Älskling, vi måste prata

Det finns en tidpunkt i varje äktenskap när man får lov att ha det här samtalet. Kanske inte i ALLA äktenskap, men i alla på kallare breddgrader i alla fall.

Jag: Älskling, kan vi sätta oss ner och prata en stund?

Maken: Vad allvarlig du låter.

Jag: Ja, det är faktiskt ganska allvarligt. Lovar du att lyssna?

Maken: Jag lyssnar väl alltid?

Jag: Vi har pratat om det här flera gånger förut, senast förra veckan. Och jag har faktiskt inte sett något förbättring. Vilket får mig att undra om du verkligen lyssnar. Om du överhuvudtaget BRYR dig om vad jag säger?

Maken: Det är väl klart att jag bryr mig om vad du säger. Vad är det du har på hjärtat?

Jag: Vi MÅSTE komma ihåg att lyfta upp vindrutetorkarna på bilen när den står parkerad. De fryser fast annars. Då måste man bryta loss torkarna från rutan, och sedan måste man stå och pilla bort is från bladen i 15 minusgrader. Det är inte roligt. Man fryser.

Maken: Ja, ja, jag vet. Jag brukar glömma bort det bara, jag har inte vanan inne.

Jag: Tack. Och du, en sak till….

Maken: Ja… jag VET att handbromsen kan frysa fast!

Jag: Ok, jag skulle bara kolla.

Äppel päppel

Jag tänkte berätta några viktiga saker om ett äpple. Gullefjunet fick ett äpple uppskuret i bitar. Hon tog en tugga från varje bit och började kasta halvätna äppelbitar runt bordet. Då tog jag bort alla utom en och sa att om hon åt upp den skulle hon få en till bit. Jag lämnade köket, hörde dörren till soppåsen öppnas och sedan ropade hon “Jag har ätit upp den, kan jag få en till?”. När jag kollade i soporna hade hon kastat bort den bit hon hade för att få en ny.

Vad kan ni dra för lärdom av det här? Jo, nästa äppelbit är alltid godare än den man har. Eller, var aldrig nöjd med den äppelbit du har om du kan få en bättre äppelbit.

Jag orkar inte rama in visdomsorden och dekorera dem med ett äpple, hoppas att ni kan ta dem till er ändå. Annars får ni säga till så skapar jag en bild senare när jag känner inspiration.

äpple

Julgranar och nationalsången

Vi har en julgran i byn såklart. Den är fin. Ifjol fick Jävres julgran bara en tvåa av fem i Piteåtidningens betygssättning av kommunens julgranar. Om det händer i år igen blir jag upprörd. Då får det vara nog. Då startar jag en Facebook-grupp som heter Vi som kräver att Jävres julgran ska få ett högre betyg. Jag räknar med att den skulle sprida sig som en löpeld.

Det här är en speciell julgran. Det är en julgran som ändrar högertrafik till vänstertrafik. Men bara just vid granen, i resten av byn har vi fortfarande högertrafik. Det kan låta komplicerat men reglerna är egentligen enkla. Om man kommer från den riktningen som fotot är taget och ska svänga höger så kör man på höger sida av granen. Men om man ska svänga vänster då kör man på vänster sida av granen.

Det är självklart inte alla som följer de här enkla reglerna. Det är ju alltid vissa som ska hålla på och vara tvärsemot och hålla på och säga “vi har faktiskt högertrafik i det här landet”. Sådana där människor som är rädda för förändringar och vill att allt ska vara som det alltid varit förut. Det kan förstås vara lite farligt när folk håller på och kör på både höger och vänster sida av granen. Men det brukar gå bra för det mesta. Alla i byn vet ju om att den här vänsterregeln vid granen finns så jag antar att folk är lite försiktigare just där. Det är bara när det kommer folk utifrån det kan bli lite problem. Folk från stan och så där. Utbölingar.

Är den här undantagsregeln reglerad i lag undrar ni kanske? Eller i någon sorts regeringsbeslut åtminstone? Nej, lagar och regler det kan vi minsann göra själva här. Vi Pitebor har till och med en hel sång om det här att vi kan själva. I folkmun kallas låten Nere vid Piteälva (det kan vi göra själva). Som en lokal nationalsång kan man nästan säga.

Vår Piteå-nationalsång får inte spelas på skolavslutningarna. Nu förtiden händer det att Piteåbor och Luleåbor blir ihop. En del går till och med och flyttar ihop eller gifter sig och skaffar barn. Det är klart att det rynkas på näsan åt det här, men det är bara att acceptera att det händer. Så det finns en liten risk att det kan finnas någon Luleåbo på en skolavslutning på någon skola i Piteå kommun. Nere vid Piteälven är ju en Piteålåt och Luleåbor skulle kunna känna sig underlägsna och kränkta av den, så den är förbjuden.

Man kan tycka att de skulle kunna åka på någon skolavslutning i Luleå kommun istället för att komma och förstöra våra.

Snart kommer säkert någon och försöker förbjuda Pitepalten. Då ska ni veta att jag kommer att stå överst på barrikaderna. Pitepalten rör ingen.

Man kan inte blunda när man bygger en kohage

Här var det meningen att det skulle finnas ett intressant och meningsfullt blogginlägg. Jag skulle ha skrivit det igår kväll och sedan skulle jag ha tidsinställt det så att ni kunde läsa det under morgonkaffet vid skrivbordet. Så kom det något emellan. Jag började chatta på Skypen med en kompis som berättade om hur hennes nya killes bror tycker att det är “inappropriate” att hon jobbar hemifrån i hans hus när de inte är gifta. En del som går på Eton blir tydligen sådana.

Fast hon beskrev ju det här mer ingående och målande. Ni vet som svenskläraren ville att man skulle göra i skolan. Inte bara pojken sprang på gräset. Man skulle beskriva scenen mer utförligt. Den korta pojken med gröna ögon och rufsigt hår sprang över den sommarblomsdoftande ängen som skiftade i gult och vitt. På det sättet beskrev hon situationen med pojkvännens bror. Så det tog jättelänge. Så det blev inget intressant och meningsfullt blogginlägg. Därför sitter ni och läser det här istället nu.

Sen blev det natt så då gick jag och la mig. Första gången när gullefjunet väckte mig i morse var det så tidigt att man faktiskt inte kunde stiga upp. För att hon skulle förstå varför vi var tvungna att sova en stund till förklarade jag att i storstäder fanns det nattklubbar som fortfarande var öppna. Jag tror att hon förstod vad jag menade för hon somnade faktiskt om.

Nästa gång hon vaknade var jag fortfarande megatrött. Så trött att det gjorde ont i ögonen när jag öppnade dem. Så jag tänkte ut en plan för hur jag skulle slippa öppna dem. Jag föreslog att vi skulle bygga en kohage mellan min och hennes säng. Tanken var att jag skulle kunna och ligga och leka med kohagen med stängda ögon.

Det är jättesvårt att arbetsleda byggandet av en kohage med stängda ögon kan jag berätta. I princip omöjligt. Arbetsstyrkan som ska bygga hagen tar sig en massa friheter om man inte har ögonen öppna och kollar vad som händer. De kan till exempel få för sig att bygga en ladugård just där kohagen ska stå. I nästa sekund är ladugården full med troll istället för djur. Sen ställer sig arbetsstyrkan på ladugårdstaket och halkar av och gör illa sig i foten. Det slutade med att vi fick lov att stiga upp.

Jag hoppas att ert kaffe smakar bra i alla fall. Det blir tyvärr inte mer meningsfullt än så här när man tittar på barnkanalen samtidigt som man ska försöka producera litterära mästerverk.

Blodbad på dagis

Det är kul när ens barn börjar prata lite mer. Då kan de berätta saker. De kan till exempel berätta vad som har hänt på dagis.

Gullefjunet pratar ganska mycket numer. Hon berättar saker. Jag är dock inte helt säker på om vi får reda på vad som har hänt på dagis.

Gullefjunet: Idag fick A näsblod.

Jag: Fick han? Vad hände då? Ramlade han?

Gullefjunet: Jo. Och jag. Jag fick också näsblod.

Jag: Blödde du också näsblod? Ramlade du också?

Gullefjunet: Jo jag ramlade. Då satt jag inne med G och grät.

Jag: Blödde du näsblod då?

Gullefjunet: Nä inte näsblod. Jag bara grät.

Jag: Men det gick väl över efter en stund. Gick ni ut igen sen?

Gullefjunet: Jo, då fick A näsblod. Och H.

Jag: H också? Åkte de samma pulka?

Gullefjunet: Jo, de gjorde dom. Jag fick också näsblod.

Jag: Fick du det eller inte? Blödde du näsblod?

Gullefjunet: Nä inte näsblod. Bara A. Och H.

Jag: Ok, A och H blödde näsblod, men inte du.

Gullefjunet: Och V. Och V. Och H. Och M fick näsblod.

Jag: Jag ger upp. Alla blödde alltså näsblod.

 

Årets skandalfest

Jag tycker att Nobelfesten är ganska tråkig. Om man är bjuden är det väl säkert roligt, men att läsa om det i tidningarna är inte särskilt intressant. Jag sitter mest och hoppas att det ska hända någon skandal som det kan rapporteras om så att det blir lite roligare att läsa.

Typ att Reinfeldt ska slicka sig på tummen. Fatta vilken dundertabbe. Om det hände igen skulle det ju bli mycket intressantare att läsa om Nobelfesten.

Min tandkräm är i Stockholm och makens telefon är i Luleå

Igår vid åtta på kvällen ringde telefonen. Jag trodde att det var maken som ringde för att berätta att han hade landat i Stockholm. Det var inte han, det var en farbror från Kallax Airport i Luleå. Det var tur att han sa att Kallax Airport ligger i Luleå, annars skulle jag lätt ha kunnat tro att han ringde från USA eller England när han sa airport.

När de ringer från en airport några timmar efter maken har åkt till sagda airport då hinner man självklart tänka “måste han felparkera sju och en halv mil hemifrån?”. För maken har ju bilen och det betyder att jag inte har någon bil. Krångligt för mig att fixa om de kräver att jag ska komma och flytta på bilen.

Som tur var ringde farbrorn från airporten av en annan anledning. Han ringde för att berätta att makens mobiltelefon blivit kvar på airporten i norr när maken flög till airporten i söder.

Då vet ni det. Om ni hade tänkt ringa till maken idag. Att det är en farbror på Kallax Airport som svarar.

Farbrorn var förresten jättetrevlig. Snällt att han ringde tycker jag. Ni borde faktiskt slå honom en signal och bara prata. Ni kan fråga hur läget är på airporten. Fast det kan ni ju bara göra om ni har makens telefonnummer. Jag kan inte lägga ut hans nummer här på bloggen förstår ni väl?! Jag är väl inte dum heller. Då skulle ju det där fruntimret från bokhandeln som försökte ragga på maken kunna få tag i numret och börja ringa honom.

Men min tandkräm glömde maken inte. Den tog han med till Stockholm. Så jag borstar tänderna med Lille Skutt tandkräm.

Pepparkaksgubbar och cykelställsdebatter

Vet ni vad en cykelställsdebatt är? Det är en debatt eller frågeställning som är så simpel att alla kan vara med och säga sin åsikt eller berätta sin synpunkt. Det krävs ingen utbildning, erfarenhet eller form av kompetens för att ha en åsikt om vart på arbetsplatsen eller skolgården cykelstället ska stå. Så alla ska vara med och tycka och säga sitt.

Pepparkaksgubbar är tydligen som cykelställ.

De senaste dagarna har jag läst om två barn som inte får vara pepparkaksgubbar. Ketchupmammans son får inte vara pepparkaksgubbe. Anledningen är att körledaren har sagt det, de ska inte sjunga pepparkaksgubbesången så då får ingen klä ut sig till pepparkaksgubbe. På Ketchupmammans sons skola kommer det att finnas barn som, senare under skoldagen, ska klä ut sig till pepparkaksgubbar och dela ut pepparkakor. Av detta borde man kunna dra slutsatsen att pepparkaksgubbe-förbudet inte är ett beslut grundat på politisk korrekthet eller oro för att någon ska känna sig kränkt av pepparkakor. För skolan ska ju ha pepparkaksgubbar i ett annat sammanhang. Det verkar helt enkelt bero på att körledaren utövar sin makt för sakens skull.

Sen har vi också, av medierna så omskrivna, tioåriga Mio som inte heller får vara pepparkaksgubbe. Här är anledningen lite oklarare. ”Någon skulle kunna bli kränkt”, ”det finns folk som är allergiska mot pepparkakor” och ”pepparkakssången ska inte sjungas” har lagts fram som alternativa anledningar. Mios mamma ringde i alla fall till lokaltidningen, där hon jämställer luciatåget med ett Ku Klux Klan-tåg. Bra argument. Där lyfte hon verkligen debatten till en högre nivå. Varje gång sådana här debatter får stor spridning måste det ju bli extrainkallat partikalas hos Sverigedemokraterna.

Cykelställsdebatten drar igång i sociala medier. Folk är minsann inte rasister eller Sverigedemokrater, men någon måtta måste det vara. Pepparkaksgubbar, nationalsången och midsommar vill vi ha kvar. Cykelställ, cykelställ, cykelställ.

Det startas Facebook-grupper som heter saker i stil med Ja till pepparkaksgubbar i luciatåget. Det är viktigt för folk att de kan samlas i en grupp och visa var de står i viktiga frågor. Bakom den ena Facebook-gruppen, som i skrivande stund har över 3500 gillningar, står en ”politiskt och religiöst obunden, men SD-vänlig” alternativ-media-sajt. Som på detta sätt får möjlighet att skicka ut sin propaganda i icke-rasisternas och icke-Sverigedemokraternas nyhetsflöde på Facebook.

Tack och lov för Facebook, så att folk kan gå med i grupper i cykelställsfrågor.

Bara för tydlighetens skull ska jag också berätta var jag står i cykelställsfrågan pepparkaksgubbefrågan. Jag tycker att barn ska få vara pepparkaksgubbar om de vill det. Luciatåg är en barn-grej och om barn tycker att det är kul att vara pepparkaksgubbar tycker jag att de ska få vara det. Dessutom tycker jag inte om maktmissbrukande körledare. Politisk korrekthet är jag inte heller förtjust i.

Cykelställ är viktiga. Glöm nu inte att tycka till om cykelstället när ni kommer till jobbet imorgon.

Saker som andra tycker att jag ska göra

Volvo tycker att jag ska teckna ett serviceavtal för bilen.

Ett gäng med sköna grabbar tycker att jag ska blogga om deras klockbutik och deras tävling.

Arbetsförmedlingen tycker att jag ska söka jobb i Gällivare.

Fotografen tycker att jag ska köpa dagisfotona.

Tvättmaskinen piper och tycker att jag ska hänga tvätten.

Tjat, tjat, tjat. Det blir inget av något av det där. Ja, tvätten får jag väl lov att hänga, men inte just nu.

Snökaos på vår balkong

Det där snö-ovädret som orsakade en massa problem i Stockholm tidigare i veckan ni vet? Det har kommit hit till oss nu.

Jag underskattade nog snön. Jag får faktiskt lov att erkänna att ovädret ställer till problem.

Jag hade en skål med julpynt som doftade en massa kanel och skit, så jag ställde ut det på balkongen för att det luktade så mycket.

Kolla nu vad som har hänt med det julpyntet.

Jag tror att jag ska ringa Aftonbladet eller Expressen.

Lokala kossor är alltid bäst

Har ni märkt att när man käkar på hamburgerkedjor finns det ofta någon sorts ”information” om att de ”bara serverar 100% svenskt nötkött”. Den här sortens reklam tolkar man ju som att det är någon form av kvalitetsstämpel. Svenskt är bäst.

Den normal-korkade svensken borde dock bli lite lätt förvirrad av det här om de åker utomlands. När jag bodde i England tex så fanns motsvarande ”kvalitetsstämpel-text” ofta i engelska hamburgerrestauranger. ”We only serve 100% British beef”. British is best.

Man kan förstås även se det som att det är positivt ur den synvinkeln att svenska företag inte skeppar över en engelsk ko till Sverige och gör hamburgare av den när vi har kor i Sverige, eller tvärt om. Det finns liksom ingen mening med att transportera omkring kor i onödan. Dåligt för miljön, dyrt och bara byte av kor i största allmänhet.

Men jag tror att reklam-makarna spelar mest på kvalitetsgrejen när de kör den här slogan. Så vad är egentligen bäst?

När jag bodde i England brukade jag ofta sitta på hamburgerställen och tänka ”Mmm, this is delicious! British beef, I bet this cow had a happy life in beautiful Sussex and ate no poisonous food. Short journey as well, I bet it took the tube to slaughter, you can’t beat public transport in this country. I cannot possibly consider eating beef from any other country”.

Nu när jag bor I Sverige sitter jag och tänker “Oj vad gott, den här hamburgaren smakar verkligen svenskt nötkött. Oj hallå, vad är det där för smak? Mmm, jag tror minsann att det är en Norrländsk ko! Åh vad fantastiskt, nu vet jag att den här kon har levt ett lyckligt liv och inte ätit några gifter. Kon gick säkert själv till slakteriet, våra kor är minsann vana vid långpromenader. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att äta något annat nötkött än svenskt. Helst ska det komma från Norrbotten så att jag äter en ko som jag själv har matat med gräs på Grans”.

Så vem har rätt? Vilken ko är bäst, godast och säkrast?

Jo, den patriotiska kossan.

Jag är en värdelös jul-morsa

Det här med egna julkalendrar med presenter i va. I bloggvärlden finns det barn, jämnåriga med gullefjunet, som den första december fick prinsessklänningar till ett värde av 200 kr. Man undrar ju vad som ska finnas i luckan på julafton?

Jag har ju också en egen adventskalender av burkar med små presenter i.  Mitt stackars barn har fått nöja sig med två identiska jultomtar (utspridda på två dar) för 15 kr från Dollarstore som hon var totalt ointresserad av, tre garn-gummor (på samma dag) som följde med en veckotidning som hon blev jätteglad över, såpbubblor från Coop för en tia som hon blev så exalterad över att jag snart kollapsar av syrebrist och ett par andra lika meningslösa överraskningar. Min målsättning är att snittpriset per “lucka” ska ligga under 10 kr. Det är inte lätt ska jag säga er. Det finns inte många saker som kostar under 10 kr i dagens samhälle.

Frånsett detta ligger jag egentligen bra till med burk-kalendern i sig. Jag har alla småprylarna som ska i burkarna. Sudd, badleksaker (5-pack som ska fördelas över fem dagar) och lite andra saker. Jag har inte alla 24 burkar än, men jag har framförhållning. Vi åt upp rödbetorna häromdagen och det är så lite majonnäs kvar i burken att jag kan kasta bort det om det krisar. Jag har burkar för en hel vecka framöver. Det är bara så att jag har slut på färdigpyntade burkar. Jag har flera färdigmålade som bara skulle behöva lite papper och tejp. Men jag orkar inte ikväll.

Fattar ni vilken dålig mamma jag är? Jag orkar inte klippa och klistra så att mitt barn får en helt ny burk imorgon! Men innan ni fördömer mig totalt vill jag påpeka om att jag har åkt totalt åtta mil för att fika idag och det tyckte gullefjunet var kul.

I alla fall. Jag har löst det här. Jag har vänt på en burk. Jag klistrar nämligen två bilder på varje burk. Bilden på “framsidan” betyder att burken är o-öppnad och bilden på “baksidan” betyder att den är öppnad. I teorin alltså om man hade en komplett 24-burkars-kalender. Så kommer det att vara nästa år, jag tänker långsiktigt. Gullefjunet är bara två, hon vet inte riktigt vad som pågår, hon börjar förstå nu as we go along medan jag skapar mig själv onödig jul-hysteri. I år vet hon inte vad som är bak och fram.

Första gången gullefjunet öppnade den här burken såg den ut så här.

Istället för att sätta mig och klippa, färglägga och limma just ikväll när jag inte orkar har jag vänt på burken. Hon vet ju inte att baksidan betyder att den redan är öppnad. Så imorgon ser burken ut såhär.

Som kompensation har jag lagt i två hönor istället för en.

Kommer jag att ligga sömnlös inatt över mitt tillkortakommande? Nej, hönorna kommer att göra succé, också kan maken ägna dagen till att plocka fram bondgården och “bunker-leka” innan han åker bort i två dygn. Lagom tills Stockholms-ovädret kommer, så att JAG måste gå ut och sopa och skotta. Jag vet att ni längtar efter att snön kommer till mig mer än vad jag gör.

På Vischan i Lillpite

Lillpite är inget skämt, bara så att ni vet det ni som inte kommer från den här landsändan. Det finns en by utanför Piteå som heter Lillpite. Där hade maken hört talas om att det fanns en antikvitetsbutik som också har ett café, så han tyckte att vi skulle åka dit och titta och fika. Fyra mil för att fika alltså, och sen skulle vi dessutom betala för fikat själva. Vi pratar alltså inte om något gratisfika. Det är ju inte klokt. Vischan heter stället, och det är väldigt passande.

Fast vi var ju redan i stan så då var det bara två mil kvar så då kändes det inte lika orimligt. Jag var i alla fall tveksam till den här detouren och frågade maken om han hade kollat om de hade öppet. Han påstod att det var självklart att de har öppet en lördag i december. Sådant är ju inte alls självklart här uppe i den här landsändan. Här är saker och ting mest öppna medan folk jobbar och stängt när folk är lediga. Om alla andra är lediga på lördagar vill ju butiksägarna också vara lediga, vem vill stå i sin butik och tjäna pengar när alla andra är lediga liksom.

Jag gick i alla fall med på att åka dit och titta, bara för att bevisa att jag hade rätt.

Men jag hade fel. För de stängde klockan två och vi kom dit tre minuter i två. Så de hade ju öppet. Vi tog en tre-minutersrepa i butiken. Det såg väldigt fint ut, det jag hann se på tre minuter. Vi får åka dit lite tidigare och titta ordentligt en annan dag. Sen var tjejen i cafét jätteschyst och lät oss svepa en kaffekopp efter stängningsdags, eftersom tonåringarna i EPA-traktorer inte hade ätit upp sina hamburgare i alla fall.

Om ni känner att ni lider av utflykts-brist i era liv kan jag tipsa er om att boka en resa hit upp till Norrland. Då kan ni få låna min make som guide. Helt gratis. Eftersom hans utflyktsmål ofta involverar saker som är stängda eller att titta på saker som fanns för hundra eller tusentals år sedan. Så när man kommer dit finns inget att se. Man får lov att stå och föreställa sig hur “attraktionen” en gång såg ut. Sånt kan man ju inte ta betalt för.

Utflykt är det ju i alla fall. Jag tyckte också att det kändes som att det fanns fler träd i Lillpite än vad det gör i vår by. Det var otroligt många vackra träd längst vägen till Lillpite. Det skulle inte alls förvåna mig om den där vägen är Norrbottens trädtätaste. Otroligt många träd är fler träd än många träd.

Jag har en bomullstuss i örat

Jag har en bomullstuss i örat. Jaha, ta ut den då tänker ni då. Det går inte.

Jag har en vaxpropp så när jag gick och la mig igår kväll droppade jag revaxör i örat som skulle få verka över natten. Sen stoppade jag dit en bomullstuss för att det inte skulle rinna ut. Det här har jag gjort jättemånga gånger förut så jag vet att det funkar.

Igår tog jag dock tydligen en för liten bomullstuss. Så under natten har den sugit åt sig revaxör, krymt och åkt in i örat. Så den går inte att få ut. När ni har slutat garva kan ni läsa vidare.

På en lördag är ju inte vårdcentralerna öppna så att man kan få hjälp där. Men det känns himla mesigt att åka till akuten med en bomullstuss i örat. Sitta där i väntrummet med bilolycksoffer, alla som blev misshandlade inatt, folk med hjärt- eller andra allvarliga sjukdomar. Man skulle ju vara helt nervös att någon av dem skulle börja småprata, berätta vad de har för krämpa och fråga vad det är för fel på mig. “Jag har en bomullstuss i örat” känns inte värdigt.

Jag har i alla fall konsulterat google. Jag är tydligen inte den förste som har drabbats av detta eftersom google avslutade sökfrasen åt mig. På Flashback hittade jag några givande råd. Killen som ber om hjälp i tråden har en tops i örat, men det är ju ganska likt.

Någon föreslog att han skulle tugga ett tuggummi, fästa det på en ny tops och sedan gräva i örat tills topsen i örat fastnar och sedan dra ut den. Men som någon annan påpekade så måste man ju akta sig så att tuggummit inte också fastnar i örat. I och för sig skulle det förstås vara bra på det sättet att om man måste åka till akuten är en bomullstuss OCH ett tuggummi i örat en mycket värdigare anledning att komma till akuten med än bara en bomullstuss.

Ett annat förslag var att man skulle be någon blåsa i det andra örat så kanske topsen skulle flyga ut. När man sitter med en bomullstuss i örat så känner man sig ganska korkad så det känns faktiskt litegrann som att det här skulle kunna funka.

Fördelen med det här är i alla fall att ljudet från surr och gråt är avsevärt dämpat idag. Kommentarsfältet är öppet för råd och hån.

Facebook är lite obehagliga

Jonas Gardell har fått en av sina statusuppdateringar på Facebook censurerad. Lite märkligt att hans uppdatering togs bort med tanke på att Facebook svämmar över av lustiga inlägg om Moderaterna och Sossarna.

Facebook är ganska obehagliga. Företaget Facebook alltså. Jag är säkert inte den enda bloggaren som då och då får besök från Menlo Park i Kalifornien. I Menlo Park ligger Facebooks högkvarter.

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen som tydligen intresserade Facebook. Strax efter jag lagt ut linken till blogginlägget på Facebook dök det upp en besökare från Menlo Park. Sen stannade den IP-adressen på bloggen i 10 timmar. Inte non-stop så att personen bakom besöket satt och läste alla mina briljanta inlägg, men under dagens gång återkom besökaren till det “intressanta” inlägget i takt med att FB-gillningarna ökade. Efter 8 timmar dök en andra besökare från en IP-adress tillhörande Facebook upp. Och den tionde timmen var de helt plötsligt tre besökare på bloggen från IP-adresser tillhörande Facebook.

Man kan ju tänka sig att IP-adresserna tillhörde 1. office gofer 2. middle manager 3. department manager.

De tappade i alla fall intresset efter 10 timmar. De kan ju inte göra så mycket åt vad jag skriver på min blogg. Inlägget ifråga var Gilla-tävlingen, men eftersom det inte bröt mot deras regler antar jag att person nr 3 beslutade att de skulle lämna ärendet. De tog inte bort min link från Facebook, men jag kan mycket väl tänka mig att de såg till att gillningarna som gjordes inte hamnade i folks nyhetsflöden.

Det är dock lite obehagligt att någon på Facebook i USA ägnar så många timmar till att bevaka min blogg som har en micro-promille trafik jämfört med all trafik som Facebook har worldwide har. Det finns ju en hel del skit på Facebook jämfört med vad jag spottar ur mig.

Jag vill avsluta med att hälsa Facebooks svensktalande personal från Menlo Park välkommen till bloggen.

Konkurskalas på Backcity

Jag har aldrig sagt det här rakt ut, men ni som har läst här ett tag har kanske listat ut det här redan. Det är nämligen så att jag hyser ett milt förakt mot folk som till varje pris ska ha saker gratis/till halva priset/en tias rabatt. Jag säger “till varje pris” bildligt talat alltså, för det är ju just grejen med de här människorna – att spara en krona. De gör en massa märkliga saker som att köa och trängas med alldeles för många likasinnade så fort det är rea av någon sort.

Idag har jag varit i stan för att göra klart de sista julklappsinköpen. Jag skulle till Barnens Hus. Jag tänkte aldrig på att EM som gick i konkurs för ett tag sedan, och började sin konkursutförsäljning idag, ligger alldeles bredvid Barnens Hus. De annonserade i tidningen idag och uppmanade folk att hänga på låset. Vilken överflödig uppmaning. De här människorna som jag föraktar behöver verkligen inga sådana uppmaningar, de tar med sig kaffetermos och slår läger utanför dörren flera timmar innan butiken öppnar.

Det var förstås kaos på både EM och Barnens Hus parkeringar. Det såg ut som att vissa bara lämnat bilarna och rusat in. Jag bestämde mig i alla fall för att gå in på EM och titta på spektaklet. Det här var flera timmar efter de öppnat så dårarna stod inte på rad utanför butiken, utan inne och köade till kassan.

Ni vet hur det är lättare när man ska räkna många saker att peka på varje sak samtidigt som man säger ett, två, tre osv? Jag tyckte att det var alldeles för uppenbart att göra så och stå och peka på varje pucko i kön medan jag räknade dem. Så jag satte mig i en soffa på avstånd och räknade. Mycket diskretare. 49 puckon fick jag det till som stod i kön just när jag räknade. Sen gick jag därifrån. Jag kan berätta att den där soffan som jag satt i medan jag räknade inte är värd pengarna ens till halva priset. Den var inte bekväm.

Barnens Hus var en relativt smärtfri upplevelse ända fram till kassan. När jag stod i kassan sa plötsligt en expedit “det går bra i den här kassan också”. Då blev det fart på pensionären bakom mig i kön, snabb som en iller var han fram till den nya kassan. Pensionärer som rör sig i den där farten borde tvingas ut på arbetsmarknaden igen.

När den arbetsföre pensionären kom fram till kassan vände han sig till mig och sa “du var ju före ju”. Tror ni att han klev åt sidan och släppte mig före då? Icke. Gubben la till ett “he, he” sen vände han sig till expediten och betalade. Ja, ja, han hade säkert bråttom till något. Hem och titta på skidskytte eller något sådant.

Sen åkte jag ner på stan och där träffade jag nästan bara normala människor. Men det är ju alltid någon. Idag stod den någon framför mig i kön på Bolaget. När han hade lastat upp all sin öl sa han till kassörskan “hö, hö, jag borde nästan få rabatt på påsarna”. Ni hör ju! Han kom säkert från konkurs-rean på EM. Sen när han skulle betala sa han “vill du se leg?”. Han var i femtioårsåldern. Då fick jag verkligen bita ihop för att inte säga “hon har hört det där skämtet hundratals gånger förrut och det är inte ens roligt, betala och försvinn så det blir någon annans tur”.

Det var en liten kort historia om min shoppingtur idag.

Innan jag åkte hem gjorde jag ett riktigt fynd och köpte tre chokladkakor till priset av två.

Tyst Dusch vs Familjedusch

Ett dygn har 24 timmar. Av dessa 24 timmar duschar jag i 5 eller max 10 minuter.

I morse tänkte jag att jag skulle ta en Tyst Dusch för en gångs skull. En Tyst Dusch är när man inte konverserar med någon medan man duschar. Under en Tyst Dusch behöver man inte ha en hand utanför duschdraperiet och mota bort ett barn samtidigt som man säger “kom inte så nära, du blir blöt och vi har ju nyss brottats i 10 minuter för att klä på dig så vi vill inte göra om alltihop redan nu”. Om man vill ta en Tyst Dusch måste man låsa dörren. Så jag låste dörren.

Jag hann inte mer än in i duschen och blöta håret innan maken ryckte i dörrhandtaget. “Öppna” ropade han med vad jag tolkade som panik i rösten. “Herregud, gullefjunet har ramlat och slagit sig och nu forsar det blod ur ett jack i huvudet” tänkte jag och flög ur duschen så att hela badrumsgolvet blev blött och låste upp dörren.

“Vad är det?” frågade jag skräckslaget maken. “Jag behöver på dass” svarade han då. Av dygnets 24 timmar hittade han alltså inget annat fönster att gå på dass än de 10 minuter när jag försöker låsa in mig i badrummet.

Så den Tysta Duschen blev en Familjedusch. En Familjedusch är när jag står i duschen, maken sitter på dass och läser en bok och barnet springer omkring i badrummet. Den stora skillnaden mot en Tyst Dusch är att man under en Familjedusch har konversationer i stil med denna.

Barn: Titta mamma.

Mamma: (öppnar draperiet) Ja men titta, du sitter på en pall med ett måttband runt halsen.

Barn: Titta mamma.

Mamma: Kolla! Du sitter fortfarande på en pall.

Barn: Titta mamma.

Mamma: Men oj, du har trillat av pallen!

Sen när man torkar sig fortsätter konversationen.

Barn: Mamma är du ledsen?

Mamma: Nej jag är inte ledsen.

Barn: Mamma är du ledsen?

Mamma: Nej älskling, jag är inte ledsen. Jag är bara LITE irriterad, det går snart över om jag får en kram.

Stockholmare med humor behöver inte ta åt sig

Det här klippet, som cirkulerar på Facebook om man har några norrländska bästisar, tillägnas Jens och hans gelikar.

Bring on snön. Maken åker bort på söndag så då anländer den säkert på mitt trappsteg. Då ska ni få en utförlig guide över hur man hanteras med snö och en sop/skyffel utan att drabbas av regionalpolitisk bitterhet.

När man får barn börjar man göra idiotiska saker

Sen jag fick barn har jag börjat göra en massa saker jag aldrig skulle drömt om att göra förut. Vissa saker helt idiotiska.

Sjunga. Med tanke på att vi bott i radhus och lägenhet under den här tiden så kan man ju undra vad jag har för grannar. Varför har ingen kommit och knackat på för att kolla hur det står till med mig? Jag har seriöst väntat på att någon av dem ska knacka på och med ett oroat uttryck viskande fråga om maken misshandlar mig så att jag kan svara “nej, nej, absolut inte jag håller bara på att natta mitt barn”. Ingen har knackat på. Är folk verkligen inte beredda att kolla så att saker och ting står rätt till när de hör konstiga ljud från grannen?

Jag tror inte att jag har åkt så mycket rutschkana sammanlagt i hela mitt liv innan jag fick barn som jag gjort de senaste två åren. Det har funnits mer än ett tillfälle när jag landat i sandlådan och insett att min BH har varit på full display. Om jag skämdes? Nej, jag har bättre saker att ägna min tid åt än att skämmas över sånt. Om man drar upp t-shirten så är ju ögonblicket över.

Bada. Jag tycker om att bada om det är 30 grader i luften och 23 i vattnet. Det händer i princip aldrig i Norrland så jag har badat i typ 17-gradigt vatten när det har varit 18 grader i luften. Barnet måste ju lära sig att inte vara rädd för vatten så att hon lär sig att simma. Så jag har badat. Jag skulle ha badat lite mindre om inte maken hade klantat sig och brutit båda armarna.

Gått i skogen. Jag har hört att barn tycker om att gå i skogen så jag har gått i skogen. Åh vad det kliar i skogen.

Byggt en egen midsommarstång. När man kan åka till en park och titta på en stång som någon annan byggt. Jag vet faktiskt inte vad som flög i mig där.

Vad för sorts korkade dumheter står på tur härnäst då undrar ni alldeles säkert just nu. Jo, pepparkakor. Vi ska baka pepparkakor. Inte ikväll, men inom de närmaste dagarna. Fastän man kan köpa jättegoda pepparkakor i affären. Jag tror att gullefjunet kommer att tycka att det är roligt att trycka pepparkaksformar i degen.

Jag har inte bestämt mig än för om vi ska köpa färdig deg eller göra egen. Det verkar skitjobbigt att göra egen. Allting som ska vila i kylen över natten är jobbigt. Det betyder att man måste ha energi två dagar på raken. Någon som testat köpt pepparkaksdeg? Är det något att ha?

Det är inte för sent att stoppa mig än. Feel free att utförligt berätta för mig vilken urbota dum idé det här är. Jag kanske tar mitt förnuft till fånga och köper en pepparkaksburk istället om ni är tillräckligt övertygande.

Landshövdingen bjuder på snålfika

Det är drygt sex mil mellan Älvsbyn och Luleå. I Älvsbyn bor Kristina. I Luleå bor Norrbottens landshövding. I söndags satte sig Kristina, hennes make Per-Erik och en bekant i bilen för att åka till Luleå på landshövdingens årliga fikabjudning. Sex mil enkel väg för att fika. Märk väl – gratisfika.

Vad möts Kristina och hennes sällskap av när de kommer fram då? Jo, en torr saffransbulle, en pepparkaka och en bondkaka. Maken till snålfika tycker Kristina som säger att landshövdingen borde skämmas.

Vi tar det här igen så att det sjunker in ordentligt. Kristina, som har kört över sex mil enkel väg för att gratisfika, tycker att landshövingen ska skämmas.

Värden kanske rättade fikat efter gästerna?

Om ni vanligtvis inte klickar på länkar tycker jag att ni ska göra ett undantag idag och klicka här för titta på bilden av Kristina där hon sitter och surar över snålfikat. Hon ser ut som att hon har svalt en citron.

Det snöar i Stockholm

Det vet ni väl om va? Att det har snöat i Stockholm idag. Nu är tydligen ovädret på väg norrut. Jaja, vi får väl stänga av E4an om det blir alltför illa.

Jens bor i Stockholm. Han tycker nog inte om snö. Han är också förbittrad över att bidragstagande lantisar kastar tillmälen efter Stockholmare och idiotförklarar dem. Jag tror att han syftar på icke-Stockholmare när han skriver “gnällspikar” i rubriken.

Jag tycker att Jens verkar lite humorbefriad. Skaftet på snöskyffeln åkte kanske upp någonstans där solen inte skiner i morse när han skulle skotta bort snön.