Svar på kommentarer

Jag har varit dålig på att svara på kommentarer på sistone. Jag gör det sen idag har jag tänkt. Sen har det inte blivit. Ungefär som med maken och jackorna.

Det är dåligt av mig. Jag vill ju att ni ska kommentera oftare och då borde jag ju uppmuntra er genom att svara.

Nu har jag i alla fall därför gått tillbaka ungefär en vecka och svarat på kommentarer.

Jag har lämnat meningsfulla svar i stil med “Tack, Haha och Eller hur?!”. Om ni har lämnat en kommentar den senaste veckan kan ni ju gå tillbaka och kolla om/vad jag svarat på just eran kommentar.

Man ska inte handla på Cubus

Jag vet ju det. Ändå går jag in där ibland, speciellt när jag letar efter något särskilt och har varit på alla andra affärer i stan och haft begränsade framgångar. Om man råkar gå in på Cubus borde man trots allt bli påmind om att man inte ska handla där av prislapparna. När man ser dem borde man komma ihåg att det finns en anledning till varför det är så billigt.

I fallet med mitt misstag måste jag påpeka att tröjan jag köpte kostade lika mycket som en likvärdig tröja på Lindex eller KappAhl. Men kvaliteten är uppenbarligen inte likvärdig.

Igår upptäckte jag att när lillan sov inte sov middag hade hon suttit och tuggat på tröjan istället. Så här såg den ut efteråt.

Som ni ser är nästan all kärlek kvar, levandet är till hälften borta och skrattet i mitten som det är himla mycket glitterpärlor i är borta till en tredjedel. Jag letade igenom sängen och golvet och typ hela sovrummet och hittade inga spår av paljetter. Den enda slutsatsen man kan dra då är att alla dessa “prydnader” finns i dotterns mage. Inte konstigt att hon inte var hungrig till middagen igår.

Jag borde ha fattat att detta skulle hända när jag köpte tröjan. Och jag misstänkte nog att de där pärlorna inte var någon bra idé, men jag tänkte att det var värt att testa i alla fall. Flickebarnet börjar ju vara stor och kanske inte måste tugga på allting längre var vad jag tänkte.

Jag har i alla fall löst problemet. Det tog mig ett tag, inte på grund av att pärlorna satt hårt utan för att de var så många.

Själv tycker jag faktiskt att tröjan blev finare utan de där larviga paljettorden. Lite noppig ser den ju ut, och om man kollar noga syns orden fortfarande i form av avtryck från pappersglitterpärlorna. Men nog duger den att använda ändå.

Jag har städat hallen och hittat en skärbräda

Ibland är ett litet blogginlägg allt som behövs för att styra upp saker och ting. Kolla så fint det blev i hallen när maken tog bort några jackor och jag kunde städa upp litegrann. Observanta läsare noterar även att ugglekrokarna numera funnit sin slutgiltiga plats.

Dessutom hittade jag den försvunna skärbrädan. Jag är minsann den sortens person som kan erkänna när jag har fel. Det är knappast maken som har placerat skärbrädan på golvlisten i hallen. Till och med jag inser det.

Jag har bett maken om ursäkt. Det sved.

Resten av grejerna som var i hallen tidigare idag? Inkastade i skattkammaren.

Hur många jackor behöver en karl egentligen?

Man skulle kunna tro att maken samlar på jackor, han har hur många som helst. Jag har en vinterjacka, en vår/höstjacka och ingen sommarjacka. Maken har typ fem av varje. Vissa är fula. Som den gröna armerocken som han hittade på Reprisen för 40 kr ifjol. Han är väldigt nöjd med eländet och berättar OFTA om hur eftertraktade dessa rockar var inom försvaret. Jag brukar inte lyssna så noga, men jag har bestämt för mig att han har sagt att om man stal en sådan rock blev det krigsrätt och de som befanns skyldiga arkebuserades omedelbart utan möjlighet att ta farväl av nära och kära.

I juli lyckades jag övertala honom att hänga bort alla vinterjackor och rockar. Nu har de börjat komma fram igen en efter en. Alla vår/sommar/höstjackor hänger dock fortfarande kvar. Det är kaos i vår hall och min enda jacka hänger alltid på något konstigt sätt längst bak. I en dryg vecka har jag bett maken hänga bort alla jackor som han inte använder för tillfället så att jag får en rimlig chans att försöka få någon ordning. Med tio krokar på två vuxna och ett barn tycker jag att det borde vara möjligt att organisera hallen så att varje plagg som behöver hänga där är lättillgängligt.

Lika länge som jag har tjatat att han ska gå igenom jackorna och hänga bort de han inte använder vintertid har han sagt att han ska göra det “senare idag”.

Imorse när maken klädde gullefjunet där ute i hallen hörde jag hur stumpilumpan började prata om min skjorta, som har hängt där i EN dag. Då svarar maken “Ja det är mammas skjorta. Den ska inte hänga där och ta plats, mamma får lov att hänga bort den”.

Jag tyckte inte alls att det var något roligt skämt. Ibland har maken mycket dålig humor.

Strömförande kostängsel

Idag hade jag en tid på sjukhuset i Sunderbyn. Eftersom jag satt och bloggade om en skärbräda blev det så att jag åkte lite senare än planerat. Tre minuter efter plan. Eller sju. Nått sånt.

Så jag körde järnet till Sunderbyn (110 alltså, utom där det är 70 och 90, där körde jag 70 och 90). Jag körde om flera bilar. De måste ha legat och kört en bit under hastighetsbegränsningen. Min mamma säger att man inte sparar in så mycket tid när man kör järnet 110 istället för bara 110.  Hon har fel, man tjänar in 3 eller 7 minuter. För jag var framme i tid.

Sen satt två sköterskor, eller tekniker eller vad de nu kallas, och ritade på min arm och skickade in ström i den. De sa att det skulle kännas som när man tar i ett kostängsel. Detta sa mig ingenting, eftersom jag inte brukar springa omkring och känna på kostängsel. Jag tycker att man ska respektera kor och deras privata sfär, därför håller jag mig borta från kor och deras stängsel.

Nu vet jag i alla fall hur det här känns, och kan berätta att jag är väldigt cool när folk sitter och skickar in strömstötar i min hand/arm. Om jag var en ko skulle det krävas mer än ett strömförande kostängsel för att hålla kvar mig i hagen.

 

Igår var maken arg på mig

Han försökte läsa en bok, och Maria Montazami hade äktenskapsproblem över en lampa. Då blev maken irriterad på mig för han kunde inte läsa för “programmet är så dumt att man inte kan koncentrera sig”. Jag fattar inte varför han inte bara lägger bort boken och tittar istället för att låtsas som att han inte tittar.

Jag tror föresten att det där lamp-problemet var helt påhittat. Om man verkligen tycker att det är viktigt är ingen så dum att de låter maken placera ut en lampa på egen hand när man inte är hemma. Om vi skulle ha kris varje gång maken la eller ställde något på fel plats skulle vi inte ha blivit långvariga, för hos oss ligger slevar, stekspadar och dylikt aldrig på samma ställe. De behöver tydligen omväxling för att känna sig stimulerade att utföra sina uppgifter.

Just nu har vi en skärbräda som är ute på rymmen. Jag har letat överallt, men den finns inte på något av varken de vanliga eller ovanliga ställena maken brukar stoppa dem. Jag har frågat om han har kastat bort den av misstag men han förnekar det. Egentligen tror jag inte att han har gjort det heller. Rimlighetsteorin talar för att han inte har gjort det. För det är skärbrädan han brukar hålla i när han sopar ner andra mindre föremål i soporna tillsammans med matskräpet. Den dyker säkert upp till slut. Den kanske ligger bland kökshanddukarna. Jag ska kolla där i eftermiddag, just nu har jag lite bråttom så jag hinner varken det eller att ladda upp en bild på någon skärbräda åt er.

Ahlgrens bilar

Hanna skriver på sin blogg idag att hon bara tycker om ljusa Polly, inte de mörka. Då var det en läsare som kommenterade att hon hade ett liknande problem med att hon bara äter de vita bilarna i bilpåsarna.

Varje gång jag äter bilar funderar jag över vilken färg som är godast. Jag radar jag upp en rosa, grön och vit bil framför mig för att äta dem en i taget för att ta reda på vilken bil som är godast.

Sen testar jag. När jag har svalt den första godisen tänker jag “den var god” och tar nästa och tycker att den också var god. Redan här, efter karamell två börjar jag känna mig osäker på vilken som var godast. Vad smakar de egentligen? Smakar de rosa jordgubb, de gröna päron och de vita vanilj? Eller smakar alla karamellfärg?

När testet är klart brukar jag tänka till och välja en som var godast, trots att jag inte riktigt kommer ihåg om det var någon skillnad på smakerna. Säg tex att jag bestämmer mig för att den i mitten var godast. Ja, då har jag glömt bort i vilken ordning jag åt godisarna, och därför vet jag inte vilken färg den godaste var.

Vid min aktningsvärda ålder vet jag alltså fortfarande inte vilken färg av Ahlgrens bilar jag tycker är godast. Jag har inte ens lyckats identifiera vilken smak de olika färgerna har. Någon som vet? Någon som har lyckats med detta smaktestet och lyckats komma ihåg i vilken ordning ni åt färgerna när ni var klara så att ni vet vilken ni tycker är godast? Eller är det bara jag som håller på med sådana här vetenskapliga test när man äter godis?

Barnbesiktning

Idag har jag besiktigat barnet. Hon blev godkänd utan anmärkningar. Längd = i höjd med giraffens knä. Vikt = ca ett halvkilo per levnadsmånad.

När sköterskan tyckte att hon var duktig som la ett pussel med fyra bitar och knoppar fick jag verkligen behärska mig för att inte berätta att här hemma kan hon lägga 12-bitars pussel utan knoppar.

Det är svårt det där. Man vill ju inte framstå som någon skryt-morsa liksom. Men MVG vill man ju ha för sitt begåvade barn. Jag hade hoppats att framtida Nobelpris skulle nämnas under samtalet men tyvärr kom det inte upp. Jag får nöja mig med berömmet över hur välutvecklat tal hon har.

Jag kände mig lite mindre nöjd med det välutvecklade talet efteråt när vi var på en butik och gullefjunet sa till en expedit som hjälpt oss “kom då gubbe” när det var dags att gå till kassan. Jag tror inte att han hörde det. Åtminstone är det vad jag intalar mig.

Blir det Nobels matematikpris?

Kommentarer

Jag har installerat en spam-filters-plugin. Den är väldigt effektiv. Jag får inte längre erbjudanden om blå piller i kommentarsfältet. Tyvärr hamnar även en del riktiga kommentarer i spamfoldern, och jag är lite dålig på att kolla den.

Bara så att ni vet alltså. Det är inte så att jag sitter här och tänker “den här fina bloggläsaren ska inte få komma till tals, den kommentaren godkänner jag inte”. Jag godkänner det mesta, framför allt sådant som innehåller hyllningar och smicker. Jag har o-spammat alla som hamnat fel nu.

Sterilisator för nappflaskor

Del två i crazy things förstföderskor gör.

Det är inte bara när spädbarn sover som man som nybliven förälder oroar sig för att något hemskt ska hända. Även att äta är förenat med en massa faror får man lära sig när man får barn.

Innan förlossningen tyckte min mamma att jag var oförberedd som inte hade köpt hem några nappflaskor. Jag behövde inga förklarade jag, eftersom jag skulle amma. Jag hade ju ingen aning om vilken vetenskap det är att amma. Hur skulle jag veta att just jag skulle få ett barn som inte alls var med på noterna? När vi äntligen blev utsläppta från fängelset BB efter sex dagar blev det till att ge sig ut på Londons gator för att inhandla nappflaskor. Vi behövde flaskor till vårt amningsschema som såg ut så här;

Timme 1-2 – amma, ge bröstmjölk från flaska, pumpa till nästa amningstillfälle, Timme 3 – sitta och gapa av utmattning och hoppas att ungen skulle sova en stund till. Projektilspyor och blöjbyten inträffade också med jämna och ojämna intervaller under rutienen.

Repetera dygnet runt, i fyra veckor innan vi fick det där med amningen till att fungera.

I det här skulle vi förstås klämma in en aktivitet till. Sterilisera flaskorna. Mycket viktigt. För bebisar har känsliga magar, eller något sånt. Om jag ska vara helt ärlig så ifrågasatte jag aldrig varför, jag bara visste att det var mycket viktigt. Jag var mycket sträng mot maken att han aldrig fick slarva om det var han som utförde den livsviktiga uppgiften.

Efter konsultation av engelska varianter av Familjeliv fick jag veta att en elektrisk sterilisator was the thing to have eftersom de steriliserade flaskorna på en minut. Jag inhandlade och fick maken att sätta upp en hylla i köket enbart för apparatens skull. Sen steriliserade jag. Och steriliserade. Och steriliserade. Inför VARJE tillfälle en flaska skulle användas.

Apparaten kunde sterilisera sex flaskor, nappar och lock samtidigt, och flaskorna höll sig sterila i 24 timmar därefter, OM locket var på. Det var det här som var kruxet serni – locket. Om locket låg lite snett när jag kom dit för att hämta nästa flaska kände jag att man inte kunde chansa på det här med om flaskan fortfarande var steril. Så då steriliserade jag om igen. Det gick ju så fort att sterilisera om. Man utmanar inte ödet när det gäller sitt barns liv. Eller en magsjuka.

Maken höll på att bli galen av min besatthet av utifall flaskorna var sterila eller ej. Men han höll god min. Jag var nämligen ett under av stabilitet under graviditeten. Jag fick bara en enda hysterisk oförklarlig gråtattack på nio månader. Maken hade stålsatt sig för mycket fler.

I början av amningen däremot var jag ungefär lika stabil som ett korthus i närheten av en tvååring. Maken kom bland annat in i sovrummet en dag när jag låg och ammade stortjutande. Han frågade vad det var för fel och fick till svar “jag ammar!”. Med panik i rösten frågade han “men vad är det? vad är det? äter hon inte?”. Jag svarade “jag ammar” och mer utförlig än så blev inte den diskussionen. Jag var liksom inte en kvinna som man ifrågasatte flask-steriliserings-rutiner till.

Jag hittade steriliseringsapparaten i en skåp häromdagen och tänkte för mig själv att jag borde ha sovit lite mer och steriliserat lite mindre under de där månaderna. Det sägs ju att lite skit rensar magen.

Jag vill betona att jag var mycket nöjd med sterilisatorn i sig, det var ett mycket bra köp. Det var bara mina försök att nöta ut den på kortast möjliga tid som jag inte rekommenderar.

Bästa lokalnyheten ever?

Jag har varit väldigt besviken på Piteåtidningen på sistone. Inga insändare om triviala bråk i motionsspåret eller rysk-potatis-roulette och inga poliser som handlat lunch. När jag prenumererar på en lokaltidning vill jag minsann ha valuta för pengarna. En gång läste jag en notis om en plånbok som blivit stulen på ett gym i stan. Då kände jag mig välinformerad och nöjd.

Jag tror att den roligaste nyheten jag någonsin läst i PT var om en tjej som frös fast på marken (hittar inte artikeln i PTs arkiv, men även rikspressen rapporterade om händelsen). Det skulle förstås ha kunnat få tragiska konsekvenser, men nu kom polisen och ryckte loss henne så det slutade lyckligt.

Man får liksom känslan av att hon inte var sugen på att berätta om sin helg när hon kom till plugget eller jobbet på måndagen.

Skattkammaren i Expressen

Men ser man på! Expressen har äntligen godkänt min bild på skattkammaren. Svenska folket får nu äntligen se hur vi har det hemma. Vad glada de måste bli. En sak som är lite konstig är dock att ingen har lämnat några berömmande kommentarer.

Dessutom finns det en ny artikel som inleds med “Är ditt hem ett kaos?” Undra om de blev inspirerade av mitt bidrag? Jag vill poängtera att jag kontrollerar kaoset i resten av lägenheten genom att hiva in det i skattkammaren. I övrigt har vi jätte-mys-pysigt.

Gravida kvinnor är inte lämpade att fatta beslut om madrasser

Nu när dottern nått en ålder att man hunnit städa undan en del av de där sakerna man köpte första tiden har jag dragit slutsatsen att man kanske inte alltid var helt rationell när man gjorde vissa inköp. I alla fall jag var ute på djupt vatten när det gällde en hel del inköp och kunde ingenting om ungar och hur man håller dem vid liv, och därmed alltför mottaglig för alla säljargument som lovade att rädda livet på dottern.

Spjälsängen hittade jag helt ny, men andrasortering med några repor på ena gavel, på eBay för £50. Så långt låter jag säkert som en förståndig konsument. Men sen skulle den där sängen ha en madrass också. Maken tvingades med på expeditionen och vi åkte iväg till Mothercare.

En madrass-expert i 20-årsåldern dök snabbt upp vid vår sida för att hjälpa oss genom beslutsprocessen. Flickebarnet informerade oss om fjädrar, skum, madrass-lager, naturliga och onaturliga material och vad allt mest det var man var tvungen att veta om madrasser. Alla var vita som tur var så att man slapp ta ställning till färgval. Maken fastnade omedelbart för det billigaste alternativet med motiveringen att vi inte behövde en madrass som sjöng och dansade.

Man skulle ju kunna tro att det enda man behöver ta ställning till är hur skönt ens baby ska få ligga och välja madrass därefter. Men så enkelt var det alltså inte. En del madrasser hade nämligen förmågan att minska risken för överhettning och andra hade inte det. Tjugoåringen informerade därefter oss om bebisars outvecklade kroppstemperatursfunktioner och det eventuella sambandet mellan plötslig spädbarnsdöd och överhettning.

Där står man alltså höggravid med magen i vädret, matt och svettig i 30-gradig värme och ska fatta ett beslut om man vill att ens nyfödda barn bara ska få en madrass att sova på, eller en madrass som även har förmågan att hålla henne vid liv genom natten.

Min hjärna var helt enkelt överhettad av hur komplicerat det lät att hålla en bebis vid liv. Jag kände att jag behövde all hjälp som fanns att få. Så det blev en livsbevarande madrass som kostade dubbelt så mycket som spjälsängsfyndet. Den var också tillverkad av ett material som minskade risken för allergier om jag inte minns fel. Maken muttrade, men visste bättre än att starta någon diskussion om saken.

Det var nog i alla fall väl spenderade pengar eftersom vi tog oss igenom de där 6 månaderna av risk för plötslig spädbarnsdöd utan missöden. Vem vet hur det skulle ha slutat om vi hade köpt en skumgummibit till madrass?

Så här ser den fantastiska madrassen ut.

Imorgon – sterilisatorer för nappflaskor och svårigheten i att bedöma om en nappflaska är tillräckligt ren och steril.

Kom pappa, titta pappa

Idag har jag haft ljuv musik i öronen hela dagen. Så här har det låtit om och om igen;

“Kom pappa”

“Titta pappa”

“Vad gör du pappa?”

“Var är pappa?”

“Jag vill dega pappa” (detta betyder att hon vill leka med modellera, inte sitta och hänga och dega i soffan)

“Bygga klossar med mig pappa”

“Bär mig pappa”

Jag vill förstås inte att alla dagar ska vara pappa-dagar, då skulle jag bli avundsjuk, men det är skönt med lite omväxling från mamma-dagarna som vi vanligtvis har.

Som solskenet avslöjar är bilden INTE tagen idag.

Middagsgäster

Ikväll ska vi bjuda min föräldrar på middag. Ni vet hur ibland när man bjuder folk på middag så går de aldrig hem, till slut vid tvåtiden på natten börjar man undra om de har tänkt flytta in. Det problemet har inte vi när mina föräldrar kommer på middag.

Sist vi bjöd dem på middag satte vi maten på bordet klockan sju och strax efter åtta, direkt när vi ätit klart, gick pappa hem. Vid niosnåret gick mamma också. Om man tidigarela middagen med mamma och pappa med en timme eller så skulle man nästan hinna med att bjuda ett till par på middag samma kväll. Om man orkade att få i sig så mycket mat själv alltså.

Min farsa äter i princip ALLT. Utom svamp och skaldjur. Räkor kan han äta, men allting annat är han mycket skeptisk till. En gång när han fick höra att vi skulle bjuda på musslor tog han med sig en egen matlåda med kött och potatis. Vi skulle kanske ta fasta på det. Bjuda dem på middag och säga till dem att ta med sig sin egen mat. Om de äter direkt ur formen och tar hem den igen när de går blir det dessutom mycket mindre disk.

Ikväll blir det i alla fall moussaka. Jag tror att det kommer att få godkänt, för så vitt jag vet är det ingen svamp eller i skaldjur i den. Maken lagar maten.

Lördagsgodis och barnprogram

Vad händer i helgen?

Kommer ni ihåg i somras när Jenny skulle ut och supa? Och sen var hon snäll nog att berätta om sitt supande på bloggen.

Hur tror ni att Jenny fick reda på att det var festival i Skellefteå? Tror ni att hon läste det i tidningen? Det tror inte jag. Hon är ung, och att läsa papperstidningar är gammelmodigt. Jag tror att hon läste om festivalen på nätet. Kanske på p-town, där kan man se what’s on i Piteå.

Jag går aldrig ut i Piteå tänker ni kanske nu. För ni är för gamla. Eller bor inte i Piteå. Det finns dock mycket annat på sidan också. Vimmelbilder tex.

Ni kanske bor i Piteå och är förälder till ett barn i supar-åldern. Ni vaknar en söndag. På badrumsgolvet hittar ni er arvinge sovandes på badrumsmattan. På vardagsrumssoffan ligger arvingens bästis och sover med dojjorna och jackan på. I micron hittar ni ett halvätet skrovmål från Max/Big Boy/Sunes. Då undrar ni kanske vad som i hela friden hände igår. Då är det praktiskt med p-towns vimmelbilder. Då kan ni gå in där och kolla på bilderna och se om ni hittar er arvinge på någon av bilderna. Då kanske ni hittar någon bild som förklarar varför er bostad ser ut som den gör.

Eller ni är kanske som jag, en medelålders småbarnsförälder. Då kan man på lördagskvällen sätta sig i soffan och kolla på vimmelbilder och drömma sig tillbaka till sin ungdom. Ni kan peka på bilder och säga till er andre hälft “så där full var jag också en gång när jag var tjugo”. Ni kan sucka och skaka på huvudet och säga “dagens ungdom alltså” med ogillande tonfall och bestämma att ert barn ska minsann inte gå på krogen förrän de är minst trettio. Ni kanske hittar någon bild där ni kan peka och säga “titta vilken välartad ung man, han dricker vatten”.

I alla fall, de har också återkommande inlägg om saker som mode, träning och vintage. Imorgon ska Monstermalla gästa på p-town. Jag har ingen aning vilket ämne hon ska skriva om, mat kanske. Mallas blogg är bra tycker jag, så jag tycker att ni ska titta in imorgon för att kolla vad hon skriver om.

Information om storleken på min röv

Potträningen går inget vidare hos oss. Intresset saknas tydligen. Om vi någon gång får resultat så hälls det ut på golvet. Då känns det som att man lika gärna kan skita i det. No pun intended.

Idag har jag därför varit och köpt en sådan där sits på sits. Det kan bli lite jobbigt för oss vuxna att måsta plocka bort denna varje gång vi ska gå på toaletten. Så vid mitt eget första besök efter installationen tänkte jag att jag skulle göra några test.

– Hur lätt/svår den var att plocka bort.

– Om den klarar tyngden från en medelålders förälder.

– Om den sitter på plats eller halkar omkring när man sitter på den.

– Om man kan torka sig som vanligt sittandes på denna sits eller om man måste utveckla en ny teknik.

Svaret på fråga ett är att det är ett irritationsmoment att plocka bort den, men inte svårt.

Jag kan tyvärr inte informera er om svarat på resterade frågor. Min röv RYMDES nämligen inte på mini-toalett-sits-jäveln. Det var inte fysiskt möjligt att placera den plats som dottern såg dagens ljus från på dotterns toalettsits.

Den observante läsaren noterar att vi har en toalettsits igen.

Ibland ska man ha tur

Jag försökte kemtvätta min skjorta idag. Jag trodde att stans kemtvätt låg bredvid Akvariekällan men den hade bommat igen. Så jag var inställd på att försöka hitta något propert att köpa imorgon. Att lägga pengar på propra kläder är inte min favoritsysselsättning, för det är så svårt att hitta något som även går bra ihop med mina lila mjukbyxor i velour.

När jag kom hem fick jag se att ägaren till stans enda kemtvätt, som alltså inte ligger bredvid Akvariekällan utan i Öjebyn, hade lämnat en kommentar på min blogg. Jag kastade mig på telefonen för att höra om hon hade öppet fortfarande – en fyra mil roundtrip för andra gången idag är billigare än en ny skjorta – men det hade hon inte. Men Ida, som räddaren i nöden heter, har lovat att fixa min skjorta på måndag morgon om jag kommer in med den då. Jag behöver inte vara elegant förrän på eftermiddagen så det här är ju höjden av service och nu slipper jag handla kläder imorgon.

När jag ringde henne var jag tvungen att fråga om hon har en Google Alert uppsatt på söktermerna ‘kemtvätt i Piteå’ och får ett email så fort någon bloggar om ämnet. Det hade hon inte, utan hon brukade tydligen läsa bloggen då och då.

Ibland ska man ha tur alltså. Det är ju inte så att hela världen läser min blogg. Mamma, två mostrar, sex av mina 25 kusiner, 3 kompisar och nått halvdussin till människor läser den här bloggen. Hur röta har inte jag då när ägaren till stans enda kemtvätt är en av det där halvdussinet?

Undra vad jag ska göra med de där pengarna jag sparade på att slippa köpa en elegant skjorta imorgon?

Lättlästa, populära böcker och boksnobbar

För ett antal år sedan när Dan Browns böcker kom lästa alla dem, och alla tyckte tydligen att de var dåliga. Folk som inte läst en bok på typ tre år läste Dan Brown. Sen satt de med sin gedigna bokläsarexpertis och erfarenhet och gjorde långa utläggningar vid middagsbjudningsbord och på puben över hur dålig boken var. Dåligt skriven, faktafel och intelligensbefriad litteratur var vanliga omdömen.

Jag tyckte att detta var tröttsamt. Naturligtvis får folk tycka att en bok är dålig och dela med sig av den åsikten. Det som var irriterande var när folk försökte visa sig intelligenta genom att såga Dan Brown, och att de inte verkade ha någon egen åsikt utan bara hoppade på tåget att man skulle ogilla böckerna. Att slakta Browns böcker är liksom inget bevis på att man är intelligent, snarare tvärtom. Bara folk som inte klarar av tyngre litteratur än så orkar bry sig. Läs och ta det för vad det är eller skit i att läsa liksom.

Nu finns det en ny bok (trilogi) som verkar dra till sig dessa “boksnobbar” från höger och vänster. Fifty Shades of Grey, eller Femtio Nyanser av Honom som den heter på svenska.

Trilogin har sålts i över 40 miljoner exemplar över hela världen och naturligtvis betyder detta omedelbart för vissa människor att de är skräp. Vissa verkar läsa böckerna enbart med målsättningen att kunna berätta för andra människor hur dåliga böckerna är, för att därmed försöka visa upp vilka fin-litterära bokkonsumenter de själva är. Att det i många fall är den enda bok de läst det här året brukar de skickligt undvika att avslöja.

Tydligen innehåller boken massor sex av den mer perversa och dekadenta sorten. Kombinationen av sex och att det är den sortens bok som folk älskar att hata för att de är populära gör naturligtvis att jag måste läsa den. Så igår anlände mitt exemplar på posten.

På engelska förstås, jag läser alltid böcker på orginalspråket. För att jag är så intelligent och snobbig. Jag läser ju liksom inte Mankell på engelska, så varför skulle jag läsa svenska översättningar av engelska böcker. Jag gör dock avsteg från den här regeln när orginalspråket är franska, spanska, tyska, italienska, kinesiska eller danska. Ryska böcker läser jag överhuvudtaget inte på något språk alls.

Jag återkommer med en recension när jag har läst ut boken. Det pågår nämligen en tävling på Bloggportalen där man kan vinna en resa till Seattle om man skriver en recension. Den lär jag ju inte vinna, men jag hade ändå tänkt vara med, bara för att jag helt blygsamt tror att jag skulle kunna skriva en mycket bättre recension än de flesta som har deltagit hittills. Den recension som har överlägset flest röster hittills analyserar tex boktiteln och berättar att hon först inte förstod varför författaren valt titeln Femtio Nyanser av Honom. Det gjorde hon inte…. hon valde en engelsk titel med en double meaning som saknas i den svenska titeln.

Om jag tycker att boken är dålig lär jag inte erkänna det förresten. Eftersom det tydligen är inne att inte gilla boken vill jag gärna vara tvärsemot och tycka att den är bra.

UnderbaraVictoria bakar i ottan

Klockan är sex på morgonen just nu bara så att ni vet.

Jag var ju trött igår. Så trött att jag gjorde en Clara och gick och la mig kl nio. Jag vet att Clara gick och la sig åtta, men lite friheter måste man få ta sig. Klockan nio är fortfarande vad tv-tablåerna kallar för primetime. Jag hade tänkt läsa i sängen men efter 3 sidor orkade jag inte mer och la bort boken och somnade.

Imorse vaknade jag av att gullefjunet försökte krypa upp i vår säng men mitt ansikte var i vägen. Jag var pigg och utvilad och redo att möta dagen. Då upptäckte jag att klockan bara var ett, så då somnade jag om.

Nästa gång jag vaknade var klockan fem och då kunde jag bara inte somna om igen. Sånt är bittert. Jag låg och vände och vred mig ett tag, men så drabbades jag av inspiration från Clara och kom på att jag skulle stiga upp. I ottan.

Torkar jag äpplen på grillpinnar och antika kaffekoppar nu då eller? Nej, jag bakar kanelbullarna som jag inte orkade baka igår på kanelbullens dag. Efter farmors recept.

Innan Leila Bakar kommer farandes och påstår att min farmor som föddes 1909 har snott hennes recept vill jag bara påpeka att receptet säkert finns i någon av Leilas bakböcker, precis som i tusen andra kok- och bakböcker. Det är inte ingredienserna som gör farmors bullar speciella och extra goda, utan utförandet och att man jäser tre gånger istället för två.

UnderbaraClara har säkert alltid mer än ett projekt igång, så nu ska jag starta lunchen och göra en butternut squash soup också. Ni kanske får foton och en utförlig beskrivning senare idag om jag orkar.

Proper klädsel

På måndag ska jag göra en grej som innebär att jag måste vara propert klädd. Måste och måste alltså, men det vore nog fördelaktigt för mig om jag ser presentabel ut.

Jag har EN skjorta/blus som jag ryms i som skulle kunna sorteras in i kategorin proper eller presentabel. Just nu ser den ut så här.

Kemtvätt säger lappen. I London hade vi 5 minuters promenad till närmsta dry cleaner som för en billig penning rustade upp kläder inom 24 timmar, och skulle de ha fullt upp var det ytterligare två minuter till nästa. Nu har jag två mil till närmsta, och förmodligen stadens enda, kemtvätt. Jag misstänker att de inte har någon 24-timmars-service och att de riktar en pistol mot en när man lägger sin skjorta på disken och skriker “upp med händerna och hit med pengarna, om du vill ha skjortan tvättad tar vi en halv månadslön plus allt som finns i din dottern spargris”.

Jag tänker ut en lösning på det här problemet imorgon. Nu ska jag krypa upp i soffan och fördjupa mig i min porrbok.