Prinsessan på Ärten – Page 21 – En viktig blogg om viktiga saker

Kulramar är leksaker för vuxna

Räck upp handen alla som har ett barn som har lekt med sin kulram tills den nästan ramlade sönder.

Någon? Ingen? Jag ser ju inte om ni sitter framför datorn/telefonen/paddan och viftar med handen men jag kan nästan slå vad om att det inte är någon som vinkar.

Begagnade kulramar brukar nästan alltid vara i perfekt skick. Till och med hos tandläkaren och i lekrutan på McDonalds är kulramarna i tiptop skick. För det är aldrig några ungar som leker med kulramar. De flyttar några kulor när de får den och sedan kanske de flyttar några kulor igen sex månader senare. Jag har aldrig hört talas om några kulor som blivit utnötta och ramlat av ramen.

Nej, barn tycker inte att kulramar är fantastiska leksaker. De lär sig inte räkna med kulramen. Lär sig räkna gör de på dagis eller på någon app eller när man räknar hur många tuggor mat de ska äta.

Det är bara vuxna som vill ha kulramar. “En kulram måste man ha så att barnet lär sig räkna”. Det är vuxna som tror att det är kul med kulramar. Vuxna som tror att ungar blir Einstein av att leka med en kulram. Ungar bara “Vad är det här för något? Finns det någon knapp så att den börjar blinka eller låta?”. När ungarna fattar att man måste sitta och flytta kulorna från en sida till den andra helt själv och att det inte blir mer action än så är de inte intresserade längre.

Alla vuxna kommer ihåg att de hade en kulram när de själva var små och därför måste de köpa en kulram till sina barn. En nostalgitripp typ. Alla vuxna har glömt bort att när de var små tyckte de att kulramen var skittråkig och lekte aldrig med den.

Tandläkarens rekommendationer

Mängden tandkräm på ett barns tandborste skall motsvara storleken på barnets egen lillfingernagel. Det vet alla. Det står på tandkrämstuberna för barn. Tandläkaren berättar det när man är där för att kolla om barnet har ett normalt antal tänder. Jag har berättat det för maken.

Vi turas om med tandborstningen. Varannan dag var sitter vi där och försöker lura barnet att öppna munnen genom att berätta sagor om tandtroll. Hon är också med i sagoberättandet för hon brukar vägra öppna munnen genom att säga att alla tandtrollen är på semester. Ibland är de i Turkiet, ibland i Grekland där hennes kompis var på semester och ibland är de ute och seglar.

Varannan dag har hon tandkräm över hela pyjamasen/nattskjortan eller kläderna som hon just tagit på sig beroende på vilken tid på dygnet det är. Det dagar när hon ser ut som hon spelat paintball med tandkräm är makens tandborstardagar.

Maken har nämligen väldigt svårt att bedöma storleken på en fyraårings lillfingernagel. Fastän han har en livs levande fyraåring att jämföra med. Han bara höftar dit “lite” tandkräm.

Jag har försökt förklara för honom att det inte är konstigt att hon är ännu jobbigare att borsta tänderna på för honom än för mig. Hon kan ju inte andas med den mängd tandkräm han stoppar in i munnen på henne.

Till vänster ser ni storleken på ett barns lillfingernagel och till höger ser ni storleken på den mängd tandkräm maken sätter på hennes tandborste.

När maken läser det här kommer han att protestera att jag överdriver. Han kommer att säga att han minsann inte sätter dit mer tandkräm än storleken på ett russin. Men ett russin är en torkad vindruva och fortfarande dubbelt så stor som en lillfingernagel. Så egentligen så överdriver jag inte alls.

Dåligt minne

Igår när jag hämtade på dagis berättade en ur personalen att gullefjunet haft en snubbeldag. Jag förklarade att varje dag är en snubbeldag. Det här barnet har förmågan att tom snubbla på grässtrån och dammkorn så ni kan ju tänka er hur det brukar gå när det dyker upp riktiga hinder som kvistar och stenar. Jag fick i alla fall en redogörelse för dagens alla olyckor.

På vägen hem såg jag att hon hade ett hål på låret på sina leggings.

Jag: Fick du det där hålet på byxorna när du ramlade från klätterställningen?

Gullefjunet: Nej, jag har klippt det med en sax.

Jag: Har du klippt hål i kattbyxorna med en sax?!

Gullefjunet: Japp!

Jag: Varför gjorde du så? Du har ju tyckt om de där byxorna så mycket och velat ha dem varje dag. Nu när du har klippt sönder dem kan du ju inte ha dem längre och vi måste kasta bort dem.

Gullefjunet: Men mamma, det var ett misstag!.

Jag: Hur klipper man hål i låret på ett par byxor av misstag?

Gullefjunet: Jag hade glömt bort att jag tycker om byxorna… Jag vill att du lagar dem.

Som att det skulle ha varit okej om det var ett par byxor som hon inte tyckte om….

Fat chance att jag sätter mig och lagar ett par bomullsleggings från Kappahl som kostar 99 kr och är använda så mycket att de håller på att ramla sönder på fler ställen utan inblandning av någon sax. De var på väg i soporna i alla fall, men hon kan gärna få tro att det är på grund att hon klippte i dem så att vi kanske kan undvika fler glömske-attacker som involverar saxar.

Dela en Coke

Jamen vilken värdelös reklamkampanj! Jag blir tokig när man står bakom någon och väntar på att få ta en cola och de ska leta igenom hela jävla kylen efter en burk/flaska med sitt eget, kompisen, tjejen/killens namn på.

Jag står där och vill bara fräsa “Kan du inte bara dela en Coke med Ulla eller Polarn, de smakar exakt likadant som den som det står Daniel på”.

Det är minsann inte bara ungar som håller på sådär, jag har sett fullvuxna människor stå och rota i Coca-Cola kylar flera gånger. Senast idag såg jag en karl i min egen ålder stå och gräva bland flaskorna. Dessutom köpte han inte ens flaskan när han hittade den. Han fotade den med mobilkameran. Man kan ju koka över för mindre alltså.

Alla tre är fina

Om ni någon gång får för er att ni vill testa hur det ser ut när ett fyra-årigt barn ser helt förkrossad ut så har jag ett litet tips på hur ni kan gå till väga. Säg så här;

“Kolla gumman, jag har köpt tygservetter. En åt oss var. En blå till pappa, en grön till dig och en rosa till mamma”.

Då ser det fyra-åriga barnet ut som att man har sagt att alla andra ska få glass men hon får en morot. Det är liksom jättehemskt att bli tilldelad en grön servett när det finns en rosa.

Fast jag är ju inte hur elak som helst. Jag har sagt att hon kan få låna den rosa ibland.

Vad händer om man är dum med Furby?

Barnet fyller år om knappt en månad. Fyra fantastiska år har det snart gått sedan hon kom ut och skrek åt mig första gången.

Så jag har funderat på vad vi ska köpa för present och jag hittade sådana där Furbys. Bara en liten i så fall hade jag tänkt. Någon tusen-kronors-Furby ska vi inte ha. Leksaken utvecklar sin egen personlighet beroende på hur man behandlar den står det. Man “påminner barn om vikten av att ta hand om någon och att vara en bra vän” står det också. Mhm, det låter ju bra…

Är det någon som har en sådan där Furby? Mest undrar jag om det är någon som har en och inte har varit snäll mot den och tagit hand om den? Vad händer då? Om ungen inte är intresserad och kastar Furby i golvet och inte tar hand om Furby?

Får man en bråkig och skrikig Furby då? Jag vill inte att det här ta-hand-om-varandra-utbildningsprojektet ska sluta med att jag har ett skrikande barn och en skrikande Furby. Jag orkar inte med en bråkig leksak.

Flickor kissar visst ute

Grannarnas pojkar har hittat en ny toalett. De pissar på häcken i trädgården. Samma plats varje gång båda två. Antingen kommer häcken att blomstra extra mycket där eller så kommer det att bli ett hål i häcken där just den biten dör.

Det där har ju gullefjunet noterat och häromdagen efter äldsten hade slagit en drill gick hon dit och drog ner kjolen och trosorna, och hon har ju sett hur grannpojkarna står och kissar. Jag såg vad hon var på väg att göra och jag tycker att det är så jobbigt att byta kläder på henne så jag sa åt henne att hon inte kunde stå så och kissa för då skulle det komma på kläderna. För att göra det enkelt för mig själv föreslog jag att hon skulle komma in och kissa.

Då kom maken och la sig i och sa “Pojkar kissar ute, och flickor kissar inne”. Jag vet inte riktigt om han trodde att han var rolig eller om han trodde att han hjälpte till men så skulle han i alla fall inte ha sagt. Om blickar kunde döda skulle han ha varit en blöt fläck. Det var den sämsta argumentationen jag hört i hela mitt liv.

För att han sa så bestämde jag mig för att hon skulle kissa ute. Flickor kissar tamifan var de vill. Ja inte riktigt va, man får ju lov att uppföra sig som folk. Men min dotter ska minsann inte bli tillsagd att hon inte får kissa där pojkar kissar. Så jag gick dit för att hjälpa henne lära sig att kissa ute utan att få kiss på kläderna.

“Du kan antingen ta av dig kjolen och trosorna och stå upp och kissa, eller så hukar du dig ner så här och håller i kläderna”. Jag demonstrerade olika kissa-ute-tekniker.

“Men mamma jag behöver inte kissa längre” säger hon då.

“Jo nu ska vi kissa, vill du stå upp eller huka dig ner?” frågade jag.

“Men mamma jag vill ha ett äpple, jag behöver inte kissa”.

Man bedriver inte jämlikhetskamper genom att bara lägga ner kampen eller toalettbesöket och äta ett äpple istället så jag insisterade.

“Nu kissar vi, du får ett äpple när du har kissat klart gumman. Det här är en principfråga. Flickor kan visst kissa ute”.

Ungen bara kiss-strejkade. Å jag inser ju att man inte kan göra ett litet barn till ett verktyg i en jämlikhetskamp, så jag frågade om hon ville gå in och kissa istället då och det ville hon inte så då slapp hon kissa. Hon fick ett äpple. Sen tog det flera timmar innan hon gick på toaletten så hon var väl inte kissnödig utan ville bara göra som grannungen gjorde.

Jag släppte dock inte frågan. När hon somnat marcherade jag in i vardagsrummet och sa till maken “Du!, nu ska vi prata om den där kiss-grejen du sa till gullefjunet…”. Maken bara avbröt “Jaja, jag vet…”. Fast jag menade ju allvar “Seriöst alltså, du kanske tyckte att det var kul men hon är bara fyra år så hon kan faktiskt tro att det är så att flickor inte får göra sånt som pojkar får göra…”. Å han bara “Jaja, du behöver inte förklara, jag fattar!”.

Som om att han trodde att jag hade pratat klart, men det hade jag inte. Jag hade grejer att säga om min syn på var flickor och pojkar kan kissa. Att döda häckar i trädgårdar är faktiskt inte något manligt privilegium. Kan pojkar så kan flickor. Det gäller bara att göra det med lite stil så att mamma inte får så mycket tvätt.

Maken kommer inte att kläcka ur sig några sådana där dumheter igen i framtiden. Han insåg nog sitt misstag så fort grodan hoppade ur munnen på honom. Men nu har han skavsår i öronen som inte kommer att läka på flera dagar också så av ren självbevarelsedrift kommer han inte att göra om det.

Retoy i Rålambshovsparken

Idag har vi varit på Retoy i Rålis. Det är en skitbra grej.

Man åker dit med sitt skräp. Man checkar in sitt skräp och får en stämpel för varje skräp. Jag blev av med bondgården och fick TRE stämplar för den. Vi åkte dit specifikt för att bli av med bondgården också var det bondgården som gav Jackpot!

Sen går man in i tälten också får man välja ut nytt skräp att ta med sig hem. De flesta skräpen kostar en stämpel (men bondgården kostar uppenbarligen tre stämplar, många delar skräp, många stämplar är tydligen policyn. eller så var det någon fool som tyckte att bondgården var fin) så om man kommer dit med tio skräp får man ta hem tio skräp. Fast vi kom dit med åtta skräp och fick tio stämplar tack vare bondgården.

När vi kom in i tälten tänkte jag för mig själv “Herregud så mycket skräp, jämfört med detta kom vi ju hit med riktigt decent shit!”.

Men ni förstår att jag lärde mig snabbt att det finns en teknik. Man måste hang around ett tag och låtsas som att man har svårt att välja skräp. För det kommer hela tiden folk och checkar in mer skräp så om man är tålmodig kan det dyka upp fint skräp.

När vi hade gått omkring där ett tag och kollat på allt skräp började jag fundera på om vi skulle välja att ta hem vårt eget skräp. Då helt plötsligt dök det upp ett skräp med ett frisörs-kit i en obruten förpackning. Plasthårtork, plastborste, plastkam och plasthårrullar. Helt oanvända. Sånt kan vara bra att ha om man just har börjat leka Mick Jagger-frisör. Jag sa till gullefjunet “Kolla där – skulle du vilja ha det där skräpet?”.

Jag väntade dock aldrig på svaret. För jag visste att om vi skulle hålla på och ha en diskussion i en fyra-årings takt så skulle någon annan förälder vara fräck nog att komma och grabba till sig det helt oanvända skräpet. Så jag dök på det. I nästa sekund såg jag en skräp-käpphäst och den visste jag ju också att någon annan förälder skulle vilja ha så jag slet till mig den också och frågade gullefjunet om hon tyckte att det skräpet var fint och det tyckte hon.

När man är klar tar man sitt skräp till utcheckningen och tar med sig skräpet hem. De stämplar man inte har använt får man spara och använda vid ett senare tillfälle.

Om ni inte har barn kanske ni tycker att det här låter helt värdelöst. Som om man bara byter skräp. Men ni förstår att det är själva bytandet av skräp som är så fantastiskt. För när man har en massa skräp och leker med det hela tiden blir man till slut trött på skräpet. En del skräp lekar man aldrig ens med, man bara skräpar ner med skräpet. Så om man får byta skräp så har man något nytt skräp att leka med utan att mängden skräp i mamma och pappas hus/lägenhet ökar. Alla är glada.

En annan sak som var skitbra med Retoy var personalen. Eller de frivilliga, eller vad de nu kallas. Jag är inte helt säker på om Retoy är en kommersiell idé eller något ideellt, men jag misstänker det senare. De var i alla fall väldigt bra och trevliga. Jag älskar folk som får ungen att tycka att det är kul att ge bort sitt skräp. De involverade henne både i incheckningen och utcheckningen så att hon tyckte att det var jättekul att kasta ner allt sitt skräp i en korg och hjälpa till och räkna skräpet.

Så jävla smidigt. Som loppis fast utan en massa idioter som försöker pruta från 5 kr till 2 kr. Dumpa skräpet i början, gå tre meter och ta ut det nya skräpet på andra sidan.

Gullefjunet älskade sin skräp-käpphäst. Hon var överlycklig i säkert tjugo minuter.

Sen kom vi till Rålis Parklek och då fick jag bära skräpet och jag hatar redan fanskapet. Tyget på käppen gör att skräpet inte går att bära över axeln för skräp-hästhuvudet bara vrider sig och går inte att balansera. Men jag har ändå bytt upp mig, för jag blev av med bondgården. Den var 30+ delar skräp och skräp-käpphästen är bara en del skräp. Och när vi kom hem och det inte längre fanns någon lekpark gillade hon skräp-käpphästen igen. Jag var för fasen på väg att betala en massa pengar för en sådan där skräp-käpphäst för några veckor sedan men kön var för lång.

Retoy är fortfarande i Rålambshovsparken imorgon, på tisdag och onsdag. Mellan 16-18 och klockan 18 börjar Parkteaterns teaterföreställning Kåldolmar och Kalisipper. Både Retoy och teatern är gratis och vi hann inte med teatern idag. Gratis är gott. Då behöver man inte gräma sig om ungen vill gå hem efter 10 minuter.

Så jag tänkte så här. Vi fick 10 stämplar för vårt skräp idag och hittade bara fem skräp så jag hade tänkt åka tillbaka på tisdag eller onsdag och leta efter mer skräp. Man får nämligen spara sina stämplar och hämta skräp vid något annat tillfälle. Kanske ta med lite till skräp och få fler stämplar att hämta skräp för. Och se teaterföreställningen.

Om det finns några läsare som har något fint skräp som ni skulle vilja bli av med kanske ni kunde åka dit och lämna det samma dag som jag ska hämta skräp? Imorgon måste jag på en släktlunch så det vore bra om ni bara åkte dit med riktigt skräp imorgon, men om någon har något fint skräp som ni vill bli av med är jag helt flexibel vg tisdag eller onsdag.

Lämna en kommentar och säg vilken dag ni tänker åka dit med ert fina skräp i så fall. Berätta gärna hur många delar ert skräp har. En-delars-skräp är bättre än 30-delarsskräp. Förutom lego förstås. Jag gillar lego. Jag har fått för mig att lego är utbildande, plus att lego kan sysselsätta ungar i evigheter om de bara får upp intresset. Å om jag nu ska måsta vara med och leka är lego bättre än dockor. Jag vill bara dö om jag måste leka med dockor. Jag har inte gjort annat än matat och bytt blöjor de senaste 4 åren så jag är så himla ointresserad av att göra detsamma med en docka.

En sista viktig sak om ni åker dit. På Retoy så kallar de skräp för leksaker. Bara så att ni inte gör bort er.

Antika grejor

Idag har vi varit hela vägen till andra sidan stan och hälsat på en av makens kompisar. Han gillar antikviteter. Han går och köper jättegamla saker för att han tycker att de är estetiskt tilltalande.

Sen hänger han sina tvättade strumpor på dem.

När jag frågade om jag fick fotografera och blogga om hans ljusstake sa han “Självklart! Ska jag ta bort t-shirten så att ljusstaken syns lite bättre?” också lyfte han ut den en bit så att den skulle hamna i lite bättre ljus.

En stund senare frågade gullefjunet “Mamma, vad är det DÄR?”.

“Jo förstår du, det är en TV” sa jag. “Det kallas för en tjock-tv och när mamma var liten såg alla TV-apparater ut sådär. Om du kollar här på framsidan ser du några finurliga knappar så att man kan byta kanal PÅ TVn. Man behöver inte springa runt i hela vardagsrummet och leta efter fjärrkontrollen”.

Jag misstänker att Ulf inte har en tjock-TV för dess estetiska kvaliteter utan snarare för att han aldrig tittar på TV så att han inte tycker att det är så noga hur många halv-meter djup TVn är.

Mitt “Most stylish home-projekt”

Det är tamifan helt hopplöst. Man förklarar och förklarar för familjen hur det ska se ut hemma för att man ska se lycklig ut och kunna samla gillningar på Facebook och Instagram.

Folk som delar mitt hem och skulle kunna ta del av äran i sociala medier uppför sig som att de inte förstår betydelsen av hur vår livskvalitet skulle öka om de lyssnade på mig. “Ska strumporna ligga på sidan av sängen eller vid fotändan?” och “Jag klättrade upp i våningssängen helt själv, jag satte foten här och sen där och handen här och den andra där och sedan magen också lyfte jag foten och sen var jag uppe. Helt själv!”.

Att hon satte röven mot väggen och puttade omkring tavlorna behövde hon inte berätta, för det såg jag. Helt själv såg jag det.

Bilder från seglingen

Om ni inte gillar att titta på andras semesterfoton ska ni lämna nu, för här kommer en hel bild-atombomb.

Som jag har berättat så fiskade vi spigg.

Typ varje dag.

Här ser ni en bild på en sådan där olaglig fiskskål.

Medan vi var ute till havs föredrog gullefjunet att hålla sig under däck där hon fick vara utan flytväst. Hon roade sig med att titta på film och borsta tänderna.

Och måla i denna suveräna målarbok som krävde en endaste penna fylld med lite vatten som trollade fram färgerna.

Till makens stora glädje visade dottern både intresse och “fallenhet” för knopar.

Vi satt på klipporna och åt gomat och drack vin.

Jag visade Instagramvärlden (@sepamig) att även jag är en mästerkock.

Själva grillningen var det oftast brorsan som tog hand om.

Ja om man nu ska vara petig med detaljer så var det ALLTID han som grillade. Sen låg han i vattnet och plaskade efter middagen och klagade över att det var varmt. Vi bara “Lägg av, nu börjar det ju vara svalt och skönt”. Han bara “Jag har ju stått lutad över en dålig grill i två timmar i 25-gradigt solsken…”. Å vi bara “Ja förresten, tack för maten – det var supergott!”.

När brorsan inte grillade så stod han där och låtsades att han kan segla.

Förutom att äta mat på klipporna så satt vi också på klipporna och kramades. Hon försöker inte komma loss om ni tror det, jag försöker bara stoppa henne från att ta av sig jackan.

Vi gjorde också åtskilliga försök att ta hela-familjen-bilder. En av de mer lyckade är den här när jag tittar upp i luften, barnet gömmer sig och maken tittar på henne med en toalettrulle i handen.

Det är nämligen väldigt viktigt att ha med sig en toalettrulle när man är ute och går i skogen på öarna. Bildbevis på att jag verkligen gick i skogen. Ni ser ju själva hur obehaglig den är.

På en del öar kan man nämligen stöta på ett torrdass. Då blir man överlycklig. Tills man lyfter på locket och tänker “Wow, det här var ju inte så torrt!!”. Sedan sitter man hela besöket och hoppas att man ska “landa lätt” för det som flyter omkring i botten på ett torrdass är verkligen ingenting som man vill ska plaska upp i röven på en.

Två dygn spenderade vi tillsammans med en dagiskompis och hennes familj ute på Stora Nassa. Två barn som leker tillsammans är mer lätthanterligt än ett som vill att man ska fiska spigg hela tiden. Två barn märker man knappt av om man stoppar ner dem i förpiken med ett par katter.

Eller när de ligger på klipporna och försöker få myror att krypa upp på deras armar. Man ser mest bara hårbotten på dem hela tiden.

På Sandhamns bensinmack stötte vi på grannarna/hyresvärdarna och käkade middag med dem på värdshuset. Då sa deras äldste att gullefjunet kunde få titta på hans surfplatta med honom. Men jag har minsann varit med förut och vet att pojkar med den där blicken och leendet ska man vara försiktig med. Så jag sa åt maken att hålla ögonen på dem utifall att han hade några andra avsikter, för han är ju lite äldre än henne.

När jag låg och solade på däck ville barnet också vara med och hon härmades väldigt bra.

Jag lyckades skaffa mig en väldigt märklig solbränna på halsen. Man skulle kunna tro att jag har flera dubbelhakor. Så ligger det verkligen inte till. Max en, och bara i ofördelaktiga vinklar. En annan konstig sak är att jag flagnar under chickorna nu. Det är nämligen skugga i just det området så jag fattar inte hur jag bränt mig där (ingen bild på det senare).

När jag inte låg på gummibåten och solade paddlade vi omkring i den. Gullefjunet tyckte nämligen att det var kallt i det 25-gradiga vattnet och ville inte bada så enda chansen att få henne nära vattenytan var att sätta henne i båten.

Så här vackert var det 25-gradiga vattnet.

Och här har ni ett bevis på att det verkligen var 25 grader, eftersom jag ligger där i vattnet och låter ungen skjuta på mig med en vattenpistol.

Andra fina saker som finns i skärgården är klippor.

Och solnedgångar.

Vi hade alltså helt perfekt väder i sju dygn. Utom de sista två-tre timmarna på vägen hem. Då var vi ute till sjöss när den där stormen drabbade Stockholm och halva stan svämmade över och det åskade och blixtrade.

Då blev svärmor, svägerskan och svågern (som visste att vi var på väg hem) helt oroliga och började ringa på alla mobiler. Men vi var ju ute till havs och där är det ju redan mycket vatten så några, eller många, vattendroppar till ställer ju inte nödvändigtvis till någon katastrof. När jag till slut svarade och de frågade om vi var “i säkerhet” förstod jag inte riktigt vad de menade och svarade “o ja, det guppar litegrann men vi har det SÅ bra här under däck och maken har på sig en jacka där uppe”.

Net curtain wire

Nu behöver jag hjälp igen. Kolla på de här bilderna.

Är det någon som vet;

1) Vad detta heter på svenska? På engelska heter det net curtain wire och man använder det till att hänga upp sådana där hemska nätgardiner som alla engelsmän har i sina fönster. Det är en sorts fjäder som har ett vitt plastmaterial runt som man köper på rulle och klipper av till önskad längd och skruvar i krokarna på ändarna.

2) Finns detta i Sverige och var kan man i så fall köpa det?

Inga svar på vykort. Jag vill veta senast imorgon, helst ikväll. Jag ska göra ett draperi till våningssängen. Självklart kan jag göra det i september också men nu när jag har fått för mig att jag ska göra det vill jag göra det nu i helgen.

En ny fisklag

Jag har ett problem som involverar fisk. Nej, den här gången handlar det inte om att jag inte är så förtjust i att äta fisk. Det handlar om levande fiskar.

När vi var ute och seglade så blev ju gullefjunet väldigt intresserad av spigg. Hon ville “ta hem spiggen till Stockholm där vi bor”. Jag vill absolut inte ha några spigg i huset.

Så jag gjorde en överenskommelse med barnet om att vi skulle göra en lista med två kolumner som vi kallade Guppy-listan. I första kolumnen fick hon en stapel varje gång hon gjorde som vi sa och alltid hade flytvästen på sig, satt ner i båten när vi seglade, inte sprang på blöta klippor osv. I andra kolumnen fick hon en stapel varje gång hon gjorde motsatsen till ovanstående eller fick ett psykbryt över att det var mat- eller läggdags. Jag lovade henne att om hon när resan var slut hade mer stolpar i första kolumnen än den andra skulle hon få EN guppy i en fiskskål.

Det där funkade bra i någon dag. Tills hon började tilldela sig själv “duktighetsstolpar” för de mest banala prestationer. “Mamma jag har ritat dit en stolpe för jag tog på mig tröjan själv”. Tanken var ju dock hela tiden att hon skulle få en fisk, listan var bara en sporre för hon skulle komma ihåg flytvästen och andra säkerhetsregler.

Så idag åkte vi för att titta på guppys, för hon skötte sig övervägande bra hela veckan på båten. När det gällde säkerhetsgrejorna alltså, mat- och sovvägrade gjorde hon förstås var och varannan dag.

För en sisådär 25-30 år sedan hade jag en plastskål med guppys hemma. Ingen pump eller filter, bara växter. Fiskarna verkade trivas som fiskar i vattnet. Lösaktiga som attan var de också och till slut kryllade det av guppys i skålen.

Jag gick runt i djuraffären och letade efter en liknande skål som jag en gång i tiden hade, lämplig för en eller möjligtvis två guppys av samma kön så att de inte kan reproducera sig. Till slut fick jag lov att be om hjälp. Då blev jag informerad om att fiskskålar är förbjudna nu för tiden. Man är tvungen att ha ett akvarium. Jag bad att få se det minsta akvariet och det var inte alls särskilt stort, kanske 20×20 cm, så jag tänkte att det kunde väl gå an med ett akvarium då.

Det var då dilemmat dök upp. För vi har ju lovat barnet en fisk. Jag hade tänkt mig att en budget på typ 200 kr skulle räcka till både fisken, burken och växten. Det minsta akvariet kostade över 600 spänn. Den summan har jag verkligen ingen lust att lägga på en liten fyrkantig burk med en pump i.

Så nu vet jag inte hur jag ska lösa det här? Bryta löftet om att hon ska få en fisk och hoppas att hon glömmer bort hela grejen? Ska jag köpa ett låtsasakvarium med en plastfisk i? Eller ska jag bryta mot fisklagen och köpa en fisk och låta den leva i en urdiskad syltburk?

Akvarium — Vårt förra akvarium. Maken säger att han inte orkar med ett så stort akvarium igen.

Nu står sjömanskistan på sin plats

Jag har inte hunnit fixa någon dyna till den ännu, men tanken är att vi ska sitta på den när vi tar på oss skorna. Eller när vi väntar på att någon ska slå 34 kullerbyttor innan de får på sig skorna. Eller när vi bara vill vila.

Det kommer säkert att gå jättebra med det här sittandet.

En unisex-frisyr

Vi är hemma igen. I morse lekte vi frisör. Först var jag kund och sedan blev maken också inkallad.

När jag var snygg i håret gick jag och gullefjunet och badade i Plaskis. Sen skulle vi ha en glass och det skulle tvunget vara en mjukglass och det fanns ingenstans så jag fick gå hela vägen till McDonalds. Vi har jättelångt till närmaste McDonalds. Från Plaskis var det väl acceptabelt, men mellan Donken och hem är det typ 20 minuters promenad. Det orkade jag inte i den här värmen så jag ringde räddningstjänsten och maken fick lov att komma och hämta oss.

När vi kom hem hittade jag den här boken på vardagsrumsbordet. Det tyckte jag var lite märkligt för maken skulle ju jobba medan vi var borta.

Jag: Har du suttit och läst Mick Jagger-boken medan vi varit borta?

Maken: Nähädu! (Med ett tonfall som antydde att det var det dummaste han någonsin hört för han är minsann inte intresserad av rockbiografier).

Jag: Vem har då läst den? Har du läst den här boken gumman?

Gullefjunet: Nä jag har inte läst den, jag tog fram den när jag skulle göra frisyrer.

Jag: Jaha, ja det är ju en intressant frisyr. Tänkte du att det skulle vara en pappa-frisyr eller en mamma-frisyr?

Gullefjunet: En pappa-frisyr. Och en mamma-frisyr.

Jag: Ja du har faktiskt rätt, Mick Jagger är ju ganska androgyn.

Gullefjunet: Vad betyder androgyn?

Det orkade jag inte förklara så jag sa att jag var tvungen att gå på toaletten.

Värsta spiggmördaren

Först håvar vi spigg. Sen sätter vi dem i en hink med vatten och lägger i lite sjögräs och tång så att det kanske ska va lite syre i hinken.

Sen står flickebarnet där med händerna i hinken och gullar med spiggen. Sen tar hon upp ett spiggyngel och håller det mot kinden och kramar det och säger “kolla här så gullig den är!”.Efter en halv minut av kramandet är spiggynglet helt stendöd och vi alla bara “å vad söt den är när den sover!”.

Båt på rymmen

Där sitter man i godan ro på badbryggan och försöker håva spigg. Då flyter det helt plötsligt förbi en orange gummibåt. Vår gummibåt.

Å jag bara “Vad håller du på med? Varför kastade du i båten? Skulle det inte ha varit bra med en liten tamp?”.

Å maken bara “Jaja, jag vet”.

Å jag bara “Men hoppa i å hämta den då”.

Å maken bara “Jamen jag ska, men just nu håller jag på med en grej”.

Å jag bara “Med din takt hinner ju båten flyta iväg till Finland och då blir det ju skitjobbigt att simma och hämta den”.

Till slut kom maken nedfarandes på badbryggan och hoppade i. Med halmhatt och solglasögon.

Vet ni hur det ser ut när en medelålders man simmar omkring och jagar en orange gummibåt i halmhatt och solglasögon? Det ser inte klokt ut.

Man kan alltid lita på maken

När livet är så där bra och allting är så perfekt att man inte kan komma på ett endaste klagomål annat än att det är lite varmt kan man lita på maken.

Då kommer han och föreslår en promenad på ön. En promenad till andra sidan ön. Lurar alla att “ön är jätteliten” så att promenaden kommer att vara “jättekort” och gå “jättefort”. Maken lockar alltså fram blogginspirationen.

Innan vi fick barn brukade jag alltid bara stenvägra sådana där idiotideer men när man har barn måste man rasta dem ibland så nu gick jag med på den här promenadgrejen.

Vi kom iland och då upptäckte jag att det här inte är en klipp-ö. Den här ön har en sådan där obehaglig skog på sig. Jag vet inte om ni någonsin varit i en skog, men om ni inte har det kan jagberätta vad som finns i skogen.

Kvistar. Träd, med grenar som sticker ut. Ris. Barr. Mygg. Getingar. Bräms. Trollsländor, som några jävla kamikazepiloter håller de på. Å en massa annan skit finns det också i skogen.

Det jättesnabba, jättekorta promenaden på den jättelilla ön tog jättelänge. Just när vi skulle vända fick barnet dessutom ett totalt frispel. Hon gallskrek hysteriskt och försökte febrilt klättra upp på mig som att jag var någon jävla stege.

Jag bara “Lugna ner dig! Det är inte farligt. Det är bara en koskit. Den bara ligger där och luktar men den rör sig inte så den kan inte göra dig något”.

Herregud alltså! När det kommer en trollslända är hon helt oberörd men hon tappar helt fattningen över en koskit som inte ens flyger.

Lagom kallt i vattnet

Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta idag. Livet är liksom lite för bra just nu för att jag ska ha något att blogga om. Läget ska helst vara lite miserabelt för att blogginspirationen ska infinna sig.

Det är ju inte speciellt kul att sitta och skriva om hur fantasiskt vi har det. Å helt värdelöst för er att sitta och läsa om att det är 25 grader i vattnet. Eller att vi har kor som står och dricker vatten tjugo meter från vår förtöjningsplats. Fattar ni lyckan med att sitta och titta på kor när man äter middag?

Jag har ett foto på badtermometern men mobilen vägrar ladda upp det. Det är väl lika bra för ni kommer ju ändå bara att tro att jag har låtit termometern ligga i solen.

Jag är mycket nöjd med mitt val av make

Asså, jag förstår att ni har varit oroliga för att jag inte har har hört av mig och bloggat på en hel dag. Ni har säkert tittat in här fem gånger om dagen och tänkt “Har hon inte skrivit något nytt blogginlägg? Tänk om det har hänt något? Tänk om hon har drunknat?”.

Ja, eller så är det bara mamma som håller på så. Ni andra kanske inte ens har märkt att jag har varit ute på Stora Nassa i ytterskärgården och inte haft någon mobiltäckning.

Idag har jag något väldigt viktigt att berätta för er. Speciellt om ni är en sådan där ungdom som inte har utsett eran livpartner ännu. På den där listan där man skriver ner vad man har för önskemål på sin tilltänkte – att hon/han ska vara snygg, rik, bra i sängen, snäll, kunna laga mat osv – bör ni lägga till seglarkompetens. Om ni inte kan segla själva förstås, då behöver man ju ingen karl till det. Kan man segla själv kan man ju sätta på listan att mannen ska kunna sy gardiner istället. Men om man inte kan segla själv är det extremt bra att gifta sig med någon som kan segla. Då får man de bästa semestrarna som inte kan köpas i någon resekatalog.

Jag hade inte seglarkompetens på min lista. Det var rena rama turen att maken kunde segla. Jag var till och med lite tveksamt inställd till den här seglargrejen när vi först träffades. Det lät så primitivt och o-lyxigt att segla. Tvätta sig i iskallt vatten och gå på toaletten i naturen lät inte alls som min grej. Men nu är jag extremt nöjd med min makes seglartalang som jag inte ens visste var nyttig när jag hittade honom.

När man har sånt väder som vi har just nu och har sin egen båt (hyrd då alltså i vårt fall) så slår en seglingssemester i Stockholms skärgård det mesta som utlandet kan erbjuda.

Så om ni funderar på vem ni ska gifta er med, eller funderar på att byta ut den ni har, så är mitt råd att välja någon som kan segla.

Ett annat råd är att investera i en surfplatta och en gummibåt som inte riktigt håller luften. Surfplattan stoppar man ner under däck tillsammans med barnet/barnen och gummibåten lägger man på däck med en kudde på och använder som solsäng medans det utmärkta valet av äkta make kör omkring en på sjön så att det fläktar när man sover i solen.

Glöm inte att smörja in armhålorna med solkräm. Det gör satans ont att vara solbränd i armhålan. Å glöm inte att skicka mig en inbjudan till bröllopet när ni gifter er med ert seglingskunniga kap efter att ha läst mitt tips.

Pitebor finns överallt

Vi är i Möja. Jag sitter på ett café och tankar lite ström i datorn så att barnet ska kunna se på film när vi seglar. För DVD-helvetet ombord funkar givetvis inte och fyraåringar har så svårt att fatta det här med att saker inte funkar och gnäller och gnäller att de vill se film ändå.

När vi kom in i Kyrkviken så var det förstås knökfullt som vanligt. Då är det väldigt praktiskt att det finns Pitebor överallt. Där satt Åsa från Piteå på en gul båt, förankrad vid en perfekt klippa. Så då knöt vi fast vår båt i häcken på deras båt. Jag blir alltid så himla nöjd över sådana förtöjningar. När man kommer iland fastän det inte finns någonstans att ligga.

Nu ska jag bara hitta en riktig toalett med normal spolningsknapp att skita på så blir den här dagen helt perfekt.

Jag städar, å städar, å städar

Om ni aldrig har seglat kan jag berätta att det är jävligt trångt och man måste vara ganska organiserad för att ha någon chans att hitta någonting. Ändå sedan jag seglade med maken första gången har han pinkat in vikten av att varje sak har sin plats och alltid måste tillbaka på rätt plats.

Efter 15 år behöver jag fortfarande bli påmind om vad som är styrbord och babord, men det där med ordning och reda tog jag till mig med en gång. Hur man än bär sig åt blir det stökigt och ibland känns det som att man inte gör annat än att stuva om packningen och möblerar om kylen så att man ska kunna få en kall mellis till förtöjningsdrinken.

För att jag ska kunna hävda att jag gör någonting nyttigt ombord så ägnar jag väldigt mycket tid åt att plocka undan ombord.

Så jag blev väldigt upprörd idag när maken sa att hans mobil var borta. Jag var inte upprörd över att mobilen var borta i sig. Inte min mobil, inte mitt problem. Nej, jag var upprörd över att maken sa att det inte var hans fel att hans mobil var borta.

Vilket var en antydan till att det var mitt fel. För maken hade utsett styrbordshyllan till mobilhylla och jag om-organiserade det till babordshyllan för den är lättare att komma åt. Men telefonen låg ju inte på någon av hyllorna så det var ju helt ologiskt att skylla telefonförsvinnandet på hyllbytet.

Maken for upp och ner och letade från akterruffen till förpiken och letade flera varv. Jag satt och tittade på och blev mer och mer uppretad och muttrade för mig själv “så vems fel är det då?!”.

Till slut gav maken upp och insåg att telefonen måste ligga på havets botten eftersom den inte hoppat upp i hans hand när han sprang runt och letade.

Då gick jag ner i vardagsrummet” och tittade bakom ryggstödet under både styrbord- och babordshyllan. Jag är nämligen jävligt observant och såg igår när maken trodde att han la sin telefon på styrbordshyllan fastän jag hade sagt att den skulle ligga på babordshyllan också släppte han ner telefonen bakom ryggstödet. Så igår tog jag upp den och la den där den skulle ligga. På babordshyllan.

Jag hittade alltså den försvunna telefonen bakom styrbordssidans ryggstöd. Jag stoppade den i fickan och gick upp till maken och berättade att han inte skulle få tillbaka sin telefon förrän han förklarade vems fel försvinnandet var om det inte var hans fel.

Jag badar, å badar, å badar

Okej, nu överdrev jag. Jag har inte badat tre gånger, men i morse badade jag och när vi hade förtöjt badade jag igen. Det är 22,5 grader i vattnet. Det vet jag för att jag köpt en badtermometer. Det känns så otryggt att bada utan badtermometer.

Under dagens segling fick jag dock inte se solen så mycket. Gullefjunet får nämligen inte vara i sittbrunnen utan flytväst och då väljer hon oftast att gå ner under däck. Fast hon vill inte vara därsjälv och jag är ju inte lika kompetent på att segla som maken så då blir det jag som får sitta där nere och trycka. Det är skitvarmt under däck. Som pricken över iet beställde gullefjunet köttbullar och makaroner till lunch. När jag stod där vid gasspisen och stekte köttbullar tror jag minsann att temperaturen närmade sig 40 grader.

Nu kan jag tyvärr inte sitta här och berätta saker för er längre. Jag har blivit beordrad att komma iland och dricka vin. Det är kaptenen som bestämmer så jag måste göra som maken säger.

Första skärgårdsdagen

I morse åkte jag till vaxeriet och frågade om de hade någon ledigt tid, men det hade de inte. Jag berättade för kvinnan att jag skulle ut och segla om fyra timmar och att jag skulle vara ute i skärgården i en hel vecka och att min bikinilinje inte såg presentabel ut. Jag frågade om hon hade något tips på hur jag kunde lösa den akuta situationen. Kvinnan var mycket förstående och insåg det orimliga i att jag skulle måsta springa omkring på en båt ute i skärgården med små lockiga hårstrån kring bikinitrosan. Så hon klämde in mig i schemat och ryckte bort dem.

Sen handlade vi mat. När vi stod i kassan sa maken att vi köpt för mycket mat och att den inte skulle rymmas i kylskåpet fastän det var han som skrivit shoppinglistan. När vi kom ut frågade farsan om vi tömt affären. Det hade vi inte för de hade massor kyckling och vi köpte ingen kyckling alls. Farsan som egentligen skulle med och segla var tvungen att hoppa av pga sitt ryggskott. Jag tror att det var bitsockerplockandet som knäckte honom till slut.

Vi körde vilse två gånger på väg till båten. Sprang trettio vändor för att bära ombord all packning. Kastade loss. När maken vänt båten och pekade fören ut mot havs frågade barnet “Är det långt kvar? Är vi framme snart?” Precis som om att hon inte ser skillnad på en båt och en bil.

Till slut var vi i alla fall framme vid kvällens naturhamn. Vi badade och satt i bikini klockan åtta på kvällen. Vi har övat på att inte springa på blöta klippor och det gick inte så bra. Det skulle ha gått bättre om barnet inte varit så envis med att bada naken men nu har hon skrapsår och plåster i stjärten.

Det balanseras dock upp av att hon har fem spigg i en hink på däck och är överlycklig över det. De “är så söta!”. Hon vill ta hem dem till Stockholm. Jag har lovat henne en skål och en guppyfisk när vi kommer hem om hon slutar springa på klippor och lovar att alltid göra som mamma och pappa säger på båten.

Fråga kaptenen

Gullefjunet: Mamma, ska vi sätta upp seglen snart?

Jag: Du får fråga pappa, det är han som bestämmer. Han är chef. Temporärt. Bara den här veckan. Och bara ombord.