilt mycket barnkläder och grejer innan dotterns födsel. Jag tänkte att man säkert skulle få en massa presenter så det var lika bra att bara köpa ett par nödvändiga saker.

Så närmade sig den stora dagen BF (beräknad förlossning för er som inte läser Familjeliv) och mina kompisar överraskade mig med en babyshower. De hade med sig presenter. En sparkdräkt fick vi. Sen var det bara “I thought you’ll be getting so much for the baby so I got something for mummy instead”. Vad de flesta hade kommit fram till att jag behövde var hudkräm. To pamper yourself. För alla mina kompisar vet ju att jag är the pampering type…

Där satt jag och öppnade paket och sa “delicate care – lovely”, “spa essentials – splendid”, “extra rose – marvelous”, “body butter – fantastic” och “more body butter – amazing”. Log och tackade och var glad och undrade var stjärtkrämen till babyn var.

Sen efter förlossningen så fortsatte hudkrämerna, bubbelbad och diverse make up produkter att komma till mummy. Jag vet inte vad ni gjorde första veckorna efter förlossningen? Jag kan i alla fall avslöja att den enda hudkrämen som hade strykande åtgång hemma hos oss var nipple cream.

Idag har jag rensat bland alla dessa krämer och kastat de som börjat se ut som att de skulle kunna orsaka hudskador.

Jag hittade då tre små tuber som aldrig ens är använda som inte stelnat. Night firming moisturiser svammelkräm och Day moisturiser with a touch of foundation svammelkräm. Dem hade jag tänkt använda idag. Inte till att sitta här och smörja in mig, utan till något annat. Ni får komma tillbaka ikväll så berättar jag vad.

 

Festis-vinnare

Jag har ju lovat att dela ut en del festisar. Den hundrade Facebook-gillaren vann ju en Festis och har indikerat att hon kan tänka sig att ställa upp på en bloggintervju. Där har ni något att se fram emot här på bloggen framöver. Hon heter Sara och finns faktiskt på riktigt. Jag sitter minsann inte och hittar på min egen popularitet. Om ni kollar på FB-sidan så har jag samlat ihop 106 fans nu. Jag hade fler ett tag men de övergav mig. Förhoppningsvis rasar jag inte ner på 99 innan jag hinner publicera intervjun med gillare nummer 100. Det skulle ju se konstigt ut.

Vera vann ju också en Festis eftersom hon länkade hit i sin blogroll. De kan ju tyckas att det är lite orättvist att hon vann en festis för det, eftersom det inte fanns någon utannonserad tävling om att man kunde vinna en Festis om man gjorde så. Men hon belönas liksom med en Festis för sin goda litterära smak fastän det inte fanns någon tävling.

Vera bor bara några mil från mig så imorgon ska jag åka hem till henne och leverera en Festis. Ungefär som hon Graafen gör i Postkodmiljonären. Jag tar med kameran och fotar hennes chockade ansiktsuttryck när hon öppnar dörren och visar här på bloggen senare.

Dessutom har ju Vera en egen blogg så det blir ju litegrann som ett bloggfika med festis och allt.

 

Vi har en hård vinter framför oss

I vårt hyreshus bor det pensionärer, en stafettläkare och så vi. De kvinnliga pensionärerna är väldigt förtjusta i gullrumpan. Samtliga har vid ett eller flera tillfällen sagt att vi är välkomna att titta in och hälsa på när som helst.

Det brukar dock sällan bli av att vi tittar in och hälsar på. När jag stiger upp på morgnarna och funderar över vems hem vi ska trash today så brukar valet oftast falla på mormor och morfars. Det är sällan jag tänker “idag gör vi en raid hos någon av grannarna och kollar om de har några hela grejor på lagom låg höjd som vi kan förstöra”. Den grannen som vi faktiskt fikade hos en gång har ju säkert köpt nya stolsdynor nu, så man vi ju ogärna hälla ett nytt mjölkglas på stolen där.

En av grannarna hade i alla fall hört talas om att gullefjunet fyller år så hon dök upp med en present i morse när stumpan var på dagis. Jag föreslog att hon skulle komma tillbaka på eftermiddagen på kaffe och fika. Då kom jag på att det ju passade ypperligt att bjuda alla grannarna på fika samtidigt för att återgälda deras vänliga inbjudningar utan att de behöver städa när vi går hem.

Idag har vi då haft kafferep för pensionärerna i huset. Utom en, hon kunde inte komma för hon skulle rensa bär.

Det var mycket trevligt. Jag fick också lära mig nya saker. Jag fick veta att om det är mycket rönnbär blir det en hård vinter. Det här var mycket dåliga nyheter. För träden kroknar nästan under tyngden av rönnbären.