Vet ni vad? Idag när jag var i Umeå tog maken och morfar med sig gullefjunet till restaurangen här i byn och åt middag där. Då åt gullefjunet plättar. Igen.
Nu får jag lov att googla och kolla upp vad symptomen på skörbjugg är. Så att jag vet när de börjar dyka upp.
Lindex har verkligen lyckats med reklamkampanjen för sin Missoni-kollektion. Först och främst för att man var döless på kläderna redan innan de fanns att köpa. Men också för att på bild ser kläderna verkligen snygga ut, och sålde slut i webbutiken med en gång.
När man däremot går in i butik och tittar på dem ser de mest ut som Lindex goes to Camden (läs the market om ni inte vet vad Camden är).
Idag har jag följt med mamma till Umeå på ett läkarbesök. Tio minuter innan vi skulle åka ringde mamma. Maken svarade och berättade att jag stod i duschen. Då sa mamma “I DUSCHEN?!”. Vad hon menade var att jag befann mig på en olämplig plats.
Jag var dock klar när hon ställde sig på tutan utanför huset. Enda grejen var att ärmen på min kofta hade blivit avig och just idag fastnade jag och fick bara inte till det. Det är svårt att jobba lugnt och metodiskt när någon tutar var femte sekund.
När jag satte mig i bilen – endast sju minuter sen – sa mamma “Det regnar”. Hon menade inte att småprata om vädret. Det var en trafikrapport jag fick. Vad hon menade var att det skulle ta längre tid att köra än om det inte regnade, och nu var det stressigt eftersom jag var sju minuter sen.
Det var dock aldrig någon fara för mamma har alltid minst en halvtimme till godo när hon ska någonstans. Ibland när hon ska till läkaren sitter hon i bilen på väg hem den tid hon egentligen ska in hos läkaren.
Allt gick bra. Läkaren hade gröna kalsonger under sina vita byxor. Alltså, han drog inte ner byxorna och visade dem för oss. Det syntes igenom tyget. Jag märker sånt när folk böjer sig ner för att hämta saker ur lådor.
Jag tänkte att ni ska få se vad jag har i min handväska. Mest för att jag är instängd i en bil de närmsta två timmarna och där finns det inte så mycket att fotografera. Ni undrar säkert vad jag har i handväskan, för innehållet speglar en kvinnas personlighet sägs det ju. Egentligen vet jag inte om det sägs så, jag hittade på den biten, men det låter troligt att det finns någon som säger så.
I min handväska har jag alltså en börs och en mobiltelefon. För att jag ska kunna köpa saker och ringa till folk. En blyertspenna behöver man när man löser korsord. Kulspetspenna behöver man när man är på en affär och de frågar om man har deras bonus/lojalitetskort och man inte har det. Då behöver man en kulspetspenna för att fylla i blanketten för att få ett kort. Hårsnodd ska man alltid ha med sig om man akut måste sätta upp håret. En gammal post-it lapp kan vara bra att ha utifall att man kommer på en uppfinning som man ska patentera och behöver skriva upp idén innan man glömmer den. Lösa tiokronor är bra att ha om man behöver få loss en kundvagn från de andra kundvagnarna.
Just nu är min handväska lite tom. I vanliga fall har jag även en blöja och lite våtservetter med mig. Utifall att någon skulle bajsa i brallan. Ibland bär jag också omkring på någon sorts plastgubbe eller mjukdjur, man vet aldrig när de kan komma till användning.
Som ni märker har jag inget smink i handväskan. Jag behöver inte det, för jag är så snygg ändå utan. För att inte tala om min vackra personlighet.
Tillhör ni den där gruppen människor som ränner omkring längst vägarna utan reflexer när det är kolsvart ute och bristande belysning? Så här ser reflexer ut om ni inte visste det.
Vet ni hur bra ni syns för bilister? Jag visar. Så här tydligt syns ni.
När ni ligger där med två brutna ben och en bruten arm och känner er allmänt mördbultade. Och jag håller upp den här svarta bilden för att illustrera min poäng att det är ert eget jävla fel. När jag säger “vad var det jag sa?”. Då vill jag inte höra nått gnäll om att jag är osympatisk. Bara så att ni vet.
Kan man få åka och köpa lördagsgodis tio i nio på en onsdagskväll utan att riskera att få någons liv på sitt samvete? Är det en orimlig begäran?
Vissa människor är så snåla att snålheten övervinner förståndet.
Tänk er att jag står i kassan i en hypotetisk butik en dag för att hjälpa till. Inte min egen webbutik, utan en fysisk butik. Då kommer det in en snålkärring en gammal dam för att handla. Hon ska ha ett stearinljus som hon ställer på disken.
Kärringen (jag orkar inte hålla på och stryka över kärringen, nu kallar jag henne för en kärring också får ni tänka er en gammal dam) inleder med att säga “Vad dyra ni är”. Eftersom jag inte äger den hypotetiska butiken vet jag ingenting om prissättningen så jag svarar artigt “Jaså?”.
Då berättar kärringen att hon sett ett identiskt ljus för 69 kr i en annan butik, och här i butiken kostar det 79 kr. Sedan rabblar kärringen upp priserna på ljus i andra storlekar som hon sett i den andra butiken och jämför dem med priserna i den hypotetiska butiken.
Hypotetiskt sett skulle man kunna tänka sig att jag vid det här laget är ganska irriterad på snålkärringen. Men eftersom den hypotetiska butiken inte är min känner jag naturligtvis hypotetiskt att jag inte kan läxa upp kunden eftersom hon inte är min kund. Jag säger “Jaha”. Hypotetiskt alltså, är det vad jag säger.
Då säger kärringen “Det var förstås en webbutik, det är kanske annorlunda där”. Jag svarar bara “Mmm”. Jag säger inget om lokalkostnader eller något annat som korrekt skulle kunna uppfattas som att jag idiotförklarar kunden.
När den här hypotetiska händelsen är över kollar jag upp den där webbutiken som snåljåpen pratat om. Mycket riktigt kostar ljuset 69 kr på nätet. Frakten kostar däremot 39 kr. Totalsumma för ljuset (om man ingenting annat köper) blir 108 kr.
Alltså är ljuset i den hypotetiska fysiska butiken, som kärringen tyckte var så dyrt, 29 kr billigare.
Detta är alltså en hypotetisk historia. Eventuella likheter med personer eller händelser i måndags är rena tillfälligheter.
Hur många personer är den här korvförpackningen tänkt att räcka till?
En och en halv person? Tre personer? En person?
Om man är två personer är det då tänkt att man ska förhandla om dessa tre korvar, eller göra två paket?
Asså, hallå! Här har jag gått omkring hela dagen och trott att jag inte har något viktigt att blogga om idag. Det har jag visst det, kom jag just på.
Ibland frågar maken mig vad jag önskar mig till middag. Då berättar jag vad jag önskar mig. Sen lagar han ändå något hälsosamt. Ibland när jag har önskat mig något länge, och inte fått det, brukar jag ta saken i egna händer och laga middagen själv. I över en veckan nu har jag gått och längtat efter att äta pannkaka (ugnspannkaka för er som inte förstår vad jag menar) eller plättar (tunna pannkakor som ni som inte vet bättre kallar det).
I måndags åt mamma och pappa pannkaka och jag var inte bjuden, men gullefjunet åt där så hon fick pannkaka. Igår var maken i stan och då fick gullefjunet plättar till lunch, för det och köttbullar är ju ofta det enda som finns på barnmenyerna. På eftermiddagen var gullefjunet hos mormor och morfar när de skulle äta stekt pannkaka till middag och då ville hon också ha. Hos mormor och morfar får gullefjunet det hon vill ha, så då åt hon pannkaka igen.
Jag åt fiskgratäng till middag igår. Enda anledningen till att jag hade gått med på fiskgratäng till middag var att jag tyckte att gullefjunet skulle äta det, så då får ju jag också lov att gör det. Det slutade med att hon åt pannkaka, som jag längtar efter, och jag åt fiskgratäng. En liten portion, och jag petade bort ärtorna.
När ska jag få pannkaka eller plättar? Vi kan ju inte äta det i veckan för ungen har redan ätit det tre gånger på två dagar. Hon kan få skörbjugg.
Det mest spännande som hänt idag är att jag fått en bankdosa på posten. Jag fick också ett brev från en optiker som var skickat klimat-ekonomiskt. I kuvertet låg skräpreklam som jag inte behöver eller vill ha så jag kastade bort det. Men det känns skönt att de inte belastade miljön så mycket när de skickade mig ett papper att lägga i pappersinsamlingen.
Det går bra utan bild den här gången va? Jag orkar inte hämta kameran.
Jag ska inte uppta er tid längre. Jag hör av mig när jag har något av värde att berätta.
Som ni säkert förstår har jag tittat på Hollywoodfruarna. Gunilla Persson är ju bara inte riktigt klok alltså. Hur kan man ta med ett litet barn på skönhetstävling så där? Utan att lära ungen att hennes förebild är Moder Theresa och att hon önskar sig fred på jorden? Det är ju helt ansvarslöst! Dyka upp så där oförberedd och inte kunna skönhetstävlingars grundkurs.
Det var i alla fall gulligt att Erika kom på att Gunilla var hennes förebild. Till slut.
Jag nämnde till maken att det är Svenska Hollywoodfruar ikväll.
Jag har ju tidigare berättat att maken är ett socialt geni som kan konversera om det mesta. Han har kanske inte hängt med på riktigt allt men följande citat som han nyss kläckte ur sig visar att han har tillräckligt med koll för att tom konversera om Hollywoodfruar om nöden skulle kräva det.
“Har det varit något nytt i tidningarna om den där största idioten [Gunilla] på sistone?”
“Jag tror faktiskt att den där första idioten som var med från början [Maria] har lärt sig hur det funkar och inte är fullt lika dum som hon verkar. Men det ser ju inte bättre ut än att den där största idioten [Gunilla] är lika galen som hon verkar”.
“Den där idioten med läpparna [Isabelle] – hennes idiot till assistent [tom jag har glömt vad hon heter] måste ju också spela med tanke på hur mycket hon låter sig förnedras”.
“Frågan är ju varför den där kvinnan som faktiskt kan någonting som att sjunga och spela piano och har ett yrke [Margareta] ställer upp i programmet. Hon verkar ju vara en något mindre idiot än de andra idioterna”.
Visst är maken duktig som har så bra koll på vilken idiot som är vilken?
– Om hur det är märkligt att för att sätta upp fyra korgar i garderoberna så måste man flytta på sex andra korgar och fyra hyllor.
– Om grytskåpet och att jag tittar i det så sällan att jag inte vet vad vi har för grytor, och köper nya som vi inte behöver.
– Något ointressant om min backseat-driving.
Jag har sagt att han får gästblogga om han vill, men att jag knappast tror att någon är intresserad av dessa ämnen.
– Föräldramöten.
– Snöskottning.
– Politiska skandaler på lokalnivå.
Det är alltså inte mitt fel att ni inte får läsa om detta här på bloggen.
Jag hittade fler böcker igår. Bland annat en sådan där bok som bara riktar sig till det ena könet. Många människor tycker att det här är fasansfullt. Jag bryr mig inte så där jättemycket, man behöver ju inte köpa den om man inte gillar den. Lättlöst problem alltså. Till skillnad mot många andra saker man skulle kunna ägna sin tid åt.
Mina föräldrar har en soffa i köket där man kan lyfta på locket och kasta ner grejer som kan vara bra att spara till senare. Ni kan ju tänka er själva hur det ser ut under det där sofflocket.
I somras hjälpte jag morsan att städa ur soffan och kastade bort lite skräp. Då hittade vi en sådan här väska.
Vi funderade länge och väl på vad det kunde var för något. Vi kom fram till att det förmodligen var något som farsan fått på jobbet. Vi enades också om att det var en väska som man skulle bära sitt bowlingklot i. Om jag inte minns fel kastade vi bort den eftersom ingen i vår familj äger något bowlingklot.
Vi hade dock fel. För igår såg jag en annons på Facebook som förklarade vad det egentligen är. Det är en svampkorg, som i den här tappningen med en medföljande kniv kostar 129 kr.
I kommentarerna har Facebook-folket delat sina synpunkter på korgen. Någon tycker att den är jättesmart. En annan “Vill ha!”. Någon informerar om att det går lika bra med en plastpåse och Fru Snåljåp berättar att man minsann kan köpa en likadan på Jysk för 19 kr. Fast då ingår ingen kniv berättar hon, utan att informera om hur mycket kniven kostar på Jysk.
Den mest informativa utvärderingen kommer dock från Tant Privat som väger för- och nackdelar mot varandra. Hon berättar att det bästa med korgen är att den är hopfällbar. Nackdelen är dock att “den är helt genomskinlig så att alla ser att man har t.ex. kantareller i den.”
Hon tar upp en väldigt viktig poäng där. När man går omkring i skogen med svamp i sin korg och träffar på andra människor som plockar svamp, bär eller äter äpplen då vill man minsann inte att de ska se vilken sorts svamp man har i sin korg.
Ni kanske aldrig tänkt i de här banorna med kravet på hemlighetsmakeri när man plockar svamp. Men tänk er själva om personen man möter, som ser rakt in i ens korg vad man har för svamp i den, har en hund med sig. Då kan de sätta hunden på spåra upp ens svampställe och plocka all svamp som man tänkt komma tillbaka och hämta senare.
Idag när jag hjälpte Pernilla, genom att titta på medan Katarina jobbade, så hittade jag en hel hylla med böcker med visdomsord i.
Jag drogs genast till den där boken i mitten.
Vad kan jag lära mig för lycko-förhöjande saker i den här boken undrade jag och började bläddra.
Det här med fåglarna kändes lite snopet för mig. Jag är hörselskadad och har tinnitus och har inte hört fågelsång på över tjugo år. All den här tiden har fåglarna sjungit för MIG, och jag har inte hört det.
Här har jag gått runt och trott att frukosten är dagens viktigaste mål, också får jag nu veta att lunchen är nyckeln till all lycka. Det här rådet känns dock lite otydligt eftersom det inte specificerar vilken tid man ska äta lunch. Måste man hålla ut till kl 13 eller kan man äta lunch kl 11? Sen kom jag ihåg att här i Sverige äter alla lunch mellan 12-13 och då blev allt mycket klarare. Det måste vara så att det är själva maten som bringar positivitet och lycka. Lite förbryllad är jag fortfarande, men man behöver inte förstå allt. Om man bara biter ihop till lunch så blir allt bra sen.
Det här visdomsordet anammar jag redan. Trodde jag i alla fall. En puss eller kram eller några roliga ord från gullefjunet tex gör ibland mig så glad och positiv att jag skulle klara mig bra även om jag hoppade över lunchen. Sen såg jag hur de hade illustrerat visdomsordet med något som ser ut som en sop- eller diskborste. Då förstod jag att det här var ett överkurs-råd. Då får det vara för mig. Så mycket lycka och positivitet behöver jag minsann inte så att jag tänker börja glädjas åt att städa eller diska.
Men kolla här.
Det här måste ju vara ett tryckfel? Vad gör sådant här i en bok om lycka och positivt tänkande? Jag tycker då inte att det känns positivt. Ska man inte få känna sig glad över sin lycka nu eller vad? Utan att någon kommer och säger att man har det för bra.
Nu ska ni få lära er något viktigt och intressant om ljung. Ni kanske redan visste det här men jag gjorde inte det. Helt ny kunskap för mig som jag nu ska dela med er fina bloggläsare.
Jag hjälper kusin Pernilla i butiken idag igen. En grej som är suverän är att det är en tjej här idag som hjälper Pernilla att packa upp varor och sånt. Hon är skitbra för mig att ha, för hon är jättetrevlig mot kunderna och hjälper dem. Dessutom kan hon grejer så hon kan svara på kundernas frågor. Jag behöver ingenting göra. Det gillar jag. Jag behöver bara stå i kassan och ta betalt. Jag är som född att ta betalt, men det där med att svara på frågor om blommor är inte min starka sida. Så jag är dö-glad över att Katarina är här. Fast jag får inte berätta att hon heter Katarina.
I alla fall så är det från Katarina jag har lärt mig nya saker om ljung.
Ljung behöver vatten hela tiden. Om man låter den torka ut blir blommorna bruna och trillar av. Alltså, det här hade jag redan misstänkt. Jag har redan gissat att brist på vatten är varför mina ljung alltid dör. Det var inte den här kunskapen som jag lärt mig idag som jag skulle dela med mig av.
Den nya kunskapen som jag nu besitter är att om man bara håller ut med vattningen och ser till att blom-eländet är blött hela tiden tills det blir kallt ute och hela skiten fryser då vissnar den inte längre. Då står den där rosa och fin hela vintern. Fast det kan ju vara bra om man inte låter den snöa över för då ramlar väl allt av i alla fall, och då har man ju vattnat i onödan.
Det här tyckte jag var bra att lära sig.
Kom tillbaks ikväll. Då ska jag berätta om en bok som jag har hittat här i butiken som heter ‘Tänk positivt’.
Ibland när jag ser eller läser något brukar jag tänka “Fy sjutton så präktigt, det där måste jag också prova”.
Precis så tänkte jag när jag såg att UnderbaraClara hade hängt upp ringar med äpplen på grillpinnar för att torka dem. Dessutom skrev hon att det var jättelätt att göra själv. Jag gillar jättelätta saker. Äpplen gillar jag också.
Husmodersprojektet stannade dock av innan jag ens hunnit börja. För när jag läste hur man skulle göra skrev UnderbaraClara så här “Doppa ringarna i en liten skål med vatten och en knivsudd askorbinsyra.”
Jag har ingen aning om vad en knivsudd är. Så jag googlade. Då fick jag veta att en knivsudd är “en måttenhet för pulverformiga substanser och betecknar en mängd om ungefär 1-10 mm3.”
Det är säkert jag som är korkad, men jag blev i alla fall inte klokare av den informationen. Så jag la ner projekt Torkade Äpplen. Jag får äta mina äpplen som dom är.
Det är nog lika bra det. För jag har inga sådana där gammeldags-looking eleganta kaffekoppar som Clara har till att vila grillpinnen på. Nu slipper jag åka och köpa sådana.
Clara hade gått och lagt sig klockan åtta på kvällen också. Det tänker jag inte heller prova, jag är inte trött den tiden.
Imorse satt det en liten diva i mitten av vår säng och krävde att få välling på sängen i vanlig ordning. När maken levererade vällingen skulle divan ha sin batteridrivna Paris Hilton-liknande lilla hund också. När maken bad henne hämta hunden själv fick divan ett utbrott och flög ur sängen. Sen stormade divan ut i vardagsrummet under högljudda protester. Det mesta förstod vi inte, men det var klart att harangen handlade om mamma och pappa.
Divan satte sig i vardagsrumssoffan och vägrade svara på tilltal eller lockrop. Så här mycket tystnad och plats i sängen på en måndagmorgon är vi inte vana vid. Ett litet tag funderade vi på att passa på att sova en kvart till. Till slut fiskade jag i alla fall upp Paris Hilton hunden och ropade till divan att hunden väntade på henne.
Divan svarade att hon inte ville ha välling. Först när divan fick veta att hunden var på väg att dricka upp hennes välling kom hon rusandes. På vägen råkade divan stöta handen på en dammpartikel i luften, så jag fick lov att blåsa på divans hand.
När divan hade druckit upp vällingen hivade divan iväg flaskan på golvet och sa att hon tappat den och att mamma skulle hämta den. Jag upplyste divan om att hon inte hade tappat utan kastat den och att hon fick plocka upp den själv. Sen sa jag till henne att hon var en riktig diva idag.
Då fnittrade hon, la huvudet på sne och sa “Pappa, jag är en diva”. Så var sagan slut.
Som en del av er vet har jag ju ett litet företag, jag brukar länka till det ibland. Eftersom det är ett väldigt litet företag så har jag nästan ingen marknadsföringsbudget. Ibland när jag tex kör en tävling så brukar jag dock lägga en hundring eller två på att marknadsföra tävlingen.
Nu ska jag berätta en hemlighet för er. När företag ger bort saker så är det inte för att de är snälla, de gör så i marknadsföringssyfte. Det är nämligen väldigt få företag som har som affärsidé att ge bort saker gratis. De skulle gå i konkurs liksom. Tävlingar är alltså ett marknadsföringssätt.
Eftersom tävlingarna inte ligger i butiken (det är inte tekniskt möjligt att lägga dem där med den typ av plattform som jag har) utan här på bloggen, måste jag när jag marknadsför en tävling peka annonsen hit till bloggen.
Det vore naturligtvis trevligt om någon av alla som klickar på en annons blev en återvändande läsare av bloggen. Tävlingsinlägg drar alltid till sig mycket besök, från annonser, tävlingssidor på nätet och från google. Tyvärr är det dock så att 99% bara läser just det inlägget och sedan lämnar de bloggen utan att läsa någonting annat. De går alltså miste om allting annat viktigt som står här på bloggen.
Nu har jag dock lyckats uppröra en läsare besökare. Mia lämnade en kommentar på det här inlägget och meddelar att hon blivit irriterad eftersom HON minsann inte klickade sig in för att hon själv ville ha någonting gratis. Hon tänkte att hon skulle hjälpa behövande mammor och pappor. Inte i Afrika, utan här i Sverige.
Jag tycker att det är så himla fint att hon skulle hjälpa andra. Hon skulle minsann inte ha något gratis till sig själv. Hon skulle hjälpa andra.
Det här känns ju förstås fruktansvärt för mig. Inte nog med att det är mitt fel att behövande föräldrar inte får gratis kläder, dessutom tänker Mia inte läsa min blogg. Det sistnämnda kan jag väl leva med. Men jag hoppas verkligen att Mia traskar iväg till H&M och köper lite kläder för sina egna pengar imorgon så att behövande mammor och pappor inte går miste om hennes välgärningar.
Och ni – glöm inte tävlingen, den stänger om fyra timmar. Man kan vinna ett presentkort på 500 kr i Kidkit-butiken. Om man själv inte behöver eller vill ha barnkläder kan man ju använda presentkortet till att ge bort barnkläder till behövande mammor och pappor.
I Expressen har de en sida där läsarna kan skicka in bilder på sina egna hem. Visa upp sin finaste vrå och sådär. Det här är jättepoppis förstås. MITT HEM heter det. Hela 184 sidor med foton. Det är klart att man vill att alla ska få se hur fint man har.
Någon har tex skickat in en bild på sitt renoverade sophus. Någon har bidragit med en “vacker” kudde och en annan sitt trånga fina sovrum. Personen som bor i Sörgården har skickat in inte mindre än 16 foton på sitt hem. Ganska fint har de på Sörgården, men 16 bilder känns lite som att de försöker ta över från de andra läsarna. Skaffa en blogg där du kan visa upp hemmet liksom. Fler människor än man skulle kunna tro sätter upp en upplyst hund på väggen. Massor med folk har väder utanför fönstret och skickar in bilder på moln och regnbågar. En person har en tjusig dusch där det står tre schampo-flaskor i hörnet på golvet.
Jag vill också vara med tänkte jag. Ni som läser den här bloggen har ju sett hur fint vi har hemma, men resten av Sverige behöver ju också veta. Så jag skickade in den här bilden på skattkammaren och skrev “så här fint har vi hemma hos oss”.
Vet ni vad? De godkände inte bilden! Man kan faktiskt undra vad de har för kriterier för att godkänna bilder när folks soprum och kuddar får vara med, men inte min skattkammare.
Vi har nyss tittat på barnprogram. Mest jag, gullefjunet la pussel. Först flög Aladdin omkring på sin matta. Sen visade de en Kalle Anka film som var på engelska. De flesta svenska två-åringar kan ju inte engelska. Knappast tre- eller fyra-åringarna heller.
Därför var det jättebra att de hade textat filmen så att barnen kunde läsa vad Kalle och stövelbaggen sa.
Igår kikade jag in på Åhlens igen. Modellera ni vet, jag ska ha modellera.
Piteborna har dock inte kommit över sin lycka över Åhlens återkomst ännu. Det var mega-mycket folk igen.
Om någon som jobbar på Åhlens i Piteå tittar in här vill jag be så himla mycket om ursäkt för att ni får springa och ställa tillbaka modellera på sin rätta plats igen. Det är bara det att jag pallar inte sådana där folkmassor, och jag orkar inte tränga mig tillbaka till rätt hylla och ställa tillbaka modelleran själv. Ni har ju betalt för att vara där tänkte jag, och det har ju inte jag, så ni har kanske inget emot att bära tillbaka den åt mig. Eller? Om ni inte har hittat den redan så står modelleran på den där avdelningen där ni har vaser och sånt den här gången.
Jag lovar att jag ska sluta med det här beteendet så fort Piteborna lugnar ner sig litegrann och inte dyker upp alla på en gång. Då, när jag inte behöver köa i evigheter, ska jag börja köpa det jag plockar med mig från hyllorna. Modellera behöver ni definitivt inte bära tillbaka igen, i alla fall inte som jag har lämnat där den inte hör hemma. Jag köpte en förpackning på Lekia, där jag inte fick 20% rabatt. Jag avstår gärna rabatt bara jag slipper stå i kö.
Jag väger fortfarande lika mycket som jag gjorde några veckor efter förlossningen för två år sen. Eventuellt väger jag till och med lite mer. Det är inte trevligt, för min garderob består fortfarande till stor del av kläder som jag hade innan graviditeten. Jag tycker att det är onödigt att köpa nya större kläder eftersom jag ändå ska gå ner. Resultatet är att byxor, om jag får på mig dem, skär in i midjan. Det gör ont och är obekvämt.
För en-två månader sen upptäckte jag plötsligt att kläderna inte skar in så mycket längre. Maken frågade också om jag hade gått ner, för han tyckte att det såg ut så. Badrumsvågar är opålitliga så jag befattar mig inte med dem så ofta, därför var det lite svårt att avgöra om det verkligen var så att jag hade gått ner. Men det fanns ju onekligen tecken som tydde på det.
Då skulle man ju kunna tro att jag blev glad, eller hur? Det blev jag dock inte. För jag hade inte gjort något för att förtjäna att gå ner i vikt. Jag hade inte ökat mitt motionerande eller minskat mitt ätande. Inte medvetet i alla fall. Fast maken påstod att jag hade ätit mindre portioner på sistone.
Om det verkligen var så att jag ätit mindre portioner var det för att jag hade mindre aptit, inte för att jag hade tänkt på hur mycket jag stoppar i mig. Jag bestämde mig då för att det bara fanns en enda förklaring till det hela. Jag hade en dödlig sjukdom. Troligen någon form av cancer. Många, många allvarliga sjukdomar har viktnedgång som symptom. Det här vet jag inte minst för att maken gick ner i vikt innan han fick sin diagnos, men när man ser någon varje dag märker man inte sånt med en gång. Det var först någon vecka innan vi fick reda på att han var sjuk som jag märkte att han blivit mager.
Det hela ordnade sig dock. Nu skär byxorna in i midjan igen. Så nu är allt frid och fröjd igen. Jag har nog ingen allvarlig sjukdom trots allt. På måndag kanske jag börjar motionera. Vi får se hur jag gör. Det kanske blir måndagen efter också.
Imorse var det min tur att ha sovmorgon.
Ibland tycker jag att maken är lite slapphänt när det är han som ska passa gullefjunet. Som till exempel när jag öppnar ögonen och den här står på huvudkudden.
Dessutom tycker jag inte om när flickebarnet kommer och frågar mig “har du sovit klart än?”. Jag vet att det inte är hon som undrar.