Knivar till maken

Jag hittade en tävling. Eller hittade och hittade, jag var inte ute och letade för jag brukar inte gå på sånt där för jag vinner ändå aldrig. Men företaget guidade mig så skickligt till tävlingen. Först kom det ett e-mail med ett lockande erbjudande om att vinna super-knivar. Jag klickade på länken och kom till en Facebooksida. Jag fick instruktioner att gilla, så jag gillade. Då kom jag till en tävlingsapp där jag kunde läsa mer om priset som var ett set köksknivar som så dyra att de borde hacka upp maten själv.

Jag svarade på frågor (gissade, helt knäppt att de ställer frågor utan att tillhandahålla svaren på samma sida) och motiverade varför just JAG ska vinna så här:

Min make har oroväckande ofta börjat nämna att jag kanske borde hjälpa till i köket lite oftare. Det känns inte alls lockande så om jag vann några knivar till honom blir han kanske så glad att han glömmer bort de här fåniga idéerna så att jag kan få mecka med datorn och tvn i lugn och ro.

Tror ni att jag vinner? Det tror inte jag, men jag roade mig själv en stund.

Jag berättar i alla fall inte var ni kan hitta tävlingen. Det var ett så fint pris så jag vill inte ha onödig konkurrens, det är alldeles tillräckligt med de andra 50000 som redan tävlar utan att ni också ska kasta er in i leken.

Saker ni bör veta om mig idag

– Jag är trött idag.

– Jag har skrivit klart mitt brev till Skatteverket. Jag inledde inte med ‘Kära’. Jag bara fyllde i siffrorna utan att hålla på med något artigt svammel. Det är ju inte så att SKV är en brevvän som kommer att sluta skriva till mig bara för att jag är kort i tonen. Nej, så enkelt är det inte att bli av med dem. Det kommer en ny blankett igen snart.

– Jag skulle baka bullar idag, men det blev inget av det. Jag är trött sa jag ju.

– Jag har köpt en bok. Det är snusk i den har jag hört. Därför köpte jag den. Jag tror att jag får anledning att återkomma till den senare. Ska bara läsa den först.

– Jag har installerat en spam-blockerar-plugin på bloggen. Nu är det inte längre någon som säger att min blogg är awesome, fantastic, brilliant eller the best they’ve read on the whole world wide web.

– Det hänger torr tvätt på ett ställ i mitt vardagsrum.

Bristol Academy – Gästbloggare Anna

Bloggen Eddie och barnen på Bristol Academy som handlar om en skola i Uganda skrivs av Anna och Jennie som båda bor i Tvååker och jobbar i en korvkiosk och Victoria från Falkenberg som är gymnasielärare. “Det är vi 3 som tillsammans gör det vi gör idag, och det är enkelt att göra skillnad. Har man bara hjärtat med sig så räcker det långt….” Anna

“En kväll satt jag hemma i soffan med datorn i knät som så många gånger förr. Jag kände mig lite nedstämd faktiskt…Tankarna hade rusat på om vårt arbete i Uganda….Jag var inte på humör helt enkelt. Jag slötittade på lite bloggar och hamnade på den här! Och helt plötsligt så kunde jag inte sluta skratta! Det här är ju skitrolig läsning! Precis vad jag behöver läsa för att må bra! Jag skrev väl en inte alltför genomtänkt kommentar om att den här människan verkade lite galen….men hon tog det bra….Tack och lov för det!

Hursomhelst så slutar det nu med ett gästinlägg ifrån mig i hennes blogg om något lite mer allvarligt än vad som vanligtvis finns att läsa här….. Håll till godo, hoppas ni orkar läsa!

För 4 år sen klev jag in i en ny värld tillsammans med 2 vänner. Vi visste inte då vart det skulle ta oss och hur mycket arbete vi skulle ha framför oss, och det var nog tur, för då hade vi antagligen aldrig orkat!

Landet vi reste till var Uganda….där mötte vi 400 barn på en skola. En del av dem föräldralösa, alla av dem otroligt fattiga. Vi mötte också en man som hette Eddie. En man vars dröm var att driva just en skola för fattiga barn. Han hyrde en gammal skola, men i hans dröm fanns tanken om en ny.

Det var där vi klev in, Victoria, Jennie och jag. 2008 hade Eddie, påbörjat sitt bygge….det tog tid och det saknades pengar. Efter vårt första besök på skolan så visste vi att vi hade möjligheterna att hjälpa honom och vi kan med stolthet säga att det nu finns en färdig skola 4 år senare och med mycket slit – Bristol Academy!


Vi har också under åren som gått startat en verksamhet som går ut på att barn på vår skola i Uganda brevväxlar med människor här i vår närhet. På så vis kan barnen få känna sig betydelsefulla. Det finns nån som ser dem, och tänker på dem. Dom flesta har ingen som gör det.

För snart 10 månader sedan startade vi också en blogg om det vi gör. Tanken var att det skulle gå enkelt att sprida vårt budskap och visa hur det faktiskt kan se ut i vår värld….. Men jösses vad fel vi hade! Det är en uppförsbacke utan dess like! Människor vill inte se hur det ser ut. Vi är bekväma och tror att saker och ting inte finns om vi blundar……Men vet ni? Det gör det!

För er som vill ha en feelgood blogg med inredningstips eller en blogg om lyckliga familjestunder med fredagsmys så kan jag med en gång säga att det här inte är något för er… Ni andra som är beredda på att se en annan del av världen, och läsa om att man faktiskt kan göra skillnad för andra utan att vara professor, så snälla….ta er en titt!

Kanske tittar ni bara in en snabbis, eller så blir det som det blev för mig, jag blev fast i de här barnens öde, och dom har utan tvekan, gjort mig till en väldigt mycket bättre människa.”

En blyg farbror

Kommer ni ihåg den där läsaren som lämnade en komplimang till mig här på bloggen förra veckan? Anna hette hon, och hon hade en farbror i Svensbyn berättade hon också. Svensbyn är nästgårds till där jag bor, bara 3-4 mil eller något sånt. Den här farbrorn kan göra slädar till draghundar fick jag veta. Till saken hör att jag alltid har velat veta hur man gör dessa slädar. Tidigare visste jag bara inte om att jag ville veta detta. Så jag bad ju Anna fråga sin farbror om jag fick komma och bloggintervjua farbrorn för ett utbildningsreportage här på bloggen.

Då helt plötsligt hade den där farbrorn gått och blivit blyg och skulle aldrig ställa upp på något sådant. Det var väl så dags att komma på det då. Jag kände mig snuvad på ett scoop. Precis så måste gullefjunet känna sig när morfar lovar henne en glass tio minuter innan middagen och jag kommer farandes och konfiskerar den och säger att det inte blir någon glass förrän efter maten.

Ja, ja, nu har i alla fall Anna själv gått med på att gästblogga om sitt och sina vänners Uganda-projekt. Det kommer här på bloggen senare idag. Det vill ni inte missa.

Älgjakt på förskolan

Jag borde förstås ha förstått att det finns en tråd om älgjakt på förskolan på Familjeliv. Jag var lite stressad och tänkte aldrig på att leta. Tack du fina bloggläsare för tipset!

Nu har jag inte hunnit läsa hela den nästan 800 inlägg långa tråden, men har skummat ett par sidor. Någon bekymrar sig för att lekar om älgjakt skall leda till mobbning av vegetarianer.

Det hade jag aldrig tänkt på. Jag får ta upp det här med personalen när jag lämnar på dagis imorgon. Jag ska föreslå att de kan kompensera för älgjakten med ett grönsaksodlings-projekt.

Dispens från bloggförbudet

Maken har gett mig dispens från bloggförbudet om föräldramöten. Jag tror att det är mer intressant att gå på föräldramöten i storstäder, där folk inte känner varandra. På vårt föräldramöte var alla helt normala. Ingen kom med några orimliga krav eller konstiga frågeställningar.

Vi fick se en film/bildspel som de hade hade gjort för att visa vad de gör på dagarna. Alla föräldrar satt där och såg helt coola ut när de tittade, men egentligen satt säkert alla och kämpade för att inte gasta och peka “kolla där är mitt fantastiska barn!” när deras eget barn dök upp på bild. Vem är intresserad av att se bilder på andras barn liksom?!

Det var inte med på filmen, men vi fick veta att när barnen är i skogen brukar de (jag tror att de menar de större barnen) leka älgjakt och leka att de styckar älg på en stubbe. Hade det här uppdagats på ett dagis i en storstad som tex Stockholm kan jag slå vad om att det hade varit med åtminstone EN förälder som tyckt att det var olämpligt att leka lekar som involverar jakt och djurplågeri, och dragit igång någon sorts diskussion om den pedagogiska inriktningen. På vårt föräldramöte skrattade alla bara. Jag kan känna att det skulle ha varit mer underhållande med någon animal rights förälder på plats.

Sen bjöds det på smörgåstårta. Då frågade maken mig “hur vi skulle göra?”. Vi hade nämligen inte ätit middag ännu och det låg kotletter i kylen hemma. Vad maken antydde var alltså att vi skulle hoppa över smörgåstårtan så att vi inte skulle förstöra aptiten. Helt sjukt förslag, eller hur? Smörgåstårtan var grymt god kan jag meddela.

Maken sa att jag inte fick ta med systemkameran till mötet så jag har inga bildbevis. Ni får kolla på en bild av vårt fantastiska barn istället.

Föräldramöte

Ikväll är då det där föräldramötet på dagis som jag inte får blogga om för maken. Han är inte hemma just nu.

Mormor och morfar ska sitta barnvakt så att vi kan gå båda två. Jag erbjöd mig att gå själv, men maken säger att mig kan man inte släppa iväg själv på föräldramöte. Han säger att vi ska hålla oss på god fot med personalen och folk som bor i byn, därför vill han följa med och övervaka vad jag säger. Som att jag skulle ta upp några konstiga ämnen på ett föräldramöte eller förlöjliga någon annans frågeställningar? Inte på plats i alla fall, och här på bloggen har jag ju föräldramötes-förbud.

Han är nog orolig för att jag ska kalla någon av pedagogerna för fröken. Det är riskfritt – jag vet vad alla heter så jag kan undvika DET sociala minfältet genom att tilltala dem med namn. Det här med dagis/förskola är lite värre för hur jag än anstränger mig för att vara politiskt korrekt så slinker ‘dagis’ bara ur mig hur mycket jag än försöker. Jag hade tänkt undvika det här genom att använda ordet barnomsorgsverksamheten om jag under mötet skulle få för mig att referera till själva dagiset.

Jag har för övrigt inte ens bestämt mig för om jag ska säga nått överhuvudtaget. Jag tycker inte om att prata inför stora folksamlingar. Ibland när jag tycker något viktigt, eller tycker att någon tycker något oviktigt, eller när någon letar problem där det inga finns ignorerar jag den lilla detaljen om att inte gilla att prata inför folk. Men bara ibland, oftast brukar maken hinna nypa mig i tid.

Men jag kanske inte har några åsikter ikväll. Jag tycker faktiskt i största allmänhet att det är bra att det finns ett ställe där man kan lämna sina barn och lita på att de är omhändertagna. Alternativet att släppa barnet i någon lekpark och hämta dem några timmar senare är inte tilltalande. Då skulle man ju kunna få hem ungen i vilket skick som helst, om ens alls.

Jag är tex oerhört tacksam för att det finns folk som vill jobba med att klä på och av 16-20 ungar ytterkläder två gånger om dagen när de ska ut och leka. Jag får nästan nervsammanbrott av att klä på eller av EN unge så jag är full av beundran för personalen.

Dessutom lär sig dottern en massa saker på dagis. Sånger som jag inte ens visste att de fanns, rita med vatten- och fingerfärg (aktiviteter som det är jättebra att slippa göra hemma), att kranen till leksakssaften sitter under en bordsskiva, äta som folk utan att kasta mat överallt (bordsskicket tar hon tyvärr inte med sig hem, det stannar tydligen på dagis). Med mera alltså. Det där med att sticka ut tungan och spruta spott över hela köksbordet eller mitt ansikte räknar jag inte, för jag misstänker att det inte är personalen som lärt ut det.

Så här ser vårt dagis ut från vår balkong. Som ni ser har jag full koll på läget.

Ett hål i smörpaketet

Det är ganska många som kommer hit till bloggen genom att googla ‘vardagsproblem’. Då känns det jättefint för mig att jag har en hel kategori med vardagsproblem och ett och annat tips om hur man kan lösa dem. Man känner sig så värdefull när man får hjälpa andra människor.

Vardagsproblem är ju dock ett väldigt brett område. Man kan faktiskt undra vad folk som googlar ‘vardagsproblem’ egentligen letar efter? Vill de i största allmänhet bara veta vad vardagsproblem är eller söker de svar på ett specifikt vardagsproblem?

Undrar de kanske varför de har ett smörpaket som ser ut så här?

Då kan man tycka att det vore effektivare om de googlade ‘varför har jag ett stort hål i mitt smörpaket?’. Träffarna skulle bli mer specifika om man sökte på en term som beskrev ens vardagsproblem. Jag kan tänka mig att problemet med ett stort hål i smörpaketet inte dyker upp på första sidan av sökresultatet för ‘vardagsproblem’. Då måste man bläddra flera sidor innan man hittar svaret på sitt smörpaketsproblem.

Ni som nu trots allt har hittat hit med ert problem med smörpaketet trots att ni googlade på den allmänna termen vardagsproblem behöver förstås inte googla om. Jag hjälper er ändå, nu när ni ändå är här.

Förklaringen till varför ni har ett stort hål i smörpaketet är troligen att ni är kvinna och bor med en man som inte respekterar smörpaket. Fast jag tror inte att det här är ett könsbundet problem, så det kan också vara så att ni är en man som bor med en kvinna, eller en man som bor med en man, eller en kvinna som bor med en kvinna, som lider av samma brist på smörpakets-respekt.

Ni lever med en människa som, istället för att metodiskt ta smör lager efter lager jämnt fördelat över hela smörpaketet, tror att det godaste smöret finns i botten av paketet och helt enkelt gräver sig rakt ner i mitten för att få tag på det bästa smöret.

Vad är lösningen då? undrar ni förstås. Om er livspartner är över 20 år gammal finns det ingen lösning. Ibland går det lära gamla hundar sitta, men inte när det gäller smörpaket. Ni får lära er leva med detta och själva försöka putsa till kanterna på kratern så att det ser mer presentabelt ut.

Man kan förstås byta ut karlsloken eller kärringen. Men när jag har funderat över det här alternativet har jag kommit fram till att om jag skulle byta ut maken kanske man skulle råka få en karl som lämnar kalsonger med bromsspår i på golvet istället. Då skulle kanske problemet med ett hål i smörpaketet inte kännas lika stort längre.

Det gäller att hålla perspektiv på sina vardagsproblem.

En snabb grej bara

Det är ju stängt på Skatteverket just nu så jag smyger iväg ett snabbt blogginlägg. De märker säkert inget.

Jag fick en kommentar från ett sånt där bloggtroll som lämnade en länk till en sida med väskor och kommentaren sa “After I start your Rss feed it appears to be a ton of junk, is the problem on my side?”.

Å ja ba va fan, vo mejn dö*?! JA problemet är on your side! Folk som kallar min RSS för junk e it välkomna här sa jag då och deletade kommentaren. Ingen hyfs alls på vissa människor eller robotar…

Nu ska jag återgå jag till SKVs blankett.

(*översättning till svenska = vad menar du)

Brev från Skatteverket

Jag har massor att informera världen om just nu. Lego, en gästbloggare, vårt smörpaket osv. Viktiga saker.

Men jag fick ett brev från Skatteverket som sa att jag inte får blogga förrän jag har besvarat deras brev med den blankett de efterfrågar. De uttryckte sig inte precis så, de malde på om en momsredovisning. Jag fattade andemeningen. Ni vet hur de är på det där verket.

Jag återkommer så snart jag kan alltså.

Köp rosa grejer

Det är ju viktigt att man som bloggare ger lite shoppingtips ibland. Jag är lite dålig på det men tänkte att jag idag skulle passa på att tipsa om rosa saker som ni kan köpa och samtidigt stödja cancerforskningen.

På cancerfondens hemsida kan ni se massor av rosa produkter som ni kan köpa och hur mycket av försäljningspriset en rad olika företag skänker till Rosa Bandet-kampanjen om ni handlar dem.

Den rosa skurhinken är kanske inte perfekt om ni vill att era män ska städa mer hemma. De kan känna att färgen hotar deras manlighet. Fast å andra sidan är de flesta män färgblinda så ni kan ju bara säga att hinken är röd. Maken skulle då i alla fall gå på det.

Eller så köper ni en rosa bensindunk. Om mannen protesterar säger ni bara “Men älskling DU skulle ju ALDRIG få soppatorsk så det spelar ju ingen roll för ingen kommer att se bensindunken där den ligger i kofferten”.

Eller så köper ni något annat som är rosa.

 

De som vann

i senaste fototävlingen “Not according to plan” var;

1. Åsas foto av Thindra

“Bilden föreställer min dotter Tindra Eriksson, 4 år. Fotot togs vid ett besök på Alfonshotellet i Stockholm när Tindra lekte av sig på innebandybanan. Snabb som blixten var hon så det enda som kameran lyckades fånga var hennes konturer som svepte förbi. En mycket ovanlig komposition blev det, nästan lite overklig. Men just så blev resultatet av fotograferingen helt utan bildredigering eler andra hjälpmedel. Tänk så det kan bli ibland. Inte riktigt vad jag som fotade hade tänkt mig fånga på bild, men häftigt blev det!”

Anthonys motivering: It’s great when a picture goes wrong but you still get a great image, it’s not easy to get a speed blur when you want one.

2. Sophies foto av Nellie

“På bilden är min dotter Nellie på sin 4 årsdag (15 sept). Hon älskar att klä sig som en prinsessa och jag ville ta en fin bild på min lilla sötsak. Eftersom jag klickade några gånger så fick jag lite bilder, men hon va snabb med att få upp fingret i näsan haha. Men det hör ju till en unge såklart 🙂 Så jag tycker bilden är riktigt charmig på sitt egna vis.”

Anthonys motivering: Never work with children and animals is a rule most photographs swear by. Even if your child looks angelic chances are they’re going to do something horrible, like sticking a finger up their nose.

3. Jonnas foto av Måns

“Fotot föreställer min son Måns, som är 2 år. Vi var i en klädesbutik och jag skulle ta ett foto på en klänning för att mms:a till en vän.När jag klickar för att ta fotot står min son plötsligt mellan provdockorna och håller dem i händerna (han kan inte stå utan stöd). Inte fotot som det var tänkt, men så mycket sötare…”

Anthonys motivering: I love this shot, the question is does the child know they are dummies and just likes to hold hands?

Ikea visar samhällsansvar

Här ser vi då ett exempel på hur Ikea tar samhällsansvar i Saudiarabien. De har suddat bort alla kvinnor från Ikea-katalogen där.

I Saudiarabien har ju kvinnor inte så mycket frihet. Jag tror att det är så att Ikea vill utbilda de Saudiarbiska männen litegrann. De har nog plockat bort alla kvinnor från katalogen för att visa gubbarna att de minsann får lov att börja ta lite ansvar i hemmet. Att de får lov att torka sina ungar efter badet och bädda sina egna sängar. De kan faktiskt inte förvänta sig att kvinnorna ska sköta allt sånt.

Det är fint gjort av Ikea tycker jag. Att ta sig an att utmana kvinnosynen i ett land som Saudiarabien.

Jag ångrar att jag tackade nej till guds ord

Det ringde på dörren för en stund sen och det stod en gubbe där och undrade om jag ville höra några guds ord. Jag sa att jag inte hade tid. Då undrade han om jag ville ha något att läsa. Jag frågade om han var från Jehovas Vittnen och när han bekräftade tackade jag nej till detta också.

Nu ångrar jag mig. Tidningen var kanske intressant. Jag skulle ha kunnat blogga om den. Undra hur långt han kommit? Jag kanske hinner ikapp honom.

Jag är alltså inte gravid

Ikväll på partyt så var det en av de andra deltagarna som klappade sig själv på magen och sa till mig “Så när är det dax?”.

Jag förklarade att det var två år sedan jag födde och att jag inte är gravid utan bara lite tjock.

Hon bad om ursäkt och sa att hon hoppades att jag inte tog illa upp. Det gjorde jag inte. På riktigt alltså. Jag har ju speglar här hemma, så jag förlåter folk som frågar sådana saker.

Då kan man ju tycka att hon borde ha lagt bort spaden och slutat gräva ett hål.

Men hon följde upp med “din mage såg så rund och go ut”. Jag väljer att tolka det som att resten av jag ser ganska smal ut, och att det bara är magen som är tjock.

Imorgon åker jag då alltså på gymmet. Hoppas jag.

Ingen bild till det här inlägget.

Tupperware-party

För ett halvår sen var jag på Tupperware-party hos en av mina många kusiner. Tanten som höll i partyt inledde demonstrationen med att berätta om Tupperwares garanti. I över 20 minuter malde hon på om att hon sålt många, många, många saker som det varit fel på. Hon gav exempel på flera olika saker som inte hade fungerat som de skulle.

Hennes poäng var att berätta att man fick alltid en ny vara om det var något fel på den man köpt. Men som hon höll på tänkte man när hon var klar med allt detta “vad är det för skit-grejor hon säljer?”. 

Jag köpte några burkar och en potatisskalare som hon förklarade var världens bästa och tvingade alla att prova.

På blanketten som man fyllde i vad man skulle köpa fanns det en liten ruta där man fick frågan om man kunde tänka sig att vara värdinna för ett party. Jag fyllde i Kanske. JAG VET! Jag vet att ni nu undrar varför jag kryssade i Kanske när det fanns ett Nej-alternativ. Jag undrar också det. Jag fick väl hjärnsläpp och tyckte att jag inte skulle ha en antingen-eller-attityd utan vara lite öppen för någon mitt-emellan-version. Så jag kryssade Kanske. Jag vet att det var dumt gjort. Jag ska inte göra om det.

När tanten gick igenom beställningarna frågade hon mig om vi skulle ta fram kalendern och boka in något datum när jag skulle ha ett party. Det var inte alls så jag hade tänkt mig att ett litet kryss i en ruta för Kanske skulle utveckla sig. Så jag sa till tanten att jag hade bott utomlands i många år och nyss flyttat hem och att jag därför inte hade några kompisar som jag kunde bjuda. Don’t call me, I’ll call you liksom.

Varorna kom och maken skulle skala potatis. Efter andra potatisen hade bladet i potatisskalaren flygit ut tre gånger och maken tyckte att vi skulle kasta bort skräpet. Men jag visste ju, efter tantens långa utläggning, att om man köpte skräp som inte fungerade kunde man få ett nytt skräp.

Så jag ringde tanten och berättade att potatisskalaren inte fungerade till att skala potatis med. “Oj, oj, vad jobbigt, jag har inga potatisskalare hemma” lät det då. Sen kom tanten på att det bor en tupperware-tant i min by och hon skickade mig dit för att lämna den hos henne så att de kunde skicka 99 kronors-potatisskalaren till ett labb för test. Jag hade egentligen tänkt mig en ny potatisskalare utan att jag skulle behöva vänta på testresultat.

Hon var helt enkelt inte speciellt intresserad av min reklamation. Däremot frågade hon om jag ville boka in ett party att vara värdinna för. Det ville jag inte så jag sa att jag fortfarande inte hade några kompisar att bjuda. Då frågade hon om det inte var ett bra tag sedan jag flyttade hem. Då förklarade jag att jag har väldigt svårt för att skaffa vänner och att jag fått nobben på alla vänförfrågningar jag gjort på sistone. Jag lovade att återkomma angående ett datum för party så fort jag hittat några människor som accepterat att vara mina kompisar. Då lät det som att hon suckade i telefonen. Jag tror inte att det var för att hon tyckte synd om mig över min brist på vänner utan mer för att hon inte fick hålla något party.

Potatisskalaren på bilden har ingenting med den i texten att göra. Den på bilden fungerar nämligen.

I kväll har jag blivit bjuden på, och varit på, ett scrapbooking-Tupperware-party. Men säg inget till Tupperware-tanten. Då kanske hon tror att jag har kompisar och ringer och frågar igen om jag ska hålla ett Tupperware-party.

För några veckor sedan visste jag knappt vad scrapbooking var. Nu vet jag att det är massor med människor som håller på med detta. Det är nästan som en hel underground movement med massor av människor som håller på med denna hobby i hemlighet utan att någon vet om det.

Det var i alla fall ett väldigt bra party. Hon som höll i partyt hade inga “trick questions” på pappret som man kunde råka svara Kanske på. Jag köpte fotohörn.

Stor händelse

Dagens stora händelse här hemma hos oss är alltså att gullefjunet har svans idag.

Ni kanske tycker att det här inte är så märkvärdigt. Men ni är inte här. Vissa stora händelser måste man vara på plats och uppleva för att förstå betydelsen av dem.

Gullefjunet ville ringa till mormor och berätta att hon har svans. Då sa jag till henne att det är omodernt att ringa till folk och berätta saker. När man ringer får bara en person veta vad man har att berätta/visa upp. Nej, nej förklarade jag för dottern, Facebook ska det vara. Då får alla ens 100-500 bästa vänner se och veta.

Sen berättade jag att man även kan tänka ÄNNU större. Om man har en blogg kan man berätta om svansen där. Då får även en massa människor som man inte ens känner se vilken fin svans man har. Någon kanske googlar ‘svans’ och hamnar på bloggen. Bilden på svansen är alltså tillgänglig för världen att se.

Vi kom överens om att världen behöver veta att gumman har svans.

Söndagsfrukost

Jag brukar inte berätta om vår frukost särskilt ofta. Det brukar inte vara mycket att rapportera om. Jag tror att våra frukostar följer någon sorts standardmall för småbarnsfamiljer. Vi kastar fil på golvet. Vi bestämmer oss för att vi vill ha mjölk att dricka. När vi har hällt upp mjölk vill vi inte ha det längre. Vi ska ha juice. Vi spiller ut glaset. Vi lägger mackan upp och ner på bordet. Vi gnuggar mackan litegrann mot bordet. Vi vill ha en macka till. Sen äter vi inte upp mackan.

Ni vet hur det är, eller hur?

Eller ni kanske bakar frallor på morgonen, kokar ni hårdkokta ägg, dukar med finporslinet och fem sorters pålägg och sitter hela familjen tillsammans vid frukostbordet och myser och planerar söndagspromenaden? Det låter fint, det ska vi också testa någon gång.

Idag hade jag i alla fall tänkt dela med mig av ett litet frukost-tips till er som inte kör hotell-lyx-frukostar. Det är ett enkelt litet tips om hur man kan göra sin macka lite mer speciell genom att kombinera två pålägg. Kalles kaviar och ost.

Ändrade planer

Jag har ändrat mig angående det här med skilsmässa över köttfärssåsen. Vem orkar tjafsa om en köttfärssås liksom?

Dessutom har jag luktat på en bebis idag. Då kom jag på att vi kanske skulle skaffa oss en bebis till istället. De är ju så lätthanterliga när de bara ligger där på ryggen och inte kan ställa till med några hyss.

Jag la fram idén till maken. Då sa han att han hade börjat vänja sig vid den här tanken på skilsmässa och att det inte alls lät som någon dum idé.

Det blir säkert inget utav något av det. Någon skilsmässa blir det då definitivt inte, det kan maken glömma. För gullefjunet ska bo hos mamma ALLA veckor. En vecka skulle jag kanske kunna tänka mig att låna bort henne till mormor och morfar eller så. Men varannan vecka är inte aktuellt.

Äktenskapskris

Som den regelbundna läsaren vet så lagar jag inte mat här hemma så ofta. En rätt som vi nästan slåss om att få laga är dock köttfärssås, för vi gör den helt olika. Båda goda förstås, tycker vi båda. Trodde jag alltså.

Maken: Om du badar gumman så börjar jag med maten.

Jag: Du kan ju bada henne också börjar jag med maten.

Maken: Vi ska ju äta köttfärssås.

Jag: Ja, jag gör god köttfärssås. Väl? Du har ju sagt att du tycker att den är god.

Maken: Jo, den är inte dålig. Varför vill du inte bada henne?

Jag: Jag har lekt hela dagen, utom när mormor och morfar lekte, jag vill vila och laga mat. Tycker du inte om min köttfärssås? Tycker du att jag gör den för stark med för mycket peppar och chili?

Maken: Nä, nä, det är inte det. Men jag hade tänkt att jag skulle göra köttfärssåsen idag.

Jag: Om du badar henne kan jag hacka löken och bryna och sen kan du ta över och jag gör välling och läser saga.

Maken: Jag hade tänkt ha vitlök i.

Jag: Jag kan hacka vitlök också.

Maken: Mm, men du är inte så bra på att bryna köttfärs.

Jag: Vad menar du??!! Hur kan man vara o-bra på att bryna köttfärs? Har jag någonsin bränt köttfärs?

Maken: Nä, men du “jobbar” inte tillräckligt med färsen när du bryner.

Här har jag gått och trott i 13 år att maken tycker att min köttfärssås är god också kastar han detta i ansiktet på mig. Det känns som ett svek. Som att vårt äktenskap är byggt på en lögn. Det blir värre. För vi kom överens om att jag skulle få hacka lök medan han badade gullefjunet och sen skulle han göra resten.

Men när jag skulle ta över och torka och smörja in hudsalva upptäckte vi att det var slut blöjor. Så då fick maken gå iväg och fixa det. Medan vi väntade på att han skulle komma hem med blöjor märkte jag att han hade stoppat ner vitlöken i vitlökspressen utan att skala den. Så skulle jag ALDRIG göra. Även om skalet blir kvar i pressen så är det bara så FEL att göra så. Jag skalade vitlöken och pressade den.

Vi har inte pratat ut om det här än. Maken står i köket och gör sin fantastiska köttfärssås och jag sitter här. Tystnaden är tryckande. Jag vet inte riktigt vem som ska måsta ta första steget. Eventuellt måste vi ringa en äktenskapsrådgivare på måndag.

Systembolagstips

På Systembolaget ska man helst inte ha med sig barnvagn. Folk kan börja peka och viska till varandra “Ska HON dricka vin? Hon har ju BARN!”.

Speciellt ska man inte ta med en vagn vars hjul inte alltid rullar så att man får fösa fram vagnen. För det är inte lätt att fösa en barnvagn med ena handen och bära vin med den andra.

Då har jag ett litet tips hur man löser problemet.

Barnet bör vara tyngre än fyra vinflaskor innan man provar det här, så att vagnen inte tippar baklänges.

Då kanske folk pekar ännu mer, men det kan inte hjälpas. Vin ska man ju ha, och man kan ju inte lämna ungen och barnvagnen ståendes utanför bolaget. Då kanske någon alkis snor henne. Då kan man hamna i en gisslansituation där alkisen säger att man inte får tillbaka henne om man inte köper ut åt dem, eftersom de blivit nekade att handla själva pga för hög berusningsgrad. Köpa ut ska man inte göra. Varken till ungdomar eller alkisar. Så man bör undvika att en alkis snor barnet, och då får man lov att ta med barnet in på Systemet.

Solen gick i moln en stund

Jag vet att jag sa imorse att jag skulle stråla som en sol hela dagen. Jag har strålat. Men jag har varit i stan med gullefjunet också. I början strålade vi ikapp. När vi skulle äta lunch ville gumman ha plättar. Vi delade på en räkmacka.

Sen var det dax att byta blöja. Då gick solen i moln. De hade klämt in skötbordet i världens minsta toalett. Dessutom var den en sådan där dörr som faller igen av sig själv om man inte håller upp den. Vi har en 200 kronors sulky och då kan man faktiskt inte begära att hjulen alltid ska rulla. Så den är lite svårstyrd med en hand och när jag försökte få barnvagnen över världens högsta tröskel till världens minsta toalett tappade jag greppet om toalettdörren. Den var ganska tung och naturligtvis hade gullefjunet fingrarna emellan när dörren ramlade mot sidan av vagnen. Då började det regna.

Jag manövrerade mig in genom att fälla ihop hela sulkyn, annars skulle vi aldrig ha rymts. Det gick lite åska. Lyckades till slut byta blöja. Då slutade det regna och åska men vädret var fortfarande ostadigt.

Vi gick på Akademibokhandeln. När vi hade betalat där hade vi en brottningsmatch framför kassan om jackan. Det var nästan tomt och en trevlig expedit som såg underhållningsvärdet i föreställningen som tur var. Jag förlorade i alla fall kampen om jackan, för jag identifierade en misstänksam lukt. Det kan jag ju förstå att man gärna vill ha torr blöja innan man bajsar och att man håller sig tills man är nybytt innan man slår till. Jag förstår logiken i detta så vi traskade iväg till en större toalett och gjorde om blöjbytningsproceduren.

Nu är vi hemma och gullefjunet sover så nu strålar jag som en sol igen. Att det dessutom är sol ute också och fredag gör ju inte saken sämre.

Fint betyg!

Kolla vilken fin kommentar jag fick igår kväll på det här inlägget/texten. Anna tycker att jag verkar lite galen. Det kallar jag ett bra komplimang. Sådana kommentarer blir jag jätteglad över, jag kommer att stråla som en sol hela dagen.

Du är så välkommen hit Anna! Har din farbror någon udda hobby som jag kan åka till Svensbyn och blogg-intervjua honom om?

Kolla gärna in på bloggen Eddie och barnen på Bristol Academy som Anna driver tillsammans med några andra tjejer och som handlar om en skola i Uganda och deras fadder/familjeväns-projekt. Ni kanske också kan få en kompis om ni frågar Anna.