Kjol eller mjukbyxor?

Jag ska till sjukgymnasten idag. Vad har man på sig då? Jag fattar ju att det inte är kjoltvång förstås, men ska man ha träningskläder? Jag misstänker att hon/han har tänk att jag ska lära mig en massa träningsövningar för att stärka ryggen. Då är jeans kanske inte så bekvämt och praktiskt. Jag har varit hos sjukgymnast förut, men då var det alltid i samband med sport och man var redan klädd i träningskläder så då dök frågeställningen aldrig upp.

Vi får se om jag blir förolämpad idag. Sist jag var hos en sjukgymnast tyckte han att mina knän och rygg inte var lämpade för tävlingsrodd. Han tyckte att jag skulle börja med någon mer “skonsam” sport, som tex balett. Ni som aldrig har träffat mig IRL kanske inte förstår det befängda i det här, men alla som känner mig vet att jag är den mest o-balettiga människan som finns. Min kompis C tex… hon sitter säkert och skrattar så att tårarna rinner när hon läser det här och föreställer sig mig i balettutstyrsel.

Jag måste skaffa mig mer vardagsproblem

Den där lilla omröstningen som jag har här på bloggen om favoritkategorin ni vet. Den ligger i kanten till vänster nu när jag har möblerat om här på bloggen.

Vardagsproblemen är i klar ledning, 30% av alla röster är lagda på vardagsproblemen. Jag känner nästan att jag borde skaffa mig fler vardagsproblem, bara för er skull. Nog för att jag tycker att jag har tillräckligt egentligen. Men de flesta är medium-problem. Man håller ju inte på och berättar om medium-problem. Antingen ska det vara jätteproblem eller triviala problem för att kvalificera sig för bloggen.

I och för sig har jag supermycket brödsmulor i kylen. På nedersta hyllan. Det här är ju oerhört märkligt eftersom vi aldrig förvarar bröd i kylen. Men det här kan jag faktiskt inte blogga om för det är inget jätteproblem. Ni kanske tycker att det är ett trivialt problem som jag borde kunna blogga om. Och ja, det kan jag kanske hålla med om. Problemet är bara att om jag ska blogga om brödsmulorna känns det som att jag också måste torka upp dem och rengöra kylen. Annars finns det ju inget att skriva om brödsmulor.

Jag har inte lyckat uppbåda orken att torka upp brödsmulorna. För om man ska börja torka upp brödsmulor, som för övrigt omöjligt kan vara brödsmulor men ser ut som det, måste man ju också torka bort Worcestershiresåsen som har runnit på flaskan och lämnat en massa kladdiga ringar. Man städar ju inte bara halva kylen liksom, om man börjar måste man göra hela.

Worcestershiresåsen står i facket i dörren och de är skitjobbiga att torka. Man måste ut med allting ur kylen och sen måste man mecka loss facken för att komma åt ordentligt. Så det här blogginlägget om brödsmulorna i kylen får jag helt enkelt lov att spara till någon gång i framtiden när jag har tagit itu med dem.

Trött på att tjata

Idag tog tjatet slut, jag orkade varken med mig själv eller maken längre.

Först vägrade barnet klä sig för att gå ut och leka. Kan man som förälder få psykbryt över en vinteroverall? Inte ville hon gå till mormor och morfar heller. Efter några timmars lirkande och tjat fick vi på henne kläderna och då var det bestämt att hon bara skulle vara ute och leka, inte stanna hos mormor och morfar.

Det slutade med att hon vägrade leka och skulle gå in till mormor och morfar. Sen skulle det tjatas när vi skulle hem igen för då passade inte det heller.

Så när barnet sprang iväg och la sig i vår säng när det var dags att äta middag då orkade jag inte tjata längre och sa till maken att vi skulle låta det vara. Vi hann äta upp nästan all vår mat innan hon gav upp och kom och satte sig vid bordet och åt upp nästan all sin mat.

Vi hade en ganska lugn och fridfull middag idag.

Maken vill ha upprättelse

Maken påstår att det har förekommit falska anklagelser mot honom här på bloggen. Han säger att han vill ha upprättelse. Nu vet jag inte riktigt om det är rätt att svänga sig med stora ord som anklagelser, det tycker jag är lite dramatiskt. Det är dock korrekt att jag har berättat här på bloggen att maken burit iväg ett 10-tal glasburkar, som inte var skräp, till återvinningen.

Nu har det kommit fram viss information som visar att inlägget innehöll vissa faktafel. Så då är det ju klart att jag ska rätta till dem. Innan vi börjar vill jag återigen påpeka att det är maken själv som har bett om det här.

Några veckor innan jul, mitt under den där perioden när jag höll på att göra en burkadventskalender, så hade vi en gammal kartong stående i skattkammaren. Där hade jag lagt ner en del saker som jag inte tyckte att vi behöver i lägenheten, några muggar och plastburkar osv. Jag berättade för maken att kartongen skulle ut i ett förråd och att om han hade något som bara låg och skräpade kunde han lägga ner det i kartongen. Jag tänkte tex att han sommarjackor kunde spendera några månader i förrådet.

Maken är ju vuxen så jag kände inte något behov av att kontrollera om han la ner någonting i kartongen. Sen en dag när pappa kom förbi och hade bilen med sig frågade jag om han kunde ta med sig kartongen och ställa den i något av deras uthus. Det här var i samma veva som maken bar iväg mina glasburkar till återvinningen.

Dagen innan julafton skulle jag ut i uthusen och leta efter en tomteluva. Då hittade jag den där kartongen. I den låg min påse med glasburkar.

Glasburkar

Så jag är alltså skyldig maken en rättelse. Han hade inte fått mina burkar att försvinna genom att bära dem till återvinningen. Han hade fått dem att försvinna genom att lägga dem i kartongen som skulle ut i förrådet.

Rätt ska vara rätt.

Slutresultatet blev i alla fall detsamma. Burkarna försvann. Hur gick det med burkkalendern då? Jo 17 burkar lyckades jag göra till kalendern. De sista sju dagarna fick jag återanvända burkar.

Burkkalender

Nu har jag gott om burkar igen. Så nu kan jag göra sju burkar till så att jag har en komplett kalender nästa år.

Vadå konflikträdd?

Definitionen av granne är att man bor bredvid varandra. Kanske vägg i vägg, eller om man bor i hus tomt bredvid tomt. Nära i alla fall, annars är man inte grannar.

Helst vill man ju inte ha någon grannfejd. Så om något litet problem uppstår hur gör man då för att lösa det hela på bästa sätt? Man kan kanske gå över till grannen och knacka på och förklara vad det lilla problemet är och diskutera hur man löser problemet.

Eller om man är väldigt konflikträdd kan man göra så här.

KonflikträddDessutom skriver man under med Snögubben så att ingen har någon susning om vem man är och vilken granne det är som förväntas ta åt sig.

Tänk så många grannar runt om i Piteå kommun som satt vid frukostbordet och läste denna insändare och sa till sina äkta hälfter “Jag visste att grannan var en riktig surkuse, jag slår vad om att det är han som har skrivit den här insändaren! En liten sträng snö var allt som hamnade på hans uppfart när jag skottade, kan han inte bara komma och knacka på istället för att skriva en insändare om det stör honom så mycket?! Bara för att ge igen ska jag skotta in en hel snöhög på hans uppfart idag…”.

Sedan den här insändaren måste det alltså ha dykt upp massor med grannfejder över snö på varandras uppfarter. Folk som aldrig har skottat in snö på grannens uppfart har börjat göra det för att de inbillar sig att det var deras granne som skrev insändaren över en lite snöklump som råkade hamna på hans uppfart. På vissa ställen är det säkert folk som skyfflar samma snö fram och tillbaka till varandras uppfarter flera gånger om dagen samtidigt som de går och svär över att grannen inte visar respekt. I tron att det var den andra grannen som skrev insändaren.

Snögubbens egen granne har säkert inte ens Piteåtidningen så han har inte läst insändaren och skottar sin snö på samma sätt som han alltid har gjort.

 

Allt är Bolibompas fel

Tänk er att man på kvällskvisten, ungefär vid bad-välling-saga-nattningstid, drabbas av blixtrande huvudvärk. Sådan där huvudvärk när man bara vill ligga blickstilla i ett mörkt och tyst rum. Också drabbas ens barn av fullständig separationsångest och vägrar vika från ens sida, trots att pappa är där och försöker lirka med barnet till badet. Storgråter rakt ner i örat på en så att det känns som att någon stappar en rakt in i hjärnan med en kniv. Så att det känns som att huvudet ska sprängas, men inte förrän man har hunnit spy först.

Då tycker jag att det är rimligt att misstänka att det har något att göra med att ankmamman försvann i en tecknad saga på Bolibompa en halvtimme tidigare. Klockan sex på Bolibompa ska ju programmen vara anpassade för den åldersgrupp som vårt barn tillhör. Så när vi låg där i soffan och tittade på Bolibompa och det var en saga om en anka tyckte jag att det var helt okej att blunda några minuter.

Två stycken minuter, jag lovar att det inte var längre än så. På de där två minuterna han ank-skräll-mamman försvinna och när jag öppnade ögonen var hon bara borta och ankungen var olycklig och gullefjunets underläpp darrade. Sen drog de ut på storyn och att ankmamman skulle komma tillbaka så länge att vi hade full storgråt innan det lyckliga slutet kom.

Så jag ser ett klart samband mellan detta och att jag inte fick vila under tystnad och stillhet när jag strax därefter fick blixtrande huvudvärk.

Jag tror att jag ska skriva till Bolibompa och klaga.

En tvåårig sköterska

Det här med att försöka få ligga på soffan och kurera sig när man är sjuk och har en unge är inte helt lätt. Man ser vissa tecken på medfödd sympati när hon säger “här får du en puss så att det känns bättre”. Sen när hon sliter av en filten och säger “stig upp nu, det är bra nu”  tänker man att sympati kanske är en egenskap som måste läras in ändå.

Inredningstips för januari

Jag har städat bort julen. Det är länge sedan jag gjorde det. Tror inte att jag har berättat det tidigare, jag tyckte inte att det fanns så mycket att säga om det.

Så kom jag idag på att ni kanske behöver inspiration. När man städar bort allt julpynt blir det ju nästan tomt. Man måste ersätta allt pynt med nya saker för att det ska kännas ombonat.

Vi går husesyn så kan ni se om ni får några idéer. Jag vill poängtera att jag inte har tagit inspiration av några interiörsmagasin eller inredningsbloggar. Alla idéer är helt och hållet mina egna.

Vi börjar i köket. Där har jag ställt ett torkställ framför fönstret. Tanken är att alla som går förbi på loftgången ska tänka  att här bor det en renlig familj.

Torkställ i köketPå bänken står porslinet vi använde på nyårsafton. Observera att det är rendiskat. 2013 hade jag tänkt att den här bänken ska få ett veckotema som speglar vad som pågår i vårt liv. Den här veckan hostar jag så därför har jag ställt dit en flaska hostmedicin. För att det ska kännas levande har vi även brödsmulor på bänken. Eftersom jag vill ge sken av att vara en renlig människa är planen att byta ut brödsmulorna dagligen. Fast om jag ska vara helt ärlig så kanske det under stressiga perioder bara blir smulbyte varannan dag.

Porslin på bänkenVår lägenhet är lite sådär chict half-open-plan. Där köket övergår till vardagsrum har jag ställt en tvättkorg. På så sätt kan man snabbt göra förändringar i inredningen genom att släppa ner saker i den eller plocka upp dem. Jag kallar det för det dynamiska hemmet.

TvättkorgI hallen har jag ställt en plastpåse med fleecekläder på byrån bredvid badrumsdörren. Det får hallen att kännas spännande. Eventuella gäster skall tänka “vad finns i den där påsen?”.

Påse med kläder

Tro nu inte att det är jag som gör allt inredningsarbete hemma hos oss. Maken bor ju också här och jag tycker att det är viktigt att han känner sig delaktig i hur vårt hem är inrett. Hans bidrag idag har varit en skoteroverall på fåtöljen i hallen. Den är dock inte vår, så när han lämnar tillbaka den får vi hitta på något annat. Jag tror att det löser sig.

Skoteroverall

Ja så här ser det ut hemma hos oss just idag. Jag tycker dock om att pynta om ofta så nästa vecka kanske jag har gjort om helt och hållet här hemma igen.

Hoppas att ni kände er inspirerade i alla fall.

Vad blir det till middag idag då?

Maken hade en väldigt lyckad fisketur idag. 

Det var jättevackert på isen har jag fått veta. En bra utflykt. Lite kallt. Ganska mycket folk. Norrlänningar. Maken fick ingen fisk. Ingen annan heller, om jag nu ska tro honom. “Så länge ingen annan heller får någon fisk gör det ingenting att man inte får napp”. Så det hade alltså ingenting att göra med att han var Stockholmare förklarade han nöjt för mig.

Så man får väl säga att fisketuren var lyckad på alla sätt och vis. Även för mig, för nu blir det inte fisk till middag.

Det blir fyra påsar från frysen till middagen. Praktiskt så att vi blir av med lite påsar. En hamburgare, en kycklingfile, en kalvsnitsel och en halv påse strips. Någon sås får vi väl också svänga ihop så att vi får med HF-delen av LCHF.

Det här är ingen macka

Januari är ju bantningens månad. Många har gjort nyårslöften om att gå ner i vikt och tidningarna är fulla av artiklar om hur man ska gå ner X kilo på Y veckor. Jag är inte främmande för att läsa skräp men de där artiklarna läser jag inte, de är tråkiga. Jag är överhuvudtaget väldigt ointresserad av dieter. Folk får äta vad de vill men jag vill helst slippa höra om vetenskapen bakom vad de stoppar i sig.

Det finns dock en diet som jag tycker är lite intressant, nämligen LCHF. “Det är ingen diet, det är en livsstil” sitter nu alla LCHFare och skriker till skärmen. Jaja, skit detsamma, lika ointressant det. Och det är ingen idé att ni sitter och skriker för jag hör er ändå inte.

Nej, men det som intresserar mig med LCHF är inte maten och dieten livsstilen i sig, det är människorna som håller på med LCHF. Många av dem är som lutherska missionärer och försöker omvända alla andra människor till LCHF. Det duger liksom inte med att de äter vad de vill, andra ska också göra som dem. Det tycker jag är fascinerande.

Jag minns inte om jag läste eller såg det här på TV, men låt oss låtsas att jag såg det på TV. Det handlade om en mamma som gav sina barn LCHF-kost och fick frågan vad hon gjorde/sa om hennes barn bad om en macka. Hon svarade då att hennes barn fick visst äta mackor, hon brukade ge dem ost på en paprikabit som macka.

Den här ostbiten på paprika etsade sig fast i mitt minne. Varje gång jag känner mig lite hungrig nu brukar jag tänka “mmm undra om jag ska ta en ost-på-paprika-macka”. Det är ganska jobbigt att gräva frön ur en paprika så det har dock inte blivit av. Förrän igår, då slog jag till och la en ostbit på paprika.

Paprika och ostNu kan jag berätta för er hur en LCHF-macka smakar. Det smakar som ost på paprika. När jag tog första tuggan tänkte jag “Men hallå! Det här har jag smakat förut, det smakar som en macka med ost och paprika på fast utan mackan”.

Vad kan vi lära oss av det här? Jo att man kan äta ost på paprika om man vill. Men det är ingen macka.

Kalla det inte macka. Det är ost på paprika.

En krokodil under en lekstuga är samma sak som ett troll under en bro

Om jag ringde till en kvällstidning och sa att jag hade hittat ett troll under en bro skulle de säkert svara att min upptäckt inte hade något nyhetsvärde. Jag kan nästan lova att de inte skulle ha skickat någon reporter och fotograf.

Trollfar sitter fast under bron

Jag skulle gärna vilja vara med i en tidning med årets löjligaste nyhet. Det är min dröm. Jag glömde bort att göra några nyårslöften, men jag borde ha gjort ett nyårslöfte att under 2013 sträva efter att vara med i en tidning med den ickigaste icke-nyheten som går att hitta på. Eller bara en helt vanlig icke-nyhet. Man ska inte sikta för högt.

Så jag blir nästan sur när jag ser att andra får vara med i tidningen för att de har en krokodil under lekstugan. På vilket sätt är det värdigare än ett troll under en bro? Nu ringde jag i och för sig aldrig någon tidning, men jag borde kanske ha gjort det. Jag ansåg att det var meningslöst, men nu börjar jag dock undra.

Nyckeln till framgång med att få in sin nyhet i tidningen verkar vara att man ska slösa bort polisens tid genom att ringa och be dem komma och titta på en uppstoppad krokodil först. De har ju inget bättre för sig.

Stockholmaren ska pimpla

Jag har lite ont i näsan. Åh ska hon tjata om sin förkylning nu igen tänker ni. Nej det ska jag inte. Jag har nattat gullefjunet och istället för att sova låg hon och nöp mig i näsan och sa “jag tog din näsa”. Jag överdriver inte om jag säger att hon gjorde det minst femtio gånger.

När hon äntligen hade somnat loggade jag in på Facebook för att kolla vad som hänt i världen medan jag fick min näsa misshandlad. Då fick jag se den här statusuppdateringen. Jag har snott den rakt av utan att fråga om lov.

“Har plockat fram Skryllan, Isborren ,Skoteroverallen, nu blir det pimpelfiske imorn med en Stockholmare… hur ska detta sluta?”

Stockholmaren det är min make det, och statusuppdateringen tillhör min ingifta morbror. Jag undrar också hur det här ska gå. Sist jag följde med maken på någon sorts fiske misslyckades han med att få napp på en laxodling. Innan “vi” började fiska sa ägaren till laxodlingen att ALLA fick napp där. När farsan upplyste laxodlingsägaren om att maken var Stockholmare svarade han “det gör ingenting, hos oss får till och med tyskarna napp”. Så ni kan ju gissa om maken var sur över att han inte fick någon fisk den gången.

Jag borde följa med och pimpla i bloggens tjänst så att jag kan rapportera för er hur det går. Men det orkar jag inte. Att sitta och glo ner i ett hål i isen är inte min idea of fun. Om det var det skulle jag faktiskt lika gärna kunna hälla vatten i en hink och gräva ner den i snön i trädgården och sitta där och glo istället för att åka flera mil och traska ut på isen.

Maken har i alla fall sagt att det blir forell till middag imorgon och att han ska dra upp den själv. Så håll nu tummarna allihopa att de inte får något napp så jag slipper äta fisk till middag.

Cheesecake

Som en del av er kanske minns så nämnde jag häromdagen att jag skulle göra cheesecake för första gången i mitt liv. Vi skulle ha det till efterrätt på nyårsafton. Är cheesecake traditionell efterrätt på nyårsbordet? Inte vet jag, det är ju mitt bord så jag ställer väl dit vad jag vill.

Jag tror att jättemånga undrar hur det gick, om något gick fel, om den blev god.

Det gick jättebra, det var lätt att göra cheesecake. Stor bonus att man inte behöver använda ugnen. Jag lärde mig något nytt också. Jag trodde att gelatinblad såg ut som blad från någon växt, som lagerblad typ. De gör de inte alls, de ser mer ut som genomskinliga lasagneplattor. Det var bakningens svåra moment. Att lista ut vad/hur man gör med gelatinblad.

God blev den också. När man ser den här bilden skulle man nästan kunna tro att det är en riktig matbloggare som har bakat den, eller hur?

CheesecakeFick den gott omdöme av alla? Nej, inte riktigt. Gullefjunet sa “den är inte god” och sköt bort tallriken.

Inte godAv det kan man dra slutsatsen att cheesecaken var lite mer vuxen i smaken. För barn gifter sig smakerna av glass och strössel med varandra och här gifte sig bären med ost- och citronsmaken. Alla äktenskap är förstås inte lyckliga, men just det här var det.

Jag är ganska ljudlös när jag är sjuk

Jag är sjuk. Om jag vore man skulle jag ligga på soffan och oja mig och sucka ljudligt och upprepade gånger berätta detaljerat om hur jag mår. Nu är jag ju kvinna så jag är ganska ljudlös när jag är sjuk. Jag ligger mest där på soffan eller i sängen och lider. Det går ju över snart. Jag pratar bara om hur sjuk jag är om någon vill att jag ska göra något jobbigt. Om någon säger “kan inte du dammsuga i köket?” så svarar jag “ojojojojoj så sjuk jag är”.

Dessutom är publiken som lyssnar så liten om man ligger på soffan och rapporterar om sin sjukdom. Om man vill att en lite större krets ska veta hur sjuk man är ska man faktiskt ha en blogg. Det är mycket effektivare än att ligga på soffan och tjata.

Natten mot nyårsafton fick jag ont i halsen. Ont i öronen har jag också. När jag tar Nezeril gör det mindre ont i öronen och Alvedonet hjälper mot halsontan. Jag har ingen feber.

Så mycket mer än så kan man inte orda om min förkylning. Ni behöver inte ens skriva upp det. Fast det är inte allt. Det är nu ni ska ta fram penna och papper och börja anteckna.

Jag har ont i knäna och höfterna också. Eller inte ont egentligen, mer som att det kryper i lederna. Som växtvärk ungefär. Fråga inte mig hur kryp i lederna och förkylning hör ihop, jag har ingen medicinsk utbildning. Det bara är så. Bara i benen, armbågarna kliar inte tex. Störigt är det. Alvedon hjälper inte. Om man rör på benen känns det bättre, men det är typ jättesvårt att sova när man ligger och vaggar benen fram och tillbaka.

Vilket är dumt för jag är dessutom trött, och att vara trött och inte kunna sova är en dålig kombination. En plussidan av det här är förstås att man kan skriva blogginlägg om att man inte kan sova klockan fyra på natten. Det går ju inte om man ligger och sover.

Ytterligare information om min förkylning är att vi har en massa döda flugor i lampan i sovrummet. Man märker sånt när man ligger och stirrar upp i taket länge.

Då vet ni.

Årets Toffelhjälte

I brist på en årskrönika tänkte jag att jag skulle utse en Årets någonting. Vilken tur då att jag fick syn på en insändare i Piteåtidningen strax före jul.

Jag utser härmed den här mannen till Årets Toffelhjälte. Han vinner ingenting annat än titeln och äran.

ToffelhjälteLille Fridolf har ju mer ruter i sig än den här mannen. Karln klarar inte av att säga till sin fru att han inte vill följa med och shoppa så han tycker att alla butiker ska tillhandahålla stolar. Man undrar ju också vad för sorts tidningar han menar med “intressanta tidningar”?

Hur mycket kräver den här mannen egentligen av samhället? Piteå har ett gubbdagis. Varför duger inte Clas Ohlsson åt karln? Måste han sitta på en stol och skräpa i en dambutik när det finns en speciell plats där han kan hålla till under tiden som hans fru shoppar?

Män som den här insändarskribenten är det värsta jag vet i butiker. Karlar som bara står där rakt upp och ner och glor. Oftast mitt i dörröppningen eller, som släpvagnen så riktigt säger, hängade på något klädställ när man försöker titta på kläderna.

Årskrönika

Jag upptäckte igår att om man har en blogg är det meningen att man ska göra en “årskrönika” på bloggen. Blondinbella har en, Underbara Clara har en, alla har en utom jag typ.

Jag visste inte att det här var regeln. Att man ska sammanfatta året på bloggen. Ingen har sagt något till mig.

Jag har ingen årskrönika. Jag har inte sammanfattat vilka rutschkanor jag har åkt eller vad vi har ätit för mat. Jag hinner inte skriva någon NU. Jag ska ju baka cheesecake för första gången i mitt liv till kvällens efterrätt. Om det går åt skogen måste jag även ha tid att svänga jag ihop en kladdkaka till glassen i frysen.

Så ni får nöja er med ett helt enkelt Gott Nytt År fina bloggläsare!

Ett tips för kvällens fyrverkerier. Titta på dem istället för att missa alltihop för att ni står och försöker fotografera dem. Det slutar bara med att foton ser ut så här. Inte värt att missa fyrverkerierna live för.

Fyrverkerier

Vad köpte ni för rackel i julklapp då?

Varje jul och födelsedag tänker man “den här gången ska vi inte köpa några skräpleksaker som ligger runt hela huset”.  Bättre med några färre saker som används än en massa grejor som mest bara ligger runt fötterna på en. Eller hur, visst tänker man så?

Sen så slutar det alltid med att åtminstone en julklapp visar sig vara “rackel” på ett eller annat sätt. Vad var er “rackel-julklapp”?

Svärmor skickade pengar och bad oss köpa julklappar till gullefjunet från henne. Så rent tekniskt så är detta en julklapp från farmor. Men det var ju jag som köpte den, så jag får ta på mig ansvaret.

Jag köpte ett Pippi Villa Villekulla hus. Det kommer hon att leka med mycket bestämde jag mig för. Det är jättefint. Av trä, inget plastigt skräp. Trä är rejält tänkte jag när jag bestämde mig för att köpa det. Trä går inte sönder så lätt.

Villa Villekulla i trä

Saker som är fina är lämpliga att titta på. Titta är ofta inte barns favoritsysselsättning. Annat än på TV möjligtvis. Helst ska man ju kunna leka med huset också.

Det är här problemen börjar. Om ett barn kommer närmare än en meter ifrån huset ramlar taket av. För det ligger liksom bara på ett par “piggar”. Det är nog därför det följer med en stege. När taket ramlar av kan man leka att Pippi klättrar upp på taket och lagar det.

Taket ramlar av på Mickihus

När barnet tar i huset så dröjer det inte länge innan de blå dörrarna hoppar ur gängorna och trädet ligger i ett helt annat rum i lägenheten. För att inte tala om vad som händer om ett gäng Smurfar går in genom dörren på övervåningen. Då rasar den röda trappen på baksidan.

Bultbrädan ryms inte genom dörrenSen har vi det här med storleken på dörrarna. Det går inte att få en bultbräda genom dörren. Alla fattar ju att om ett hus har en dörr måste dörren vara tillräckligt stor för att man ska kunna skicka en bultbräda genom dörren. Det går inte, den ryms inte i dörröppningen. Hur tänkte leksakstillverkaren där? Fast det är klart – bultbrädan är från BRIO och huset från Micki. Om det hade varit samma märke hade man kanske kunnat skicka bultbrädan genom dörren.

Dessutom var klistermärkena frusterande, för det fanns ingen bruksanvisning var de skulle sitta. Gardinerna var lätt, det räknade jag snabbt ut hur de skulle klistras.

Klistermärken gardinerMed hjälp av bilderna på kartongen fick jag också dit spisen, byrån och några av tavlorna. Sedan fanns det en massa klistermärken kvar. Fågelbona tyckte jag att det var rimligt att klistra i trädet.

Klistermärken till PippihusBusken kan jag i och för sig klistra var som helst på utsidan av huset, och tavlan kan väl hänga på vilken vägg som helst.

Den där blåa fyrkanten begriper jag dock inte vad det är. Jag försökte googla men fick inget napp alls. Man kan köpa till möbler till huset, bla en säng och bord och stolar.

Tror ni att det där blå är en bordsduk som ska ligga på bordet? Det kanske är ett lock-klistermärke. När man ser det ska man tänka “jag måste gå och köpa bordet också så att jag har någonstans att klistra duken”.

Så måste det vara. Hur det nu är meningen att man ska rymma ett bord i huset när det står en bultbräda där?!

Hur man hackar en lök

Lyssna noga nu. Det här är viktigt. Jag ska berätta hur man hackar en lök. Jag är väldigt duktig på att hacka lök. Speciellt när man ska ha finhackad lök.

Skala löken. Det är väldigt viktigt att man behåller den ändan som är “trådig”. Den håller ihop löken. Låt oss kalla den fästet. Eftersom den – jag upprepar – håller ihop löken.

Lök

Den andra änden skär ni av. Sedan delar ni löken genom att skära rakt genom fästet. Detta är också viktigt. För fästet håller ihop löken. Lägg lökhalvan med den platta sidan neråt och skär in mot fästet med lämpligt mellanrum, beroende på hur finhackad lök ni vill ha. På bilden nedan skymtar ni det viktiga fästet under handen. Fästet som håller ihop löken.

Skär löken

När ni har skurit skåror hela vägen kommer ni att förstå varför det är så viktigt att fästet är kvar. För då märker ni att det håller ihop löken.

Vänd sedan på löken och skär skivor utifrån och in hela vägen in till fästet. Då får ni små perfekta lökbitar. När ni är klara kan ni kasta bort fästet. För NU behöver ni det inte längre.

Skiva löken

Prova själva, man får perfekta lökbitar.

Jag har försökt lära maken det här tusen gånger. Men han lyckas alltid glömmer bort hur man gör. Så när han vill ha finhackad lök kommer han och ber mig hacka den. För han vet att jag har en överlägsen teknik att hacka lök med.

Idag kom maken och bad mig hacka två lökar. Det är ju inte så ofta jag får glänsa i köket så när jag blir tillfrågad ställer jag förstås upp. När jag kom till bänken hade han förberett den ena löken åt min. Han tänkte väl att han skulle vara snäll.

Det är dock väldigt svårt att leva upp till de förväntningar som ställs på en om att man ska prestera perfekta små fina lökbitar när någon har saboterat löken för en och skurit bort det vitala fästet som är grundförutsättningen för hela lökhackartekniken.

Saboterad lök

Jag vet vad ni gjorde under julen

Tro inte att jag inte har märkt att ni har bortprioriterat mig på sistone. Jag vet minsann vad ni har håll på med. Ni har firat jul. Det vet jag för jag har Facebook. Inte för att ni alla är mina bästisar på Fejjan, men alla gör samma sak så jag vet ändå.

Jag ska sammanfatta för er vad ni har gjort.

Uppesittarkvällen

Ni satt uppe. Ni tittade på tv. Ni loggade in på Facebook och berättade vilket TV-program ni uppesittade till. Till alla som tittade på Bingolotto vill jag bara säga att ni måste sluta ta allt jag säger på sådant allvar. Jag kan faktiskt inte kolla om ni lyder.

Ni tjuvsmakade julskinkan. Ni laddade upp en bild på Instagram med hashtaggen #svingod. Om ni inte tyckte att den var god skippade ni Instagram. Vem laddar upp en fin bild på en julskinka och hashtaggar #svindålig liksom?!

Julskinka

Julafton

Ni steg upp. Ni tittade ut genom fönstret. Ni såg något. Vad vet jag inte exakt. Kanske ett träd, en stuga eller en snöhög. Vad ni än såg var det vackert. Och täckt av snö. Ni tog ett foto och la upp det på Facebook och skrev JULSTÄMNING!

Snöig stuga

Några timmar senare tog ni itu med julkorten. VEM har tid att sitta och skriva papperskort och betala för frimärken? Ni skickade en God Jul-hälsning till alla era bästisar på Fejjan. Om ni är talangfulla gjorde ni ett eget E-kort med er själva/era barn, eller så använde ni en app/websida. Ni som drack för mycket under uppesittarkvällen var för trötta för att pyssla med julkort så ni nöjde er med en helt vanlig statusuppdaterings-God Jul-utan-foto.

Ni slavade med att förbereda julmaten/slappade medan ni väntade på att åka till släktingen som slavade. Sen tog ni er Aladdin-ask under armen för att åka och belöna den som lagat maten/Sen bet ni ihop hårt medan ni tog emot en Aladdin-ask för alla era ansträngningar.

Ni bänkade er framför TVn för att titta på Kalle Anka. Ni hade hört att det var något halabalo om någon sorts svart docka, så ni ville se vad det handlade om. Sen satt ni där i en hel timma och väntade också hade de KLIPPT BORT DEN SVARTA DOCKAN! Ni blev asförbannade över att ni suttit där i en hel timme och sen fick ni aldrig se vad det var alla pratade om på Facebook!

Sen åt ni julmat. Ni tryckte i er så mycket mat att ni höll på att spy. Då öppnade ni knappen i byxlinningen och åt lite till. Ni åt och åt tills barnen i sällskapet höll på att förgås i längtan efter tomten. För tomten kommer inte förrän den sista ut-svultna släktingen har tryckt i sig mat för ett helt år. Ni loggade in på Facebook och berättade hur mätta ni var.

Vuxen tallrik

Tomten kom och delade ut julklappar. Ni loggade in på Facebook och la upp en bild på julbordet/era egna julklappar/barnens julklappar.

Vid sju-åtta tiden loggade ni i hemlighet in på Facebook trots att ni hade fått internet-förbud av någon omodern släkting, som fått nog av att alla satt och lekte med sina mobiltelefoner, och hävdade att julen handlar om att umgås med familjen på riktigt. Ni kollade vem som hade svarat God Jul på ert FB-julkort och scrollade igenom ert nyhetsflöde och lämnade en God Jul-kommentar till alla som hade lagt ut E-julkort.

På kvällen spelade ni sällskapsspel med familjen. Den som vann laddade upp ett foto på Facebook/Instagram med sin triumf, alla andra gick bara och la sig.

Juldagen

Ni steg upp och åt en smörgås med julskinka på. Er telefon hade slut batteri så ni la inte upp något foto på Facebook, men jag vet ändå att det var det ni åt.

På förmiddagen gick ni på en långpromenad med hunden/barnvagnen/hela släkten. När ni kom hem la ni upp ett foto på Facebook på er själva med rödbitna kinder och berättade hur många grader kallt det var ute just där ni var. Dessutom berättade ni att promenaden var nödvändig så att ni skulle kunna trycka i er en till hel årsförbrukning av julmat till middag.

På kvällen var ni antingen på er hemstads lokala favorithaks hemvändarkväll och kramade/ryggdunkade folk och sa ”Vad länge sen! Så kul att se dig, vad gör du nu för tiden?”.

Eller så satt ni hemma och tittade på när Pugh Rogefeldt höll på att explodera över att Magnus Uggla tog allt utrymme i ”Så mycket bättre – Återträffen”. När Uggla berättade att hans officiella FB-sida hade fått 70000 gillningar/kommentarer efter hans tolkning av ”Jag och min far” surfade ni in på hans FB-sida. Vad de flesta missade att uppmärksamma var att han inte sa under vilken tidsperiod. En del av er gillade eller kommenterade sidan. På så sätt blev hans uttalande en självuppfyllande profetia.

Annandagen

Då åkte ni på mellandagsrea och trängdes. Ni fyndade. Sen kom ni hem och läste i lokalbladet/kvällstidningarna att ni hade blivit blåsta.

Nu är julen slut för i år.

Nu är julen över

Mellandagsrea på riktigt

Nu är det mellandagar. Därför borde jag ha mellandagsrea i butiken. Men jag har varken ork eller tid att sitta och göra någon rea för det tar dö-lång tid och är tråkigt. Jag har snöänglar att göra och pulkor att åka.

Jag har dock samlat ihop krafter till att göra en rabattkod. Bara till er mina fina bloggläsare. 25% rabatt får ni om ni uppger rabattkoden JULKUL i kassan. 

Det känns dessutom som rea mer på riktigt om ni får 25% rea på ordinarie pris, istället för att jag höjer priserna med 100% och sen ger er 30% rabatt.

Fri frakt och ingen faktura-avgift heller.

Because you are worth it mina fina bloggläsare.

KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA TILL BUTIKEN.

Bild? Klart vi ska ha en bild. Sånt går hem på Facebook. Vi kör en favorit i repris. En bild med mest sommarkläder. För nu längtar vi alla efter sommaren.

Kidkit barnkläder

Jamen det låter ju som en jättebra idé!

Tänk er en situation där en förälder har kommit på att man ska packa in en bob och en pulka i bilen och åka till en pistad backe, typ Vallsberget, och åka hela familjen. Den andra föräldern säger att man inte får åka pulka i barnbacken.

Då tar den första föräldern en liten detour förbi backen när man är på väg till stan och går in i cafeterian och frågar om man får åka pulka i barnbacken. Vilket man får. Som tur är var boben och pulkan inte med vid tillfället.

Det här låter förstås som en fantastisk idé. Speciellt om man lägger till att den förälder som har hittat på alltihop är lite för stor för att rymmas på boben. Så den förälder som hävdade att man inte fick åka pulka i barnbacken är den förälder som måste sätta sig på boben. För man kan ju inte bara putta iväg en tvååring nedför en sådan backe utan styrman styrkvinna.

Det låter alldeles precis som att ingenting alls kan gå fel. Ungefär som när den förälder som hade två gipsade armar kom på att familjen skulle åka och bada och åka vattenrutchkana.

Tur att det är 20 minusgrader ute. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men hoppas att temperaturen håller i sig ett tag framöver. Jag misstänker dock att vi lär få anledning att återkomma till det här ämnet på bloggen. Den där föräldern med alla idéer brukar alltid hitta något sätt att genomdriva sina idéer. Ibland kör den föräldern med mycket fula trick och erbjuder den motvilliga föräldern en sovmorgon för att få sin vilja fram.

Man gör ju nästan vad som helst för en sovmorgon nu för tiden.