Ingenting får man kasta bort ifred

På flygplatsen köpte vi ett sådant där häfte där man kan klistra in märken om och om igen för att sysselsätta gullefjunet på planet. Det var dock ganska dålig kvalitet på det eftersom klistermärkena verkade ha torkat så de fastnade knappt i häftet.

Vi har haft ett sådant där häfte förut och det låg klistermärken över hela lägenhet, trots att de märkena var ganska klistriga. Så när vi kom hem igår tyckte jag att det var lika bra att kasta bort alltihop med en gång så man slipper plocka märken hela tiden.

Imorse hann jag inte ens ur sängen innan gullefjunet började leta och fråga efter “figurerna”. Jag sa att vi hade glömt dem på planet. Detta accepterades utan alltför mycket gnäll.

En timme senare när jag tittar upp från tidningen och frukosten ser jag den här synen och gullefjunet säger “jag hittade figurerna i soporna”.

Nu måste jag få figurerna att försvinna en gång till. Denna gång ska jag begrava dem ordentligare, men nu måste jag hitta på en ny historia eftersom jag inte kan glömma dem på planet en gång till. Hon gick ju uppenbarligen inte på det första gången heller.

Jag funderar på sanningen. Nästa gång gullefjunet säger “jag vill ha figurerna” svarar jag “det går inte för mamma har kastat bort dem”. Ta tårarna och sen är det förhoppningsvis över.

Kollektivtrafik

Nu ska vi åka tunnelbana.

NEJ! Åka buss!

Den här gången åker vi tunnelbana för förut när vi åkte buss ville du åka tunnelbana.

Är vi klara nu?

Nej, vi ska åka 11 stopp.

Är vi klara nu?

Nej, det är 10 stopp kvar.

Är vi klara nu?

Nej, det är 9 stopp kvar.

Komma upp!

Sitt i vagnen nu.

Är vi klara nu?

Nej, det är 8 stopp kvar.

Är vi klara nu?

Nej, det är 7 stopp kvar.

Måste komma upp. Ska busa.

Nej, vi ska inte busa nu.

Är vi klara nu?

Nej, det är 6 stopp kvar.

Är vi klara nu?

Nej, det är 5 stopp kvar.

Är vi klara nu?

Nej, det är 4 stopp kvar.

Jag har tappat skon.

Igen? Det gör ingenting, den kan ligga där i åkpåsen.

NEJ! Måste plocka upp den.

Ja, ja okej då.

Är vi klara nu?

Nej, det är 3 stopp kvar.

Är vi klara nu?

Nej, det är 2 stopp kvar.

Är vi klara nu?

Nej, det är 1 stopp kvar.

Är vi klara nu?

Ja, NU ska vi hoppa av.

Fika

Vi har fikat idag. Här är en bild av när vi fikar.

När vi satt och fikade kom det fyra karlar och satte sig vid bordet bredvid. De studerade menyn noggrant. När servitrisen kom frågade en av dem “Är pastan bra?”.

Vet ni vad tjejen svarade? Ni kommer aldrig att tro det. Hon svarade “Ja”.

På grundval av detta oberoende utlåtandet beställde karln pasta. Jag funderade litegrann på om jag skulle säga till honom att laxen också var bra. Men jag ändrade mig. Jag ville inte göra honom förvirrad. Dessutom skulle det ha varit en lögn, eftersom jag inte hade provat laxen.

Tror ni att det var Stig?

Häromdagen när jag skrev om att Katrin rostade müsli hemma i sitt kök fick jag en kommentar från en Stig. Han frågade om jag visste vart man kunde anmäla hemmarostningen.

Jag har inte kunnat motstå att följa Katrins blogg den senaste veckan. Hon skriver så intressanta inlägg just nu om hur framgångsrik hon är.

Igår skrev hon att hon lagt ut müslirostandet på ett bageri och att livsmedelsverket skulle komma och hälsa på henne. Jag tror att hon menar i henne och Bingos kök, inte på bageriet.

Tror ni att det var Stig som ringde livsmedelsverket? Det känns som att han allvarligt ville ha svar på sin fråga, men jag är ingen expert på området så jag kunde inte hjälpa honom. Han kanske frågade någon annan som visste sedan, han verkar vara en beslutsam typ.

Man skulle nästan kunna säga att jag har gjort en samhällsinsats och räddat konsumenter från hemmarostad müsli genom att uppmärksamma Stig på detta, och nu ska livsmedelsverket kolla hygienen i Katrin och Bingos kök.

Kom nu inte och säg att det kan vara tusentals människor som kan ha läst om hemmarostningen på Katrins blogg och reagerat, och att det var någon av dem som ringde livsmedelsverket. Låt mig få känna mig lite viktig och tro att det var Stig va?!

Sovit gott

Jag har sovit supergott i natt. Det trots att gullefjunet legat klistrad som ett plåster mot min rygg. När jag vaknade kl 7 låg jag på sidan upptryckt med ansiktet mot ryggstödet av bäddsoffan. Försökte lägga mig på rygg, men det var inte skönt med ett barn under.

Så man kan ju bara gissa hur skönt maken sovit i natt med tanke på att han hade resten av sängen.

Man skulle nästan kunna kalla det här för ett sponsrat inlägg. För jag visar ett foto på sängen som vi sover i på vår mini-semester och vi bor gratis. Någon länk får ni dock inte, för min kusins gästrum är inte öppet för allmänheten.

Suverän uppfinning

Kopplet funkar jättebra. Man har full kontroll på ungen även när hon inte vill sitta i vagnen. Maken hade förutspått att hon skulle få ett raseriutbrott över att vara fastspänd men hon verkar tycka att det är kul. Speciellt när hon springer mellan soptunnor och lyktstolpar och jag inte har något annat val än att följa efter och klämma mig igenom samma väg.

Jag var lite missnöjd med makens koppelföring ett tag på ett ställe där det var mycket trafik. Han skärpte sig dock när jag fräste “Du har ju haft hund, hur kan du ge henne så där mycket lina här? Hala in henne lite grann”.

Vi har även ätit ost och tomatmacka. Om det nu kallas för macka när man vägrar äta brödet. Östermalmstanterna vid bordet bredvid blängde lite ogillande. Men då tog jag fram min sofistikerade spytrasa och viftade lite diskret med den som en liten fredsflagga och då kändes det som att de blev mer accepterande.

Nu är jag trött. Jag kanske berättar något mer intressant imorgon. Eller på torsdag.

Koppel har jag också med

Inte för att det är en hund vi har, även om man ibland känner att det skulle behövas en dressyrkurs. Jag tänkte att ett koppel skulle kunna vara bra.

Vi har aldrig rastat gullefjunet i koppel förrut. När hon fortfarande satt i barnstol och åt brukade vi spänna fast henne så att hon inte skulle ställa sig upp och trilla ut. Om det nu är någon Familjelivs-morsa här och läser som tycker att det låter fasansfullt vill jag bara påpeka att sele är standardutrustning i barnvagnar, så varför skulle man inte spänna fast barnet vid matbordet?

Gullefjunet låg och sov igår när jag kom på att jag jag skulle testa kopplet. Så jag testade på Ankskrället istället.

Jag har packat bästa spytrasan

Muslin kallas de i England. Jag vet inte vad de heter på svenska, för jag har aldrig sett dem här, så jag kallar dem för spytrasor.

Spya var det jag torkade mest med dem de första sex månaderna när dottern spydde efter varje måltid. Nu för tiden spyr hon bara när hon har magsjuka. Så nu är de mest snortrasor, dregeltrasor, matrestertrasor och ibland filt till trollen.

Vi har massor spytrasor, billiga sådana. Man kunde köpa trepack för £3 och vi behövde många de där första månaderna. Dessutom har vi en fin-spytrasa. Den kostade £6. För EN trasa. Jag var nämligen i en butik en gång där de hade jättemycket fina saker, men lever man på den engelska föräldrapengen går det inte an att köpa barnkläder, som ungen växer ur på en månad, för £75 plagget. Tomhänt ville jag inte gå därifrån, så jag köpte en fin trasa istället.

Den har jag packat ner för Stockholmsresan. Man vill ju inte att Stockholmarna ska tro att man är en lantis. Att jag har bott i en mycket större stad än Stockholm i 15 år är det ju ingen som märker när jag kliver av Luleåplanet och ryter order på Pitemål till ett  barn som inte lyssnar.

Så jag har packat ner en sofistikerad spytrasa för att kunna smälta in bättre bland storstadsborna.

Här skulle det egentligen varit med ett videoklipp

Längst upp på mina föräldrars tomt stod det tidigare ett hus som revs för ungefär ett år sedan. Där brukar vi vända bilen när vi är där. Själv brukar jag nöja mig med att göra min vändning på gruset som alltid varit en uppfart. Maken däremot har en tendens att ta ut svängen ut på ytan som tidigare var under huset. Sandigt brukar man kunna beskriva underlaget som.

Idag skulle lerigt ha varit en bättre beskrivning. Maken fastnade. När han försökte komma loss sprutade det lera som en ler-fontän. Finns det sådana? Maken skapade i alla fall en.

Min telefon är inte så smart så jag kastade mig ur bilen för att springa och låna morsan och farsans Ipad att fota med. Kanske filma litegrann. I bloggens tjänst. Så att ni bloggläsare skulle kunna känna det som att ni nästan var med på plats. Tänkte även be farsan komma med fyrhjulingen för jag räknade minsann med att maken inte skulle ta sig loss.

Just när jag högg tag i Paddan och skulle springa tillbaka och föreviga alltihop fick maken loss bilen. Bittert va?!

Ni får därför nöja er med en bild på hur bilen ser ut nu.

Jag får i alla fall se det från den ljusa sidan. Maken har faktiskt skärpt sig sedan jag klagade förra veckan.

Baksidan med sidfläsk

Det var länge sedan jag läste en insändare i Piteåtidningen som jag tyckt varit värd att uppmärksamma. Det var nästan så att man började tro att PT infört någon sorts krav på att insändares innehåll ska vara viktigt för fler personer än enbart skribenten själv.

Men idag visade det sig att min oro var obefogad. Idag fick Gunnar utrymme på insändarsidan för att berätta att han tycker om sidfläsk och att han har ont i örat. Språkörat alltså.

Gunnar försökte dessutom uppvigla andra läsare att skriva ytterligare insändare i ämnet. Det satte dock annonschefen stopp för genom att ge Svar direkt.

Rostat i Bingo Rimers kök

Katrin Zytomierska får sparken från Finest efter sitt blogginlägg om Sats och Josephine 33. Åtskilliga tidningsartiklar och blogginlägg har skrivits om hela den här historien och jag har liksom inte haft något att tillägga som någon annan inte redan har skrivit.

När nyheten att hon fått sparken kom ut gick jag dock in på hennes blogg för att kolla vad hon skrev om det hela. Vet ni vad jag upptäckte då?

Människan står och rostar müsli hemma i Bingo Rimers kök, som hon sedan säljer till allmänheten i sin LCHF-butik. Ja, ja, jag vet att det även är hennes kök, men det blir ju ingen bra reklamslogan av det. Rostat i Bingos kök har ju en helt annan klang än Rostat i Katrins kök. Katrin vem? liksom.

I alla fall. 10 kg müsli påstår hon att hon rostade i fredags. Hemma i en tvåbarnsfamiljs kök. Jag vet inte vad ni andra med två- och nioåringar hemma har för renlighetsnivå hemma i era kök. Hos oss har vi då i alla fall inte tillräckligt rent för att jag skulle få för mig att hantera livsmedel som ska säljas. Jag är i och för sig inte Fru Pendant.

Jag vet inget om reglerna för livsmedel som ska säljas till allmänheten. Man får kanske göra så. Rosta hemma. Det har tidigare påståtts att Katrin använder svart arbetskraft, så hon kanske har en polsk städerska som håller industriell hygienstandard i köket.

Personligen skulle jag omedelbart ställa tillbaka paketet om jag upptäckte att det stod Rostat i Bingos kök på det. Jag tycker att det låter lite äckligt.

Jag sammanfattar / upprepar det viktigaste i hela den här historien. Katrin rostar müsli hemma i sitt kök. 10 kg. Nästan 20 sådana här paket. Sedan säljer hon dem.

Jag fick just min första beställning

som bilmekaniker. Farsan ringde skrockandes och berättade att en lampa på hans bil gått och att han läst på bloggen att jag är så himla bra på att byta lampor så kunde jag möjligtvis komma och byta hans också.

Jag känner att det här skulle kunna bli min nya karriär. Jag tror att jag ska ta betalt genom att han får skjutsa oss till Kallax imorgon bittí.

Kaffe-rapport. Kaffe hos svärmor alltså. Man kan äta smörgås till kaffe. Svärmor har avtvingat maken ett löfte att vi inte äter något innan vi kommer dit så att vi kan få en smörgås.

Vi ska på kaffe hos svärmor

Vi ska vara hemma över jul, därför ska vi åka ner till Stockholm i veckan istället. Maken levererade nyheten till svärmor idag och föreslog att hon bara skulle bjuda på kaffe så tar vi med oss fikabröd. Det här ogillar svärmor, hon vill helst bjuda på trerätters middag eller i vart fall lunch.

Maken och svärmor debatterade det här över Skypen ett bra tag idag. De kom överens om en dag och en tid, men jag vet faktiskt inte vem som vann angående förtäringen. Eller ja, svärmor gav med sig. Men jag tror att hon bara låtsades, jag tror inte att sista ordet är sagt om detta. Jag skulle inte alls blir förvånad om fin-porslinet är framdukad när vi kommer dit.

Den här Stockholmsresan lär bli händelserikare än den förra eftersom gullefjunet ska med.

Som en sömmerska

Nu har jag lagt upp julgardinerna, strukit dem och knutit om knutarna. Det måste jag ju ha gjort, för nu är de upplagda, släta och har rosetter.

När jag var klar sa jag “ta hit duschdraperiet också så lägger jag upp det också så att det inte släpar i golvet och blir mögligt”. Sa jag till mig själv alltså.

När man lägger upp dusch-draperier syr man inte upp dem längst ner. För där finns det en “tyngd” så om man lägger upp nerifrån försvinner den. Det skulle jag aldrig ha tänkt på om jag inte hade berättat det för mig själv.

Det är tur att jag bor i samma by som mig själv. Om jag inte bodde så nära mig som jag gör skulle jag inte sy lika ofta som jag gör.

Jag får lov att tacka mig själv för att jag var så snäll och duktig och la upp gardinerna.

Smörgåstårta med extra persilja

Jag är kanske inte så bra på att koka och steka saker, men göra smörgåsar det kan jag.

Jag hade en hjälpreda så eventuellt blev det kanske lite mycket persilja på toppen. Det går ju att peta bort om man inte gillar persilja.

Vi bryr oss inte om receptet idag va? Jag menar om ni hade tänkt bjuda far på smörgåstårta idag skulle ni ju ha börjat igår. Den blir ju inte lika god om ni gör den samma dag som ni ska äta den.

Det finns dessutom inte något riktigt recept på den här tårtan. Räkor, avokado och ägg på ena halvan och skinka leverpastej på andra halvan. Lagom av allt. Om något tar slut, tex creme fraichen, så att ni inte har lagom kan man hälla i gräddfil.

Mor och dotter outfit

Maken tycker inte om velour, eller plysch som han kallar det. Jag skulle inte gå så långt som att säga att han hatar det, men i den regionen är det. Jag har ett par mjukbyxor som är hans favorit-hatobjekt.

Det var inte bara maken som smyg-shoppade idag på loppis. Jag fyndade fyra plagg till gumman för 40 kr. Varav tre var i velour/plysch.

När vi kom hem visade jag ett par lila byxor som jag köpt för maken. Då sa han “är inte mor och dotter outfits lika töntigt som his & her outfits?”.

Jag fattar då inte vad han menar. Jag tycker inte alls att gullefjunets mjukbyxor är ett dugg lika mina. HELT olika färger. Men karlar har ju en tendens att vara lite färgblinda.

När jag hade tagit det här fotot visade jag det för maken och berättade att jag skulle skriva ett blogginlägg om hans kommentar. Vet ni vad han sa då?

Han sa “vilka byxor är dina och vilka är gullefjunets?”.

Eventuellt försökte han vara rolig, men jag är inte säker. Det lät som en seriös fråga. Om ni också undrar kan jag ge er en ledtråd. Gullefjunet skulle ha tillräckligt med plats över för att swing a cat inuti det ena benet av mina byxor.

Fars dag

Ni vet väl om att det är Fars Dag imorgon? Varken maken eller pappa/morfar får någon present.

En smörgåstårta ska jag dock göra. Jag ska börja nu. Så att den är klar till lunch imorgon. Det tar tid att göra smörgåstårta.

Jag har tagit fyra olika recept och kombinerat ihop till ett eget. Dessutom har jag gjort ändringar för att anpassa receptet till mitt skafferi. Det här blir alltså spännande. Extra spännande eftersom jag tänkte att jag skulle dricka lite vin medan jag gör smörgåstårtan. För att göra det hela lite roligare.

Hon valde den själv

Idag har vi varit på barnklädes- och leksaksloppis på Familjens Hus. Maken kom och frågade om jag hade någon enkrona. Jag borde förstås ha frågat vad han skulle med den till, men jag antog att han skulle på dass och att man behövde en krona för att öppna dörren.

Så var det inte. Han och gullefjunet var och fyndade bakom ryggen på mig. En ful anka köpte de. Lortig var den också.

När jag frågade maken om det inte fanns något annat de kunde ha valt svarade han “hon valde själv ut den”.

Hon är faktiskt bara två år. Man kan fortfarande styra hennes “egna” val. Om hon väljer en lortig sak kan man föreslå en annan renare sak och då väljer hon den helt själv istället. Ibland får man föreslå några olika andra saker innan man får napp, men det brukar lyckas till slut.

Nu är vi en enkrona fattigare och en lortig anka rikare. Fast ankan är lite mindre lortig nu när den har åkt en vända i tvättmaskinen.

Allvarligt Jävrebor, det var ett skämt!

Jag har just varit nere på ICA. Det finns bara en katt-adventskalender kvar. VEM har köpt de andra?

När jag tipsade om katt-kalendern skämtade jag ju fattar ni väl? Jag menade ju inte på allvar att ni skulle gå och slösa bort era hårt förvärvade slantar på en kalender till er katt! Hallå, jag skojade bara! Ni kan ju inte ta allting på allvar.

Om ni ångrar er nu när ni vet det, och om ni bara köpte kalendern för att jag tipsade om den kan ni väl höra av er. Jag kan prata med Johanna och förklara att allt var mitt fel. Då kanske hon låter er lämna tillbaka den och få igen pengarna.

Hustomten är min bästa vän

Idag har jag haft oerhört mycket hjälp av hustomten. När gullefjunet inte ville gå hem från mormor och morfar berättade jag att om hon inte skyndade att ta på overallen kunde hustomten komma och ta den. Då gick påklädningen i en välda fart.

Sen när vi badat klart och skulle förhandla om det var dax att stiga upp eller ej så smög hustomten omkring och försökte tjuva badrocken, så då gick uppstigningen ur badet jättebra.

Sedan räddade vi vällingflaskan från att bli stulen av hustomten och därefter tandborsten.

Det är dock viktigt att man vet att hustomten är jättesnäll, men busig. Man ser aldrig hustomten, så man behöver inte vara rädd för honom, men om man inte är alert kan han sno ens grejer.

Det är inte heller alltid som han tar saker. Ibland lämnar han saker också. Idag när jag kom hem från stan hade han lämnat denna utanför vår dörr.

Det var väldigt snällt av hustomten, vi tackar så mycket.

När maken hänger gardiner

Jag har nu införskaffat en lång gardinstång som löper över både fönstret och balkongdörren. Sen köpte jag billigaste julgardinerna jag hittade, de ska ju bara hänga där en månad.

Gardinerna var alldeles för långa, så när maken satt upp stången bad jag honom hjälpa mig att trä på den ena gardinen medan jag gjorde den andra så att jag kan nåla hur mycket de ska sys upp.

Det tog honom en evighet att trä på sju öglor. Jag suckade att det inte var så noga eftersom jag bara skulle mäta och att de ändå skulle ner igen om fem minuter.

När han var klar såg hans sida ut så här.

Och min sida såg ut så här. (Ja jag vet…. jag ska knyta om dem snyggare, men just nu skulle jag ju bara mäta).

Maken såg ingen skillnad.

Mina gener

Jag är lite “organiserad” ibland. Typ petnoga med skitsaker som maken kallar det. Om jag tex ska lägga bär på en tårta kan jag få för mig att de ska ligga på rad och då är jag väldigt noggrann med att raden ska vara rak och att mellanrummen är lika långa. Viktiga saker det där.

Men bara med vissa grejer. När jag kastar smutsiga sockar på golvet är jag inte alls noga med att de ligger rakt och organiserat. De får ligga där de landar.

I alla fall, häromdagen ropade maken “Kom och titta vad dina gener har gjort”.

Man blir så stolt att hjärtat sväller.

Därför målar jag glasburkar

Ni undrar säkert varför jag målar glasburkar. Det är ingen idé att ni låtsas något annat. Jag vet att ni undrar. Därför berättar jag.

Jag ska göre en egen adventskalender. Jag visste att min nya scrapbooking-hobby skulle komma till nytta.

Först tänkte jag göra en julkalender av stora tändsticksaskar. Fast vi har bara en ask hemma och jag har liksom ingen lust att lägga 300-400 kr på tändsticksaskar. Inte heller har jag någon användning för 6000 tändstickor.

När jag frågade vad jag skulle göra med mina glasburkar var det någon som föreslog att jag skulle göra en sparbössa. Ja, egentligen föreslog hon inte att jag skulle vara så här omständlig och måla, klippa och klistra. Hon föreslog bara att jag skulle använda en burk till att lägga mynt i. Men då fick jag idén att glasburkarna kunde bli en julkalender.

Så nu har jag alldeles för lite glasburkar istället för för många. Jag hade hunnit hälla sylt i två när jag kom på det här så nu har jag bara sju burkar. Jag behöver alltså 17 till, och jag har redan varit och plundrat hos mamma.

Det kan bli lite körigt att trycka i sig tillräckligt med saltgurka och rödbetor för att få ihop 17 burkar och bli klar med kalendern till den 1 dec.

Så om ni bor i närheten av mig (nära definieras som ca 2-3 mil här i Norrland om ni undrar) får ni gärna spara era tomma burkar och ge dem till mig. Typ du farbror Sture om du läser det här – kasta inte bort tomburkar, jag kommer och hämtar dem.

Som ni ser blir min röda burkmålning inte så snyggt. Det måste vara penselns fel. Det är lugnt, jag ska dekorera mer. Klistermärken eller band eller snören. När jag är klar kommer man knappt att märka att färgen är ojämn.