Prinsessan på Ärten

Innan vi fick barn föreställde jag mig att när man fick barn skulle man få vissa saker. Jag tänkte mig att man skulle få gråt, mindre sömn, någon i sitt liv som aldrig gör som man säger (en till person alltså, utöver maken), ett stökigt hem och mindre pengar över till sig själv.

Jag tänkte mig också att man skulle få någon kram och puss då och då, någon i ens liv som förvånar en varje dag med att göra helt vanliga saker som att gå, äta och prata, någon som är så mycket viktigare än en själv att man gör saker som att sjunga, dansa och bada fastän man hatar det bara för att barnet tycker om det.

Allt det där hade jag helt rätt i. Vad jag inte räknade med var att man skulle få så mycket mer. Bonussaker. Vi fick tex en hel komiker på köpet.

Inte så att hon skulle sälja ut Norra Brunn eller så. Ni kanske inte ens skulle tycka att vår komiker är rolig om ni träffade henne. Alla har ju olika smak. Vi skrattar dock varje dag. Flera gånger om dagen. Jag gick aldrig omkring och gapflabbade flera gånger om dagen innan vi fick barn. Det hade jag inte räknat med innan vi fick barn, det var en trevlig överraskning.

Hon säger roliga saker varje dag. Saker som;

“Nej mormor, inte röra min arm, overallen kan ramla av”. 

“Är du ledsen? Ta ett plåster, det hjälper”.

“De här tar vi” (hållandes två mjukhundar) “Nej, lägg tillbaka dem, du får skriva dem på önskelistan” (hon lägger tillbaka en) “Vi kan köpa en och skriva den andra på önskelistan”.

“Tomten är trasig, den måste åka på sjukhus”.

“Du kan inte den här sången, sluta sjunga”.

Ja, jag sa ju det, ni kanske inte tycker att det är så roligt. Men vi skrattar.

Rolling Stones på Wembley 99 var bra. Guns N’ Roses i Milton Keynes 93 var också bra, när Axl Rose väl behagade att dyka upp i sin lilla helikopter. Banarne på Vitsandstravet någon gång på 80-talet vill jag minnas att jag var exalterad över. Men ikväll har jag fått mitt livs bästa musikupplevelse någonsin. Luciatåget på dagis.

Det sprang ungar överallt. Gullefjunet stod på sin plats förvånande nog, men på slutet blev hon lite trött och satte sig ner en stund. Det var fantastiskt från början till slut.

Vi hade med oss plattan för att filma. Maken stod och höll upp den första halvan av föreställningen. Bara höll den i luften sådär “kolla jag har en iPad”. Filmade gjorde han däremot inte. Sen tog jag över och lyckades filma upp och ner. Fast det var ju med en massa andra barn på filmen i alla fall, och det kan jag ju inte lägga upp utan att kolla att föräldrarna tycker att det är okej.

Så ni får hålla till godo med ett litet klipp från tidigare idag när gullefjunet sjöng upp sig.

Idag är det ju Lucia. Det vet ni förstås. Speciellt om ni har ett onaturligt stort intresse för pepparkakor.

Det är bara timmar kvar till Luciatåget. Jag har inte strukit luciaskjortan än. Den är jätteskrynklig efter ett år i en låda. Jag har inte ens provat om den fortfarande passar. Den borde göra det, för ifjol höll hon på att drunkna i den. Någon luciakrona har vi inte så tanken är att gullefjunet ska vara tärna. Vi har ett tärnljus, jag såg det någonstans för nån vecka sedan. Nu hittar jag det inte. Vi har dock en ficklampa som kan duga som reserv om jag inte hittar ljuset inom de närmaste timmarna.

Jag har också en annan plan. På vårt dagis får barnen vara vad de vill. Kolla här på lappen.

Jag har låst på det där ordet gärna. Jag tolkar det som att man inte behöver klä ut sig om man inte vill. Att man kan vara med i sina vanliga kläder. Men att inte få klä ut sig när alla andra är utklädda är ju inte kul. Så jag tänkte att det kanske går bra om gullefjunet går utklädd till vägarbetare. Ni vet med reflexväst så att de inte ska bli överkörda. Då slipper jag stryka luciaskjortan och ficklampan ser mer rätt ut till kostymen.