När en person i ett förhållande blir allvarligt sjuk påverkas självklart båda två. Om man då har helt olika sätt att hantera saker och ting kan det bli lite problematiskt. Den ena personen kanske tycker att det hjälper att veta så mycket som möjligt om sjukdomen och vad som väntar, och den andra kanske tycker att man inte blir gladare av att hålla på och veta en massa saker. När man är anhörig och är den som vill ha en massa fakta och svar blir det lite svårt att få göra som man själv vill hantera saker och ting. Man kan ju inte påtvinga den som är sjuk att veta saker som de inte vill veta.
Maken var ensam hos läkaren när han fick sitt cancerbesked, han hade aldrig någon som helst tanke på att hans symptom kunde vara cancer så han hade insisterat på att gå dit själv. Läkaren sa något i stil med ”Vi får naturligtvis göra lite tester och sådär men med min erfarenhet är jag helt säker på att du har cancer. Lämna in den här blanketten på avd X för blodprov och den här på avd Z för röntgen”. Sedan skickade läkaren hem maken utan att ens fråga om han hade någon hemma som kunde ”ta hand om honom”.
När första chocken lagt sig tyckte jag att det var ett mycket märkligt sätt att leverera ett så allvarligt sjukdomsbesked på. Jag tyckte i alla fall att de kunde ha skickat med en lapp med information om vart man kunde vända sig om man ville ha någon att prata med. Maken däremot var mycket nöjd med hur läkaren hanterat det. Han var tacksam att han fick ett klart besked med en gång istället för att läkaren körde ”katten sitter på taket, katten har ramlat ner” metoden.
Att det fanns ett ”Cancer-centrum” på sjukhuset där man kunde få support och fakta var något som vi inte fick veta förrän långt senare. Jag övertalade maken att vi skulle gå dit och titta en gång på vägen hem från sjukhuset. Jag ska inte påstå att jag släpade dit honom, men han följde nog mest med för min skull.
När vi kom dit plockade jag med mig typ 20 informationsbroschyrer som jag sedan läste och inte berättade för maken vad det stod i dem. Det dök också upp en sådan där sympatisk dam som brukar jobba på sådana ställen som berättade om den hjälp och support de kunde erbjuda.
De hade supportgrupper där man kunde vara med och träffa andra som var i samma situation. Det vill maken inte alls. ”Tänk om de andra är ännu sjukare än jag, på vilket sätt ska det hjälpa mig att träffa dem en gång i veckan?” tyckte han.
Enskilda samtal med en psykolog kunde de också erbjuda. Då tyckte jag att det kanske vore en bra idé att testa det. Maken sa att han inte behövde det, han hade inget att prata om, och om han skulle komma på något att prata om hade han ju mig att prata med tyckte han. Då sa jag ”Hallå, jag är ju en prat-idiot, jag har ingen psykologikarta, det kanske skulle vara bra att prata med ett prat-proffs?”. Men maken tyckte att jag dög alldeles utmärkt.
Sympatiska damen föreslog att hon skulle be psykologen ringa maken så kunde de diskutera om han trodde att det skulle vara något som han skulle känna var till hjälp. Det gick maken motvilligt med på. Sen när psykologen ringde och jag efteråt frågade vad de kommit fram till svarade maken att de kommit överens om att han inte behövde någon psykologhjälp för han ville hantera det hela själv och han hade ingenting han behövde prata om. Jag tror att det mest var maken som kom överens och att tanten fick hålla med.
Gratis massage kunde man också få, både den som var sjuk och som anhörig, eftersom det är avslappnande. Jag var mega-gravid så jag kunde inte nappa på erbjudandet, och maken var inte intresserad. Jag tyckte faktiskt att han hade kunnat ta en massage för min skull, det var ju gratis för tusan.
Någon nytta tyckte jag faktiskt att han kunde se till att dra av att han var sjuk. Gratis är gott, och folk betalar dyra pengar för alla de här grejerna som maken inte ville ha. Till slut hittade ”vi” i alla fall något som maken kunde tänka sig att testa, någon sorts japansk karate-yoga som skulle vara avslappnande som maken tyckte lät kul. Jag tror att det var karatebiten som lockade.
Han skrev upp sig för nästa tillfälle. Men när den dagen kom så stod det typ fyra läkare och glodde mig mellan benen och diskuterade om jag skulle ”push some more” eller om de skulle plocka fram skalpellerna och snitta upp mig. Jag var tydligen medicinskt intressant där jag låg och skulle föda för de frågade om jag gick med på att en läkarstudent var med under resten av förlossningen. Jag svarade att det var helt ok och att jag couldn’t care less if they invited a bus-load of japanese tourists. Det var alltså inte läge för maken att springa iväg på karate-yoga just då.
Det slutade med att maken aldrig använde sig av någon av all den support som erbjöds. Vilket störde mig litegrann. Om det hade varit jag skulle jag ha pratat och avslappnat mig igenom hela support-menyn.
Fast en sak var jag och maken helt överens om att DET var den bästa supporten vi hade kunnat ha under den tiden. Gullefjunet. Hennes attityd var typ ”Cancer? Jaha. Jag behöver äta/spy/skita/gråta/tröstas/sova i alla fall”. Tack vare henne hade vi mycket mindre tid att gå omkring och grubbla över saker och ting.
Dessutom är det ju bra för gullefjunets utbildning tänker jag. Sen när hon börjar skolan och ska ha hemkunskap så vet hon redan att man inte ska ta deg och kasta den på väggen bakom läraren eller, som fallet var igår, mamma.
