Prinsessan på Ärten – Page 61 – En viktig blogg om viktiga saker

Läckage i sängen

I sovrummet är det skönt att ha lite svalare temperatur. Så att man kan krypa in under det varma täcket och gosa in sig. Då blir täcket kallt på ovansidan också kan man sticka ut en arm och lägga den på det kalla täcket och blanda kallt och varmt. Efter en stund har armen värmt upp täcket så då får man flytta den till en ny kall fläck.

Så gjorde jag igår. Kröp ner och stack ut en arm. “Oooo här var det en riktigt sval plats” tänkte jag och myste. Efter en stund började jag undra varför täcket aldrig värmdes upp av min arm. Det kändes nästan blött.

Jag började undersöka och konstaterade att det VAR blött. Hela hörnet av mitt täcke var blött. Förbryllat började jag titta mig omkring för att se om det fanns något vattenglas som någon kunde ha spillt ut i sängen men hittade inget. Då började jag tänka och lägga ihop ett och ett. Detektiv som jag är tog det inte länge förrän jag knäckte gåtan. Jag kände på gullefjunets blöja och det var en riktig “ballongblöja”. Det hade alltså läckt ut på mitt täcke.

Vad gjorde jag då? Ja inte steg jag upp och renbäddade i alla fall. Det är ju ingen vits att byta påslakan när täcket också är drabbat. Jag har bara ett täcke så det kunde jag ju inte kasta i tvättmaskinen, då skulle jag ha frusit hela natten. Det var ju bara ett litet hörn av ett stort täcke. Så jag kröp iväg till det torra hörnet av täcket och tänkte att jag skulle få lov att ta itu med problemet imorgon.

Där låg jag och väntade på John Blund, men han kom inte. Jag hade en liten debatt med mig själv.

Duktiga Jag: Jag borde kanske byta blöjan på henne.

Lata Jag: Hon sover, hon märker inte att blöjan är full.

Duktiga Jag: Hennes känsliga hud kan ju ändå fara illa. Hon kan bli röd i stjärten.

Lata Jag: Om du inte hade märkt att blöjan var full skulle hon ha sovit i den till imorgon.

Duktiga Jag: Jo det är klart, men nu märkte jag ju det.

Lata Jag: Om du byter på henne nu så vaknar hon och då får du lov att leka i en timme eller mer.

Duktiga Jag: Klockan är bara ett och blöjan är redan full. Om hon ska ha den ändå till klockan sju kommer det att läcka ännu mer.

Lata Jag: Då hamnar det på madrassen. Madrassen ryms inte i tvättmaskinen…

Det avgjorde det. Jag steg upp och hämtade en blöja och bytte i sängen. Det gick bra, hon vaknade inte. Jag kröp ner och ropade på John Blund igen.

Tio minuter senare sätter sig gullefjunet helt plötsligt upp i sängen klarvaken och säger “Mamma tog min kudde!”. Det hade jag inte alls gjort, så man blir ju förnärmad så ja ba “å du pissade på mitt täcke…!”.

Det var vad jag tänkte alltså, jag sa det inte. Vad jag sa var “nej gumman mamma har inte tagit din kudde, här är den, kryp upp litegrann”.

Icke-föräldrar är helt försvarslösa

På Familjeliv finns det en tråd där en person (kvinna tror jag) beklagar sig för att hon blivit förföljd av ett barn som ville prata på en affär. Sen drog barnet i hennes byxor och då svor hon åt barnet och sedan blev hon utskälld av mamman.

Det här låter ju som värsta Hitchcock-filmen. Men trots att jag har barn har jag har viss förståelse och sympati för trådstartaren. Det var förstås onödigt att svära åt barnet, men förutom det.

Det finns en massa människor här i världen som är barnkära och har en naturlig talang för att umgås och prata med barn. Oavsett om de har barn själva eller inte. De här människorna kan helt självmant välja att starta en konversation med ens barn och verka tycka att det är jätteroligt. Sån är inte jag.

Ibland kan det komma fram ett främmande barn till en och bara ställa sig och stirra på en. Då känner man en press att säga något till barnet. Jag vet aldrig vad jag ska säga. Det känns så fel att säga “Oj vad kallt/varmt det är ute idag”. När jag är i dessa situationer får jag alltid känslan av att vädret vore fel sak att prata om med barnet.

Folk tror att bara för att man får barn kan man helt plötsligt prata med ALLA barn. Det är inte sant. Jag har ingen naturlig förmåga med främmande barn. Jag har aldrig haft den kompetensen. Mitt eget barn kan jag prata med, men henne känner jag. Jag hade känt henne i ett helt år innan vi började konversera med varandra. Innan det körde jag monologer och hon skrek eller i bästa fall jollrade tillbaka. Andra barn vet jag inte riktigt vad jag ska prata om med.

När ett helt främmande barn kommer fram till en och börjar prata med en blir man ju helt skraj. Normala människor vandrar ju inte fram till en i en butik och frågar “Vad heter du?”. Det är ju bara barn som gör sånt. Man kan lätt få lite panik och börja stamma och svettas och kolla efter nödutgången.

Det är klart att jag vet vad jag heter och kan berätta det. Det är inte den biten jag är rädd för. Nej, men det kan ju komma en massa följdfrågor. Att man typ säger “Jag heter Victoria” också följer barnet upp med “Varför det?”. Det är den biten som är så skrämmande. Man vet att om ett främmande barn sätter klorna i en så finns det en risk att man hamnar i en evighetskonversation som aldrig tar slut. (Det här kan iofs hända med ens eget barn också, men då blir man inte lika rädd). En helt oberäknelig konversation där man aldrig vet vad som kommer härnäst, och man har ingen aning om vad som är lämpliga svar i just den åldersgruppen. För man kan inte lita på främmande barn heller. De ljuger en massa.

Om man frågar barnet hur gammalt det är, för att försöka få vägledning i vad som kan tänkas vara lämpligt att säga till barnet, så kan de svara vad som helst. De kanske svarar att de är 7 år gamla, men även om man inte har någon referensram alls att bedöma barns ålder så ser man ändå att de är max 4 år.

När man själv har barn så hamnar man på en massa ställen där det kryllar av främmande barn som kan börja prata med en. Men då har man med sig ett vapen som man kan använda mot de främmande barnen. Man har med sig sitt eget barn. Då kan man säga till sitt barn “Prata med pojken/flickan”. Sen kan de två barnen ha en obegriplig evighetsdiskussion med varandra utan att man själv behöver bli inblandad.

Icke-föräldrar är ju helt försvarslösa mot främmande barn. Vad ska de göra, när de inte har något eget barn att använda mot det främmande pratglada barnet? Mitt bästa råd till alla som hamnar i dessa situationer, och inte har något motvapen, är att lägga benen på ryggen och springa.

Bättre fly än illa fäkta.

Stökiga grannar

Där vi bor finns det två hyreshus med sex lägenheter i varje. Det bor mest pensionärer här. Jag tror att förutom oss bor det pensionärer i alla lägenheter utom en. I det andra hyreshuset som vi ser från vår balkong bor det en kille som kanske är i 30-årsåldern.

Ibland kan jag tycka är det är lite väl stökigt att bo i ett sådant här område. Som idag tex.

Då kom den där 30-någonting-åriga killen och gick på loftgången i godan ro. Då hoppade en tant ut ur ena lägenheten och gav honom världens utskällning för att han skottade för lite snö. Med hög och bestämd röst upplyste hon latmasken om att en av gubbarna som bor i huset som är 89 år skottar mer än vad ynglingen gör.

Det gick inte att höra vad killen svarade, han pratade så tyst. Han var väl livrädd. Förmodligen lovade han bot och bättring. Vem törs bråka med en rasande pensionär som har fem centimeter pudersnö på loftgången liksom?

När sådant här händer så börjar man ju fundera om det verkligen är lämpligt för oss som har barn att bo i ett sådant här bostadsområde där det bråkas på loftgångarna. Det känns lite obehagligt måste jag säga.

Viktiga beslut kräver äktenskapsråd

Tidigare idag skulle jag ner på ICA. Det är urdåligt väder här så jag frågade maken om jag skulle köpa något till middagen så att vi slipper åka ner igen senare idag. Då sa han “det är ju måndag idag så du får välja om du vill ha fisk idag eller imorgon”. Det visade sig att han har bestämt att måndag eller tisdag är fiskdag.

Jag åkte och handlade. Medan jag var på affären blev jag mer och mer upprörd. Ledsen och arg för att han gör så här. Jag känner mig så… hur ska jag beskriva det… det är så svårt att sätta ord på mina känslor…. okonsulterad känner jag mig.

När jag kom hem tog jag upp det här med honom. Nästan med darrande röst eftersom jag var så upprörd.

Jag: Har du bara bestämt att vi ska ha fiskdag en dag i veckan? Att vi ska äta fisk varje måndag eller tisdag? Utan att vi har suttit ner och diskuterat igenom det tillsammans som gifta makar och fattat ett gemensamt beslut?

Maken: Ja okej då. Vilka dagar vill du äta fisk istället då?

Så nu är måndag fiskdag. För på fredagar eller lördagar vill jag minsann inte ha fisk. Då vill jag ha god mat. Måndag är ju veckans sämsta dag i alla fall eftersom den är längst bort från nästa helg, så då kan man väl lika gärna äta fisk då, så har man allt elände överstökat på en och samma dag.

Jag har en liten smygande känsla av att jag har blivit manipulerad. Vi skulle ju egentligen diskutera fiskdagens hela existens, inte vilken dag den skulle vara.

Morfar är favorit

Familjetid är viktigt när man har barn. Av flera anledningar. För barnets skull. För sin egen skull som förälder. För att samla duktighetspoäng i vem-är-bästa-förälder-tävlingen.

Igår gjorde vi en familjeutflykt. Det var faktiskt inga samla-poäng-baktankar inblandade i det beslutet. Det var mer så att gullefjunet hängde i gardinerna och försökte klättra upp till lampan. Då sa maken “nu måste vi ta ut henne och lufta henne litegrann innan hon river stället”.

Så vi bestämde oss för att ta skotern och köra iväg och åka lite bobb. Jag tog med en festis och mormor gjorde matsäck åt oss. Jag bad henne hacka tre skivor falukorv. Maken pratade om att vi skulle ta med några vedträn och tennstickor och grilla. Det satte jag omedelbart stopp för. En kall korv äter man upp på 30 sekunder. Om man ska göra upp eld, grilla eländet först, äta korven och släcka elden tar det evigheter. Dessutom är kall falukorv svingott, man behöver inte ens ketchup.

Morfar hjälpte oss att ordna ett nytt rep, eftersom det förra gick sönder. Innan skotern ens var ute på uppfarten körde han fast. Då blev maken glad. För maken och farsan blir alltid skadeglada när den andre kör fast. Sen går de omkring med sitt jagskainteretasflin som retas jättemycket. Det är ingen liten sportskoter farsan har, han har en tung skogshuggarskoter. Så han fick hämta en spade. Vilket ökade makens lycka.

Sen åkte vi iväg. Maken på skotern och jag och gullefjunet på bobben. Vi åkte inte långt, bara till Långsjön där vi har pulkbacken. Det tar ca 2 minuter.

När vi kom fram hoppade jag och maken av helt exalterade över att vi var på familjeutflykt. Joggade på stället och var entusiastiska. Wow, så kul tyckte vi. Sen började vi söka bekräftelse från huvudpersonen.

“Tyckte du att det var kul att tolka bakom skotern gullefjunet?”. “Så härligt att vara ute i naturen hela familjen va gumman?”. “Ska det bli roligt att åka bobb nedför backen älskling?”. Vi stod typ uppradade två personer, på knä för att vara på rätt höjd för att tala med ett barn. Vi väntade på uppskattning för våra ansträngningar att skapa en underbar familjestund.

Gullefjunet tittade på oss. Sedan vände hon sig om och tittade sig omkring. Sen vände hon sig till oss igen och sa “Var är morfar?”.

Som att det inte är en rolig utflykt om han inte är med…. Otacksamma unge!

Rörmokare ställer alltid upp!

Jag får då och då email från bloggare till mitt företag. De brukar vilja att jag ska ge dem gratis kläder. Då brukar de berätta litegrann för mig om hur framgångsrik deras blogg är. Det är många som beskriver sin blogg som “unik” och “varierad” och förklarar att därför blir deras blogg “aldrig tråkig”.

Av den här anledningen vet jag att det är viktigt om man har en blogg att den är “varierad”. Jag tror att det här betyder att man ska skriva om lite olika ämnen för att ingen ska bli uttråkad. Jag får i alla fall det intrycket från de här “unika varierade” bloggarna som brukar emaila mig. De brukar “variera” sina inlägg om barnkläder med inlägg om vuxenkläder och lite smink och någon prydnad de har köpt eller fått. Ibland när det blir riktigt wild and crazy på bloggen kan det vara med lite mat och ett glas vin.

Jag försöker också “variera” mig ibland. Därför brukar jag försöka övertala folk att vara med på bloggen på ett eller annat sätt. Jag letar alltid efter något scoop, att någon som aldrig förut har talat ut ska göra det på min blogg. När Jenny ställde upp och berättade om sitt supande var jag överlycklig. Då kände jag att min blogg var “varierad” och att Jenny hjälpte till att göra den “unik”.

Men oftast brukar det aldrig vara någon som vill vara med. “Nej, nej, det där är ingenting för mig” brukar jag få till svar. Eller så får jag inget svar alls. Sånt tycker jag är oartigt.

Jag såg tex ett foto på Facebook på en man som skottade snö med en snöslunga iklädd en mankini. Så jag messade och frågade om han kunde tänka sig att ge snöskottningstips till Stockholmare på bloggen. Inte ett knyst har jag fått till svar på det emailet. Man skulle ju kunna tro att en karl som har tillräckligt med humor för att posera på bild när han skottar snö i mankini skulle ställa upp. Men icket.

Men rörmokare ställer alltid upp. Alltid. Jag har 100% success rate med rörmokare. Alla rörmokare jag har frågat om de kan ställa upp på en bloggintervju har svarat ja. Okej att Dalberg kanske inte är rörmokare, men han är i VVS-branschen.

Super Mario-rörmockaren från Hortlax Rör ni vet? Med Facebook-tävlingen. Jag mailade honom och frågade om han inte kunde vara med på bloggen. Vet ni vad han sa? Han sa ja. Rörmokare kan man fan lita på. Tur är ju det. Om det har fastnat skit i avloppet vill man ju ha att göra med folk som man kan lita på att de ställer upp när man behöver dem.

Jag drog iväg mina intervjufrågor till honom tidigare ikväll och nu väntar jag bara på svaren så att jag kan dela dem med er. Nu får ni hålla tummarna att han inte får kalla fötter och drar sig ur när han ser frågorna.

Så fin komplimang jag fick av Ragna!

När man får barn blir man mamma. På heltid och permanent. Att skaffa barn är inte som att skaffa hund tex om ni trodde det. Om man skaffar hund och sen ändrar sig kan man sätt ut en annons på Blocket eller Facebook och skriva “Bortskänkes pga allergi”. Så kan man inte göra när man har barn. Vad skulle folk tro om man gjorde det?! Fast man är ju inte BARA mamma bara för att man får barn. Man är allting man var innan + att man är mamma. Inget försvinner (utom de fasta brösten), det bara tillkommer att man dessutom blir mamma (och några kilo).

När man blir mamma, eller pappa för all del, så blir man också lite orolig att folk ska tycka att man bara tjatar på om sin unge hela tiden. För barnet blir ens största intresse när man får barn. Så är det på riktigt. Ens största glädjekälla. Man tycker att barnet är fantastiskt, underbart och fascinerande. Det blir lätt så att man kanske pratar om sitt älskade barn eftersom det finns i ens tankar hela tiden.

Det är först när man får barn som man tex börjar jubla och klappa händerna som en dåre över saker som att någon äter. Innan man får barn tycker man att det här med att folk äter är en självklarhet. Men när man har ett barn så blir det värsta uppståndelsen första gången barnet äter själv. Tjo och tjim och applåder och glädjesång, fram med kameran och föreviga, ringa släkten och berätta och statusuppdatering på Fejjan om den stora händelsen.

Så man är förstås lite orolig att folk ska bli less på en. Prata bakom ryggen på en och säga “jag är så trött på att hon alltid pratar om sitt barn”. Jag vet att folk gör så, för en gång i tiden hade jag inte barn och då kunde jag också bli trött på folk som inte kunde konversera om någonting annat än sina barn.

Så ni kan tro att jag blev glad igår när jag läste vad Ragna hade skrivit om min blogg. Så här skrev hon: “Typ en av väldigt få “barnbloggar” som är rolig. Det är mer av en rolig bloggare som råkar ha barn.”

Det tycker jag var en väldigt fin komplimang. Speciellt den där biten “som råkar ha barn”. Den fick mig att känna mig ungefär som att jag inte BARA är en mamma. Det är inte var dag man får känna så när man är mamma.

En annan sak som gör mig glad är att Ragna inte har någon “om-sida” på sin blogg. Så hon kände sig träffad av mitt inlägg i det ämnet och nu har hon lovat att hon ska skriva en. Typ ungefär som att hon lyssnar på mina råd.

Jag vet inte hur gammal Ragna är, för hon har ju ingen om-sida där hon ens avslöjar i vilken region hennes ålder är. Men jag har läst på hennes blogg att hon pluggar. Det får mig att tro att hon är ganska ung, typ någonstans i 20-årsåldern. Hon är i alla fall inte lika gammal som mig. Jag fyller ju jämt om mindre än två månader för guds skull. Fast det skulle man aldrig kunna tro med tanke på att jag har så ungdomlig hy och är så cool i största allmänhet. I alla fall kan jag nästan garantera att Ragna minsann inte är lika gammal som mig. Åldersmässigt skulle jag säkert kunnat ha en dotter i hennes ålder om jag hade jökat oskyddat i tonåren.

En gång i tiden var jag i hennes ålder och då tyckte jag att folk som mig var jättegamla. Så att Ragna har lovat att skriva en om-sida får mig att känna det som att hon lyssnar på vad en gammal tant som jag tycker. Jag connectar med ungdomar liksom. Okej, Ragna är kanske mer en ung vuxen än en ungdom, men ni fattar vad jag menar va.

Det känns tryggt att veta när man själv har barn. Att yngre generationer lyssnar på en. När ens barn blir en fjortis och man säger till barnet “du får inte supa/röka/gå ut utan mössa” så vet jag att hon kommer att förstå och lyda eftersom jag har en förmåga att få fram mitt budskap till ungdomar.

Å andra sidan vet man ju hur ungdomar är. De säger att de ska göra något och sedan händer det aldrig. Än har jag inte sett till någon om-sida hos Ragna, men det kommer säkert snart. Ni får titta in på hennes blogg och hålla utkik efter den så att hon känner lite press.

Nu har jag testat

Nu har jag duschat. Av det kan ni dra slutsatsen att jag är ren nu, men att jag inte var det när jag skrev det förra inlägget.

Men det var inte det jag skulle informera er om. Vi har testat schamporingen. Den fungerade jättebra. Jag fick inget vatten i ögonen alls.

Gullefjunet däremot, hon stenvägrade att ta på sig den. Jag fattar inte hur man bara kan skrika “jag vill inte ha den” om någonting som man inte ens har testat.

Det gör ingenting. Duschringen är ju färgglad och fin. Just duschkabinen är ju en del av hemmet som man ofta glömmer bort när man inreder och pyntar ihop det perfekta inredningsmagasinsvärdiga hemmet.

Jag kan tipsa om att man kan piffa upp duschen genom att hänga dit en schamporing. Så att man får någon sorts nytta av den. För något huvud verkar det inte som att vi kommer att få pryda med den fina plastbiten.

Schamposkydd

Gullefjunet tycker inte om att få vatten i ögonen. Vilket gör hårtvätt till en utmaning. Så jag har länge sprungit runt på alla affärer i stan och letat efter en schamporing, men inte hittat någon. Till slut beställde jag en på nätet.

När den kom och jag såg paketet tänkte jag “Herregud något måste ha blivit fel. Jag skulle bara ha en ring, inte 100”.

Det var bara en ring i paketet trots allt. Och luft. Jag fick en massa luft på köpet.

Jag har ett Buffing Block för naglarna

Kolla här vad jag har. Det är ett Buffing Block.

Man gnuggar naglarna med dem också blir de blanka, glänsande och fina. Mer exakt gör man så här: Step 1 – Use grey coarse side, Step 2 – Use green soft side, Step 3 – Use white side.

Jag ~~blev pålurad~~ köpte det här för fjuttiga drygt 200 spänn för några år sedan när jag strosade omkring i något varuhus i London och blev påhoppad av en karl som inte alls såg ut att veta någonting om naglar. Prata kunde han dock. Han gnuggade och gned (min nagel alltså) och sedan sålde han mig ett Buffing Block innan jag ens hunnit fatta vad som hände. Det låter kanske dyrt men det följde med en nagelfil, en nagelbandskräm och en illaluktande handkräm också.

Det här är min tumnagel före the Buffing Block.

Och så här ser nageln ut efter the buffing.

Fantastiskt va?! Ni ser väl att den blänker?

Jag är mycket nöjd med mitt köp för jag kan berätta att den inte är det minsta utsliten, så den kommer nog att räcka hela livet.

Familjemedlemmar som inte går att ha i möblerade rum

Idag var vi bjudna på middag hos min farbror. Vi och mormor och morfar.

Vi har tilldelats ett sådant där barn som uppförandemässigt gör allt som vi innan vi blev föräldrar sa att vårt barn inte skulle göra, och som inte gör något av det som vi sa att vårt barn skulle göra.

Sitta stilla, vara tyst och inte röra saker har vi stora problem med. Så när man är borta på middag hos någon annan än mormor och morfar så är man ju lite spänd på hur det hela ska gå. Min farbrors barnbarn bor i Stockholm så hans lägenhet är inte precis barnanpassad.

Så jag ägnade en stor del av min tid åt att hålla ögonen på henne och komma med förmaningar som “tappa inte den där skålen, den kan gå sönder” och “var försiktig med ekorren, den är gjord av porslin”. Om ni har barn vet ni precis vad jag menar.

Gullefjunet skötte sig alldeles utmärkt idag. Detsamma kan inte sägas för alla gästerna.

När man är såhär fokuserad på att försöka se till att ens barn inte ställer till med något så tappar man lätt uppmärksamheten på andra som också behöver övervakas.

Först så skvalpade mormor ut vin på vardagsrumsduken. Rent tekniskt var det förstås gullefjunet som sprang in i bordet och stötte till det. Men det var mormor som hade lämnat sitt glas där obevakat, så det hela var hennes fel. Alla vet att man inte kan ställa ifrån sig sitt glas i ett rum som ett yrväder inte har utforskat sedan hon enbart kröp.

Inte nog med det. Sen tyckte morfar att tidningskorgen såg stabil ut och att det var lämpligt att slå sig ner och vila litegrann på den. Vilket slutade med att han inte satt PÅ tidningskorgen utan INNUTI den.

Man får glädjas åt att ens avkomma inte ställde till med något i alla fall. Jag måste säga att hon var väldigt försiktig när hon stoppade ner prydnader i ett träskrin som hon hittade i hörnet.

Stolt. Över mitt barn. Mina föräldrar får jag ta ett snack med imorgon.

Jag har ingen skam i kroppen

Bloggen Inga konstigheter hade ett inlägg med ‘Mitt livs 5 mest pinsamma stunder’. Det tyckte jag var lite kul så jag tänkte att jag skulle härmas och gör en jag med.

Nu har jag funderat i ett par timmar. Jag har bara kommit på EN sak. Den är i och för sig mega-pinsam så det väger upp litegrann. Kvalitet över kvantitet liksom. Det är förstås inte så att pinsamma saker aldrig händer mig. Klart det gör, men jag brukar inte skämmas så mycket.

Om jag tex ramlar utanför en butik och sitter där på ändan på gatan med en massa människor som går förbi och tittar tycker jag tex inte att det är pinsamt. Inte tillräckligt för att platsa på någon topplista i alla fall. Då har jag ju ont för guds skull. Prioriteringar liksom.

Just nu står det helt stilla i skallen. Jag kan inte ens komma på vilka typer av situationer det är normalt att tycka är pinsamma så att jag kan tänka efter om jag har varit med om något sådant. Vi kan nog konstatera att jag borde skämmas mer och oftare.

Jag får fortsätta tänka på det här. Jag återkommer med min lista senare.

Vitlökssås och örhängen

Amanda Schulman och hennes syster Hanna har gjort en kokbok. Notera ordvalet “gjort en kokbok” – inte skrivit en bok eller skapat recept. Amanda bloggade om den i torsdags, så att ingen missar att köpa den när den släpps i mitten av maj.

Reaktionerna i kommentarerna är varierande, men övervägande ÖVERsvallande positiva.

“Anna” tex bidrar på ett oerhört ~~spammande~~ givande sätt till konversationen genom att säga “Spännande!” och länkar till den här annonsen på Blocket av ett par glittriga örhängen. Just nu är det ledande budet 31 kr och ni har bara drygt tre dagar på er så skynda nu att fynda innan auktionen stänger.

Kokboken då undrar ni nu, var hittar ni den i mitten av maj? Ja inte vet jag, jag bryr mig väl ändå inte om någon kokbok när det finns irrelevanta örhängen att fokusera på.

För er som bara letar efter receptet på vitlökssås, men inte vill köpa en hel kokbok kan jag berätta att receptet i Amanda och Hannas bok är följande;

“3 vitlöksklyftor, 1 1/2 dl crème fraiche, 1 msk finhackad persilja, salt och peppar. Gör så här: Pressa vitlöksklyftorna i crème fraiche och rör om. Rör ner persiljan. Smaka av med salt och peppar.”

Jag skulle gärna vilja uppge ursprungskällan och berätta vem som i begynnelsen kom på detta komplicerade recept. Jag vet dock inte vem det kulinariska geniet är så jag få nöja mig med att berätta att jag hittade receptet på Amandas blogg och snart dyker det upp i en bokhandel nära er.

Förhoppningsvis till ett skäligt pris.

Lystra nu alla bloggare

Man ska ha en sida på bloggen som heter “Om” eller “About” eller om man vill elaborera lite mer “Om mig/bloggen”. Det borde vara blogg-lag på det. Vad man skriver på sin “Om-sida” är helt valfritt och beroende av vilket budskap eller bild av sin blogg man vill förmedla. Men “Om-sida” ska man ha.

Om ni lämnar en kommentar här hos mig så klickar jag ju på länken och hälsar på hos er. Jag vill kolla vem ni är. Om ni är normala och så där. Om ni har en blogg som jag kan tänkas känna mig road, informerad eller stimulerad att besöka igen.

Eller om ni har lämnat en kommentar på någon blogg som jag besöker och jag tycker att den kommentaren är rolig/mysko/intressant/dum, då vill jag ju kolla vad ni är för typ och om jag har bildat mig rätt uppfattning utifrån kommentaren.

När jag då kommer in på er blogg så är kanske ert senaste inlägg fullständigt ointressant. Det kanske handlar om er frukost. Det behöver ju inte betyda att hela bloggen är ointressant. Vilken bloggare klarar av att vara på topp jämt? Ibland måste man helt enkelt slänga in ett frukost-inlägg.

Just i det ögonblicket kanske jag inte sitter lugnt tillbakalutad i soffan med 3 timmar att slå ihjäl på att läsa bloggar. Jag kanske har ett barn hängandes på benet som vill leka välj-valfri-tråkig-lek så att allt jag kan stjäla mig är 2 minuter att godkänna er kommentar och snabbkika på er blogg. Då skulle jag gärna vilja ha några snabba rader på en “Om-sida”. Så att jag kan kolla om jag ska komma tillbaka senare när jag har mer tid. Annars kanske jag glömmer bort det.

Ja, det var bara det jag ville säga. Att alla borde ha några “om-rader” på sin blogg. För att jag tycker det. Min åsikt är mycket viktig.

Jag lägger det här inlägget i kategorin “Tips av varierande kvalitet”.

Om det finns någonting ointressant att se så hittar maken det

Om man är ute och kör på en långfärd. Och det finns ett bensinmuseum någonstans in the middle of nästan nowhere. Som ingen vet om att det existerar. Utom möjligtvis närmsta grannarna. Då ska ni tro att maken lyckas hitta det. Fastän han inte ens visste om att det fanns när vi åkte hemifrån.

Hur är det möjligt liksom? Han måste ha någon sorts inbyggd radar som letar reda på ointressanta saker.

Den här gången hade vi jag tur i alla fall. Det var stängt. Det måste vara bensin-turism-lågsäsong just nu. Jag är inte helt säker på när högsäsongs-veckan infaller. Om nu högsäsongen är så lång, den kanske bara är en helg. Jag gissar i alla fall att det är någon gång i juli.

Inte heller vet jag vad man kan tänkas titta på när man är på ett bensinmuseum. När jag bodde hemma hos morsan och farsan och jag nyss hade tagit körkort hade jag en själv-tankande bil. Jag tankade aldrig men den var alltid full med bensin. Jag vet inte hur det gick till, men fantastiskt var det. Sedan dess har jag letat och letat efter en likadan bil men inte hittat någon. De kanske har en sådan själv-tankande bil på bensinmuseumet.

I Piteå har ingen bråttom

Känner ni er lite utbrända av livets snabba tempo? Stressade och jäktade av alla människor som springer och yrar runt omkring er? Jamen då ska ni flytta till Piteå. Här är det ingen som har bråttom. Ingen skyndar sig på något som helst sätt. Herr Skalman framstår som rena sprinterlöparen jämfört med många Piteåbor.

Ta bara en sådan sak som att knappa in pin-koden när man betalar på affären. Här i Piteå har folk så mycket tid att de räknar till tio bananer mellan varje knapptryck. Först trycker de ‘konto’. Sen räknar de 1 banan, 2 bananer, 3 bananer ända till tio. Då är de redo att börja med själva pin-koden. Trycker första siffran och sedan räknar de 1 banan, 2 bananer, 3 bananer… igen. Sen trycker de andra siffran och räknar bananer igen. När de har tryckt in alla fyra siffrorna i koden har de räknat 50 bananer. DÅ kommer de på att de har glömt att köpa bananer och ~~springer~~ går iväg och hämtar bananer medan hela kön står och väntar.

Och alla bara står där i kön och väntar och ser helt tillfreds ut med tillvaron. Som att det är skönt att få en liten paus och bara stå rakt upp och ner i en kö. Alla utom jag, mig pyser det ur öronen på.

Maken säger att jag överdriver och att han inte fattar varför jag klagar när det är mycket folk på stan här i Piteå. Han påstår att jag spottar och fräser och pekar på folk och kallar dem sölkorvar. Det kanske jag gör, men han får det att låta som att det på något sorts sätt är obefogat.

Han säger att det var mycket mer folk på stan när vi gick på stan i London än här i Piteå. Jag är faktiskt inte helt säker. Om man tex tar Coop eller ICA i Piteå och jämför det med ett likvärdigt, men fyra gånger så stort, Tesco i London. Sen räknar man att en Piteåbo behöver 10, kanske tom 15, gånger så lång tid på sig att utföra en enkel uppgift som att betala som en Londonbo. Då blir det fler Piteåbor än Londonbor i en matbutik.

Det här är enkel matte. Jag fattar inte hur maken räknar när han säger att det inte är särskilt mycket folk här.

Vi är ute och kör bil

Vi är ute på en liten långfärd jag och maken. Gullefjunet är hos mormor och morfar. Maken borde inte få sitta bakom ratten när vi kör bil tillsammans. Gullefjunet skulle kunna bli föräldralös. Egentligen är vi litegrann som kungligheter och borde färdas i separata bilar. Men nu har vi bara en bil så jag får helt enkelt noggrant övervaka körningen istället.

Just nu förföljer vi en lastbil. Maken är lite rädd att tappa den ur sikte på den raka tomma norrländska vägen med en halvmils sikt. Så vi ligger nära för att inte tappa bort den. Typ tre meter. Garanterat tillräckligt nära för att köra in i baken på honom om han plötsligt tvärbromsar.

Vi är inte bästa vänner just nu.

Hon kommer att hata oss

William och Alice var de populäraste namnen till nyfödda barn under 2012 läste jag idag.

Att vara som alla andra har aldrig varit någon önskan jag har haft. Ja, kanske någon kort period i tidiga tonåren, men det gick över fort. När vi skulle välja namn till gullefjunet satt jag tvärtom och kollade så att inte var och varannan unge hette de olika namn vi tänkte på och diskuterade. Flera åkte bort för att jag tyckte att för många hade namnet.

Jag kallade henne för Doris under graviditeten. I början var maken med på noterna, men sen började han oroa sig för att Doris skulle “fastna” och ville att jag skulle sluta kalla magen för Doris. Fastnade gjorde det litegrann också, jag ville ge henne Doris som ett mellannamn. Då blev maken helt tvärsemot och började hålla på och sätta ner foten och ha sig. Tråkmåns alltså.

Vi hade inget namn klart när hon föddes. Jag tänkte att hon skulle komma ut och titta på oss och berätta vad hon hette. Det blev inte så. Hon sa inte ett smack. Hon var lite så i början. Sa ingenting och åt ingenting. Skitjobbigt var det. Vi funderade och diskuterade alltså namn i flera dagar innan vi bestämde oss.

Till slut valde vi i alla fall ett tilltalsnamn. Som inte är jättekonstigt, men det finns idag mindre än 800 andra personer i Sverige med samma namn och stavning. Däremot finns det ett väldigt snarlikt annat namn, det skiljer bara en bokstav, som betydligt fler personer heter. Därför tror många att hon heter det vanligare namnet. Hon kommer att få stava sitt namn för folk hela sitt liv när det ska fyllas i blanketter och dylikt. Dessutom säger folk fel.

Det här är ju alldeles tillräckligt för att gullefjunet ska bli irriterad på oss över vårt namnval. Men vi slutade inte där. Vi gav henne dessutom två mellannamn, ett släktnamn från varje sida. Det som kommer från min sida har precis som tilltalsnamet en avvikande stavning från den vanligaste i Sverige. Det som kommer från maken sida är långt. Sist men inte minst är vårt efternamn också långt.

Så när gullefjunet ska fylla i blanketter där samtliga namn – förnamn, mellannamn och efternamn – ska vara med kommer hon att måsta plita in 33 bokstäver i blanketten. Ni vet hur snåla de brukar vara med utrymme på blanketter va? Hon kommer att vara skitarg på oss.

En liten film om oss

Så här har vi det VARJE gång gullefjunet skall tas på någon form av klädesplagg.

Jag har bihåleläckage

Jag sitter här och är taggad att prata med en telefonförsäljare. Jag är trött och grusig i ögonen. Barnet har gråtit varannan minut i flera timmar. Jag har bihåleläckage.

Jag får kanske lov att förklara vad bihåleläckage är. Det är kanske inte en jättekänd åkomma. Jag är snorig som en unge. Det bara rinner och rinner. Då kan man ju få problem med bihålorna. Men jag har ont här;

Där sitter det ju ingen bihåla. Vad jag vet i alla fall. Det gör extra ont när jag böjer mig ner, det bultar liksom i skallen, och då gör det också ont närmare örat. Alltså har jag kommit fram till att jag har ett läckage i högra bihålan så att det rinner ut snor i kinden mot örat till. Om det blir värre kommer jag att få börja snyta mig ur örat.

Det är ingen läkare eller sjukvårdsutbildad person som har ställt den här diagnosen. Jag vill ogärna störa sjukvården med småsaker som jag kan diagnostisera själv.

Just nu är jag alltså i utomordentlig form att ta itu med telefonförsäljare som vill sälja på mig ett dyrt telefonabonnemang med bristfällig täckning som är bundet i fyra år.

I övrigt höll jag på att köra över min farbror idag. Han hade reflexväst och jag körde inte fort men det kom en buss och bländade mig så jag såg honom nästan inte. Som tur var saktade jag ner pga att bussen bländade mig så jag missade min farbror. Det skulle ha varit otur om jag hade kört över min egen farbror. Ja, någon annans farbror också förstås, men om det hade varit någon annans skulle jag ju inte behöva vara med på framtida släktkalas när nermejningen av farbror skulle diskuteras.

Dessutom har han bjudit oss på middag på lördag. Om jag hade kört över honom idag skulle han knappast ha varit på bena igen på lördag så då skulle jag ju ha fått laga middagen själv. Det skulle också ha varit förargligt.

Ibland önskar man att man var gravid

När man kommer hem och det ligger frusen fisk på bänken då vill man ju bara lipa alltså.

Om man var gravid skulle man ju bara kunna ställa sig där och storböla, också skulle maken komma farandes och kasta in fisken i frysen och ta fram någonting gott istället.

Nu när man inte är gravid går det ju inte. Om jag började tjuta nu skulle maken bara fråga “vad håller du på med?”. Sen gör han fisk i alla fall.

I april går mitt bundna mobilabonnemang ut

Det vet jag för att det ringer en jävla massa människor och berättar det här för mig. Jag har inte varit otrevlig mot någon. Ännu.

Igår ringde de från Telia, men jag var hos sjukgymnasten så jag sa att jag inte hade tid. Karln lovade att ringa igen senare. Han lät som den typen av person som håller vad han lovar. Jag hoppas att jag är på skitdåligt humör när han ringer. Jag är mycket, mycket otrevligare när jag är på dåligt humör. När jag är på bra humör kan jag ibland uppföra mig som en annan jävla trevlig mesig och artig människa. Sen blir jag jättearg efteråt för att jag låtit dem komma lindrigt undan och blir på dåligt humör. Men då är det minsann ingen som ringer så att jag kan återställa balansen.

Nyss ringde en kvinna från Phone House. Hon frågade efter mamma. Sen bröts samtalet. Av sig självt. Det var inte jag som la på. Jag lovar.

När vi flyttade hem från England fick vi inte teckna några mobilavtal eftersom de inte kunde ta någon kreditupplysning på oss en vecka efter vi flyttat hem igen. Så då fick mamma teckna två avtal. Fast jag har ju skrivit över det på mig nu, men det verkar de inte ha koll på. Jag får använda mig av det på något sätt när försäljaren ringer igen. För det gör hon ju säkert.

Allra mest hoppas jag att Dialect ska ringa. Det är ett telefonförsäljarföretag som har ett avtal med Telia. Dem har jag anmält till Allmänna Reklamationsnämnden förut (ang pappas telefonabonnemang) och vunnit. Om de ringer hade jag tänkt att vi skulle prata en stund om det lilla ARN-ärendet.

Jag får säkert anledning att återkomma till ämnet telefonförsäljare och mobilabonnemang här på bloggen framöver.

Den perverse och oskulden

Jag har läst en bok som heter Fifty Shades of Grey. Den handlar om en pervers (man) och en oskuld (kvinna). På sidan 117 tar den perverse oskuldens oskuld, så att hon blir en fd oskuld. Den fd oskulden fick orgasm. Jag tyckte att det var sjukt tradigt att vänta ända till sidan 117 på att oskulden skulle ryka.

Boken är litegrann som en Harlequinbok. Den perverse är snygg, enormt rik, självsäker, kompetent och åtrådd av alla kvinnor. Oskulden (senare en fd oskuld) är otroligt ~~snygg~~ vacker men tror att hon är ful, nervös, ängslig och känslig men naturligtvis intelligent och godhjärtad. Oskulden gör saker som att snubbla och landar i den perverses famn, som är stark och luktar gott. Kvinnor har ju lite svårt för att gå. Ungefär som i en Harlequinbok.

Den perverse har också lite personlighetsdrag som påminner om ett psyko. Han spårar oskuldens mobiltelefon och dyker upp där hon är, är otroligt svartsjuk och säger saker som “du är min”. Värsta stalkern. Men i boken framställs det som ett charmigt och beslutskraftigt handlande. Han har haft en svår barndom, som han inte vill prata om, därför vill han smiskas när han har sex.

Oskulden vill inte ha smisk. Men eftersom hon är så otroligt kär i den perverse, som tog hennes oskuld så att hon blev en fd oskuld, så ställer hon upp på att bli smiskad. Således lär vi oss i boken att kvinnor som ställer upp på saker som män vill, fastän de inte vill själva, kan lära sig att tycka om sådant som de inte vill göra. Oskulden får nämligen alltid orgasm.

Boken handlar dock inte bara om sex. Ibland skickar den perverse och oskulden email till varandra.

Rekommenderar jag boken om den perverse och oskulden då? Absolut.

Var den bra? Ja, lika bra som alla andra böcker som jag har läst som det tagit mig fem månader att läsa ut. Själva storyn är innehållsmässigt ungefär likvärdig med en Harlequinbok, fast med mer sex och mer utförliga beskrivningar av sexet. En Harlequinbok har ingen dött av att läsa.

Ska jag läsa tvåan och trean? Jajamän, jag har redan börjat på Fifty shades darker. Där köper psykot (den perverse alltså) företaget där den fd oskulden fått jobb, för att få lite bättre kontroll på henne. Då blir hon arg, sen har de sex och hon får orgasm och då är allt förlåtet.

En antennsladd

Jag har just tittat på Svenska Rivieran. Det är det där programmet om Pite Havsbad. Jag vet att många av er inte tittar på det. Så jag ska berätta vad kvällens avsnitt handlade om. Inte riktigt hela avsnittet, men halva i alla fall. Det handlade om en antennsladd.

En tant och hennes bästis hade var sin husvagn på havsbadet hela sommaren. Långliggare alltså. Den ena tanten åkte hem till Gällivare och då tog den andra tanten hennes antennuttag. Sen handlade halva programmet om den där antennsladden. Hur antennuttagstjuven skulle dölja sitt tilltag och ställde bilen och cyklar över sladden. Pratade om hur antennuttagsägaren inte hade någon tv och inte fattade ett smack om sladdar, så antennuttagstjuven skulle säga till henne att sladden gick till kylskåpet om hon upptäckte sladden.

Sedan kom antennsladdsägaren tillbaka från Gällivare och snubblade på sladden. Då sa antennsladdstjuven att sladden gick till kylskåpet. Då fick sladden sitta kvar.

Jag tycker om lyckliga slut. Det enda som känns lite som en besvikelse är att de bara ägnade halva programmet åt antennsladden. Om de hade låtit hela programmet handla om antennsladden tycker jag att man skulle ha kommit in i historien lite djupare. Nu kändes de litegrann som att de bara svepte över ämnet på ett ytligt sätt.

En fd basilika

Min mamma frågade vad det här var för växt.

Jag får nog köpa henne någon sorts trädgårdskurs när hon fyller år. Det ser väl vem som helst att det är en fd basilika.

Alla vet att basilika ser ut sådär. Basilika dör nästan på vägen hem från affären. Den vissnar så fort att man inte ens kan påstå att det är mitt fel att basilikan dör. Den hinner aldrig vara i min ägo tillräckligt länge innan den dör för att man ska kunna skylla basilikans frånfälle på mig.