Bärsjalar

En del människor stör sig på andra som köper dyraste barnvagnen som finns. I tävlingen om vem som har bästa barnvagnen, precis som män folk tävlar om vem som har bästa bilen. Jag bryr mig inte om sånt. Om folk vill köpa en vagn som kostar 4000 kr för barnvagnens funktioner och 10000 för utseende och märke får de gärna göra det för mig.

En del stör sig också på att andra köper dyraste bärselen istället för en billigare som funkar lika bra. Återigen, för mig får folk göra vad de vill med sina pengar. De får också bära sina barn hur de vill utan att jag bryr mig. I dyr eller billig sele, på ryggen eller magen, över axeln eller under armen och i sele eller bärsjal.

Något som jag däremot stör mig oerhört mycket på är folk som tjatar på om bärsjalar och anknytning som att de är bättre människor för att de använder bärsjal. Saker som att “man får bästa anknytningen när man använder bärsjal”.

Let me tell ya something. Jag har minsann burit omkring på min unge – i armarna utan sjal – alldeles tillräckligt. Vi har anknytning. Kom inte dragandes med era jävla bärsjalar och inbilla er att ni är bättre morsor än mig bara för att ni har en sjal. Det är ni inte. Det är bara ett tygstycke.

Hur vet jag allt jag vet egentligen?

Ni måste ju undra hur det kan komma sig att jag hinner hålla reda på en massa grejer som händer i bloggvärlden. Typ hur det kan komma sig att jag har koll på att Blondinbella har skalperat hela underredet, eller att Kenza tar onaturligt avslappnade foton när hon är på semester.

Ni tror kanske att jag sitter och plöjer igenom en massa ointressanta bloggar för att se om jag hittar något intressant att kommentera. Jag gör inte det. Man kan låta någon göra skitjobbet åt en. Jag brukar titta in hos Bloggkommentarorerna. De tipsar om det värsta från de sämsta. Ja, kanske inte det allra sämsta, men det från de större bloggarna.

Ibland tipsar de också om något som är bra och roligt. Roligt som i läsvärt alltså. Jag hittade tex till Föreningsgatan 8b från Bloggkommentatorerna. Jag tycker att hon är rolig alltså. Det är inget krav att ni också ska tycka det.

Jag ville bara få det sagt alltså. Så att ni inte tror att jag ägnar all min fritid till att läsa skräp.

Ni får ha en trevlig kväll. Själv ska jag nu läsa Aftonbladet och Expressen. Jag kanske kikar in på Flashback också för att kolla hur långt Mästerdetektiverna Blomkvist har kommit i diverse brottsutredningar. Jag tar nog med mig laptopen och sätter mig framför Doobidoo.

Gratis barnkläder!

Nä jag skojar bara. Jag delar inte ut någonting som är gratis idag. Annat än min visdom som ni kan läsa gratis här på bloggen.

Det är så kul – för mig alltså – att se när en massa folk som aldrig besöker bloggen i vanliga fall kommer rusandes så fort de ser ordet gratis i rubriken på Bloggportalen, eller vart det nu är de bevakar bloggen ifrån.

Men nu när ni ändå är här kan jag ju passa på att påminna om att fototävlingen stänger på söndag. Skynda på att skicka in era bidrag så kan ni vinna ett presentkort på barnkläder.

Ni som har en massa stålar till övers kan kika in i butiken och sätta sprätt på dem där.

Hemma hos idag

Det var ett tag sedan jag visade upp hur vi har det hemma hos oss. För allmän beskådan och beundran. Så idag tar vi en snabb repa genom lägenheten och kollar på de viktigaste förändringarna sedan sist. Låt er inspireras och kopiera gärna de bästa idéerna till era egna hem.

Här på vardagsrumsgolvet har vi en pall som man kan stå på när man borstar tänderna.

Just nu testar vi om uggle-krokarna passar på köksbordet. Vi har ju tidigare testat köksgolvet. Förra veckan låg den på fönsterbrädan, men jag kände mig inte alls nöjd med det. Här på bordet känns mer VI, men jag är ändå inte säker på om det här blir den slutgiltiga platsen. Jag kan inte bestämma mig för om det är praktiskt.

I bokhyllan i vardagsrummet ligger det en godispåse för öppen ridå. Fastän “vi” inte äter godis på vardagarna. Jag tror att makens tanke är att härda karaktären. Se men inte röra. Du får vänta tills på lördag.

Slutligen, här på köksbänken ligger vår shoppinglista. Samtidigt som maken i skrivande stund är och handlar. Som ni ser så var det ändå ingen middagsmat på listan, det får han hitta på i affären. Det är bara en lista med grejer som vi har slut på, eller nästan slut, här hemma som vi har glömt köpa de senaste tre gångerna vi handlat för att vi inte skrivit någon lista. Nu har vi en lista, men vi har förmodligen fortfarande glömt köpa det mesta på den.

Det gör ingenting för idag är det fredag, och på fredagkvällar håller jag i alla fall inte på och torkar upp saker med hushållspapper. Om jag skulle råka spilla vin kan jag torka upp det med disktrasan. Jag vet att maken inte glömt att gå på Systembolaget. Det skulle han aldrig göra, men jag påminde honom ändå innan han åkte.

Vi har problem med TV-tittandet

Det här med barn och TV-tittande är ju problematiskt. Vi har också stora problem med det här hemma hos oss. Det håller på att driva mig till vansinne. Man sätter på Bolibompa på morgonen och försöker få någonting vettigt gjort. Sen låter det så här. Ni får tänka er ungefär 10-30 sekunders mellanrum mellan varje replikskifte.

Jag: Å kolla, barnprogram!

Gullefjunet: Ja!

Jag börjar med mitt. 

Gullefjunet: Kolla mamma!

Jag: En apa!

Gullefjunet (ståendes bredvid mig): Kom mamma.

Jag: Titta på barnprogram så kommer mamma snart.

Gullefjunet: Kom mamma. Jag vill lägga pussel.

Jag: Kolla, en GRIS på TV!

Gullefjunet: Kom mamma. Bygga klossar.

Jag: Men titta, det är djungelboken på TV. Sätt dig i soffan och berätta för mamma vilka djur du ser.

Gullefjunet: Kom mamma. Djungelboken.

Jag: Jag kommer strax, du kan väl berätta för mig vad du ser.

Gullefjunet (hängandes på min arm): Mamma jag vill titta på Björnen sover på datorn [YouTube].

Jag: Mamma använder datorn just nu. TITTA, nu är det Musse på TV! Titta på Musse en stund så kollar vi på Björnen sover sen.

Så håller vi på. Hon sitter aldrig och tittar på TVn i mer än en halvminut. Utom möjligen om man sitter bredvid henne och konstant refererar allt som händer på TVn.

Ofta ger jag upp när hon stänger av TVn och säger “inte titta TV”. HUR ska man bära sig åt för att ungen ska sitta stilla i en halvtimme och bara titta på TV? Är det verkligen för mycket begärt?

Måste personalen starta trådar om mig på Familjeliv?

Kolla här (Familjelivstråd som heter “Några föräldrar på förskolan där jag jobbar lämnar inte rätt kläder”). Det här måste ju vara någon av personalen på gullefjunets dagis som har startat en tråd om mig på Familjeliv. Bara för att jag inte har koll på när det är dax att börja med galonisar eller för att jag skickar barnet till dagis utan sockar.

Jag tycker faktiskt att de bara kunde ha sagt något när jag hämtar eller lämnar. Jag är inte den som tar illa upp. Jag vill ju bara att mitt barn ska vara rätt klädd, och att andra föräldrar ska ge sitt godkännande till hur jag sköter mitt föräldraskap. Det här med att starta en tråd om mig på Familjeliv tycker inte jag känns schyst.

Tråden har lästs över 10000 gånger och det finns över 100 inlägg där en massa mammor debatterar vilken typ av ytterkläderna barn behöver. Nu känner jag mig bara förvirrad – behöver ungarna överdragsbyxor eller inte? Va? Folk är inte eniga. Hur ska då en stackars mamma som jag veta hur jag ska klä MITT barn, om en mamma tycker si och en annan mamma tycker så. Va?

Vet regeringen om hur det ser ut på landets förskolor? Finns det ingen regelbok för sånt här? Jag säger då bara det – hur ska Sveriges mammor veta hur de ska klä sina barn om folk får springa omkring och ha olika åsikter och klä sina barn hur de vill. Jag tycker att det här är helt åt skogen alltså. Fasansfullt.

Medan ni kilar in på Familjeliv och försöker få någon rätsida på hur ni ska klä era barn ska jag ringa till dagis och fråga vilka kläder de vill att jag tar med på måndag.

Det finns inget lego på biblioteket

Det var dax för mina biblioteksböcker att återvända till bibblan idag. Eftersom jag hade råkat vika ett hörn i en av böckerna skickade jag maken. Om det skulle uppstå någon sorts situation med en bibliotekarie som frågade “har du VIKT ETT HÖRN i boken?” ville jag inte vara den som skulle stå där och skämmas. Jag sa till maken att det var bättre om han åkte, för då kunde han ärligt förneka någon inblandning i vandaliseringen av boken.

Dessutom såg jag en möjlighet att få lite lugn och ro – egentid som det så fint heter – genom att föreslå att gullefunet följde med. Det ville hon inte. Då berättade jag att hon kunde leka med legot som finns på bibblan. Då ville hon åka.

Jag hade bestämt för mig att det fanns lego på barnavdelningen när jag var där och tittade på barnböcker för ett tag sen. Det visade sig att det inte fanns något lego. Det jag mindes som lego visade sig vara dinosaurier och små gubbar. Jaja, man kan ju inte komma ihåg alla detaljer. Leksaker som leksaker liksom.

Den attityden hade dock inte gullefjunet. Ni vet hur man ska vara tyst på bibliotek så att människor kan läsa utan att bli störda? Den regeln kan inte gullefjunet än och medan hon sprang runt och letade lego ropade hon också “LEGO, LEGO” för full hals.

Vilken tur det var att jag skickade maken va?

Det borde för övrigt finnas lego på alla bibliotek.

Kålpudding

Idag har vi ätit kålpudding till middag. Mamma bjöd. Hur kan vad vi åt till middag möjligen intressera er? Det gör det förstås inte. Men jag låter inte sådana små detaljer stoppa mig. Jag maler på ändå.

Gullefjunet åt inte speciellt mycket, kanske två tuggor. I vanliga fall brukar vi åtminstone försöka locka henne att äta även om hon inte tycker om det så mycket. Man kan tex räkna tuggor, då slinker det ner några extra.

Jag: Vi borde kanske ge henne något annat.

Maken: Varför det?

Jag: Kålpudding är det faktiskt inte så konstigt om ett barn inte tycker om, och något måste hon ju få i sig så att hon inte svälter ihjäl.

Mamma/mormor: Vadå, att barn inte tycker om det? Köttfärs och vitkål – tycker inte barn om det?

Jag: Köttfärs ja, och sylt. Vitkål däremot brukar väl ändå inte barn tycka är speciellt gott.

Då helt plötslig vändes bara all uppmärksamhet mot mig och min tallrik.

Suddig bild, men jag kan inte ta en ny för vitkålen ligger i soporna nu.

Jag tycker inte om när folk bara byter ämne helt plötsligt. Det var faktiskt gullefjunet och hennes tallrik vi pratade om.

Jag försöker köpa tid

Jag gjorde en deal med bloggaren/bloggläsaren Lisa om att hon skulle titta på ett avsnitt av Svenska Hollywoodfruar och jag skulle titta på en film som hon valt ut. Hon har väldigt konstig filmsmak.

Det här var flera veckor sedan och Lisa nappade med en gång och tittade på ett avsnitt av Fruarna. Hon gillade det inte. Hon kallar Gunilla för Cruella deVille utklädd till Janice i Mupparna. En inte alls tokig liknelse.

I gengäld skulle jag då titta på en film som hon valt ut – Faster Pussycat Kill! Kill! från 1965. Jag lokaliserade filmen på YouTube och började titta.

Filmen börjar med att tre strippor dansar medan en karl sitter och ropar “Go, go”. I nästa sekund kör stripporna var sin bil i halvöknen. Helt plötsligt stannar den ena och kastar sig i en sjö. Strippa nr två följer efter och kvinnligt vatten-slagsmål utbryter. Stripporna kliver upp ur vattnet och fortsätter slåss i sanden. Sen körde de ett chicken race. Filmen innehåller även viss dialog.

Längre än så här kom jag inte i filmen. För stripporna slogs så som jag föreställer mig att män som drömmer om lesbiskt sex önskar sig att kvinnor ska slåss innan de sliter kläderna av varandra. Då började jag undra om den här filmen skulle innehålla en lesbisk sexscen.

Så jag pausade filmen för att konsultera IMDb om vad det egentligen var för film jag satt och tittade på. The parents guide på IMDb informerade mig om att “Main characters wear outfits that emphasize their female form and give focus on their breasts (prevalant cleavage visible throughout).” men att filmen inte innehåller några sexscener.

Jag kom i alla fall inte längre i filmen just då. Jag tänkte att jag skulle titta klart en annan dag. För man ska ju hålla det man lovat, och Lisa tittade ju på ett helt avsnitt av Hollywood-fruar. Det har bara inte blivit av ännu att jag tittat klart.

Så jag lämnade en kommentar på Lisas blogg att jag inte hade glömt av filmen, och att jag snart ska titta klart. Då svarade hon att det tagit mig så länge att snart skulle hon påtvinga mig ränta och att jag skulle bli tvungen att titta på TVÅ av hennes filmer.

Då tänkte jag att om jag bloggar litegrann om filmen och länkar till Lisas blogg så blir hon kanske glad, och då kanske hon slutar prata om ränta i form av två filmer. Jag vet inte om jag klarar av två filmer. Så om ni klickar in hos henne och hälsar på kanske jag köper mig några veckor till att ta mig igenom den här filmen. Ni kan ju tex läsa om hennes mentala hälsa.

Jag återkommer med ytterligare viktig information om filmen när jag har tittat klart.

En cykel, två abborrar och Mikael Persbrandt

Mikael Persbrandt har sprungit omkring på stadens gator i veckan. De spelar in filmen “Mig äger ingen” här i Piteå. Filmen utspelar sig på 70-talet, och då är Zon-området en utmärkt plats att filma på.

Jag är lite well-connected så jag kan berätta detaljer för er om rekvisitan i filmen. Min moster bor på Zon och hon har en sambo. Mosters sambo har en cykel från 60-talet. Produktionsteamet har frågat om de får låna denna cykel, så den ska vara med i filmen.

Jag ringde mosters sambo för att fråga om han kunde vara med på en blogg-intervju om cykeln. Jag hade tänkt fråga saker som var han köpte cykeln och ta reda på tekniska detaljer om cykeln, som utifall att bromsarna fungerar bra och så. Men han var alldeles för blygsam och ville inte alls vara med. Så tyvärr kan jag inte tillhandahålla några detaljer om cykelns egenskaper.

Inte heller är det känt vilken roll cykeln kommer att spela i filmen. Det är oklart om Persbrandt kommer att cykla omkring på den, eller om den bara kommer att stå i ett cykelställ.

Vad har då denna historia med abborren i min frys att göra? Det undrar säkert ni som är fans av bloggens FB-sida och har läst att jag har abborre i frysen. Abborre heter förresten åbbarn på Pitemål om ni undrar. Jag tycker inte att abborre är gott, men maken tycker att det är supergott.

Jo, vi har två abborrar i frysen. Så här ser de ut.

Varje gång jag öppnar frysdörren och ska ha något ligger abborrarna där. Längst ut på hyllan, på precis den hylla som jag ska ha något ifrån. Nästa gång jag kommer dit och ska ha något från en annan hylla ligger abborrarna där längst ut på DEN hyllan. Jag fattar inte hur det går till, men så här är det.

Det är min mosters sambo som har fiskat de här abborrarna. Maken är ju ett socialt geni. Han hittar alltid något att prata om med alla. Det är bra för mig, då kan han sköta snacket när vi träffar främlingar. I alla fall, maken fiskar inte särskilt ofta. Men prata om fisk, DET kan han. Ibland när han pratar med folk brukar jag förbluffas över hur tur jag haft som lyckats hitta en make som kan konversera om vad som helst.

En gång när moster och hennes sambo hälsade på pratade maken och mosters sambo om fisk LÄNGE. Jag orkade inte lyssna så jag kan tyvärr inte återge vad som sas om fisk, men då fick i alla fall moster och hennes sambo reda på att maken gillar abborre. Man skulle ju önska att folk glömde bort sådana här saker när de åker hem, men icke.

För någon månad sen messade min moster mig och frågade om vi ville ha lite abborre. Jag var inte så intresserad, men maken blev överlycklig. Så jag tänkte att en abborre eller två gör väl ingen skada och tackade ja. Åkte och hämtade dem och fick en hel bärkasse med abborre. Typ ett helt årsbehov. Nu är det bara två kvar, eftersom vi bjöd på abborre när svägerskan var här. Smart va?

Om man är lite generös med definitionen av ordet “koppling” så är detta kopplingen mellan Mikael Persbrandt och abborrarna i min frys. Persbrandt filmar i Piteå, där jag nästan bor. Min mosters sambo har en cykel som ska vara med i filmen. Min mosters sambo har fiskat abborrarna i min frys.

Det var allt för den här gången. Nu kan ni fortsätta er dag, och känna er rikare av den här nya kunskapen om en cykel och två abborrar.

Jag går på smygpremiär

Imorgon öppnar Åhlens i Piteå igen, tre år efter de stängde sin förra butik. Det här är ju jättebra för oss Pitebor. Här i Sverige ska man ju gärna vara som alla andra och ha samma kläder och saker som alla andra har. I tre års tid har Piteborna inte kunnat köpa samma saker som folk i alla andra städer där Åhlens finns. Men nu kan vi det igen, och det är jättebra för Åhlens har så rekorderliga saker. Åhlens är en bättre affär, som finns i alla städer, än andra affärer som finns i alla städer tycker jag.

Jag har ett klubbkort på Åhlens fastän Åhlens inte funnits i Piteå. För i fjol köpte jag en vinterjacka på Åhlens City i Stockholm och när jag tog ett klubbkort samtidigt fick jag en sjuherrans massa klubbpoäng. Jackan var nämligen dyr. Jag tror att den var prissatt per dunfjäder, och det var massor dun i jackan.

Häromdagen fick jag då som klubbmedlem ett e-mail med en inbjudan till Åhlens smygpremiär i Piteå nu ikväll. Jag fick ta med en vän och se varuhuset “före alla andra”. Ungefär som att jag är en VIP-are, en speciellt utvald person. Jag anade ugglor i mossen, men jag kunde inte motstå att åka dit för att se vem mer som var inbjuden. Kommunalrådet och landshövdingen och några lokala kändisar kanske? Också jag förstås.

Vem var där då? Vem var de speciella människor som blivit inbjudna? Jo, nästan varenda käft i hela stan var där. Alla var där och såg varuhuset före alla andra. Alla hade tagit med sig sina karlslokar också. Om vi först avhandlar vad männen köpte. Ingenting. De flesta karlar höll inte ens i något. Majoriteten av männen bara stod där rakt upp och ner, utplacerade med jämna mellanrum i gångarna och mellan hyllorna och tittade på sina fruar och flickvänner.

Kvinnorna däremot handlade massor. Här står de och köar i typ 20 meter långa tre-fyrdubbla köer till kassan.

Jag orkade inte ställa mig och tjuvlyssna på någons konversation, men det lät säkert ungefär så här;

Kvinna 1: Oj vilken kö, ska vi inte vänta till imorgon när de kanske är mindre folk?

Kvinna 2: Det är 20% rabatt ikväll.

Kvinna 1: Det är 20% rabatt hela veckan.

Kvinna 2: Ja, men jag MÅSTE ha den här tröjan. Det fanns bara 20 i varje storlek small, medium och large. Om jag inte köper den i kväll innan de stänger om en timme kanske den tar slut. Då kan jag inte vara som alla andra 59 personer i stan som har den här tröjan. Då måste jag köpa en annan tröja och vara som 59 andra människor i stan som har någon annan tröja, och jag vill vara som de 59 som har just den här tröjan.

Kvinna 1: Jo, det är klart. Det är ju en väldigt fin svart tröja av medelkvalitet, medellängd och rund halsringning som är väldigt svår att hitta något liknande på någon annan affär. Vi håller ut här i kön.

Kvinna 2: Om vi knuffar personerna framför oss i ryggen och trycker kön framåt går det kanske snabbare.

Jag såg några tjejer stå och smutta på något som bubblade i plastmuggar. Själv körde jag ju bil men jag försökte få mamma att leta reda på muggarna och få sig en gratis-sup. Hon var dock inte intresserad och avfärdade det hela med att det säkert var Pommac i glasen.

Sortimentet då? Inget Åhlens City Stockholm, med bra och intressanta klädmärken, här inte. I Piteå har vi Åhlens lantorts-sortiment. Lite mindre utbud, från den billigare änden av sortimentet.

Vad fick JAG med mig hem då undrar ni väl? En sprängande huvudvärk. Min shoppingkorg med fyra burkar modellera och en kaffepress står under ställningen med strumpbyxor. Jag puttade in den en bit så att den inte syns så bra. Om den står kvar nästa vecka kanske jag bara kan plocka upp den, istället för att gå till hyllorna och hämta sakerna igen.

Jag rasar mot Gunilla Persson

Gunilla Persson rasar mot producenten av dotterns musikvideo eftersom han hade lagt upp den på You Tube. Den var olistad och gick därför inte att söka efter, man var tvungen att ha en länk för att hitta den. Den länken luskade jag naturligtvis fram på nätet och hittade videon på You Tube.

Man kan göra inställningar på You Tube så att videon inte kan bäddas in och delas på andra websidor. Den här videon gick dock att bädda in, så jag gjorde glatt det för att mina fina bloggläsare också skulle få se videon. Eftersom det var tydligt att videon var upplagd av producenten förutsatte man att förhoppningen var att videon skulle ses av så många som möjligt.

Nu är dock Gunilla arg på producenten och påstår att han lagt upp videon utan tillåtelse. Dessutom antyder hon på sin FB-sida att det inte var den slutgiltiga versionen. Det var i alla fall samma version som visades upp i Svenska Hollywoodfruar.

Gunilla påstår att det är ekonomisk brottslighet eftersom Erika hon nu gått miste om försäljning på iTunes. I verkligheten, på den planet som vi andra bor på, har hon inte gått miste om några pengar eftersom de som tittade på videon på You Tube med största sannolikhet inte hade för avsikt att köpa låten.

Gunilla, som troligtvis tittade på omslaget mer än innehållet när hon köpte sin juridikhandbok, har polisanmält producenten och tvingat honom ta bort videon från You Tube. Därför rasar jag nu mot Gunilla.

Hon förstör läsar/tittarupplevelsen för folk som kommer till min blogg från google där de har sökt efter Gunilla Perssons musikvideo. Hur tror hon att det känns för dem när de kommer hit och klickar på play också kommer det upp en text som säger “this video is no longer availiable”?

För er som blir besvikna över att videon är borta kan jag i alla fall berätta att Margaretas sammanfattning – att videon var som en hemmavideo som en förälder gjort med sitt barn och klippt in lite musik – stämde ganska bra. Lyteskomiken ligger inte i Erikas insats, som står sig bra i konkurrensen bland hemmavideos av sjungande nioåringar.

Lyteskomiken ligger naturligtvis i att Gunilla blir upprörd över att någon kritiserar en nioåring, när det är hon som mamma som utsätter flickan för detta, och i att hon tror att videon skall bli en värld-stjärnas genombrott.

Hur låter det när dem pratar?

Det är många som har lite svårt för det här med de och dem. Man undrar ju hur det låter när dem pratar? Ja dem säger förstås dom, det är väl därför dem skriver fel hela tiden. Men om dem inte fick använda dom när dem pratade skulle dem då ha svårt att välja rätt mellan de och dem?

Det e ju typ många andra sätt man kan skriva på va som inte e grammatiskt korrekta. Som att kasta in typ en massa onödiga extra-ord här och där va. Ba, va, typ, ju, väl, etc, haha. Detta är vanligt bland dem som inte kan skriva alls, eller används av folk som är väl medvetna om att det är fel men använder dessa ord med flit.

Ordet dem däremot används ofta felaktigt i texter som i övrigt är välskrivna. Vilket är mycket irriterande. Dem som gör så kan ju försöka övertyga någon om att dem gör fel med flit. Men jag tror dem inte.

Talbok för hörselskadade

Egentligen hade jag tänkt att jag skulle skriva något sorts viktigt och informativt blogginlägg ikväll. Men nu när jag har sett Svenska Hollywoodfruar så blev jag inspirerad av Gunilla att skriva en talbok för hörselskadade. Vilken fantastisk idé tänkte jag, och om hon kan så kan säkert jag också.

Jag ska börja med en gång, med att välja ut foton på mig själv att sätta på omslaget.

Höstpromenad i solskenet

Idag är det alltså soligt och fint här hos oss. Som gjort för en avkopplande promenad medan ett barn sover sött i barnvagnen. Jag har ju både ett barn och en barnvagn så för att få den rätta promenadkänslan tog jag med dem, med löften om att titta på hästar och tuppar.

Hästarna gömde sig i andra ändan av hagen och var bara små prickar i fjärran. Det gjorde inte så mycket för tuppen bor en bit längre bort. När vi kom till tuppen hann han ana faran och smet in i hönshuset just när vi kom fram. Det löste vi genom att prata om vart tuppen bor och att han var trött och skulle gå och sova middag.

Efter 20 minuter var alla inblandade trötta på att prata om djur som vi inte sett. Den promenerande parten ville nu ha tystnad, ett sovande promenadstillbehör, lugn och ro. Det icke-promenerande promenadstillbehöret ville komma upp och gå själv.

Vi lekte blunda-leken. Ni vet, den där man blundar och räknar till 25 med förhoppningen om att ögonen inte ska öppnas på 25. Den fungerade inte, ögonen öppnades på 5. Vi lekte V-leken. Den går ut på att bara stjärten skall vara i kontakt med barnvagen fastän man ligger ner, fastspänd, så att kroppen formar ett V ungefär. Denna lek ger starka magmuskler och ser ut ungefär så här.

Under promenadens sista 20 minuter lekte vi gråta-leken. Nu känner jag mig så där härligt upp-stressad som man bara kan göra efter den här typen av promenad.

Jockiboi och Underbara Clara

Idag gjorde jag något mycket obehagligt. Jag läste Jockibois blogg. Eller ja, läste och läste, det var väl lite mer att titta på bilder och läsa bildtexter. Det hela fick mig i alla fall att bli mycket oroad för Sveriges framtid, eftersom hans blogg tydligen har många tusentals läsare per vecka.

Sedan läste jag att han, precis som många andra stora bloggare, har köpt sina läsare/statistik från Kina eller något sådant. Då kändes det som att det kanske finns hopp för landets ungdomar trots allt.

Jag fick dock ändå lov att titta in hos Underbara Clara för att läsa om hur hon kramar besjälade träd för att rena mig själv efter besöket på den motbjudande förstnämnda bloggen.

Nej

Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej. Till slut fick jag lov att googla ordet Nej. Toppresultatet kommer från Wikipedia och säger så här;

Nej kan syfta på:

  • En sång från musikalen Kristina från Duvemåla, se Nej
  • En låt och en singel från popgruppen Raymond & Marias album Vi ska bara leva klart
  • En by i södra Karnataka i Indien (se engelskspråkiga Wikipedia)
Nu när jag har en tydligare uppfattning om vad dottern pratar om när hon säger Nej ska jag försöka bemöta ordet Nej med mer tålamod. Trots att det inte alltid är solklart om hon syftar på byn i Indien eller någon av sångerna.

 

Vad är grejen med topless?

Missförstå mig rätt nu va. Att tjäna sitt levebröd på att krypa omkring i buskar och ta foton på folk som inte vill bli fotograferade är naturligtvis ett yrke som förtjänar allt förakt. Men nu finns det ju folk som gör så i alla fall.

Så om man är en sådan person som är intressanta för sagda yrkesgrupp, eller andra som vill tjäna en hacka, förstår jag inte varför man måste kasta av sig bikinin eller kalsongerna på platser där folk får tillfälle att fotografera de kroppsdelar som man vill behålla privata.

Jag tror att de flesta människor när de sätter sig på planet för att åka på semester tänker något i stil med “vilken lång, kall och mörk vinter det varit, jag har verkligen jobbat hårt, så skönt det ska bli att komma till sol, värme, bad och oj vad jag längtar efter kall öl, god mat och vin”.

Hur tänker då kungligheter? “Å vad jag har jobbat hårt, mina fötter är trötta av allt trippande i högklackat och min hand är helt utarbetad av allt elegant vinkande, så skönt det ska bli att komma till sol, värme, bad och oj vad jag längtar till att…… få kasta av mig bh-n och släppa ut brösten i det fria”.

Varför behåller de inte bara bikiniöverdelen på? Då skulle det bli minde royal outrage to take legal action över?

Jag fattar liksom inte behovet av att vara topless? Om man kollar på vilken strand som helst så är det massor med människor som har på sig bikiniöverdel, trots att de har helt medialt ointressanta bröst. Så varför måste då folk med intressanta bröst ta av sig topless, om de inte vill få sina bröst fotograferade?

Är det av någon anledning viktigt att vara topless för att säkra tronföljden? Det finns ju så minimala bikinis nu för tiden att man kan ju vara i princip naken även i en bikini om det nu är det man vill vara. Om Kate hade haft några strategiskt placerade trådar på sig skulle det ju ha blivit mindre intressant att fotografera henne eftersom hon då inte skulle kunna påstås vara topless.

 

En två-årings version av “inatt sover du på soffan”?

När jag kom in i sovrummet igår möttes jag av den här synen. Jag har ingen aning om vad Musse och Pluto har gjort för att förtjäna denna behandling. Med tanke på att det bara är veckor sedan det inte gick att sova om de inte låg på kudden är jag övertygad om att det måste vara något allvarligt som föranlett deras förpassning till denna plats.

Kommer de att bura in mig tillsammans med en katt nu?

Igår kväll låg jag i sängen och läste en bok som jag lånat på biblioteket. Ja eller på bokbussen närmare bestämt, eftersom den stannade utanför dörren en dag och jag kom på att jag skulle gå in och kolla. Det måste vara 20 år sedan jag senast lånade en bok på biblioteket. Jag fick liksom lite agg mot bibliotek när jag råkade tappa bort en bil en gång när jag var på biblioteket.

Jag tycker att det är en himla bra service att de kommer och ställer en buss med böcker på gatan ute på vischan. Utbildar oss lantisar liksom, för om bussen inte hade kommit skulle jag ju aldrig ha lånat den intellektuella romanen, om en kvinna som klär ut sig i en hijab och spionerar på sin make som köpt ett fnask, och Thomas Bodströms biografi.

I alla fall. Helt plötsligt igår blev jag dödstrött och behövde sova. Just när jag skulle vika ett öra i boken hejdade jag mig. “Får man vika öron i bibliotekets böcker?” tänkte jag. För jag är inte en sådan där organiserad människa som har ett bokmärke liggandes bredvid sängen. Inga kvitton eller andra skräpbitar har jag liggandes på hyllan heller. I mina egna böcker viker jag öron. Då kollade jag igenom boken och inte ett endaste hörn i hela boken var vikt! Boken är inte så bra att man kan anta att alla som lånat den före mig har sträckläst den.

Vad betyder det här? Har ALLA människor som lånar böcker på biblioteket en oerhörd respekt för andras egendom och därför viker de inte öron i böckerna? Eller har alla utom jag ett bokmärke till hands? Medan jag låg och funderade på det här blev jag tröttare och tröttare. Att jag skulle stiga upp och leta reda på något som kunde agera bokmärke var helt uteslutet. Jag fattade ett beslut. Jag gjorde så här.

Det här är inte den aktuella boken. Jag demonstrerar i en av makens böcker om krig. Jag vill ju inte att biblioteket ska ha bevismaterial mot mig.

Vad kan hända liksom? var vad jag tänkte igår. Jag gjorde en agerande-konsekvens-analys och beslutade mig för att konsekvenserna av att vika hörnet inte kunde vara värre än att stiga upp och hämta ett bokmärke.

Idag har jag dock känt mig lite oroad och inte kunnat sätta fingret på vad det var som oroade mig. Då slog det mig plötsligen att det var biblioteksboken som bekymrade mig. Polisen i Piteå verkar ju lite nitisk. Om de arresterar en katt känns det faktiskt som att man måste vara lite försiktig med hur man behandlar bibliotekets böcker.

Jag svarar på frågor

Jag får en del frågor här på bloggen. Alltså det är ingen som e-mailar mig frågor eller ställer dem i kommentarerna. Men jag ser ju vad folk har för frågor när de kommer hit från google och söker svar.

Väldigt ofta finns den information som folk söker inte här på bloggen. Då får jag dåligt samvete. Så nu tänkte jag svara på några av de frågor som ställts.

Fråga: Vem har Holknekt varit otrogen med?

Svar: Han vet inte.

Fråga: Banankaka med jäst?

Svar: Använd bakpulver istället.

Fråga: Vad är Ecuador?

Svar: Det är ett land i nordvästra Sydamerika.

Fråga: Koskit mot eksem?

Svar: Prova Miniderm först. Koskit låter inte hälsosamt.

Fråga: Bubble Witch Saga måste man betala efter level 35?

Svar: Nej.

 

Ryssen was here

Vi har söndagspromenerat igen. Vid Pitsundsbron. Maken lurade mig att gå och titta på en sten. En sten som står där de modiga svenska soldaterna stoppade ryssen.

Vi tittade på stenen.

Vi läste på skylten.

Kände jag historiens vingslag när jag stod och tittade på stenen nu då? Nej, jag gjorde inte det. Det blåste som fan från havet däremot, det kände jag.

Maken tyckte att stenen var intressant. Jag tyckte att den här växten var intressant.

Gullefjunet tyckte att det var intressant att se vad som händer när man kastar vantarna på marken sjutton gånger.