Ni kan väl komma hit ändå?

Måste ni alltid ha något nytt att läsa? Här tar man en semesterdag från bloggen och då passar ni på och gör annat. Läser andra bloggar antar jag, tittar på TV och vad alltmest ni gör.

Ni skulle väl kunna titta in ändå? Läsa något gammalt. Välja er favoritkategori och läsa om något som ni läst förut.

Ni skulle ju tex kunna läsa om när jag och maken körde bil till Norge. När det inträffade hade bloggen bara 14 läsare så de flesta av er har säkert inte läst det förrut.

Eller så kan ni läsa om när min mat aldrig kom på Leos lekland, när vi åkte till akuten med en icke-sjukdom eller när en frisörska försökte kväva gullefjunet.

Om inget av det passar kan ni väl läsa det inlägg här på bloggen som fått flest gillningar på Facebook, om när jag badade. 133 st. Spring dit och tryck på tummen ni också. Jag skulle gärna vilja ha 150 st. Då skulle jag känna mig populär och lycklig. Det vill ni väl att jag ska vara? Tänk att ni kan hjälpa mig att känna lycka bara genom att trycka på en tumme.

Nu ska jag bara välja en fin bild som ni kan titta på också, sen ska jag gå och titta på Körslaget. Det är jag som står till höger.

 

Vad menar kokboken egentligen?

Jag har gjort Tzatziki. Jag har försökt i alla fall. Jag har följt receptet.

Ska det verkligen vara så här mycket gurka i förhållande till de andra ingredienserna?

Det stod en gurka så jag tog en gurka. Men som så många andra saker varierar ju gurkor i storlek och man vill ju gärna ha en stor. I just det här sammanhanget skulle jag kanske ha valt en mindre gurka.

Sen var det en grej till. I kokboken står det 3 dl yoghurt som ska rinna av i timmar. Sen fanns det ett tips om att man kunde byta ut det mot – nu citerar jag ordagrannt – “gräddfil eller matlagningsyoghurt som inte behöver rinna av”.

Jag låste direkt fast på den här biten “som inte behöver rinna av”. Jag tycker om recept som erbjuder sådana här lösningar. Så jag tog gräddfil. Nu när jag har blandat ihop allting känner jag mig osäker. Tzatzikin ser väldigt blöt ut.

Kan det vara så att frasen inte behöver rinna av bara syftade till matlagningsyoghurten? Vad säger grammatik-reglerna om det här?

Om icke-avrinningen inte gäller för gräddfilen tycker jag att de kunde ha satt en punkt efter gräddfil. Jag förutsatte att icke-avrinningen gällde för båda alternativen med tanke på order eller. Men nu när jag ser det blöta resultatet känner jag mig osäker. Nu är det ju försent, men ge mig lite råd här så att jag kan skriva in i kokboken vad de menar till nästa gång.

Blå bunke från Dollarstore för 20 kr förresten. Vi ska äta fondue ikväll. Jag vet att ni undrar.

Blogginlägg för mina speciella bloggläsare

Alla som läser min blogg är ju fina bloggläsare. Men jag har ju en del bloggläsare som är lite speciella vänner. Nämligen mina fina blogg-Facebook-vänner som har haft den goda smaken att gilla bloggens FB-sida.

Ibland får de lite bonusmaterial som inte ni som o-gillar Facebook-sidan får. Som idag när det senaste blogginlägget ligger på Fejjan istället för här. Det handlar om min skuld till Google på 5000 kr.

Ni andra får nöja er med ett foto på ett vitkålshuvud så länge. Kom tillbaka senare. Nästa inlägg kommer här på bloggen som vanligt.

Ungdomars yrkesval

Sedan docusåporna uppfanns har ju en skrämmande andel människor, främst ungar, drömt om att bli docusåpa-deltagare som ett yrke eller som genombrottet till något annat psuedo-yrke. Problemet för de flesta är att de inte har någon talang som det går att tjäna pengar på.

Sedan jag började läsa bloggar har jag också märkt att folk drömmer att jobba som bloggare. Aliengirllouise tex vill åtminstone ha bloggandet som halvtidsyrke och har kommit på att hon därför behöver fler läsare och ber om hjälp med detta.

Nätet och bloggar svämmar över av bloggskolor, att man ska veta sitt [ekonomiska] värde som bloggare, tips på hur man ska tjäna pengar på sin blogg och på sistone har dessutom en del naiva bloggare börjat argumentera för att folk ska betala för att läsa deras bloggar. Storhetsvansinnet drabbar tydligen vissa när de når läsarantal på ett par tusen per vecka och börjar skriva inlägg om hur mycket tid de lägger på bloggen och att de borde få ekonomisk ersättning för detta eftersom det inkräktar på deras fritid eller arbetstid.

Your choice liksom och om det är för mycket uppoffring att ha en blogg kan man ju lägga ner. Eller så kan man börja skriva sponsrade inlägg om poker, disktrasor och hudkrämer så kanske läsarna tappar intresset och slutar läsa. Då slipper man blogga mer och har fått lite gratis prylar på kuppen.

Jag tror att de allra flesta bloggare skulle upptäcka att om de började ta betalt för sina litterära alster om sin frukost/lunch/middag skulle de snart kunna flytta sin virtuella dagbok till en i pappersformat med hjärtformat hänglås på. Intesset för att betala för att läsa bloggar är nog ungefär lika stort som intresset för att dyrka upp ett dagbokslås. Eventuellt är intresset för det senare något större, eftersom det senare är gratis.

Här kommer alltså dagens utbildningstips till alla som kommer hit genom att googla “tjäna pengar på din blogg”. Bloggande är inget yrke. Annat än om du har någon plan för hur du ska betala hyran med en disktrasa eller trisslott.

Makens favoritfåtölj sjunger på sista versen

Som jag tidigare berättat så hade vi tuffa förhandlingar om utifall jag skulle få sälja vår skinsoffa och fåtölj på e-bay när vi skulle flytta hem. Till slut sålde vi soffan och tog hem fåtöljen. Egentligen skulle det ha varit skonsammare för maken om vi gjort oss av med båda på en gång. Nu påminner fåtöljen honom bara om soffan, som var hans egentliga favorit.

Maken brukade ju också hävda att de var av äkta skinn. Kolla här ska jag visa er en sak.

Han håller inte längre på och pratar om äkta skinn. För någon vecka sen såg det inte ut så här, då var det bara sådana där veck som ni ser på bilden. Jag vill å det starkaste påpeka att det inte var jag som uppmanade gullefjunet att börja pilla på vecken tills hon fick en öppning och kunde börja dra loss “skinnet”. Däremot kan jag erkänna att jag har en betydligt mer positiv syn på hennes uppfinningsrikedom än vad maken har.

Maken har nu inlett operation Rädda Fåtöljen. Han lägger mycket tid och stor omsorg på att bädda in dynan i en filt. Det är lite tur att vår ALLRA fulaste filt fortfarande är nedpackad i en låda någonstans.

Varje gång hon lyckas få loss filten är han mycket förtretad och går omkring och muttrar om att han inte fattar hur hon kan ha lyckats få loss filten.

Om ni lovar att inget säga kan jag avslöja hur det går till. Om man ser till att det sticker ut en liten flik av ett hörn som hon kan ta tag i så får hon loss filten på nolltid.

Kaninen är en rabbit

Idag sa gullefjunet “kaninen är en rabbit”. Intressant va?

Det berättade jag bara för att få en anledning att berätta nästa sak som också är intressant. När vi först flyttade hem var det jättemånga som frågade oss om dottern var tvåspråkig. Hon var då sju månader och nollspråkig. Vilket man tyckte att alla som såg henne borde ha fattat.

Jag svarade alltid artigt att hon inte var det. Sen brukade följdfrågan ofta bli om vi pratade svenska eller engelska med varandra och henne. Som att vi, som båda har svenska som modersmål, skulle sitta här hemma och prata engelska med varandra som några andra pompösa idioter. Vi pratar svenska här hemma. Utom när vi pratar om godis på vardagar och säger saker som Lets put the sweetheart to bed so we can eat some sweets.

Hur hon kan veta att kanin heter rabbit på engelska vet jag inte. Det måste vara mormor som lärt henne det.

Nu för tiden är hon dock faktiskt tvåspråkig. Hon pratar svenska och pitemål. Hojna, hajna, hejna var en av hennes första tre-ords-meningar. Maken var helt förfärad och började prata om att vi var tvungna att flytta till Stockholm.

Tänk så glad maken skulle bli om jag vann en städerska

Jag har hittat en toppenfin tävling till er hos Bambi. Det man kan vinna är en hemstädning från Cleaning Services. Det vore ju dö-skönt om någon kom hem till en och städade så att man slapp göra det själv. Men bara ni som har en egen blogg kan vara med och tävla. Ni vanliga dödliga utan blogg får inte vara med.

Ni kan ju nämligen inte göra gratis reklam för städföretaget så därför är de inte intresserade av er. De kanske också tänker som så att ni som inte har någon blogg säkert inte har råd att betala för städning heller. Företaget gör troligen en koppling mellan köpkraft och bloggande, det är nog därför de inte intresserade av att erbjuda folk utan blogg att vara med i tävlingen.

Här har ni som inte har någon blogg möjligheten att känna er kränkta över att ni diskrimineras. Om ni orkar bry er alltså.

Men om ni har en blogg finns det även andra fantastiska erbjudanden från Cleaning Services. Ni kan blogga om företaget och därmed vara med och tävla om en hemstädning på det sättet också. Eller så kan ni välja en Trisslott istället. Priset på Trisslotter har ju just gått upp till 30 kr har jag sett på TV så det här är ju ett toppenerbjudande.

Jag kikade in på städföretagets hemsida och de har skrivit väldigt fint om sin värdegrund och att glädje ingår i priset när man köper tjänster från dem. Däremot känner jag att jag saknade information om deras personal. Det känns inte helt irrelevant att berätta något om den personal som faktiskt ska komma hem till mig och städa. Jag vill gärna veta om personalen är högskoleutbildad tex? Här i Sverige, eller i ett Östeuropeiskt land i så fall? Bor personalen drägligt eller huserar de i tält ute i skogen? Eller anställer företaget studenter? Det vet man ju hur det ofta ser ser ut i studentrum.

Ni som inte har någon blogg får nu helt enkelt lov att klicka in er på prislistan och kolla vad sådana som ni, som inte kan tävla om glädjen med gratis hemstädning, får betala för kalaset efter RUT-avdrag.

Till Cleaning Services – jag brukar inte ha tur i tävlingar och det här känns inte som ett vinnande inlägg så jag tar gärna en Trisslott som tack för mitt blogginlägg.

Igår kränktes jag av en hamburgermeny

Varje morgon öppnar jag Piteåtidningen med stor förväntan och hoppas på att få läsa om någon lokal medborgare som har råkat ut för någon oförrätt. På sistone har det varit ont om människor som blivit kränkta eller upprörda över bagateller. Det har i alla fall varit ont om människor som har orkat skriva insändare om det, eller lyckats övertyga en journalist att rapportera om händelsen.

Igår blev besvikelsen över detta alltför stor. Om ingen annan blir kränkt får jag väl bli kränkt själv tänkte jag. Så när jag var i stan igår gick jag en extra vända på stan enbart i syfte att hitta något att känna mig upprörd eller kränkt av. Planen var att fotografera kränkningen och visa för er här på bloggen, skriva ett klagomål eller tipsa PT. Eller alla tre för all del om jag hittade något riktigt stort.

Antingen är jag inte speciellt lättkränkt eller så är Piteå inte en särskilt upprörande stad. Jag hade i och för sig lite ont om tid så jag hann inte gå in i så många affärer utan tittade mest i fönstren. Jag tittade också efter smuts, sprickor i gatustenarna, trasiga skyltar och andra saker som skulle kunna störa det estetiska. Ett tag funderade jag på om jag skulle skriva till kommunen och klaga över den upprörande mängden löv på marken. Det kändes dock inte som tillräckligt med löv för att motivera ansträngningen.

Jag uppsökte en offentlig toalett i förhoppningen att toalett-pappret skulle vara slut. Då skulle jag ha kunnat skicka ett email om hur kränkande det är att måsta ha med sig eget dass-papper med tanke på hur mycket pengar man spenderar i gallerians butiker. Till min förtret hade samtliga toaletter papper. Allt jag hittade var en toalettsits som var helt ner-mensad. Det var fruktansvärt äckligt och upprörande, jag fattar inte hur människan burit sig åt. Jag kunde dock inte förmå mig själv att fotografera detta, så ni slipper se hur det såg ut.

Till slut insåg jag att om jag skulle hitta något som jag skulle kunna påstå var kränkande fick jag lov att gå och käka en hamburgare. Jag styrde kosan mot den icke könsneutral hamburgersyltan Big Boy.

Där åt jag ett skrovmål som var mycket gott. Jag äter alltid skrovmål på sådana ställen, för min del skulle de kunna skrota alla andra alternativ. Innan jag gick studerade jag dock menyn och observerade att de hade ett Big Boy mål. Då åkte jag hem och skickade följande email till Big Boy.

“Hej! Jag åt lunch på er restaurang i Piteå idag. Jag noterade då att ni har ett mål som heter Big Boy Mål. Men det finns inget Big Girl Mål. Detta tycker jag är kränkande mot oss kvinnor.

Egentligen hade jag tänkt gå någon annanstans, men jag var så hungrig att jag köpte ett skrovmål istället.

Jag undrar dock om ni har någon handlingsplan för hur ni ska göra för att erbjuda en mer jämlik hamburgermeny i framtiden? Eller varför inte en könsneutral meny, man skulle ju tex kunna tänka sig ett Big Hen Mål?” 

Jag har i inte fått något svar ännu. De har säkert mycket att göra. Om När jag får svar kommer jag naturligtvis att rapportera hur mina förslag emottogs. Efteråt kom jag dock på att ett stort Hönsmål ju inte låter gott alls, så de kanske inte nappar på det.

En loppislåda

Jag: Vad har hänt med gummans garderob?

Maken: Jag klädde på henne.

Jag: Inne i garderoben?

Maken: Jag visste inte vad jag skulle välja.

Jag: Måste det se ut som en rea-låda på loppis när du har valt klart?

Maken: Jag hade tänkt föreslå att du ska lägga fram vad hon ska ha för kläder kvällen före när det är jag som ska klä på morgonen. Det skulle underlätta morgonrutinen, så slipper jag försöka lista ut vad som passar ihop med vad.

Jag testar scrapbooking

Det var länge sedan jag testade någon ny hobby. Inte sedan jag testade Geocaching. Så när Vera erbjöd sig att ge mig en grundkurs i scrapping tyckte jag att det var dags att testa en ny hobby igen. Som ni märker har jag redan börjat lära mig the lingo.

Jag trodde ju att jag skulle behöva samla återvinningsmaterial, så i en hel vecka sparade jag toalettrullar och kartongförpackningar. Som tur var så kollade jag upp den här scrapbooking businessen på google innan det blev dags så jag slapp skämmas för att jag kom dit med en massa skräp. För scrapping involverar inga tomma toarullar eller flingpaket.

Ni kanske tycker att scrapbooking låter som en nörd-hobby som enstöringar sitter hemma och gör i sin ensamhet för att de är för asociala för att umgås med folk. Ni kunde inte ha mer fel. Man kan faktiskt gå med i en förening och gå på scrapträffar och möten och träffa andra livs levande människor som också scrappar. I Piteå heter föreningen NorthernLightScrappers.

Igår åkte jag i alla fall till Vera för min introduktionskurs. Jag fann hobbyhörnan väldigt skrämmande. Hon hade hur mycket prylar som helst. Det kändes precis som det måste göra för en aspirerande pilot första gången de sätter sig i cockpit. Cuttlebug, stansar, mallar, dies, stämplar, Rub Ons – vem fattar vad som är vad liksom? Papper och pennor lyckades jag i alla fall identifiera.

Sen skulle jag då göra ett eget kort. Födelsedagskort är ju lite yesteryear nu när Facebook finns. Varför hålla på och skicka kort när man kan gratta folk på Facebook-väggen och spara in på kostnaden av både kort och porto. Så jag bestämde mig för att göra ett kort till min ögonsten.

Då kom första svårigheten – välja papper. Sen fortsatte det sådär. Välja mer papper. Välja motiv. Välja bokstäver. Välja färger. Jag höll på att få kortslutning. Så här i efterhand kan man väl kanske säga att alla min val inte var de bästa. Blomma på blomma liksom. Vem gör så när de designar kort? Men det blommiga pappret hade jag redan valt och ville inte skiljas från och sen verkade blom-motivet vara det som var enklast att färglägga.

Tre timmar tog det mig att göra ett kort. Det skyller jag på Vera. För när man tänker sig en scrapbookare så tänker man sig ju en Miss goody-two-shoes med pottklippt frisyr och brillor med cocabottnar hängandes på nästippen som är lika intressant som en blank anteckningsbok. Men Vera är helt normal med fullt utvecklade sociala talanger. Jag har lite svårt för att scrappa och prata samtidigt. DÄRFÖR tog det så länge för mig att göra ett kort, för jag var tvungen att pausa och prata.

Hur pass duktig är jag då på min nya hobby? Jo, så här duktig.

Sen skrev jag så här i kortet. Innan ni börjar peka på skärmen och gasta “åh så töntig du är, har du också börjat med love och hjärtan nu…?!” vill jag bara påpeka att det faktiskt är sant att mamma älskar gullefjunet. Ni sitter säkert och sprutar ur er en massa hjärtan till främlingar på Facebook och det gör inte jag. Så tänk på det där med att inte kasta sten i glashus innan ni börjar hånas.

Om jag nu ska sammanfatta min scrapbooking-upplevelse så känns det här mycket mer min grej än geocaching. Inte minst för att det är en hobby som utövas inomhus. Den 6-7 oktober är det scapbooking-mässa i Piteå såg jag på den lokala hemsidan. Då ska jag minsann gå dit och se om de har någon utrustning som jag behöver.

Om jag jobbar på det blir jag kanske lika duktig som Vera lagom tills jag går i pension och kan ägna mig åt detta på heltid. Så här fina kort gör hon.

Vad har jag fått för pengarna?

Google säger att jag är skyldig dem 5500 spänn. Hur gick det till undrar jag? Jag har inte annonserat på flera månader och sist jag kollade stod mitt adwords-konto på noll.

Tycker de att jag googlar så mycket oväsentligheter att de har börjat ta betalt för varje sökning jag gör för att jag inte ska överbelasta systemet?

Jag får lov att undersöka det här. Jag har inte alls lust att betala 5500 kr för ingenting.

10 irriterande saker som folk som inte kan köra bil gör

  1. Kör om ett annat fordon i samma hastighet som den de ska köra om. Där ligger de jämsides och blockerar omkörningsfilen i flera kilometer innan de äntligen pressar sig förbi.
  2. Kör om en när man själv håller exakt hastighetsbegränsningen. Sen svänger de in alldeles framför nosen och lägger sig där och håller hastighetsbegränsningen. Så att man själv måste sakta ner för att det ska bli ett acceptabelt avstånd till idioten framför.
  3. Kör 70 på 110-väg där det är mitträcke och enkelfil.
  4. Parkerar i två rutor, eller så långt till vänster att rutan bredvid blir oanvändbar.
  5. Parkerar på familjeparkeringsrutor trots att enda personen i bilen med en fyra-årings intelligens är en man i fyrtio-årsåldern.
  6. Kör ut i körfältet framför trafik som kommer från vänster när de ska svänga vänster i en korsning, men fullföljer inte utträngningsmanövern, utan står där och blockerar trafiken och släpper fram 15 bilar som kommer från höger.
  7. Stannar inte vid övergångsställen.
  8. Kör om en bil som stannat vid ett övergångsställe.
  9. Stannar vid övergångsställen för att de ser en person 25 meter bort som eventuellt skall passera övergångstället någon gång i framtiden.
  10. Drar släp fullt med löst skräp som de efter 20 år har rensat ut ur garaget, och tycker sig ha fäst allting ordentligt med ett litet rep, som egentligen bara håller fast den sopsäck som ligger i mitten på toppen av skrothögen.

Rättvisa

Jag lär ut rättvisa till dottern. Mitt och ditt. Hjälpa till och hjälpas åt. Sådana grejer. Ibland känner jag mig osäker på hur mycket som går fram och om hon överhuvudtaget lyssnar. Men ibland får man små tecken på att hon har tagit in budskapet. Som imorse när hon och maken hade stigit upp, medan jag försökte stjäla till mig några minuter extra i sängen och hon kom in till mig.

Gullefjunet: Mamma jag har bajsat.

Jag: Ojdå. Be pappa byta på dig.

Gullefjunet: Nej han gör välling. Mamma byta blöjan.

Hur argumenterar man mot logiken i det? Det är ju först när hon kan grundkursen i rättevisefördelningen av arbetsuppgifter som man kan börja lära henne undantagen. Det känns lite för avancerat på det här stadiet att försöka förklara att om pappa ändå har stigit upp kan han lika gärna göra båda delarna.

Jag kom helt enkelt inte på något sätt att hävda hur det var rättvist att han skulle göra båda sakerna. Inte till dottern i alla fall. Gentemot maken är jag inte lika noga med att mina argument ska vara konsekventa. Till honom skulle jag ha kunnat dra till med något som att rättvisan jämnar ut sig i längden eller dra något exempel på något annat som inte är rättvist bara för att få fem minuter till i sängen.

Jag steg upp och bytte blöjan. Jag hoppas att det inte blir alltför många tillfällen framöver när jag måste leva som jag lär.

 

Jag får inte blogga för maken

Jag fick höra en sak förra veckan som jag skulle vilja blogga om. Det var en sak som en mycket avlägsen bekant, knappt ens en bekant, till oss gjort. Eller mer specifikt inte gjort. För personen i fråga tyckte att jag kunde göra det istället så att de slapp. Det hela var så oförskämt att det är komiskt. Maken säger att jag inte får berätta om detta här på bloggen utifall att personen läser det och känner igen sig.

Jag är precis lika förbittrad som er över makens ståndpunkt. Det skulle ha blivit ett roligt inlägg. Men han har säkert rätt. Jag hittar något annat att skriva om och då kommer inte det här att svida lika mycket längre.

Man ska inte hänga kaniner i taket

Igår när vi lekte den här leken, då tyckte jag att det var kul och pedagogiskt. Jag hade inga betänkligheter. Jag tyckte att det var ett bra sätt att lära sig hur klädnypor fungerar. Så att gullefjunet kan börja hjälpa till att hänga tvätten tidigt. Därav momentet när vi hängde upp kaninen i taket.

Imorse däremot, när jag kom ut ur sovrummet och fick kaninen i skallen. Då tittade jag på den och kom på att det hela kanske inte ser så lyckat ut. En psykolog, eller mammor från familjeliv.se som undrar hur användande av flugsmällor påverkar barn, skulle troligtvis dra en massa felaktiga slutsatser.

X-factor är lite tamt

Svenska X-factor är inte speciellt bra. Det är alldeles för mycket mys-TV. Under de sju säsonger som jag tittade på engelska X-factor löste jag aldrig korsord samtidigt. Hittills har de bra deltagarna varit vad Simon Cowell skulle kalla average och de dåliga är inte speciellt underhållande de heller.

Där svenska X-factor låter en deltagare berätta om hur hon sjöng på sin pappas begravning skulle den engelska versionen ha släpat iväg deltagaren till kyrkogården och filmat gravstenen. De dåliga deltagarna tackar för sig och går här i Sverige, i England uppviglade producenterna dem till att göra något deluded.

Domarna är också bleka. Marie Serneholt kommer aldrig att vinna någon Oskar för sitt sätt att spela förvånad.  De svenska domarna sitter och helt mesigt delar ut fjuttiga “Ja-n”. I den engelska versionen delade domarna ut 110% och en miljon yeses. De svenska domarna verkar inte ha förmågan att såga någon vid fotknölarna.

De borde plocka in någon 90-årig kärring som livar upp tillställningen litegrann.

Sten-inspiration

Alltså, det har ju inte varit någon rykande efterfrågan på mina stenar. Det gör ingenting. Jag är ju ny på det här med konst. Det ska vara lite kämpigt i början, det är del av romantiken med att vara konstnär.

För att hjälpa er litegrann hade jag dock tänkt visa hur man kan använda stenarna. Utifall att det var oklart vid första anblick.

Om man har flera stenar kan de användas som tvålfat.

Om man föredrar att förgylla sitt kök med en sten kan man använda den som stekspadstöd. Så att det inte blir flottigt på bänken.

Kombinerat med en sko kan man piffa upp armstödet på en fåtölj. Jag får lov att erkänna att det här inte var min idé.

Ytterligare ett praktiskt användningsområde är som dörrstopp.

Om man är rädd att stenen ska tappa alltför mycket i värde om den utsätts för slitage och vill vara försiktig med den kan man lägga den som en prydnad i en blomkruka.

Som ni ser är det alltså bara fantasin som sätter gränserna för hur man kan använda sig av dessa exklusiva stenar.

Är kor verkligen snälla?

Maken säger att kor inte är farliga och att de är jättesnälla. Gullefjunet kanske går på det. Själv är jag minsann inte så säker på att jag tror honom.

Kolla kossa nummer två och tre från höger. Så där stod de hela tiden. Blickstilla och spände ögonen i oss. Eller oss och oss, det kändes nog som att det var mig de fokuserade på. Tycker ni att de ser snälla ut?

Jag tyckte mest att de såg arga ut för att de inte blev utsläppta på bete och det verkade som att de gav mig skulden. Jag hade inget med saken att göra. Jag var bara förbipasserande. För mig får de gärna springa på en äng, de är mindre skrämmande när de är utspridda.

Flygplanshaveri

Ni vet sådana där små bilar, hästar, båtar, flygplan som brukar finnas i varuhus och andra offentliga platser. Man sätter ett barn i dem och stoppar i en slant. Då skakar, hoppar eller snurrar “fordonet” och barnet blir jättelyckligt.

Bilden lånad av scandimatic.se och flygplanet på bilden är inte identiskt med flygplanet i texten.

Tänk er en förälder som går på stan med ett barn som har fått något i ögat. Föräldern har undersökt och bedömt läget, och konstaterat att föremålet i ögat är ett dammkorn. Barnet gråter dock ändå, när man har kommit igång är det ju lika bra att köra på ett tag.

Föräldern är i desperat behov av en toalett och kommer på att en matvarubutik tillhörande en rikstäckande kedja borde ha både toaletter och ett mekaniskt mini-fordon. Det olyckliga sällskapet anländer till butiken och hittar ett flygplan med en groda i passagerarsätet. Tårarna avtar.

Barnet och föräldern sluter en överenskommelse om att de först ska gå på toaletten och sen ska de åka flygplan. Sedlar växlas till mynt. Spänningen och förväntningarna stiger. Toalettbesöket avklaras under exalterad konversation om flygplanet och flygturen.

Under glädje och jubel klättrar sedan barnet in i cockpit och gör sig klar för take off. Slanten pillas in och startknappen lokaliseras och aktiveras. Sen händer ingenting. Besättningen hamrar på startknappen med ökat våld men inget hjälper. Katapultknappen för att få tillbaka pengen för att prova igen fungerar inte.

Om man då jobbar på sagda matvarubutik, då kanske man tycker att “flygplanet måste vara trasigt, vad konstigt det fungerade igår och här får ni tillbaka tian” är en bra sammanfattning och ett korrekt hanterande av situationen.

Som förälder tycker man att butiken i fråga inte har en tillräckligt bra handlingsplan för krissituationen. Det här är ju ett flygplanshaveri. Svarta lådan borde lokaliseras. Reparatör borde tillkallas med högsta prioritet. Den chockade passageraren och dess anhöriga borde åtminstone kompenseras med en gratis matkasse, eller i alla fall en glass.

Stödet för de drabbade är inte tillräckligt när föräldern får bära iväg på ett sprattlade barn som gråter dubbelt så mycket som när de kom. Hur ska föräldern kunna återuppbygga förtroendet hos barnet efter detta brutna löfte?

Detta är inte en fiktiv historia. Verkliga barn och föräldrar led på riktigt vid händelsens inträffande.

Kantareller och Wallenbergare

Efter vi varit på puben igår drog vi igång det riktiga kalaset. Maken stekte kantareller.

Jag försökte reda ut krukväxten i köksampeln som hade trasslat ihop sig litegrann.

Maken stekte Wallenbergare.

Jag löste problemet med krukväxten.

Vi satte oss till bords och åt kantarellmackor till förrätt. Sedan serverade maken huvudrätten.

Maken: Skål då älskling.

Jag: Vänta, jag ska bara fotografera maten.

Maken väntar medan jag fotograferar och håller fram kameran så att han kan se resultatet.

Jag: Det här blev inge bra va?

Maken: Ärtorna i förgrunden stjäl kanske lite mycket uppmärksamhet.

Jag: Det har du rätt i, jag vänder på tallriken.

Till slut enades vi om det här fotot, skålade och började äta. När vi för en gångs skull var ensamma passade vi på att prata om saker som att undra om gullefjunet hade somnat ännu, om hon saknade oss och hur det skulle kännas att vakna imorgon när hon inte var där för att väcka oss.

Enda smolket i glädjebägaren var att våra ljusstakar och stearinljus fortfarande är nedpackade i någon låda någonstans, och att vi totalt hade glömt att göra eller köpa någon efterrätt. Inte för att vi var hungriga när vi ätit klart, utan för att lyckan blir mer komplett med trerätters än med bara två.

 

Tack Momme!

Igår när vi var på “puben” hade min börs tydligen glidit ur jackfickan och ramlat ner på golvet utan att jag märkte det. Halv nio i går kväll ringde en karl och frågade om jag hade tappat något. ALLTID när någon ringer och frågar så gissar jag rätt med en gång och fattar att jag har glömt eller tappat börsen någonstans. För om jag hade tappat bort min mobil skulle de ju inte kunna ringa mig på den och berätta att de hittat den. Jag hade inte ens hunnit sakna börsen.

Inte nog med att han letade reda på mitt nummer och ringde, han levererade dessutom börsen till min dörr. Vilka goda människor det finns va?! Det visade sig att det inte var en karl, utan en yngling som heter Momme. Egentligen kanske han inte heter det, men han bor granne med min farbror som kallar honom Momme. Jag har aldrig kontanter så jag kunde inte ge honom någon hittelön så jag lovade honom ett tackande hyllningsinlägg här på bloggen istället.

Fast det är ju egentligen lite fjuttigt med bara ett tack. Jag hade ju kunna bli av med alla mina betalkort och mitt lojalitetskort på apoteket. Inte ens mitt körkort hade han snott, trots att jag är så vacker på fotot att det nästan är som en idolbild. Jag tror att jag får gå förbi och ge Momme en Festis någon dag och tacka ordentligt. Det borde finnas fler trevliga, hederliga och hjälpsamma människor som honom här i världen.

God nattsömn ger energi till utflykter

Bästa bröllopsdagspresenten var ändå att vi fick sovmorgon imorse. Halv tio slog jag upp mina gröna ljusblå och kände mig utvilad som en tonåring på sommarlov efter hel natts ostörd sömn.

Mormor och morfar däremot är inte lika utvilade idag. När vi kom dit för att hämta gullefjunet låg de på var sin soffa i vardagsrummet och tittade apatiskt på medan yrvädret möblerade om rummet. Vi kom på att vi skulle åka på utflykt, så jag gick hem för att hämta bilen. När jag kom tillbaka hade de kört ut maken och gullrumpan på gården. Dessutom hade de packat övernattningsväskan och ställt ut den utanför verandan så att vi inte skulle behöva komma in igen.

Vi åkte till Furunäset och gick på en strandpromenad som jag inte ens visste att den fanns. Innan jag flyttade bodde jag ju här tills jag var nitton så jag vet var de viktigaste sakerna i stan finns. Affärerna, parkeringsplatserna, havsbadet och hamburgerställena.

Maken däremot som är invandrad i stan han flänger runt hela kommunen och “tittar” på saker för att kolla om han hittar något “intressant”. Han kommer aldrig hem och berättar att han har hittat någon ny butik som jag inte visste om. Däremot kan han komma hem och berätta att han hittat en träbro från år Hedenhös eller en minnessten som står där “ryssen stoppades” någon gång på 1700 eller 1800-talet. Sen brukar han ställa dumma frågor som ifall jag vill följa med och titta på bron eller stenen.

Den här promenaden, som maken hittat, var i alla fall ganska fin. Lagom kort.

Jag upptäckte dessutom att staden har en massa små gömda badstränder där man kan ligga i vattnet och plaska samtidigt som man njuter av utsikten av Assi/Kappa. Om man har tur och är där en dag när vinden ligger på åt rätt håll kan man säkert känna lukten av pengar också.

Sen åkte vi och fikade. Vi hade en familjekonversation som lät ungefär så här.

Jag: Ojdå.

Stumpan: Vad hände?

Jag: Jag tappade en tomatbit i knät.

Stumpan: Vad hände mamma?

Jag: Mamma tappade en bit tomat i knät.

Stumpan: Pappa, vad hände med mamma?

Maken: Mamma tappade en bit tomat i knät.

Stumpan: Jaha.

Har ni gjort något viktigt idag?

På puben i Jävre

När vi bodde i England brukade vi gå på puben. Det var litegrann som en hobby, att gå på puben är en mycket folklig hobby i England.

Igår bestämde vi oss för att börja firandet med att gå på puben. I Jävre har vi ju ingen pub, och om man ska dricka öl kan man ju inte ta bilen och åka till stan. Men MDs Restaurang har utskänkningstillstånd så där finns det öl. Det är förstås inte Engelsk pub-atmosfär.

Det gör inget, det är ju ölen och sällskapet som är det viktiga. Dessutom finns det sämre platser att dricka öl på än i solskenet bredvid en porlande å och med havet som utsikt.

Ölen var god. Om ni är i Jävre någon gång rekommenderar jag er att ta en öl på MDs. De har mat också om ni tillhör den kategorin människor som skäms över att köpa öl utan att beställa mat samtidigt.