Svenska vs turkiska kräftor

Vi var på kräftskiva igår. Ett par av grannarna brukar ordna en gatufest varje år. Jag stod länge i affären och funderade över om jag skulle köpa svenska kräftor för 400 kr eller turkiska för 160 kr.

Av priset att döma borde ju de svenska kräftorna vara dubbelt så goda som de turkiska. Man vill ju gärna ha goda kräftor för dåliga kräftor kan ju vara helt smaklösa.

Men jag visste inte hur värdparen hade tänkt sig dukningen. Om alla skulle äta de kräftor de själva tagit med eller om alla kräftorna skulle samlas in och läggas upp mitt på bordet.

Det avgjorde det. Tänk så nesligt om alla kräftorna dukades upp på bordet också fick man sitta och titta på medan någon på andra sidan bordet satt och åt upp ens svenska lyxkräftor medan man själv bara nådde turkiska kräftor som någon annan haft med sig. Så jag köpte turkiska kräftor och hoppades på turen att hamna i närheten av någon annans lyxkräftor.

Sen när vi kom dit så var det inte alla-kräftorna-i-en-hög-dukning så jag fick lov att äta turkiska kräftor. Fast de smakade helt okej så det gjorde ingenting i slutändan.

IMG_0539

Jimmie Åkesson – heter han verkligen så??!!

Hallå världen är det någon som märkt vad jag just märkte?!

Jag googlade Jimmy Åkesson och upptäckte att Jimmy verkar heta Jimmie.

Stämmer det här? Va? Vet någon?

Jag vill ju på inget som helst sätt vara fördomsfull va, så jag vet förstås att folk inte är White Thrash och mer sannolika att bli fängelsekunder bara för att de har ett förnamn som slutar på Y. Det vet jag faktiskt. Jag är inte den som håller på och dömer folk på lösa boliner.

Men att byta ut “y:et” mot “ie” alltså. Är inte det en ledtråd?? Ett säkert tecken på att någon försöker dölja något…

Dessutom läste jag i tidningarna i veckan att Jimmie hade sagt att SVT fick honom att framstå som mindre vetande. Det är ju tamifan oförskämt.

Jag fattar precis hur arg han blev. Som att han skulle behöva SVTs hjälp till något som han klarar alldeles utmärkt själv.

Instinktivt skulle jag säga att det här är helt fel

Regnbågsfärgad klänning. Blommiga byxor. Rosa sockar med ponnysar på. Man blir nästan yr i huvudet när man tittar på henne.

Färgkombinationer

Jag släppte faktiskt inte iväg henne till dagis så där i morse. Jag föreslog ett par moderiktiga svarta leggings till och blundade för sockarna. Hon vägrade svart så vi kompromissade med grått på benen. När jag fick hem henne från grannen som hämtade såg hon ut så här.

Så jag vill svära ifrån mig allt ansvar för den här combon. Eller så är det så att hon är en fashion leader. Hon är ju närmare tjugo än vad jag är så det är kanske jag som inte hänger med.

Vilket som, jag kommer då aldrig att bli en follower av den här looken. Om hon blir framgångsrik i modebranschen i framtiden kommer jag bara att ta äran genom att säga att det är min förtjänst att hon fick leva ut sin kreativitet för att jag inte orkade bråka.

Skum stoppning

Jag sitter och kollar på skrivbordsstolar på nätet. Min pall är lite hård och nu när vi har flyttat på skrivbordet vill jag ha en stol som man kan rulla in under skrivbordet.

Jag har grymt dålig hållning. Dessutom så var jag jättefull i San Sebastian en gång när jag var i tjugoårsåldern. Där kom jag och gick i godan ro och helt plötsligt var torget bara borta och hade förvandlats till tre löjliga trappsteg. Så när torget försvann satte jag mig på arslet på det översta trappsteget. Det var början till mina ryggproblem. Den här historien har jag berättat förut, man i en annan version. Alla goda historier förtjänar att berättas flera gånger.

När jag berättade det här för sjukgymnasten sa han att han trodde att jag hade brutit ett ben i bäckenet (eller någonstans i den regionen, jag har inte så bra koll på vad han pratade om) vid det fallet.

Han grundade inte sitt utlåtande enbart på min fyllehistoria förresten, han undersökte mig också och konstaterade att när jag låg på rygg och lyfte på höger ben (eller vänster, jag kommer inte ihåg så noga) så föll mitt bäcken ner mot britsen på ett sätt som det inte gjorde när jag lyfte på vänster (eller höger) ben. Han tyckte inte att det var någon idé att skicka mig på röntgen för att bekräfta teorin. Han tyckte att det räckte med att bygga upp muskelstyrkan  kring ryggraden istället. Jag höll med, för det går ju ändå inte att lappa ihop en skada i bäckenet som dessutom är nästan tjugo år gammal.

Jag vill påpeka att min sjukgymnast inte alls var fördömande när jag berättade om mitt fylle-fall. Tro fan det! Innan han undersökte mig hade vi pratat om när han slog ut min tand och om när han sprängde en lastbil i tonåren. Så han kunde liksom inte komma och peka finger över ungdomssynder.

I alla fall, för att komma till saken hade jag tänkt att jag skulle köpa en ergonomisk stol som tvingar mig att sitta rätt. Maken säger att det inte är konstigt att jag har ont i ryggen när jag drar upp fötterna på stolen och sitter med ryggraden i ett S.

Nu har jag hittat en stol på en sida för arbetsstolar för tatuerare. Det känns som att tatuerare och jag behöver samma arbetsställning. Men så läste jag produktbeskrivningen och där stod det så här;

“Säte material: svart stark PVC klädsel med skum stoppning. Lätt att hålla ren.”

Nu känner jag mig lite osäker på om jag ska slå till eller ej. På vilket sätt är stoppningen skum? Den där tatuerar-branschen verkar ju lite skum i sig. Törs man köpa en skum stol från en tatuerar-materials-leverantör?

Jag kanske väntar till på måndag och ringer och frågar om den skumma stoppningen är en skumstoppning.

 

Jag har klippt mig

Jag har varit hos frissan, som i det här fallet var en frisör. Jag vet inte vad ni säger, men jag känner mig inte helt nöjd.

Hårtofs

Är det verkligen möjligt att missa en så där stor tofs? Eller tänkte han att det skulle vara så? Om han tyckte att det skulle va så där är det ju märkligt att han fönade håret så att tofsen inte syntes när han var klar.

Sådana där mode-grejor att man ska ha tofsar hängandes som är längre än resten av håret är inte min stil. Jag är medelålders för guds skull, jag vill ha jämnlångt hår.

The Ice Bucket Challenge

Är det ingen mer än jag som är trött på den här Ice Bucket Challenge än? Ska det vara märkvärdigt på något sätt att hälla lite isvatten över huvudet?

Värst är alla dessa kändisar som använder det för att få publicitet. Ta på en BH om ni ska hälla vatten över en vit t-shirt liksom. Det är bara töntigt att “glömma” BHn.

Inte för att jag är Facebook-kompis med George Bush, David Beckham, Daisy Lowe och gänget men folk sitter ju och trycker på ‘Gilla’ så att deras klipp hamnar i mitt nyhetsflöde ändå.

Kan inte folk bara donera pengar till välgörenhet utan att smutsa ner flödet i sociala medier och ‘The Column of Shame‘ i Daily Mail?

Det är ingen idé att ni nominerar mig. Jag Vågar-Vägra-The-Ice-Bucket-Challenge#.

Vi ska börja umgås mer

Vi har bestämt att vi ska spendera mer tid tillsammans jag och maken. När barnet äntligen somnar på kvällarna brukar maken oftast sitta och läsa en bok i vardagsrummet och jag brukar sitta vid datorn.

Nu har vi bestämt att vi ska spendera mer tid tillsammans på kvällarna. Så vi har flyttat in skrivbordet med datorn i vardagsrummet.

Det här blir jättebra. Nu behöver jag inte ropa att maken ska komma tvärs över hela lägenheten varje gång jag ska högläsa något eller visa honom något klipp jag har hittat på nätet.

Rent inredningstekniskt ska jag inte komma och påstå att det blev suveränt. För det blev det inte. Men praktiskt. Nu kan jag surfa på nätet, umgås med maken och titta på tv samtidigt.

Stockholm Fashion Week

Här ser man då tydligt att modellen är väldigt angelägen om att visa upp sina strumpor extra mycket.

20140827_084007Hur är det möjligt att se så här sur ut när man har fått helt nya strumpor från höstens nya kollektion kan man ju undra?

Jo hon ville ha lila foppatofflor till och vi har blivit tillsagda på dagis att gympadojjorna är lämpligare där för hon tappar hela tiden Crocsen när hon springer runt och leker.

Därav the Naomi Campbell tantrum. Jag förklarade att till den här looken, som skulle kunna kallas en rosa look, passar det bättre med rosa gympadojjor än med lila foppatofflor.

Hon fortsatte sura men tog på sig skorna så även om hon inte ville vika från sin linje så insåg hon nog att jag hade rätt om färgkoordinationen.

 

Var är brandvarnaren?

Där står man och försöker steka plättar. Tre stekpannor har man igång. För annars blir man ju aldrig klar.

Det dyker upp en fyraåring och vill hjälpa till. Medans man försöker styra så att det inte blir plättsmetskaos i den ena stekpannan så bränns plättan i den andra stekpannan.

Man rättar upp situationen i den brända stekpannan. Då börjar barnet yla och står och håller för öronen och maken frågar vad som låter.

Man hör inte brandvarnare för man är helt döv på de frekvenserna. Men när man just har bränt en plätta kan man lista ut att resten av familjen uppför sig hysteriskt över att brandvarnaren tjuter. Man har läst på internätet att brandvarnare låter jättehögt. Det tror man på. För även om man inte ens hör brandvarnaren om man står på en stol under den så känner man ljudvågorna och det känns som att den låter jättehögt.

Maken börjar springa runt och leta efter brandvarnaren och fråga var den sitter. Det är väl ändå märkligt att den personen i huset som inte hör brandvarnare ska måste visa var den sitter?!

Medan man visar var brandvarnaren sitter så bränns nästa plätta. Två brända plättar ger mer os än en bränd plätta. Så mycket os att brandvarnaren inte går av när man trycker på den temporära avstängningsknappen.

Ungen står fortfrande och ylar för hon tycker inte om ljudet.

Maken står på en stol och ropar och frågar om det är något fel på brandvarnaren eftersom han inte kan stänga av den. Det är ju just precis det det inte är. En brandvarnares uppgift är att tjuta om det osar så brandvarnaren fungerar utmärkt.

Då får man gå dit och förklara för maken att om han inte vill att brandvarnaren ska tjuta så måste han ställa sig under den med en handduk och vifta bort oset. När man står där och förklarar sådana här uppenbara saker som till och med en hundvalp skulle kunna räkna ut på egen hand så bränns den tredje plättan.

När maken viftat klart kommer han in i köket och säger “Måste du låta så arg när du svarar?”. Då går brandvarnaren igång igen, för att det osar så mycket ur öronen på den stackars sate som står och försöker steka plättar i lugn och ro.

De obrända plättarna blev jättegoda. På en liter smet har man råd att bränna några och det blir ändå över till lunch imorgon.

Brandvarnare

Information

– Hon med affärsmöjligheten har inte ringt. Det tycker jag är dålig stil.

– Maken undrar varför det hänger ett måttband på handtaget till skåpen under diskbänken. Det vet väl inte jag för det är inte jag som har hängt dit det.

– När barnet insisterade på att gå till dagis i sommarklänning och barbent så sa jag till henne att hon skulle frysa. Det gjorde hon också så det var ju tur att jag vet så mycket saker i förväg så att hon hade leggings med sig.

– Man borde kunna sätta upp en ‘Ingen reklam tack’-lapp på sin email-inbox.

– Jag har fångat jättemånga bananflugor i min bananflugefälla de senaste dagarna. Det är mycket tillfredsställande att räkna liken på morgnarna.

Farsan skulle ha fått ett porslins-sammanbrott

Alltid när farsan är i närheten när maken lagar mat så går han runt och muttrar saker som “Hur mycket disk kan man dra fram för en middag egentligen?”. 

Om farsan hade varit här i helgen skulle han nog ha fått ett sammanbrott över mängden disk. Inte för att han skulle ha varit tvungen diska, för vi har ju diskmaskin, men han mår liksom dåligt bara över att se för mycket porslin på en gång även om han inte behöver diska den. För även om han inte behöver diska tycker han att det är för mycket disk.

Jag är lite mitt emellan. Farsan överdriver definitivt. Vad spelar en skål hit eller dit för roll liksom. Men maken är verkligen lite over the top när det gäller porslin. Och dukar, jag har ju redan berättat för er att han är som någon sorts överklasskärring när det gäller dukar. Och don’t get me started on tygservetter.

I fredags hade vi en dagiskompis och hennes familj på middag och då drog han fram två fulla diskmaskiner plus att jag handdiskade minst en halv maskin.

Idag hade vi två par på söndagslunch och då gick han ett steg längre och drog till med fyrarätters. Sex vuxna gånger fyra rätter, det är fyra gånger så mycket porslin som min farsa tycker att man behöver dra fram för en måltid. Det blir minst tre diskmaskiner när man lägger till tillredningsskålar och grytor och grejs. Jag satte stopp när maken ville ställa fram en sådan där liten brödtallrik som man får på restauranger. Inte för diskens skull, men vårt köksbord är helt enkelt inte tillräckligt stort för mängden porslin maken vill dra fram.

Det här är dagens första maskin.

Diskmaskin

När jag stod och laddade den andra maskinen satt gullefjunet och pratade med mormor på Skypen. Hon berättade för mormor att vi hade haft gäster idag och räknade upp vem gästerna var. Mormor vet vem alla gästerna är och vet att det en paret är barnfria och det andra har vuxna barn så hon visste att vi inte haft några barngäster idag.

Då hör jag hur mormor säger “Har du fått leka själv hela dagen?”. Morsan menade ju garanterat inte det som en kritik mot mig. Hon och morfar har ju bara lite för mycket stackars-lilla-barn-instinkter. Men som förälder är man ju lite känslig, för man har ju ständigt och jämt befogat eller obefogat dåligt samvete. Dessutom vet man som föräldrar att alla andra föräldrar och icke-föräldrar tenderar att studera och bedöma ens lämplighet som förälder. Så jag kan bli lite irriterad över sådana kommentarer, hur harmlösa de än är.

Så jag bara stod där vid diskmaskinen och muttrade för mig själv “Vadå, leka själv EN dag?” Som att hon lider brist på uppmärksamhet! I fredags fick hon vara uppe och leka med en kompis till över tio… Å igår tog maken henne till lekparken jättelänge, där de träffade en kompis från dagis. Jag satt och tittade på medans hon fick klättra på krokodiler på Bromma Blocks tills hon själv var less och frågade vad vi skulle göra sen. Hon fick hårsnoddar för 39 kr för att hon höll en lång utläggning om att hon verkligen inte skulle klara sig att vänta på dem tills hon fyller år och det enda som skulle kunna göra henne glad den här dagen, fastän hon redan visat flera glädjetecken under dagen, var om hon fick hårsnoddar omedelbart. När vi kom hem lekte hon med grannens ungar. Sen fick hon både mat och efterrätt, fastän hon knappt åt någon mat. Nu vill jag inte dra in barnen i Afrika i det här men ni fattar vad jag menar va?! Hon tittade på film efter sju igår. Hur många ungar får göra det liksom?! Kanske sju av tio, men inte alla. That’s all I’m saying.

Imorse satt jag och klistrade klistermärken med henne i typ två timmar så att hon skulle få ge en “dörr-poster” till våra gäster som de kunde ta med hem. Hon kan klistra klistermärken själv men hon ville ha sällskap så jag klistrade klistermärken. Fastän jag hade blivit tilldelad en matlagningsuppgift att skiva tomater och kände mig stressad över att hinna med mitt bidrag till matlagningen. Klistermärkes-klistrandet gjorde jag faktiskt inte för våra gästers skull, utan för hennes. Jag betvivlar att någon av dem kände ett stort behov av en poster med Disney- och katt- och hästklistermärken på.

Jag umgås minsann med min dotter. Å jag jag tar mig tid att lära henne att man inte ska klistra alla katter i ett hörn och alla hästar i ett annat hörn. Det blir finare om man blandar. Hon får också göra slut på mitt glitterlim på ett helt meningslöst sätt genom att trycka ut allt i en enda klump i mitten istället för att snirkla ut det i ett fint mönster.

Vårt förtjusande dotter har dock varit på sitt mest exemplariska uppförande idag. Hon såg lite uttråkad ut ibland men något stort lidande visade hon inte tecken på. Hon socialiserade en stund tills hon tyckte att det var tråkigt, och då gick hon iväg och lekte själv. Dessutom så lekte hon inte själv hela dagen, vilket hon faktiskt förklarade för mormor. När hon tyckte att det blev för tråkigt gick hon upp och knackade på hos grannarna och frågade om de ville leka. I vanliga fall vill hon alltid att någon av oss ska följa med och knacka på men när både jag och maken var upptagen med att konversera våra gäster så tog hon itu med situationen och gick själv. Sen lekte de ute ett tag och sedan kom de in och lekte och när jag sa att de inte fick dra fram leksaker i köket eller vardagsrummet där vi vuxna försökte rymmas så höll de sig i hennes rum och sovrummet. En Stepford Wife skulle inte kunnat vara mer stolt över sitt barns uppförande än vad jag var idag.

Jag vill påpeka att jag inte alls är defensiv om vårt föräldraskap. Nej, nej, om ni får det intrycket så har ni fått allt om bakfoten. Vad jag kortfattat med några få ord ville säga är bara att det är faktiskt inte alls synd om henne om hon inte får full uppmärksamhet då och då.

Vi rustar henne för framtiden. Herregud, hur ska hon någonsin överleva en firmafest eller jobbkonferens när hon blir stor om vi inte lär henna att allting inte alltid kan vara kul på hennes villkor hela tiden. Ibland får man faktiskt bara stå ut medan mamma och pappa får prata om något annat än ponnysar, lego och låtsasmöss en liten stund.

Scarfó Gelateria i Bromma

Alla stora tidningar har skrivit om Scarfó Gelateria i Ålsten. Det påstås att folk vallfärdar från hela Stockholm för att köpa deras glass. Skeptiker som jag är har funderat över om glassen verkligen är så god som det påstås eller om de bara har lyckats med en väldigt framgångsrik marknadsföringskampanj.

Glass av ekologiska mjölkprodukter och exklusiva råvaror utan kemiska tillsatser som tillverkas dagligen i lokalerna låter ju som sådant där pretentiöst och populistiskt snack som ofta funkar. Att Angelo Scarfó står där själv och tillverkar glassen är ju nästan för mycket. Hans fru gör också glass enligt skriverierna, men Hanna Larsson har ju inte alls samma klang i sig när man tillverkar italiensk glass så hon står inte med på skylten.

Det går ju inte an att gå omkring och fundera över sådana här saker så vi åkte dit. Det här var synen som mötte oss. Inte så här suddigt förstås, jag hade linserna på mig.

Kö till ScarfoSådana där köer orkar jag inte med att stå i, så jag ställde dit maken också gick jag och gullefjunet och köpte plastgrodor och gladiolus i en halvtimme. Också gick jag in i en butik och frågade om de ville sälja av mitt restlager av barnkläder och det kunde de tänka sig att göra för en större cut of the profit. Helt okej med mig om jag bara blir av med det och inte behöver göra något jobb själv.

Gladiolus

Sjukt trevlig tant på blomsterbutiken dessutom, jag fick buketten för 50 spänn eftersom hon tyckte att den såg lite vissen ut. Jag skulle ha köpt den ändå för jag tyckte att den hade en look som skulle smälta in bra med resten av våra blommor så det var ju ren bonus att få rabatt. Den där blomman till höger som är vissen på riktigt står bara där för att det var fullt i soppåsen och jag orkade inte byta den.

När vi kom tillbaka till glasskön var den nästan vår tur att beställa. Effektivt köande av mig där. Vi köpte glass. Jag tog vanilj och stracciatella och den var god. Men vi hade ju inte åkt så långt och jag hade inte stått i kö. Om vi hade kommit från söder om stan och jag hade varit tvungen att stå i kö i en halvtimme skulle jag nog ha känt att glassen inte var värd det. Så märkvärdigt mycket godare än andra kvalitetsglassar var den inte.

Gullefjunet tog vanilj och hallon. Hon åt upp vaniljen och halva hallonkulan. Fast egentligen är det inte kulor man får utan mer en glass-smet som de slevar ner i bägaren/struten. Jag rekommenderar att ta med ett barn om ni åker dit, för då får man extra glass när man måste äta upp den glass de inte orkar.

Å hallonglassen levde upp till ryktet om hur fantastisk deras glass är. Den smakade hallon på riktigt, typ vildhallon smakade den. Hallonglassen kan jag verkligen tänka mig att låta maken köa för i en halvtimme igen.

Scarfo

 

Hon sa det helt själv

Vi är inne i en jag-kan-själv-period. Den har varat ganska länge. Ibland är det periodpaus och då kan hon ingenting själv. Ibland kan hon inte ens gå själv. Men mest kan hon själv. Numer oftast HELT själv.

“Jag älskar dig” måste dock jag eller maken fortfarande säga först, då säger hon det tillbaka. Eller så säger hon “Jag älskar inte dig”. Det beror lite på dagsformen.

Men häromkvällen när det var sovdags och lampan var släckt sedan länge flög hon på mig och gav mig en sådan där kram som man måste känna efter om man blöder näsblod efteråt. Också sa hon “Jag älskar dig”. Helt själv sa hon det.

Då blir man glad och lycklig.

Hjärtat i Piteå

Det är ju inte klokt hur politikerna skräpar ner

Kolla här vad politikerna håller på med.

Nedskräpning1

Vid den här t-banan finns det knappt något träd eller stolpe de inte har förorenat genom att hänga upp en massa kartongskräp.

Till vänster är det skräp.

Nedskräpning2

Och till höger är det lika mycket skräp.

Nedskräpning3

Hur ska man kunna välja vilken väg man vill gå när det är en massa skräp överallt??!

Politikerna borde verkligen ta itu med den här frågan.

Rabattkupongsekonomi

Sandra kommenterade på inspirationsinlägget och nämnde rabattkuponger. Dessa jävla rabattkupongssparare som sänker hela världsekonomin alltså. Fattar de hur mycket det kostar samhället när de står och gräver i handväskan eller börsen och letar efter en kupong för att spara fem kronor? Folk skulle ju kunna vara på jobbet och bidra till landets BNP istället för att stå i en matbutikskö och vänta på någon som inte kan hålla reda på sina rabattkuponger.

För det är ju alltid så med rabattkupongs-människorna att de har ingen som helst ordning på sina rabattkuponger. Antingen är de helt o-organiserade eller så har de gömt sina “värdehandlingar” så ordentligt att de inte ens hittar dem själva. Aldrig har de skrivit under dem hemma heller, de ska alltid låna en penna och stå och klottra sin namnteckning i butiken.

Eftersom den här bloggen emellanåt har ett utbildande syfte ska jag förklara för er hur rabattkupongsekonomi går till.

Jag är en av Coops bästa kunder. Det här är inget skryt som jag har hittat på själv. De skrev ett brev till mig och kallade mig en av de bästa. Jag är så bra att de inte ens kallar mig kund utan de refererar till mig och min excellens som ‘medlem’.

Coop-häfte

En av rabattkupongerna i häftet var ett gratis pizzakit. Med ett pizzakit behöver man inte göra en egen deg, som är godare än köpesdeg, så jag hämtade ut mitt gratis pizzakit. Jag visste EXAKT var kupongen låg när jag kom till kassan och var snabb som en vessla när jag gav den till kassörskan. Kunden bakom mig hann säkert inte ens märka att jag hade en kupong. Jag sparade 24 kronor och 50 öre.

Men man kan ju inte bara äta deg med tomatsås på. Så jag köpte skinka för 17,95 kr, svamp för 5,03 kr och paprika för 8,81 kr. Jag köpte garanterat för mycket svamp och paprika för det är ju svårt att bedöma när man står i affären exakt hur mycket som ryms på pizzan så man tar ju lite extra. Mozzarella måste man ha och man vill ju inte riskera ostbrist på pizzan så jag tog en stor bit för 43,95 kr. Den där såsen som följer med i pizzakitet tycker jag inte att det är mycket bevänt med så jag köpte tomatpure istället. Om man köpte två fick man dem för 15 kr och jag ville ju inte missa ett tillfälle att spara 2,40 kr så jag tog två.

Sen såg jag en basilikaplanta. Det är tjusigt med några basilikablad som dekoration på pizzan och plantan ser ju så trevlig ut på bänken (om man vattnar den alltså) och gott luktar det ju också. 16 kr och 90 öre. Den var klimatcertifierad och hade en lyxigare förpackning än genomsnittsbasilikor.

Till slut råkade det följa med vitkål och morötter för 11,35 kr också för jag tänkte att jag kunde göra egen pizzasallad.

Pizzakit

Bar det sig att spara 24,50 kr på ett pizzakit nu då om man summerar allt det här?

Ja, för Coop gick det ju ihop i alla fall. Allt annat jag köpte för att göra en pizza kostade 118,99 kr. Om jag inte hade fått ett gratis pizzakit skulle jag kanske ha gjort min egen deg och spenderat 119 kr på ICA eller Hemköp istället. Och vem vet – på ICA eller Hemköp kanske tillbehören bara skulle ha kostat mig 113 kr.

Sensmoralen av allt det här är att ingen sparar några pengar på att hålla på och uppehålla sina medmänniskor och världsekonomin genom att proppa väskan/börsen full av rabattkuponger som de sen inte hittar. Datumet hinner oftast gå ut på pappersskräpet ändå och då får man dessutom betala fullt pris för den vara som lurade en att köpa en massa andra varor. Enda syftet med rabattkuponger är att butikerna ska tjäna pengar.

Kursen slut för idag. Återkom en annan dag för mer utbildande material.

Jag har blivit upptäckt

Tidigare ikväll när jag stod på Coops parkering och försökte fälla ihop paraplyvagnen så att kassarna skulle rymmas i kofferten kom det fram en kvinna och frågade om hon fick prata med mig några minuter.

Hon frågade om jag var intresserad av “affärsmöjligheter”. “Yes!” tänkte jag “här kommer min big break, det är nu mitt framtida liv som miljonär börjar”. Jag vet ju att de bästa och mest framgångsrika företagen här i världen hittar stjärnorna bland sina affärspartners genom att skicka ut kvinnor i femtioårsåldern på parkeringsplatser för att rekrytera ny talanger.

Den här talangscouten var uppenbarligen extremt kompetent som hittade mig och såg min potential trots att jag stod dubbelvikt med huvudet under en barnvagn för att rucka loss spärren.

Det kan ju förstås hända att min klädsel gav henne vägledning och hjälpte henne att förstå vilken kompetent affärskvinna jag är. Alltid redo och intresserad av “affärsmöjligheter”. Även klockan sju på kvällen på en Coop-parkering. På den här bilden syns det ju lång väg att jag är en vass business woman eller hur?!

Affärskvinna

Ni får tänka er en Coop-parkering i bakgrunden istället för vår hall eftersom jag inte hade någon kamera med mig så maken fick ta en bild när jag kom hem istället.

Jag tror i alla fall att det var min klädsel som gjorde att hon insåg vilket affärssinne jag har. Eller så kanske hon hörde hur jag muttrade “Hur i helvete kan två kassar mat kosta 685 spänn?!” och insåg att jag minsann har koll på ekonomiska frågor.

Trots att spärren på barnvagnen satt fast var jag på relativt gott humör så jag var väldigt artig och frågade vad det var för sorts “affärsmöjlighet” hon menade. Jag tänkte att hon kanske ville rekrytera mig till att sälja typ Tupperware.

Så var det inte alls. Affärsmöjligheten gick ut på att “köpa produkter på internet med 100% nöjd-kund-garanti, också fanns det även möjligheter att tjäna pengar själv om man ville”. Eller nått sånt. Jag frågade vad det var för sorts produkter.

Det var då det blev extra intressant. För det handlade om “alla möjliga sorters produkter”. Alla fattar ju potentialen i “alla möjliga sorters produkter”, men jag frågade ändå vad “affärsmöjligheten” bestod i för mig om det var jag som skulle handla på nätet. Det “kunde hon inte säga på ett enkelt sätt utan vi skulle vara tvungna att sitta ner i en kvart så att hon kunde förklara ordentligt hur det hela gick till”.

Det hela lät ju alldeles för bra för att vara sant. För man hade “möjlighet att tjäna stora pengar för nästan ingen egen insats alls”. Jag bad henne förtydliga hur stor “nästan ingen insats alls” var och fick veta att den var 300 kr. Då kändes allt mycket tryggare och bättre, för alla vet ju att om man verkligen ska ha möjlighet att bli rik så måste man satsa någonting själv också.

Trots att min klädsel avslöjade mig litegrann är jag fortfarande lite förbluffad över hur hon kunde tro att jag är en affärskvinna lämpad att ta mig an ospecificerade “affärsmöjligheter” som involverar okända produkter till en okänd avkastning.

Jag fattar inte sådana här viktiga beslut på en parkering så jag gav henne mitt nummer och bad henne ringa mig “på kontoret”. Jag vill gärna sitta på min blåa pall när jag tar ställning till sådana här “affärsmöjligheter”.

Ett talangtävlings-inlägg på allmän (?) begäran

Om jag förstår Cs kommentar på förra inlägget rätt har svenska Idol börjat. Det hade jag missat. Vi firar i alla fall denna stora händelse med ett klipp av den bästa audition i talangsammanhang ever.

Warren Wald hette killen och på höjden av hans berömmelse var det en av mina jobbarkompisar som träffade honom på en nattklubb. Hon gick fram och sa “Great audition” och han svarade “Thanks”. Jag var hur avundsjuk som helst över det.

Jag saknar inspiration

Jag vet inte vad jag ska berätta för livsavgörande saker för er. Jag funderade på att skriva om bananflugor, men det har jag ju skrivit om förut så det kändes inge kul.

Sen tänkte jag kanske visa er hur duktig jag varit som har sytt 12 raksömmar så att det blev ett draperi, men då måste jag hålla på och fotografera och beskära och det känns inte heller kul så det orkar jag inte heller.

Jag har fortfarande inte skrivit mitt Hemma hon Henny-reportage heller. Jo, jag har varit och hälsat på Henny. Men då måste ni ju se fotot på hur det ser ut hemma hos Henny och då måste jag föra över fotot från mobilen och jag orkar inte hämta sladden just nu. Och nej, jag kan inte ladda upp det från mobilen för när jag laddar upp foton från mobilen blir de alltid liggande och då blir jag så jävla arg när de inte går att vända på så jag orkar inte blogga från mobilen. Så det reportaget får komma en annan dag.

Gullefjunet sa en kul sak ikväll men det känns inte rätt att berätta om det för er. Hon fyller snart fyra och börjar ha en egen integritet som jag tycker att jag ska respektera. Så jag skickade ett SMS till en kompis och berättade det för henne istället. Nån måste jag ju få berätta för, men det behöver ju inte vara hela världen eller de 100 personer som möjligtvis råkar besöka den här bloggen.

Vad jag dock kan berätta är att barnet gjorde ett halsband till mig idag. Det blev alldeles för tight, det skulle ha passat åt en docka. Men hon insisterade att det var till mig och att jag skulle ha det på mig. Två gånger märkte hon att jag smugglat av det och krävde att jag skulle ta på det igen. Så jag gick omkring med något som kändes som en strypsnara runt halsen i flera timmar och längtade till hon skulle gå och lägga sig så att jag kunde ta av det.

I alla fall, för att komma till saken så tänkte jag att ni kanske kunde ge mig en bloggrubrik så får vi se om jag drabbas av inspiration att skriva något viktigt om det ni hittar på åt mig.

Någon? Det blir väl bara Diana som ställer upp som vanligt. Jag måste börja fundera på vad hon ska få för pris nästa år när hon återigen vinner priset för flest kommentarer för ni andra är då så blyga och säger nästan aldrig något.

Förutom Amanda då förstås. Hon skrev en 900 ord lång kommentar till ett 300 ord långt inlägg. Jag är förstås tacksam för hennes engagemang, men sen har hon aldrig hört av sig igen.

Ingen dag är rolig fastän den varit jätterolig

Nu för tiden när man frågar flickebarnet om hon har haft en rolig dag svarar hon alltid nej, även om dagen har varit hur rolig som helst.

Jag: Visst var det kul att vara inne i stan med N idag?

Gullefjunet: Nej, det var inte roligt.

Jag: Nähä, så då behöver vi aldrig åka in till stan och gå till Radioapans lekplats igen då?

Gullefjunet: JO! Vi måste åka dit igen, det var LITE roligt.

 

Tack och lov att gubben lär vara död innan hon blir stor

När jag kom in i vardagsrummet satt hon där med boken om Mick Jagger igen.

Barn med bok

Hon verkar ha någon sorts onaturlig fascination för Mick Jagger. Jag har Steven Redgraves och John Mcenroes biografier också, men dem visar hon inget som helst intresse för.

Jag tycker inte om den här trenden. Någon rockstjärna vill jag inte ha till måg. Alla vet att rockstjärnor är helt odugliga som mågar. Jagger vill jag absolut inte ha som måg, men som tur är lär det inte bli aktuellt även om han inte verkar ha några som helst spärrar vad gäller åldersskillnader, för han hinner nog dö innan hon blir stor. Men jag vill inte ha någon jämnårig rockstjärna till måg heller. Varken jämnårig med dottern eller med mig själv.

En hjärna men ingen tumör

I våras fick maken jätteont i skallen som inte gick över. När han hade haft ont i över en vecka så beordrade jag iväg honom till vårdcentralen. För som ni vet så kan den där lilla elakingen cancer sätta metastaser i hjärnan. Eller om ni inte visste det så berättar jag det nu. Så är det.

Kom med en huvudvärk till vårdcentralen så lär ni inte bli så tagna på allvar. Man blir ju oftast inte det inom vården här i Sverige. Men om man har haft cancer är de lite mer omhändertagande, så maken fick omedelbart en remiss på röntgen. Sen fick han i och för sig inte komma på röntgen på evigheter, men man får vara tacksam för det lilla och en remiss är inte fy skam.

En evigheter senare kom beskedet i ett brev på posten.

Jag tycker att de kunde vara lite tydligare med vad exakt det var de fyndade på röntgenplåtarna.

Röntgenbesked

Vi har i alla fall bestämt oss för att det nog är goda nyheter. Jag tolkar det hela som att de hittade en hjärna. Jag har i och för sig misstänkt det hela tiden, men det känns ändå skönt att ha det såhär svart på vitt att man är gift med en man som har en hjärna. Också tycker jag mig utläsa att de inte hittade någon tumör eller några metastaser som försöker bygga en tumör. Goda nyheter all round alltså.

Det där med att de hade “fått svar så här sent till mottagningen” är garanterat skitsnack. Sannolikheten att inkompetensen skulle ligga på röntgenavdelningen är väldigt liten. Svaret har legat där på någons skrivbord på vårdcentralen i veckor/månader och de har missat att ta kontakt och lämna besked.

 

Är det fredag idag?

Hallå, kan någon berätta för mig om det är fredag idag? Jag har nämligen torsdag och det var en massa grejer som jag tänkte att jag kunde göra på fredag men nu säger almanackan att det är fredag idag. Då stämmer det ju inte för mig.

Hur kan det vara fredag idag? Har vi hoppat över en dag den här veckan? Det kanske är fel på min almanacka? Vad står det i era?

Jag är upptagen förstår ni

Jag är as-upptagen för tillfället vetni. Det är därför jag varit så dålig på att berätta viktiga saker för er.

Jag har tittat på Orange is the new black. En och en halv serie har jag hunnit igenom.

Jag har sytt saker och målat saker. Om jag ids kanske jag visar bilder på hur duktig jag har varit imorgon.

Jag har hållit på med de där sakerna i flera dagar. Varje avsnitt av OITNB är en hel timme långt utan reklampauser så jag har ju inte sett 21 avsnitt idag. Två-tre per dag brukar jag se.

Också har jag gjort grundlig google-research. Inte i flera dagar, bara ikväll.

Det är en hel vetenskap det här med Furby, Furby Boom, Furblings, Furby Rockers osv. Det är minsann inte samma saker. Om jag nu har fattat det hela rätt kan Furblings prata med Furby Boom men inte med Furby. Passa er om ni hittar en jättebillig Furby för en hundring för då är det ett Furby mjukdjur och de pratar inte med någon alls.

Den här Furby-utbildningen har naturligtvis varit väldigt givande men jag känner mig fortfarande lite tveksam. Främst för att om man letar på nätet i flera timmar bör man belönas med att hitta ett exemplar någonstans som är avsevärt mycket billigare än normalpriset. Furby-världen är värsta oligopolet. Nej fel, det råder ingen brist på säljare av Furby, så det är helt enkelt en Furby-kartell för priserna skiljer sig bara med någon tia.

Så jag researchade Lego istället och konstaterade att det även finns en Lego-kartell. Legot tog också väldigt mycket tid för det finns hela Lego-communities där ute på Internet. Jag har en förmåga att bli helt fascinerad när jag hittar nördar på internet.

Jag dras in i deras värld och sitter och kollar deras forum och kan inte sluta läsa när jag hittar en tråd som startats av en trettonåring som frågar “Vad fick du för Lego när du fyllde år?”. Det första svaret kom från någon som berättar vilket Lego han fick när han fyllde tjugo, svar nr tre är någon som berättar vad han fick för Lego av sin fru och då är det några andra gubbar som börjar klaga över att deras fruar aldrig köper lego åt dem. Compulsive reading som det heter på engelska.

Nu har jag inte tid att sitta här och berätta för er om korruptionen i leksaksbranschen. Jag måste se ett till avsnitt av OITNB. Pornostache kom tillbaka in i fängelset i slutet av förra avsnittet och Piper ska hem på permis för sin farmors begravning och jag ska bara se ett avsnitt till idag.

Calippo är god, men svår att äta

Kommer ni ihåg Calippo-glassen? Den fanns för en 20-25 år sedan och jag kommer inte ihåg om den hette Calippo då också eller om den hade ett annat namn på den tiden. Den försvann i alla fall ur sortimentet, åtminstone ett tag. Nu har jag hittat den igen och återupptäckt den.

Den är god. Den smakar som frusen Coca-cola. Jag tror att den finns i någon sorts apelsinsmak också, men jag tycker om den som smakar cola. Den har dock en opraktisk form.

Det är VÄLDIGT svårt att äta Calippo. Alltså på det rent ät-tekniska planet är det ju bara att äta förstås. Men som kvinna mitt i livet vill man ju gärna behålla någon sorts… ja vad ska vill kalla det… typ värdighet när man äter glass på offentliga platser. Jag är inte den lätt-generade sorten och brukar inte fundera så mycket över vad främlingar tycker och tänker om mig eller vad jag gör – men Calippo är liksom a step too far även för mig.

Calippo

När det är skitvarmt ute och man passerar en glassfrys kan man råka glömma bort den här problematiken och av misstag köpa en Calippo fastän man är jättelångt hemifrån. Sen sitter man där på tåget och värmer sin Calippo i handen för att den ska bli varm nog att trycka upp.

Efter en stund känner man att Calippon börjar bli redo. Då kommer man på sig. “SHIT!” tänker man “Hur ska jag göra när jag äter den……?! ALLA kommer att stirra på mig”. Man börjar svettas ännu mer och vill ännu mer äta en isglass.

Man sitter och svär för sig själv över att man inte valde en Piggelin. För isglass är ju godast om man suger på den och Piggelin kan man suga på med värdigheten i behåll. Calippo däremot är svårt, man blir liksom generad bara av att sitta med glassen i handen och försöka fundera ut en lösning.

Till slut så inser man att det inte går att äta glassen på tåget. Inte på ett värdigt sätt. Så man får sitta och hålla glassen i handen och hoppas att den inte ska smälta helt innan man är framme och får hoppa av tåget så att man kan suga i sig sin isglass i enskildhet.

Hotet mot de rosa kläderna

Imorse fick gullefjunet ett raseriutbrott över de byxor jag valt ut. De var “FULA”. För att de var blå.

Då agerade jag väldigt vuxet och moget och sa åt henne att nu fick det lov att vara nog och att om hon inte skärpte sig skulle jag kasta bort alla rosa kläder.

Då började hon ropa på pappa. Så ni fattar ju hur upprörd hon var när hon ropar på pappa i frågeställningar som gäller garderoben.

Hon gick i alla fall till dagis i blått till slut. Jättefin var hon. Byxorna kommer att åka jättefort i rutchkanan också. Hon kommer att märka att de blå byxorna har många positiva egenskaper.