Såg ni Idrottsgalan igår? Carl Philip måste ju vara helt utarbetad av allt hjärtepins-designande. Han klarade ju inte ens av att läsa en lapp utantill. Det blev ju pannkaka av alltihop.
Om en person av folket skulle ha uppfört sig så här på jobbet skulle personalavdelningen komma farandes med drogtestet och prat om företagshälsovården.
Karln måste ju sjukskriva sig innan han blir helt utbränd.
Jag gillar Familjens Hus i Piteå på Facebook. Jag vill veta vad de har för öppettiden och om det är något speciellt på gång som roar barn.
Igår gjorde de en statusuppdatering och berättade att de skulle ändra på sin fikaförsäljning. I framtiden kommer de bara att sälja bullar, kakor och saft vid speciella tillfällen som tex “alla hjärtans dag, kanelbullensdag, påsk mm”. Alla hjärtans dag är ju stort i åldrarna 0-3 år så det är ju bra att de inte har glömt bort den dagen. Synd bara att den i år infaller på en torsdag när Familjens Hus är stängt.
Alla andra dagar som inte räknas som speciella tillfällen ska de istället ha “hälsosammare fika” till försäljning. Detta påverkar inte mig eftersom jag inte brukar fika på Familjens Hus. Jag har aldrig köpt deras ohälsosamma fika och jag kommer inte att köpa deras hälsosamma fika heller.
Eftersom jag har en förmåga att reta upp mig på småsaker stör jag mig ändå på överförmynderiet i det här. Om det inte är lämpligt att ägna sig åt försäljning av ohälsosamt fika i kommunala lokaler tycker jag lika gärna att man kan lägga ner hela fikaförsäljningen. Folk kan väl ta med sig sitt eget fika om de nu måste fika just när de är på Familjens Hus.
Vad ska de sälja för hälsosamt fika då? Jo knäckebröd och riskakor med pålägg.
Riskakor? Hälsosamma? Eller inte så hälsosamma? Spel för gallerierna är vad det är.
Jag tycker om färsk limpa. Det är mycket godare än gammal limpa. Om jag får välja mellan att köpa färsk eller gammal limpa så väljer jag alltid färsk. Jag är till och med så kinkig att om det bara finns gammal limpa då köper jag ingen alls. För jag vill inte ha gammal limpa.
Däremot tycker jag inte att man ska kasta bort limpa. Det är slöseri. Det finns alltid någon som kan tänka sig att köpa gammal limpa. Under förutsättning att den är nedsatt i pris förstås. En gammal limpa är inte likvärdig med en färsk limpa, därför är det inte rimligt att de kostar lika mycket. När man tittar på dem skulle man kunna tro att de är likvärdiga för de ser likadana ut, men det är de inte. De färska limporna är färska och goda och de gamla limporna är gamla och torra. Om de gamla limporna är nedsatta i pris är det alltid någon som vill spara en slant och köper dem. Då behöver man inte kasta bort dem.
Jag däremot är inte villig att betala för gammal limpa, varken fullpris eller nedsatt pris. Därför blir jag irriterad när butiker försöker lura mig att köpa gammal limpa, och dessutom betala fullt pris för dem, genom att gömma de färska limporna bakom de gamla.
I den här butiken ligger limporna på nedersta hyllan så man ser bara de som ligger längst ut. Idag är det den 14e. Måndag. De här limporna som ligger längst fram är bakade den 11e. Det var den 11e i fredags. Jag vill absolut inte ha någon limpa som är bakad i fredags på måndagar.
Jag är dock inte dum, jag vet hur det går till. Jag vet att det bakas färska limpor på måndagar. Därför finns det ingen anledning att köpa en limpa bakad i fredags på måndag. Om man står upp ser man bara de gamla fullprislimporna längst ut. När man böjer sig ner däremot så hittar man en helt färsk limpa bakad idag gömd längst där inne.
Jag tog den färska limpan. För den är god och värd pengarna.
Gullefjunet ska klippa sig idag. Jag har just varit en sådan där besvärlig kund som textat frissan och bett henne ställa undan alla färgspraysburkar och säga att de är slut om gullefjunet ber om rosa i håret.
Hon har nämligen fortfarande kvar rosa färg i hårbotten sedan förra gången hon klippte sig för två och en halv månader sen.
Jag borde berätta något intressant för er. Jag åt pizza till middag idag. Lättlagad hämtpizza, öppnade locket på kartongen och där låg middagen. Den var god.
Det var ju inte intressant. Nej, jag vet men något bättre har jag inte att komma med idag.
Ni får nöja er med ett bloggtips. Katastrofala omslag skrivs av Herr Dryck som samlar på vinylskivor och roar genom att recensera omslagen.
Bilden är lånad från det här inlägget om Vietnam Chain.
För ganska länge sedan sa jag till maken att vi behövde öppna kröken under diskbänken och kolla om det var stopp. För det tar så länge för vattnet att rinna undan.
“Kan det vänta tills jag tar bort gipset?” sa maken då. Det tyckte jag var ett rimligt förslag. Då skulle jag slippa rensa avloppet på egen hand. Delad börda är bara hälften så tung.
Nu är det drygt fem månader sedan maken tog bort gipset. Det börjar vara dags att att ta itu med avloppskröken i köket nu. Till veckan har jag bestämt att det ska bli av.
Igår åt mormor och morfar och han som ser ut som morfar (morfars enäggstvilling) middag här. Efter maten läste morfar en bok för gullefjunet. Flickan i boken har en lillasyster.
Morfar: Har du någon lillasyster?
Gullefjunet: Nääää. Vi måste köpa en.
Morfar: Jaha, ni ska köpa en lillasyster! Var ska ni köpa den då?
Gullefjunet: Jaaaa…. på affären.
På flashback finns det en tråd där folk är upprörda över att svenska folket äter så mycket tacos.
Herrtrosa är speciellt upprörd över att tacos är så dyrt. I inlägg #18 berättar han att sist han åt tacos hemma kostade det 500 kr för två pers.
Var handlar människan sina tacoingredienser? På Östermalmshallen eller vad?!
“Mamma nu har jag städat”.
Tack älskling.
Idag var det soligt och fint ute. Så jag tänkte att fotona skulle bli fina om man gick ut och tog kort. Det hade jag helt fel i. De blev inte alls bra. Solen var hela tiden “där framme”. Så vi gick en bit till och tänkte att ljuset skulle bli bättre. När vi kom fram till solen hade solen helt plötsligt flyttat på sig och låg längre fram igen.
Mitt där ute i skogen bland alla träden hittade jag ett fint träd.
Vi gick så långt att vi blev trötta och fick lov att vila.
Sen tog jag kort på ån.
Till slut lämnade vi gullefjunet hos mormor och morfar och tog skotern för att åka till solen. Men vi kom aldrig fram till solen. Den låg hela tiden längre fram. Här ser ni var solen gömde sig hela tiden.
Där jag stod var det hela tiden taskigt ljus. Slutligen hittade jag ett träd som hade lite sol i trädtoppen. Det glittrade och var otroligt vacker. Men det vackra ville inte riktigt fastna på bilden.
Jag försöker igen en annan dag.
En sak som är bra med skogen på vintern förresten är att alla småkryp är begravda av snö.
Det här med kontanter är ju skitjobbigt. Jag har nästan aldrig kontanter. Man behöver inte kontanter längre. Men ibland hamnar man vid en parkeringsautomat som bara tar kontanter. Eller en butik som bara tar kontanter, av tvivelaktiga skäl eller för att de helt enkelt har bestämt sig för att de har för liten omsättning för att ha råd med avgifterna som är kopplade till kortbetalning för företagare.
Nu finns det en lösning på det här. Jag är inte helt säker på hur den fungerar. Det verkar dock vara så att om man bara har en mobil så löser sig allt om man bara klär av sig naken.
Jag brukar dock ta till mig ny teknik snabbt, så jag har kollat in studiematerialet och känner mig trygg i att jag vet hur jag ska göra när jag kommer till butiken.
Man sliter av sig kläderna och ställer sig med mobilen på höften. Så här.
Om det inte funkar kör man en öppnare stil som förmodligen förbättrar mottagningen till betalterminalen.
De skriftliga instruktionerna är lite otydliga men jag har en otrolig känsla för tekniska lösningar så jag har kommit fram till att det måste vara oerhört viktigt att man håller tummen och pekfingret på handen i skrevet precis som hon på bilden. Fingerhållningen måste ha ungefär samma betydelse som skillnaden mellan 2G och 4G har jag kommit fram till. Det känns även som att lutningen på huvudet och leendet har betydelse för betalningsmomentet.
(Bilden lånad av Lady Dahmer och jag är osäker på om hon i sin tur har lånat den någonstans ifrån).
Jag är så glad över att jag aldrig mer behöver oroa mig över att jag inte har kontanter med mig.
Maken säger att han tror att jag måste uppgradera min telefon till en smartare version.
Det tror inte jag. Så länge man är naken handlar det bara om hur man poserar och hur man strategiskt placerar telefonen när man betalar. Duh!
Jag hoppas bara att de har testat den här produkten ordentligt så att det inte blir en massa långa köer pga att folk har fettvalkar eller dubbelhakor. Eller tänk om produkten inte är testad för män?! Tänk om det inte funkar om den nakna betalaren inte har bröst!
Jag hatar köer, om jag ska måsta stå evigheter i kö för att de inte har vikt- och könsanpassat betalningslösningen kommer jag att bli vansinnig. Om det händer ska jag personligen söka upp den här kvinnliga marknadschefen och förklara en och annan sak för henne om vad som är förlegat.
Jag är så lycklig över att jag har den make jag har. Han är bra på många sätt.
Han är snäll, men ingen jävla mes. När jag har något viktigt att säga lyssnar han på mig och när jag pladdrar på om oviktiga och ointressanta saker stänger han av öronen och låter mig hållas.
Han är smartare än mig ibland, vilket gör mig glad för jag vill inte vara gift med en idiot, men han har inga mindrevärdeskomplex så att han har problem att be mig om hjälp med saker som jag är bättre än honom på (typ datorer).
Han har humor och självdistans för när jag startade den här bloggen brukade jag fråga honom om han ville godkänna vad jag skrivit om honom innan han publicerade, men nu för tiden säger han alltid “jag orkar inte, jag läser det sen på bloggen”. Sen när han läser det skrattar han och säger att han har ett och annat som han vill gästblogga om. Get your own blog liksom!
Han är bästa pappan till bästa gullefjunet. Han hade en massa konstiga idéer om föräldraskap innan vi fick barn. Saker som “barn är som hundar och värnpliktiga, man måste ge dem tydliga order så lyder de”. Nu när han själv är pappa är han inte lika kaxig. Han sköter sig riktigt bra emellanåt. Det finns barn som är betydligt sämre lottade på pappa-fronten än vår dotter.
Sist men inte minst. När jag har haft akut bloggtorka ett tag kommer han alltid och räddar mig. Han säger att vi behöver ett nytt diskställ, för vårt är för litet.
Vi är hos mina föräldrar. För någon månad sen skickade mamma efter sockar till dem och köpte ett packe till gullefjunet också som jag tyckte var bra. Så jag frågade om de ska beställa något igen snart från den butiken. Vi börjar diskutera storlekar, och jag glömmer alltid bort vilken sko/sockstorlek gullefjunet har.
Jag: Vilken storlek beställde du förra gången?
Mamma: Jag minns inte, jag frågade dig.
Jag: Inte kommer jag väl ihåg vad jag sa då. Beställde du på nätet så att man kan gå in och kolla vilken storlek du köpte?
Mamma: Nej jag ringde nog, jag handlar inte på nätet sedan den där skithögen.
Jag: Vilken skithög?
Mamma: Jag skulle handla på nätet också funkade det inte så jag var tvungen att ringa deras kundtjänst.
Jag: Vadå? Var de otrevliga mot dig då när du kallar honom för skithög?
Mamma: Nej, jag var tvungen att välja ett användarnamn och lösenord och allting var upptaget. Till slut blev jag så irriterad att jag skrev “skithög”, och det var ledigt. Men sen funkade det ändå inte och då var jag tvungen att ringa kundtjänsten och be om hjälp. Då frågade de efter mitt användarnamn också var jag tvungen att säga att det var “skithög”. Då skämdes jag så mycket så nu vägrar jag handla på nätet.
Jag: Så larvig du är. Hälften av alla mina användarnamn och lösenord är svordomar. De har nog hört betydligt värre saker än “skithög”. Du kan ju inte hålla på och ringa in beställningar som någon annan stenåldersmänniska bara för en liten skithög!
Många karlar klagar ju över att kvinnor ägnar lång tid i butiker. Vissa skriver tom insändare i ämnet. I vår familj har vi inte det problemet. Maken stannar hemma eller så går han och sätter sig på ett fik och väntar.
Vid de sällsynta tillfällen han följer med mig in i en butik hinner han aldrig börja lida. Idag gick vi förbi ett skyltfönster där jag såg en intressant tröja. Jag gick in med maken i släptåg, raka vägen fram till tröjan, provade utanpå t-shirten utan att gå till provhytt, funderade över färg i 30 sekunder och gick sedan till kassan och betalade. Alltihop tog mindre än fem minuter. Det skulle ha gått ännu snabbare om kassörskan inte varit så sölig.
Maken däremot. När han är i en matvarubutik uppför han sig som ett fruntimmer i en klädbutik. Han ska strosa och titta på ALLTING. Han går så långsamt att han knappt har styrfart på kundvagnen. Klämmer och känner och vrider och vänder och jämför. Jag blir nästan tokig innan vi kommer därifrån.
Vi handlar alltid på ICA här i byn eller, om vi ska ha något som inte finns här, på Coop eller ICA i stan. Idag hade vi dock bestämt att vi skulle åka på Willys. Jag tänkte att vi skulle ägna oss åt den populära folkhobbyn “spara en krona eller två”. Vi hade aldrig varit på Willys förut så det här gjorde ju att maken skulle titta EXTRA noga på allting.
Jag dokumenterade litegrann så att ni kan få se hur det går till. Så här ser det ut när man ska välja fiskpinnar/panerad fisk.
Först ställer man sig och vilar armen mot frysdisken och bara studerar hela utbudet på avstånd en stund. Skaffar sig en överblick liksom.
Sen plockar man upp ett paket ljusblå fiskpinnar. Studerar bilden på framsidan ordentligt. Vänder på paketet och läser hela innehållsförteckningen och tillagningsinstruktionerna. Klämmer på paketet och konstaterar att fiskpinnarna är frysta.
Därefter lägger man tillbaka de ljusblå fiskpinnarna och tar upp ett paket gula fiskpinnar och gör om hela proceduren med det gula paketet.
Osäker på om det verkligen är fiskpinnar man vill ha lägger man tillbaka det gula paketet fiskpinnar och tar ett steg tillbaka och funderar en stund. Sedan tar man upp ett paket fiskburgare och studerar detta noggrant.
När undersökningen av fiskburgarna är klar vänder man sig till frugan och frågar “vad tror du om de här?”. När frugan svarar “de ser äckliga ut” lägger man tillbaka fiskburgarna och tar upp en förpackning med panerad fisk. En sådan där svart plastförpackning med genomskinlig plast på som sedan är inskjuten i en pappersförpackning. Man tittar på bilden på framsidan, vänder och läser på baksidan och sedan skjuter man ut plastförpackningen ur kartongdelen och tittar på själva fisken. Som är panerad så man ser ju inte fisken, utan bara paneringen. Man upprepar detta med alla tre märken som finns av den här sortens fisk/förpackning.
Man är fortfarande inte säker på vad det egentligen är för fisk man vill ha. Så man lägger tillbaka alla förpackningarna och tar upp en påse med panerad fisk istället. Tittar på bilder, läser och nyper på påsen för att känna hur stora fiskarna är. Sen kastar man påsen med fisk i kundvagnen.
Då blir frugan förbannad för att hon inte hann med att fotografera fiskpås-momentet. Hon hade inte räknat med att det skulle gå så fort att undersöka påsen. Så då tvingar frugan maken att plocka upp påsen igen och posera som att han studerar påsen.
Så här går det till genom hela butiken när vi shoppar. Vid brödet, köttet, korven, frukten, grönsakerna osv. När vi dessutom har med oss gullefjunet så blir det jag som får springa och jaga henne och se till att hon inte river stället. Hon är oftast less redan när vi bara passerat genom den första femtedelen av butiken. När vi äntligen kommer till kassan har jag oftast hunnit köra igenom hela min repertoar av tricks för att hålla henne på acceptabelt humör.
Jag brukar ha god lust att sätta mig ner på golvet och bara stortjuta bredvid kassan jag också.
Jag fick ju som sagt ett erbjudande om en gratis yoghurt. Yoghurt som man kunde göra glass av. “Du kanske vill bjuda ditt barn på glass” till frukost stod det i emailet.
Jag är faktiskt inte jätteintresserad av att skapa mig problem. Glass i tid och otid har vi tillräckligt med tjat om alla tider på dygnet utom just vid frukost. Om man helt plötsligt serverar glass till frukost kan man ju glömma att en smörgås eller en vanlig yoghurt någonsin ska duga igen. Så det här frestade inte mig.
Eftersom jag inte accepterade 18-kronors-mutan köpte jag i alla fall en yoghurt för att testa hur glassen skulle bli. Jag tänkte att om jag serverar det som mellis vid halvtio-tio kopplar gullefjunet inte ihop det med frukosten.
Jag inhandlade min yoghurt och läste instruktionerna. 5 dl yoghurt skulle man hälla upp och ställa in i frysen några timmar. Det var allt. Sånt gillar jag – en-ingrediens-projekt.
“Några timmar” som det stod i instruktionerna tolkar jag som 2-3 timmar. Om man ska äta det till frukost vill man ju gärna att glassen ska vara klar vid åtta-tiden. Jag har ingen lust att ställa klockan på fem för att stiga upp och göra glass. Så jag gjorde glassen kvällen innan. Hur stor roll kan det spela tyckte jag. Glass bor ju i frysen dygnet runt.
Nästa dag skulle vi då äta glass. Det var tur att jag inte hade nämnt ordet glass till gullefjunet och lovat henne det, för då skulle jag ha fått lov att plocka fram riktig glass. För “glassen” var stenhård.
Med kil och hammare skulle man kanske ha kunnat få ur den ur burken, om man hamrade hårt, och äta den som isglass. Men den där burken är en av mina favoritburkar, perfekt storlek och ett bra lock. Så jag ville inte riskera att burken skulle spricka.
Eftersom det här är en produktrecension vill ni förstås veta hur glassen smakade. Ja det vet vi inte. Den gick inte att äta. Den fick dock stå framme och smälta tillbaka till sin normala yoghurtkonsistens. Gullefjunet tyckte att yoghurten var god. Ungefär lika god som vilken annan yoghurt som helst, som man inte kan göra “glass” av.
Idag skulle vi åka bobb. En sådan där kälke med ratt och medar ni vet. Fast det är ju dö-jobbigt att gå upp för en lång backe släpades på en bobb+barn. Så jag beordrade med morfar så att vi skulle kunna tolka med bobben bakom skotern.
Får man göra så? Eller är det olagligt att tolka bakom skoter? På familjeliv.se är det säkerligen förbjudet i alla fall. Där heter det säkert “om du tolkar bakom skoter borde du aldrig ha skaffat barn”. Ja skit detsamma om det är lagligt eller olagligt och om blodtrycket stiger på familjelivs-morsorna. Här tolkar vi i alla fall.
Bobben var dock inte anpassad för norrländsk terräng där man behöver en skoter för att ta sig uppför pulkbacken. Jag tror minsann att det här är en stadsbobb. En bobb anpassad för stadskullar på tre meter. Det klarar säkert det klena plasthandtaget av. När man ska tolka bakom skoter och måste starta i uppförsbacke i skogen däremot då gick plasthantaget i två bitar. Kom susande mot mig och höll på att träffa mig mitt i pannan. Vicket skräp va?
Vi fick improvisera ihop ett rep också blev det en kort åktur. Eventuellt var det så att jag tyckte att det var ännu roligare än vad gullefjunet tyckte. Morfar har fått i uppgift att lösa rep-problemet till nästa åktur.
Jag har inget foto på bobben. Ni får titta på en sur snögubbe istället.
Jag har ju tidigare sagt här på bloggen att inga företag skickar mig erbjudanden om att göra smygreklam för dem i utbyte mot någon vara jag inte visste att jag behövde. Då är det inte mer än rätt att jag nu informerar om att den här informationen inte längre är korrekt. Det är inte så att jag drunknar i erbjudanden, men ett och annat trillar in ibland nu för tiden.
Jag fick tex ett erbjudande från ett sökordsoptimeringsföretag om att anordna en bloggtävling där vinnaren skulle få ett antivirus/säkerhetsprogram till ett värde av 599 kr. Naturligtvis skulle jag också få ett exemplar. Jag tackade nej. För jag har redan ett säkerhetsprogram på datorn. Inte har jag något att säga om antivirusprogram heller, så jag skulle ha väldigt svårt att pressa ur mig ett blogginlägg i ämnet. Annat än om jag skulle skriva ett inlägg om hur brandväggar och antivirusprogram kan driva en till vansinne när de krånglar. Men jag antar att det inte var det de hade tänkt sig. Så jag avstod i alla fall detta fina erbjudande.
“Men så taskigt, vi då?!” tänker ni nu upprört. Nu är ni arga på mig för att jag tackade nej till en bloggtävling. Ni ville skriva rim och motivera varför just ni skulle vinna. Jamen, jag kräver inte er trohet. Vi har ju ett öppet blogg-förhållande, jag vet att ni läser andra bloggar också. Ni får helt enkelt tävla om antivirusprogram på någon annan blogg. Erbjudandet var säkerligen inte exklusivt för mig så om ni googlar bloggtävling+säkerhetsprogram hittar ni säker någon blogg där ni kan tävla.
Ett annat fint erbjudande jag fått var att jag skulle få testa en yoghurt. Mums filibabba. 18 kr och 50 öre kostar yoghurten ifråga. Det var mycket frestande att producera att litterärt mästerverk och göra reklam för ett företag i gengäld för en yoghurt. För det var inte vilken yoghurt som helst. Det var en yoghurt som man kunde göra glass av. Glass till frukost? hette emailet jag fick.
Återigen tackade jag nej. Eller för att vara mer exakt så svarade jag aldrig på emailet. Jag hade tänkt skicka ett artigt nej tack, men jag glömde bort det. Ja, jag vet. Nu är ni upprörda igen. Ni tycker att jag är självisk som håller på och tackar nej till en massa saker. Ni ville läsa en produktrecension om glassen till frukost.
Det är lugnt kära läsare. Jag tänker på er. Jag gick och köpte en yoghurt av sagda märke för 18,50. Jag unnade mig det. Så jag har gjort glass till frukost. Bara för att ni ska få läsa om hur det gick. Jag återkommer med ett inlägg om yoghurt-glassen senare. Den sanna o-sponsrade versionen.
Jag har fått en fråga här på bloggen. Jag blir såklart glad när min hjälp och expertis efterfrågas. Om jag fick lite fler sådana här frågor skulle jag kunna ha en rådgivningsblogg.
Det är Julius som frågar. Julius är ingen regelbunden läsare, han satt och googlade och så hamnade han här. Vilken tur han hade va?!
Det är så att Julius kommer ihåg när hans flickvän “sprang omkring med bara bröst” och nu undrar han vad som hände och när BH blev ett måste. Hela hans kommentar kan ni läsa här. Jag är väldigt kunnig om bröst, för jag har två stycken. Det låter kanske inte som så mycket, men om man hade fler skulle det se väldigt konstigt ut. Jag kan i alla fall svaret på den här frågan.
BH blev inte “ett måste” ett visst årtal. Så här ligger det till. Först är man ung. Då behöver brösten inte “lyftas upp”. De pekar liksom ut färdriktningen framåt helt på egen hand. I alla kvinnors liv kommer dock en dag. För vissa kommer den tidigt och för andra senare, kanske inte ens förrän efter barnafödsel. Till slut kommer i alla fall den dagen när brösten börjar tappa lokalsinnet. Då måste man samla ihop brösten i en BH så att de pekar åt rätt håll igen. Annars går man vilse.
Så här är regeln – man får godis på lördagar. Bara på lördagar.
Det är klart att man kan göra undantag från den här regeln ibland. Men bara ibland. När någon som är kompetent att fatta beslut om undantag säger att det är okej med ett undantag. Mamma tex innehar undantags-besluts-kompetens.
Om man gör undantag på söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag så är undantagen en regel istället för undantag.
Det är väldigt jobbigt för en förälder när frågor som “vad vill du ha till lunch?” besvaras med ordet “godis” eller när barnet vill ha godis som tröst för att det har slagit tån på en mattfrans. Därför är det väldigt viktigt att man håller på reglerna om att man bara äter godis när mamma och pappa har bestämt att man får äta godis.
Om man är konsekvent och förklarar det här förstår till och med en två-åring den här regeln och klarar av att följa den utan en massa bråk och skrik.
Så det är väldigt märkligt att det är så svårt för vuxna människor som morföräldrar att förstå den här enkla regeln.
För en 30-35 år sedan hette det minsann aldrig “barn måste ju få godis då och då” så jag begriper inte riktigt varför det betraktas som orimliga regler att bara äta godis på lördagar nu, när jag bara fick godis på lördagar när jag var liten.
Jag har ingenting att berätta för er idag. Mitt liv tycks ha varit extra händelsefattigt under 2013 hittills.
Därför gick jag en sväng i lägenheten för att se om jag skulle hitta något husligt jag kunde informera er om.
Jag la mig på sängen en stund. Då konstaterade jag att taklampan i sovrummet är oerhört ful. Dessutom hänger det två till likadana i köket.
Jag satte mig i hallen. Där kom jag fram till att hallen skulle behöva nya tapeter.
När jag kom in i badrummet kom jag på att ni kanske kan hjälpa mig. Den där svarta randen nere vid golvet har funnits där sedan vi flyttade in, och den går inte bort hur mycket man än skrubbar. Är det mögel eller bara vanlig skit som har grott fast?
Vad hittade jag i köket då? Jag kan inte visa er allt, ni har ju viktigare saker att göra än att sitta här och titta på bilder på fula saker. Men även köket skulle tjäna på nya tapeter, ny korkmatta, nya skåpluckor, ny kyl/frys och en spis som inte är antik och lutar.
Tyvärr hittade jag ingenting att blogga om.
Om ni har lite att göra kan ni kolla in den här tråden på Familjeliv om ett skitproblem. Trådstarten är smålustig i sig, men det är kommentarerna som fått mig att sitta och skratta så att tårarna rinner. Särskilt mot slutet när det står klart att den blomstrande romansen fått ett abrupt slut efter toalettstoppet.
Det bör tilläggas att trådstartaren påstår att båda inblandade parter är 30+.
Maken är helt irriterad över att jag sitter och försöker högläsa kommentarer för honom men skrattar så mycket att han inte hör ett ord jag säger.
Såg ni Svenska Rivieran nu då?! Ja alla ni från Piteå tittade väl i alla fall. Jag känner mig lite besviken. Hittade de inga större kufar än så där på hela havsbadet? Hela stället kryllar ju av dem.
När vaktmästaren Rogge rotade runt i långliggarnas husvagn och letade efter gasoltuben satt man ju och hoppades att han skulle hitta 5-liters dunken med hemkört. Det är ju helt ointressant att se en skål med hundmat. Dunken är vad man vill se fattar de väl. Alla vet att en stor andel av långliggarna har dunk i husvagnen.
“Då-kör-vi-näck”-Robban-Andersson-lookalike-strippan från Boden körde falsk marknadsföring, för när man har på sig hemmagjorda stringkalsonger av snöre och tidningspapper är man faktiskt inte näck. Man får hoppas att både han och strippraktikanten har någon sorts utbildning att falla tillbaka på för jag ser ingen framtid för någon av dem inom strippyrket. Att strippa är ju typ ett hantverk och jag tyckte inte att de hade handlaget.
Jag har svårt att se att salt och peppar mannen ska kunna bjuda på någon större underhållning. Hur länge är det kul att han springer runt och stressar över salt och peppar? Han får skärpa sig i framtida avsnitt.
Det var tur att tjejen som hackade korv med yxa var med. Höll fortet liksom, räddade upp norrlänningarnas rykte. Lite pinsamt bara att de inte hittade någon Pitetjej och var tvungna att importera en yxhuggande korvätare från Skellefteå.
Kommer ni ihåg i somras när jag fick ett erbjudande om att bli reality soap star? Eller ja, om jag ska vara ärlig var det kanske mer ett erbjudande om att vara med och gympa i TV. Jag valde ju dock att inte medverka. Jag orkar inte med all uppståndelse som skulle ha uppstått om jag hade gympat i TV.
Ikväll börjar i alla fall TV-serien från Piteå Havsbad, Svenska Rivieran, på TV3. Klockan åtta. Det vill ni inte missa. Om jag inte har dött av skratt återkommer jag med ett utlåtande efter programmet för er som absolut inte vill avstå att titta på Sveriges Mästerkock.
Prins Carl Philip har designat årets hjärtepin till förmån för hjärt-lungfonden. Sägs det.
Jag skulle gärna vilja veta hur det gick till? Ritade han designen? I så fall skulle jag vilja se den ritningen. Eller var det någon som ringde upp honom och bad honom säga det första ordet han tänkte på när han hörde ordet barn? Också svarade han “spyor” också fick de be honom försöka igen och då kom han på “ballong”. Sedan tog någon med en gnutta talang i kroppen och designade en pin med ett hjärta av ballonger. Som Carl Philip får äran för.
Kalla mig cyniker om ni vill men jag betvivlar faktiskt att Carl Philip har designat varken hjärtepins, bestickserier eller stenskålar. Celebrity branding brukar det kallas.
Att han själv ska ha designat något tycker jag är ungefär lika trovärdigt som att Naomi Campbell skulle ha skrivit en bok eller att Victoria Beckham någonsin skulle ha designat ett klädesplagg.
I vanliga fall skulle en hjärtepin ha varit ett självklart köp till min pinsamling, men i år undrar jag faktiskt om jag inte ska ta och stödja någon annan välgörenhet.
Ja inte idag alltså, utan för nästan 30 år sedan. Ni som har hängt med sedan bloggens begynnelse kanske kommer ihåg att jag tidigare berättat att en klasskompis en gång dunkade mitt huvud i stengolvet så att jag tappade en bit av framtanden.
Idag när jag vandrade in hos sjukgymnasten så var det alltså ingen mindre än sagda fd klasskompis. Vad är oddsen för det?! Det var trevlig i alla fall, då kunde vi prata en stund om när han slog ut min tand.
Ni vet hur det kan vara lite jobbigt, när man går till en läkare eller sjukgymnast, att man måste klä av sig inför en total främling. Det är lite svårt att få ryggen undersökt utan att ta av sig tröjan liksom.
Då är det ju MYCKET bättre när man kommer till dit att upptäcka att sjukgymnasten är någon som man känner och har gått skola med i nio år men bara träffat en handfull gånger de senaste 20 åren.
Det känns ju så mycket bekvämare att klä av sig inför en främling som man känner, än en total främling som man aldrig har träffat förut och aldrig kommer att träffa igen. Dessutom är det tur att den där tiden när man sprang omkring utan BH är ett minne blott.
Han sa i alla fall att jag måste träna upp muskulaturen i ryggen för att undvika ryggont. Han utlovade att övningarna kommer att ge mig plattare mage på kuppen. Om det löftet är sant så är ju det där med avklädningen en smäll man får ta.