Alla andra får fina emails

Meekat får alltid en massa fina email från sina läsare. Snälla email, också email från folk som tycker att hon borde ha fötts steril och att hon inte borde få ha barn. Jag är helt avundsjuk. Jag får minsann aldrig några email. Varken snälla eller elaka. Ja det var inte riktigt sant, en gång emailade Birgit mig och sa att hon gillade mitt lunchtips.

Kan ni fatta att det finns folk som tar sig tid att sätta sig ner och emaila folk och önska dem sterilitet? I dagens hektiska samhälle?

Jag hatar folk som är sådär perfekta att de hinner med att sköta hus & hem och barn och arbete och socialliv och träning och egentid och vad allt mest det är man ska hinna med. Dessutom hittar de tiden att emaila folk de inte känner och berätta vilken värdelös förälder mottagaren av emailet är. Det där sista är ju verkligen pricken över i-et som gör dem till fantastiska människor som man verkligen avundas för att de är så perfekta.

I alla fall kan jag speciellt rekommendera två väldigt roliga inlägg av Meekat – 10 bra saker med Ullared och när hennes gynekolog skrattade så mycket att hon var tvungen att lämna rummet för att Meekat hade sitt namn skrivet mellan benen.

Fruktansvärt ful overall i hiskeligt material säljes på Tradera

Jag har lagt upp lite begagnade barnkläder på Tradera. Bland annat den här overallen. Jag tycker att det är viktigt att man är sanningsenlig i beskrivningen av plagg man säljer.

IMG_7244

Fruktansvärt ful overall i storlek 68 / 3-6 mån. Av märket Cherokee. Köpt i England, jag tror inte att detta märke säljs i Sverige, men kan berätta att det är synonymt med billig skit av dålig kvalitet.

Overallen är i 100% polyester. Hela overallen, se foto nr 3 för hur noggranna de är med att upplysa om att här finns det bara polyester.

Ärmsluten har en flik som man kan vika över, som en vante ungefär. Vilket är kanonbra för ärmhålen är jättesmå så det är svårt att få ut bebishanden genom ärmhålet.

Overallen är jättetunn. Polyestermaterialet gör dessutom att den känns ännu kallare. Det bör nog vara plusgrader om man ska använda den.  

Hjärtformade knappar. Ganska fina, man skulle kunna sprätta loss dem och sy fast på ett finare plagg. På bilden av knappen ser ni även tydligare hur fult materialet är.

Jag bjuder på frakten. Allt jag vill är att overallen skall få ett bra hem. Jag ser gärna att köparen är rök&djurfri. Inte minst för att materialet ser relativt brandfarligt ut. Skötselrådslappen säger för övrigt till och med “Keep away from fire”. 

I mycket fint skick. Om man med fint skick menar ursprungsskick. Använd en gång.

Overallen har huva. Och dragkedja.

Se även mina andra auktioner med kläder av högre kvalitet såsom Molo, PoP, Tutto Piccolo, JoJo Maman Bebe och Petit Bateau.

Om ni efter den här beskrivningen känner att den här overallen måste ni bara ha så hittar ni den annonsen här.

Mer seriöst så har gullefjunet växt ur en del av sina kläder. Jag har lagt upp en del på Tradera, det kommer mer eftersom när jag har tid och ork. Självklart finns där en hel del kläder från Kidkit-butiken så om ni inte har råd eller lust att köpa dem till fullpris och har ett barn under två kan ni ju kika in på auktionerna och fynda där istället. Begagnade och använda av gullefjunet, men i bra skick. Vissa av “finkläderna” är bara använda 1-2 gånger.

Just nu finns det även ett par Molo, Pop och Petit Bateau plagg upplagda (men några av auktionerna avslutas idag mellan kl 14 och 15). Samtliga annonser hittar ni här.

Diski koppinen

Det är ju löjligt när politiker börjar bråka på Twitter om fikarumsregler. Hur ska de kunna fatta viktiga beslut om de inte ens klarar av att hålla ordning i fikarummet utan Twitterstorm? Vart är det här landet på väg egentligen? Som man brukar säga på Facebook när man är upprörd över något oviktigt.

För många herrans år sedan jobbade brukade jag sommarjobba som städerska på ett pappersbruk här i trakten. Där blev det också osämja i manöverrummets köksvrå emellanåt.

Fabriksarbetarna tog itu med problemet istället för att hålla på och larva sig på nätet. I ett manöverrum som jag städade brukade de ha tillfälliga finska entreprenörer som kom och drack kaffe hos dem. Finnarna brukade gå utan att diska efter sig. Det vet man ju hur finnar är med sina kaffekoppar. Eller ja, egentligen har jag ingen som helst aning om vad finnar har för kaffekopps-diskar-disciplin. Men just de här finnarna diskade inte efter sig.

Då satte någon upp en lapp på köksluckan där det stod “Diski koppinen”. Så var det problemet löst.

Jag tycker att det är så töntigt när folk tycker att de är för fina för att använda Arga Lappen och måste ut på Twitter och stila istället.

Jag är rädd för tandläkarens receptionist

Till slut lyckades jag komma fram och få en tid hos tandläkaren igår. Jag beställde en tid igår alltså, jag ska dit imorgon. Många är ju rädd för tandläkaren, det är ganska vanligt. Jag tycker inte heller om när de skrapar mig på tänderna, det är obehagligt. Både tandläkaren och tandhygenisten jag går till nu är dock jättebra, så nu för tiden är de inte så farligt att gå dit.

Men jag är lite rädd för deras receptionist. Hon är supereffektiv. Hon vet ALLT. Det är skrämmande. Jag får känslan av att hon vet att det är jag som ringer, och exakt vem jag är, redan innan jag har hunnit presentera mig. Som att hon känner igen alla röster i hela stan.

Igår när jag ringde så sa jag mitt namn och att jag ville kolla när det var dags för min årskontroll, och att om det var långt bort skulle jag nog behöva komma tidigare. Då rabblade hon upp mitt personnr. Hann hon verkligen leta fram det så snabbt? Eller kan hon alla patienters personnr utantill?

Ni vet hur man lätt kan råka skjuta på att gå till tandläkaren? Man tänker att man ska göra det nästa vecka, också blir det aldrig. Det behöver man inte oroa sig för när man går till den här tandläkaren, de kallar en när det är dags.

Sist hade jag inte fått papperskallelsen för vi hade flyttat så den låg kvar hos mamma och pappa. Jag hade förmodligen fått ett påminnelse-SMS också som jag troligen inte läst. Så jag missade min tid. Då ringde receptionisten när jag inte dök upp. Fast jag är sämst på att ha med mig mobilen (eller kolla om någon ringt, den kan ligga i handväskan i flera dagar utan att jag kollar den) så jag missade samtalet.

När hon inte fick tag på mig ringde hon maken, som också är patient där. Det är ju det jag säger. Hon vet ALLT. Hon vet vem jag är gift med. Maken glömde ge mig meddelandet, och sen när han gjorde det glömde jag att ringa upp. Sen ringde hon flera gånger till, under loppet av flera dagar eller veckor, för att boka in en ny tid och jag missade samtalen och glömde alltid att ringa upp. Tandläkaren är ju inte prio ett på ens komma-ihåg-lista om man inte har tandvärk. Det känns inte heller som att man sviker en vän när man glömmer ringa upp tandläkaren, så man har inte ens dåligt samvete över att man glömmer.

Till slut ringde hon till mamma och pappa. Då blev jag skitskraj. Inte för att hon har deras telefonnr, de är ju också patienter där. Men att hon har koll på vem som är mina föräldrar. Hon är som en mänsklig Interpol-databas. Då förstod jag att här skulle jag inte komma undan med att missköta mina tänder – she will hunt me down tänkte jag. Så jag kastade mig på telefonen och beställde en tid.

Sådana tandläkar-receptionister törs man inte mess with alltså.  Nu är jag väldigt mån om att göra mina kontroller regelbundet och att inte glömma tiden. Jag törs inte annat.

Fördelar med att vara mormor

När man åker någonstans med sitt barn så måste man ju göra sitt bästa för att hålla reda på ungen. Se till att hon inte ställer till med något. Det är inte alltid man lyckas, men man försöker ju så gott man kan.

Förra veckan var vi på biblioteket. Där har de en ko av trä som läser böcker. Den där kon har tappat svansen, den ligger på en soffa bredvid kon. Det är väl någon unge som har vandaliserat antar jag. Första gångerna vi var där var gullefjunet rädd för kon, men nu törs hon gå fram och klappa den.

TräkoFörra veckan när vi kom till biblioteket hängde det en unge i kanske femårsåldern på kons horn. Det var alltså ingen som hade hängt dit ungen. Hon hade klättrat upp själv och höll fast sig i hornen och hängde på ryggen.

Där låg hon och sprattlade och gastade “kolla mormor!”. Två meter bort stod mormorn och filmade länge och väl med sin mobiltelefon. Mormorn sa inte ett ljud. Hon ville väl inte förstöra filmen.

Till slut var bibliotekarien tvungen och gå fram till ungen och säga till henne att hon var tvungen att hoppa ner och att man inte fick klättra på kon. Mormorn fortsatte filma utan att säga något, trots att ungen inte alls hade bråttom att lyda.

Då tänkte jag för mig själv att det måste ju vara helt suveränt att vara mormor. Man behöver inte ta något som helst ansvar för ungen. Inte ens när föräldrarna inte är med. För då kan man låta bibliotekarierna göra grovjobbet. Om någon tycker att man ska hålla reda på ungen kan man bara hålla upp händerna och säga “den är inte min”.

Sjötunga

Maken har ju bestämt att måndagar är fiskdagar. Jag tycker inte om fisk så värst mycket. Det smakar antingen ingenting eller inte gott. Massa ben är det i fisk också. Fisk är överskattat. Om man inte bor på en öde ö förstås.

Vissa fiskar tycker jag dock om. Jag tycker om sjötunga. Så jag föreslog att vi skulle äta sjötunga på fiskmåndagen. Då sa maken att sjötunga inte är måndagsmat.

Det känns som att han ändrar reglerna hela tiden. Varför ska man bara äta dåliga fiskar på fiskmåndag?

Jag vet en massa saker

Om jag ger ett råd så är det en bra idé att lyssna på vad jag säger. För jag kan och vet en massa saker. Inte för att skryta eller så, men jag brukar faktiskt ha rätt.

Om jag tex säger “akta så att du inte springer in i väggen”. Då bör man lyssna. Annars slutar det så här.

Omplåstrat barnNär jag säger “dra inte i halsbandet, det kan gå sönder”. Då ska man också lyssna. Annars slutar det så här.

Trasigt halsbandOm ni tittar noga i den där burken ser ni också bevis på att jag även hade rätt när jag sa “det är dammigt under soffan så glöm inte att damsuga där också”.

Telefontider

Jag blir tokig på telefontider. Varför kan ingen svara i telefon på avvikande tider som klockan 9.15 eller 14.30 i det här landet? Varför ska alla telefonsamtal göras mellan 8 och 9 eller 13 och 14? Om jag kommer på kl 11 en dag att jag behöver boka en tid hos tandläkaren varför kan jag inte få göra det kl 11 då?

Vem kommer på att man behöver göra någonting just när det är telefontid? Sen nästa dag glömmer man bort det medan det är telefontid. Man kommer ihåg det igen kvart över telefontidens slut.

För att inte tala om när man vill klippa sig. När jag kommer på att jag ska klippa mig så vill jag klippa mig inom närmsta timme, inte om två veckor. Det går inte här i Piteå i alla fall, man ska boka i förväg som någon annan sorts organiserad människa.

Jag tycker inte om framförhållning. Jag vill ha spontanitet i min tand- och hårvård.

Pinsamhetslistan

Hörni nu har jag funderat klart på den där pinsamhetslistan. Jag har kommit fram till en top-tre-lista. Det är möjligt att jag har förträngt något, men de här tre borde stå sig ganska bra i konkurrensen i vilket fall som helst. Om jag har tid och ork en annan dag kanske jag berättar hela historierna, men idag får ni nöja er med en lista.

I omvänd ordning;

3. När jag bad en hotellgäst sätta sig i lobbyn och pissa. Av genuint misstag, inte för att hon irriterade mig.

2. När jag tappade en stay-up strumpa inför en hel lunchrestaurang. Den bara rullade ihop sig och landade vid fotknölen.

1. När jag tappade bort en bil. Som inte var min.

Fingerfärg

Jag har köpt fingerfärg till gullefjunet. Maken säger att det var ett dåligt köp och att jag får leka med fingerfärgen själv, han tänker inte göra det. För jag gav honom så mycket skit över bondgården.

Som att jag inte tar ansvar för mina leksaker?! Jag leker minsann med de leksaker jag har köpt. Jag har lekt med plastmaten. Lekt med dockan. Matat dockan med plastmat. Kavlat modellera.

Bondgården leker jag inte med. Plockat kossor och grisar och tak och staket och gräsmattor från golvet har jag däremot gjort. Men där drar jag gränsen. Bondgården är makens, den får han leka med.

Jag leker med min fingerfärg. Maken ska inte tro att han får vara med. Det är min och gullefjunets egen grej. Jag hade en hel lekplan klar redan innan jag köpte fingerfärgen. Vi leker med den i badrummet, i bara blöjan. Jag har inte blöja förstås, jag målar i trosor och BH. Sen hoppar vi rakt i duschen när vi är klara.

Fingerfärgen är superkletig, det kan jag möjligtvis erkänna. Så vi målar inte med den varje dag. Vi har målat med den en gång. Nu är den gömd i skattkammaren. Out of sight, out of mind.

Vi ska måla med den igen vid något speciellt tillfälle.

Fingerfärg

Melodifestivalen – delfinal 2

Igår såg jag melodifestivalen igen. Det var inte världens bästa deltävling någonsin, det var det inte.

Anton Ewald – Vilket gymnastikpass den där luggen fick vara med om. Tom hans överläpp gjorde gymnastiska övningar.

Felicia Olsson – En kvinna som stod stilla på scenen och gjorde arm-vevningar.

Joacim Cans – En man som stod stilla på scenen. Bredbent.

Swedish House Wives – Konceptet med housewives var ju obegripligt. Med kakfaten och förklädena i början och paljettkläderna på scenen fick man intrycket att det hela var genomtänkt och att det fanns någon sorts budskap i hela grejen. Jag kom aldrig på vad. Fast jag erkänner att jag kanske inte ansträngde mig så mycket som jag borde ha gjort.

Erik Segerstedt & Tone Damli – La la la la la. Nä, jag skojar bara. Jag kommer inte ihåg om låten gick så. Den kanske gick Tralala. Om jag inte minns fel stod Erik stilla och spelade gitarr och Tone gick en promenad från A till B medan hon sjöng. Fast ärligt talat minns jag knappt det här bidraget så jag har kanske hittat på alltihop.

Louise Hoffsten – Sjöng en sång som hette Only the dead fish follow the stream. Under hela låten satt jag och undrade om det här är sant. Simmar alla fiskar motströms? Om jag hade haft kvar lösenordet till fiskforumet skulle jag ha kunnat logga in och fråga fisknördarna åt vilket håll fiskar simmar.

Richard Wolff – Såg ut som Torsten Flink ungefär. Fast lite nyktrare och lite tråkigare.

Sean Banan – Fattar ni att det hade varit fyra personer inblandade i att skriva den där texten? När man trodde att det inte kunde bli värre hissade de upp bananen i taket med vingar på ryggen, hängandes i en jätteblöja.

Vi får hoppas att Bananen vinner alltihop så att resten av Europa får möjlighet att se Sveriges stolthet. Det vore roligt.

Lök i en dessertskål

Igår åt vi tacos. Ja, jag vet att det är lag på att tacos är fredagsmat, men vi åt det igår fastän det var lördag. När jag hackat löken bad jag maken att ge mig något att sätta den i eftersom tallrikarna jag hade var fulla.

Jag: Får jag en av de där dessertskålarna på fot.

Maken: En dessertskål kan du väl inte använda.

Jag: Det kan jag väl visst. Varför inte?

Maken: Det ser ju konstigt ut med en dessertskål bland alla andra skålar.

Jag: Vi har inte tillräckligt av samma sort. Vad spelar det för roll hur det ser ut? Vi har ju inga gäster, det är bara vi.

Maken: Ta den här tallriken istället.

Jag: Den ska jag ha köttfärsen i. Ge mig nu en dessertskål.

Då gav han mig en flat tallrik istället. Tala om envis va? Alla fattar att man inte kan ha lök på en flat tallrik. Den har ingen kant så när man ska ta lök kommer löken att åka ut på bordet. Så jag ställde tillbaka tallriken och tog en dessertskål istället. Jag tycker inte alls att det såg så konstigt ut.

Lök i en dessertskålSen skulle maken hacka en avokado. Halva var lite dålig så när han hade hackat bort det blev det inte mycket kvar. Då tyckte han att han kunde lägga avokadon i samma tallrik som tomaterna! Men si det gick jag inte med på. Man kan inte lägga avokado i samma tallrik som tomaterna. Det går inte. Så han fick lov att ta en dessertskål.

Så allt löste sig. Då såg det inte konstigt ut med en ensam dessertskål med lök i, för den fick sällskap av en dessertskål med avokado i.

Tomater och avokado

 

Bokrean fick mig på fall

Klockan ett idag hade jag fortfarande inte slagit på datorn. Då började jag tänka att jag kanske skulle testa att ha en internetfri dag. En dag är ju inte alls svårt tänkte jag, om det ska vara någon match får man ju köra två dagar. Så jag bestämde mig för att jag skulle ha två dygn utan internet. Jag har inte haft två internetfria dygn på över tio år.

Första timmarna gick bra. När vi gjorde middag gjorde maken en grej som jag genast tänkte att jag skulle bli tvungen att blogga om. Då kom jag på att jag inte kunde eftersom jag inte fick använda internet.

Efter middagen diskade maken och gullefjunet lekte för sig själv för en gångs skull. Jag satt i soffan. Rakt upp och ner. Undrade vad gör man nu då? När man inte får surfa ut på nätet och slå ihjäl tio minuter. Till slut slog jag på tvn. Jag tittade på en kvinna som kletade grädde på en pannkaka och sedan gjorde hon en pannkakstårta.

Sen började jag fundera över när bokrean startar. Det är helt omöjligt att ta reda på när bokrean börjar om man inte får använda internet. Man kan ju tycka att jag skulle kunna vänta tills på måndag med att ta reda på när bokrean startar. När jag hade funderat över bokrean i nästan en timme så bestämde jag mig för att det hela var idiotiskt. Varför ska jag måsta vänta till på måndag? När svaret finns ett powerknapp-tryck bort. Varför ska man ha två internetfria dygn? Vad är det för mening med det?

Ni ser ju hur det gick. Mina två internefria dygn höll i sex timmar. Jag har svag karaktär. Men det finns förmildrande omständigheter. Jag har inte startat min egen dator. Jag använder makens. Den stod redan på.

Nu vet jag när bokrean startar också. Den 26 februari.

Röntgenbilder på Facebook

En av mina engelska Facebookvänner, en mycket avlägsen bekant och fd arbetskompis, har åkt snowboard och ramlat och slagit axeln ur led. Det här berättade han på Fejjan för några dagar sedan. Jag lämnade en beklagande kommentar.

Imorse lade han upp två röntgenbilder på sin axel på Facebook. En före och en efterbild. Det var ganska intressant att se. Faktiskt, ingen ironi. Mat, barn, djur och naturbilder finns det ju hur mycket som helst av på Facebook men röntgenplåtar av axlar är inte så vanliga så det var trevlig omväxling.

Sedan skrev han i en kommentar att bilderna var lite dålig kvalitet. Han berättade att han skulle ladda hem något program så att han skulle kunna få fram bilderna i bättre kvalitet med högre upplösning.

Phew, så lättad jag blev när jag läste det. Jag såg i och för sig att axeln var ur led redan på de första bilderna, men högre upplösning är ju mycket bättre utifall att jag skulle vilja skriva ut bilderna på fotopapper.

Nu har det gått tio timmar och han har fortfarande inte uppdaterat med nya bättre bilder. Hur länge ska man måsta vänta egentligen?

Appropå skillnaden mellan vad som på engelska kallas remotely interesting och too detailed.

Sanningen om olika typer av barngråt

Idag läste jag en artikel där en mamma med en ny bebis sa att man “lär sig fort att skilja på olika sorters gråt”.

Det här hör man ju stup i kvarten. Folk som påstår att så fort man får barn själv lär man sig att höra på gråten varför bebisen gråter. Att de skulle finnas en hungrig-gråt, en trött-gråt, en blöj-gråt, en ont-gråt. Innan man själv får barn går man ju på det där.

Jag kan avslöja att folk ljuger. Alla tror att alla andra mammor är supermorsor som kan skilja på varje not i sitt barns gråt och direkt veta varför barnet gråter. Ingen vill berätta att det där med att man utvecklar en övernaturlig förmåga att tolka bebisgråt inte är sant. För ingen vill erkänna att de inte har någon som helst aning om varför ungen gråter och att de förtvivlat försöker lista ut vilken avstängningsknapp som gäller den här gången. Utifall att det skulle vara sant att alla andra supermammor har talangen att tolka gråt vill man ju inte framstå som en usel mamma genom att erkänna att man själv bara gissar sig fram.

Vad som är sant är att man med tiden lär sig att lista ut vad den mest troliga orsaken till gråten är. Man lär sig hur ofta ens bebis vill ha mat, hur ofta de vill sova, vad de har för kiss & bajs rytm och hur deras personlighet är när de är friska och krya. Utifrån den här kunskapen kan man gissa sig fram till vad som kan tänkas orsaka gråten just den här gången. Om man skulle råka gissa rätt kan man låtsas att man visste vad som var fel genom att höra det på gråten.

Om man vet att ungen är frisk, nyvaknad och nyss har ätit då kan man ju lista ut att det är en smart idé att börja med att kolla blöjan. Och så vidare. Det behövs ingen super-gråt-tolkar-förmåga för att klara av att dra den logiska slutsatsen. Om blöjan inte är orsaken får man leta vidare med den näst mest troliga orsaken. Trial and error. Ibland gråter ungen bara på pin kiv. Om man inte hittar någon anledning till gråten får man bara bita ihop och trösta på. Någon gång måste de sova så det kan inte hålla på hur länge som helst, även om det kan kännas så just i stunden.

Bebisgråt delas enklast in i kategorier som hög/låg volym och kort/långvarig.

Eller så är det väl bara jag som var en usel morsa som inte omedelbart kunde identifiera orsaken utifrån själva ljudet av bebisgråten, medan alla andra mammor besitter den här övernaturliga talangen.

Gullefjunet gråter

På bilden är gullefjunet några dagar gammal. Hon grät när vi skulle åka hem från BB. Jag visste inte varför. Det enda jag med säkerhet visste var att hon minsann inte grät för att min klyfta var för liten. För det var den fan inte.

Vem grävde gropen?

Vi har varit ute idag jag och gullefjunet. Ingen av oss rankar att vara ute som en favoritsysselsättning.

Gullefjunet ville gunga. Det ville inte jag. Allting med att gunga på vintern är besvärligt. Att ta sig till gungan eftersom det är 30 meter djupsnö mellan gungan och närmsta fasta mark. Att få in ungen i gungan med overall och vinterdojor. Att få ut henne ur gungan när man är klar.

Så jag sa att det inte gick att ta sig fram till gungan för att snön var för djup. Jag vet nämligen att hon är lite lat och gärna vill bli buren så fort det är lite besvärligt. Så jag berättade att jag inte kunde plumsa i djupsnö och bära henne pga min onda fot.

Tror ni inte att hon då satte iväg på egen hand istället? Då gick det helt plötsligt bra att gå själv. Hon svävade ovanpå djupsnön. Som Jesus när han gick på vattnet. Det var bara att följa efter. Men jag väger lite, lite mer än 12 kg så mig höll skaren minsann inte för. Det slutade med att jag fick halvkrypa fram för att inte fastna varje fotsteg.

När vi ändå var framme vid gungan var det lika bra att gunga. När jag stod där – anfådd, svettig och med snö i skorna – och puttade gungan tänkte jag “Om den inte var en grop här mitt under gungan skulle det inte gå att gunga”. Jag funderade ett tag på hur det kunde vara en stor grop under gungan och sen tänkte jag “VEM har grävt en grop under gungan så att man kan gunga mitt i vintern?”.

Grop under gunga

Just när jag skulle börja göra en lista över misstänkta dykte morfar upp med en spade. För att förbättra gropen eftersom det har snöat.

Som straff för gropen under gungan fick han lov att skotta en gång åt mig när jag skulle tillbaka.

My name is Fishnovice

Det är viktigt att komma ihåg att ingen är felfri. Inte ens jag. Därför känner jag mig tvungen att bekänna att jag en gång startade en tråd på ett internetforum.

När vi bodde i London hade vi nämligen ett akvarium. En gång när vi hade gäster hemma så hade vi druckit lite vin och hamnade i en djup intellektuell diskussion. Om akvariefiskar. Mer exakt om guppys. De röda fiskarna uppe vid vattenytan på bilden är manliga guppys.

AkvariumDå påstod jag att guppys är däggdjur. Med argumentet att guppys föder levande ungar. För alla däggdjur föder levande ungar, så därför är alla djur som föder levande ungar däggdjur. Maken däremot påstod att de inte var däggdjur, för att de var fiskar och pga en liten skitdetalj som att de inte diar sina ungar. Vi hade också en diskussion om utifall man kunde säga att en fisk har ryggrad eller ej. Jamen jag sa ju att vi hade druckit vin…. lyssnar ni inte?!

Jag envisades i alla fall för jag har minsann sett en guppyförlossning och sett att de inte lägger några ägg, det kommer ut levande yngel ur en guppy. Maken sa att jag yrade. Jag minns inte vems sida våra gäster tog. Till slut bestämde jag mig för att google skulle få avgöra diskussionen.

Google vet typ allt. Men just här gick jag bet. Jag kunde inte att hitta någon information som varken stödde eller förkastade min däggdjursteori. Då tänkte jag att det måste ju finnas några fisk-forum på nätet. Mycket riktigt hittade jag en sida som hette fishgeeks.com. När jag såg namnet kände jag att jag hade kommit rätt. Jag visste att här skulle folk ha mycket onödig kunskap om fiskar.

Svaret på just min fråga hittade jag dock inte på forumet. Folk verkade inte fundera över den här frågeställningen så mycket. Så jag skapade en användare. Jag tänkte till ordentligt när jag skulle välja användarnamn och kallade mig själv Fishnovice. Det var ledigt. Sen startade jag en tråd och frågade “Are guppies mammals? My husband and I are having a domestic over this question”.

Ni ska bara veta hur mycket abuse jag fick. Det blev en ganska lång tråd av min forumdebut, tråden hade säkert 15-20 inlägg. “Are you blond?” var det någon som frågade. Någon annan sa “Haha, this was the funniest thing I have read in my entire life”. Vi var ju på ett akvariefiskforum så det här kan ju mycket väl varit sant. Folk som har gjort flera tusen inlägg på ett fiskforum kanske inte har så jätteintressanta liv eller välutvecklad humor, så det här var kanske verkligen det roligaste han någonsin läst. Så jag tyckte att jag kunde bjuda på det skrattet.

Jag hade i alla fall rätt i att folk som höll till på det här forumet var riktiga fenor på fiskar. Så till slut fick jag svar på min fråga av en kunnig fisknörd. Guppys är “live-bearers”. Jag har ingen aning om vad det heter på svenska, ni får faktiskt googla och översätta det själva om ni vill fördjupa er i det här ämnet. Det betyder att de bär kvar äggen inuti kroppen och sen när det är dags så kläcker de äggen och trycker ut levande fiskyngel.

Så jag hade inte riktigt rätt. Men det hade inte maken heller för han hade påstått att guppys inte alls födde levande yngel. Det fick bli oavgjort i diskussionen mellan mig och maken. Jag var domare.

Jag har tyvärr glömt bort lösenordet till mitt konto på fiskforumet. Vilket är tråkigt utifall att jag skulle vilja diskutera fiskfrågor i framtiden.

Jordgubbsmuffins med blåbär i

När man ser den här bilden kan man bli förlåten om man tänker “har hon misslyckats med någon bakning nu igen?”. Så tänkte jag också först när jag betraktade mitt verk.

Ogräddade muffinsMen jag är en rutinerad muffinsbagare. Eller sådär i alla fall, jag har bakat muffins åtminstone fyra gånger förrut. Jag tycker att muffins bara är goda när de är färska, och de är bara färska i ungefär 2 timmar. Sen blir de torra och smuliga. Men jag har varit med tillräckligt många gånger för att veta att de brukar gå att äta   även om de ser ut som något en blind unge har bakat. När de ligger i magen är det ingen som ser muffinsarna längre.

Jag hade rätt. När de kom ut ur ugnen såg de nästan ut som riktiga muffins.

Blåbärsmuffins

Goda var de också. Det tyckte dock inte gullefjunet, hon tog en tugga och sen ville hon inte ha mer. Hon har så konstig smak. Hon tycker om broccoli och ärtor. Då förstår ni att hon inte har någon som helst koll på vad som är gott.

Receptet på jordgubbsmuffins är 200 g smör, 2 dl strösocker, 3 ägg, 1 tsk bakpulver, 1 tsk vaniljsocker, 4 dl vetemjöl, 1/2 dl mjölk och 250 g jordgubbar.

Jordgubbarna bytte jag ut mot blåbär i lagom mängd. Det går säkert lika bra med selleri också som Werner och Werner skulle ha sagt.

Tänk om man skulle upptäcka att man var gift med Puckadidiot123

Jag läser mest roliga och fåniga trådar på forum för att få mig ett gott skratt. Ibland hamnar jag dock på lite extremare trådar när någon länkar dit. För några veckor sedan berättade jag för maken att ibland när jag läser Familjeliv eller Flashback får jag en så olustig känsla när jag tänker på att man inte har någon aning om vem som finns bakom de anonyma användarna. Nu tänker jag inte på folk som har ett konto på Familjeliv för att fråga hur man botar mjölkstockning eller ett på Flashback för att diskutera strategier i dataspel, utan de som ägnar sig åt mer intelligensbefriade trådar på internetforum.

“Det är väl bra att man får reda på att det finns idioter som tycker sådana där saker” tyckte maken då. Fast jag undrar om det inte ibland vore bättre att vara lyckligt ovetande.

Det jag tycker är mest obehagligt är dock att det skulle kunna vara vem som helst. Ibland när jag träffar någon som verkar lite extra korkad på ett eller annat sätt brukar jag komma på mig själv att tänka “den där personen har säkert ett flitigt använt konto på Flashback/Familjeliv”. För man har någon sorts föreställning om hur en person som vräker ur sig idiotier eller allmänna dumheter på anonyma forum ser ut. När man läser tänker man att ingen man själv känner skulle sitta och skriva sådana där saker.

Men när man börjar tänka att man förmodligen känner någon, även om det bara är en avlägsen bekant, som sitter och skriver smörja på internet så blir det ju obehagligt. Man vill ju ogärna ha idioter till vänner eller bekanta. Tänk om det smittar liksom.

Tänk om man av en slump skulle upptäcka att man var gift med Puckadidiot123 på Flashback eller Pappatilltvå987 på Familjeliv?! Det skulle ju bli värsta äktenskapskrisen. Värst förstås om ens äkta hälft satt och kallade folk för könsord och hävde ur sig hatiska kommentarer. Men även om han bara satt och deltog i oskyldiga men meningslösa diskussioner.

Om jag har några läsare som är aktiva forumdeltagare så ber jag om ursäkt i förväg om jag förolämpar er. Ni får även kalla mig snobbig om ni vill för att jag sitter och läser forum men ser ner på folk som skriver i dem. För om sanningen ska fram så betraktar jag det som lite tragiskt och intelligensbefriat att anonymt sitta och delta i internetdiskussioner om saker som kan diskuteras kring ett fikabord.

Har folk inga kompisar att fråga eller utbyta åsikter med? Vad får folk ut av internetdiskussioner? Varför är det intressant att sitta och berätta för en massa anonyma främlingar vad JAG tycker när ingen vet vem jag är? Blir inte mina åsikter ännu mer ointressanta när ingen vet vem jag är?

Nu känner jag mig inte särskilt orolig att jag ska upptäcka att maken är Puckadidiot123 på något forum. Han är till och med Facebook-vägrare, för han tycker att Facebook är “fånigt”. Så jag känner mig ganska trygg. Men någon är ju troligtvis gift med åtminstone en del av de här människorna. Så man kan ju undra om alla internet-idioter är gifta med andra internet-idioter? Eller om det finns män och kvinnor som går omkring och tror att de är gifta med en normal människa, när de utan att veta om det är gifta med en internet-idiot.

Skiljsmässorna borde rimligtvis öka i framtiden av den här anledningen. Folk kommer att ha sådana här konversationer vid fikabordet (eller på Facebook);

“Varför ska ni skilja er, har han/hon varit otrogen?”

“Nej, jag upptäckte att hon/han är användare X på Flashback/Familjeliv och nu kan jag inte vara gift med henne/honom längre”.

En vindruva

Tänk er att man har en vindruva (för att det hela ska bli mer målande kan ni föreställa er att ‘man’ är gullefjunet). Man tycker om vindruvor jättemycket och tjatar hela tiden om att man vill ha vindruvor. Vindruvan är helt felfri. Den ser ut ungefär så här.

VindruvaDå säger man “den är dålig, jag kan inte äta den”. Då säger någon annan “den är inte alls dålig, den ser jättegod ut”.

Då tar man den felfria vindruvan och snurrar den trettio varv och studerar den från varje vinkel. Trots att vindruvor inte har några vinklar. När man inte lyckas hitta något fel på ytan börjar man klämma och trycka på vindruvan. För att kolla om den håller. Om man hittar något fel.

Sen lägger man ifrån sig vindruvan och upprepar “den är dålig, jag kan inte äta den”.

Det hela blir ungefär som en självuppfyllande profetia.

Mosad vindruvaRent visuellt duger vindruvan bäst till att göra vin av efter den grundliga undersökningen av om den är dålig eller ej. Den är dock fortfarande ätbar. “Någon annan” får äta upp den istället bara. Den och sju andra vindruvor som inte klarar den rigorösa kvalitetskontrollen.

Som på restaurang

När vi äter middag här hemma är det ofta som att gå på restaurang.

Man får EN körbärstomat på tallriken. Trots att det ligger 28 tomater till i kylen.

Pasta med kassler

Ni vet hur man på vissa restauranger får en massa porslin, lite mat och någon liten tomat som dekoration. Precis så.

Jag vill dock gärna ha en liten bit tomat till varje tugga. En halv eller åtminstone en kvarts körsbärstomat. Om man ska få EN körsbärstomat att räcka till en hel portion får man inte mycket mer än en tomatkärna till varje tugga.

Så jag får alltid stiga upp från bordet för att hämta mer tomater. När jag är nöjd med min mängd tomater är det dags att ta lite parmesanost. Då upptäcker jag alltid (alltid, varje gång, without fail) att maken har skurit en bit parmesan som är precis lagom för att räcka till honom och gullefjunet. Eller om vi har gäster till honom och alla gästerna, men inte till mig. Så då får jag stiga upp igen och hämta mer parmesan.

Så precis som på restaurang är det förstås inte. På restaurang skulle jag bara ha behövt vinka med handen för att be någon komma med allt som de inte serverade mig till att börja med, istället för att springa och hämta det själv.

Jag tror att jag ska börja förbereda en liten assiett före jag sätter mig till bords med allt som jag vet kommer att saknas.

Jag skulle förstås inte beställa kassler på restaurang heller.

Men tomatbiten är precis som att vara på en restaurang.

Messi är i Sverige

Lionel Messi är i Sverige. Han spelar fotboll om ni undrar. Hur tog han sig hit? Jo, han flög. I ett flygplan. Då fick Emma från Uppsala syn på honom.

Om man är intresserad av fotboll och beundrar Messi så är det klart att det är spännande att få se honom live och be om ett foto. Det fattar jag.

Jag är inte så intresserad av att se kändisar live. Inte så att jag skulle ränna runt på ställen där man kan tänkas se en kändis. Men om det dyker upp en kändis där man är så är det ju ballt så klart.

En gång när vi skulle flyga mellan Kallax och Arlanda sa mamma till mig “Såg du att Tobbe Trollkarl är med på planet?”. Då blev jag helt exalterad. “Tobbe Trollkarl! Vars, var då?” frågade jag och sträckte ut strutshalsen och försökte få syn på Tobbe Trollkarl. Mamma pekade ut var han satt och då såg jag toppen av Tobbe Trollkarls bakhuvud. Åh vad spännande det var. Sen satte jag mig tillrätta i sätet igen och frågade mamma “Vem är Tobbe Trollkarl? Vad är han känd för?”.

Så självklart fattar jag att det är kul för en privatperson att vara med på samma plan som Messi. Men vad är nyhetsvärdet för alla som inte var där?

Jo, vi får veta att han satt på planet och agerade som vilken passagerare som helst. Det är intressant att veta. Annars tror man ju lätt att fotbollsspelare som flyger reguljärt fäller upp alla armstöden och lägger sig tvärs över tre-sätet, så att fötterna sticker ut och alla andra måste kliva över fotbollsspelarens ben när de ska förbi i gången.

Messi åt en macka får man också veta. Han hade väl inget annat val. Hur många gånger har man inte suttit på ett flyg och tänkt att man är sugen på ett skrovmål med extra dressing? Så var det säkert för Messi också. Fast han kanske var sugen på hängmörad oxfilé istället. Vad vet jag om vad han tycker om för mat. Sen öppnade han menyn och upptäckte att det bara fanns mackor. Med ost eller skinka. Då fick han lov att ta en macka. Det framgår inte av artikeln om han tuggade ordentligt innan han svalde.

Jag tycker i alla fall att det är bra att de uppmärksammar det bristfälliga urvalet av mat på flygplan på det här sättet. Tack vare att Messi åt en macka belyses problematiken på ett helt annat sätt än när jag äter en macka.

Kryddmått

När man har diskat ett kryddmått och ska lägga undan det igen är det viktigt att hitta en helt ny plats åt det. Man kan absolut inte lägga kryddmåttet där det låg förra gången. Helst ska man lägga det i en helt annan låda. Eller varför inte helt enkelt lägga det i en bunke och ställa in bunken i en skåp.

Det är ingen sport att laga mat om kryddmåttet bara ligger där det ska när man behöver det.