Ruslan och Romans ni vet, som jag nämnde i förra inlägget. De bygger våra badrum alltså. Det vet inte om det själva, men de har genomgått ett eldprov.
Sedan de började bygga badrummen har farsan varit här i 3-4 veckor till och från. Han är väldigt tveksam till att man ska hålla på och leja hantverkare till saker som man kan göra själv. Han och försäkringsbolag har dock olika åsikter om vad man kan göra själv och vad man får ersättning för om man får vattenskada så jag ignorerade honom och lejde hantverkare till badrummen.
Dessutom är våra hantverkare balter och om norrlänningar mot förmodan ska leja hantverkare så vill man ju gärna kolla upp vem de är släkt med. Kolla stamtavlan liksom. Det hade varit nog illa med “Stockholms-hantverkare”, så det där med att de var “utlänningar” var inte heller riktigt bra för då kan man ju inte kolla upp dem ordentligt.
Vi kom dock överens om att pappa skulle riva badrummet och bastun uppe och hantverkarna skulle riva nere, och sedan skulle pappa hjälpa mig att måla och tapetsera. Innan vi fick tillträde och pratade om att han skulle komma ner och hjälpa till så sa han saker som “Vi får väl se om jag har tid att måla, jag måste säkert hjälpa till i badrummen”.
På måndagen dök Romans upp för första arbetsdagen. Jag presenterade honom och pappa för varandra.
Romans: “Trevligt att träffas”.
Pappa: “Det återstår att se…”
Underförstått så menade farsan att han ville veta vad Romans kunde innan han bestämde sig för om det var trevligt eller ej. Romans är från Lettland och talar utmärkt svenska, men förhoppningsvis förstod han inte just det där!
Romans började riva och innan han gick första dagen var i princip hela badrummet nere borta. Då började farsans attityd att förändras. Då började han bli bästis med hantverkarna. Sen började han och Romans springa runt och kolla på elen och då var det kört. Sen kom Ruslan med sina mitsubishi verktyg. Det är tydligen de bästa verktygen.
Stup i kvarten när jag behövde hjälp med något fick jag springa och leta honom för att han stod och diskuterade någon byggteknisk detalj eller något verktyg med hantverkarna. Jag började tänka att varken badrum eller målning skulle vara klart tills vi skulle flytta in om alla bara skulle stå och snacka hela dagarna istället för att jobba.
Den här pennan som Romans hade tex, den diskuterades i evigheter. Den kunde kolla om det fanns el i uttaget bara genom att hålla den mot plasten och pappas mejsel var man tvungen att stoppa in i kontakten. Jag bara “Jaja whatever… en el-penna för el-nördar”. Själv brukar jag fråga nån om elen är på eller av och sedan tror jag på deras svar utan att kolla.
Han är mest bästis med Romans pga av deras gemensamma intresse för el, men Ruslan samlade också poäng när han bad farsan om hjälp med att hålla upp duschväggarna under monteringen.
När jag hade synpunkter på toalettens placering var det hantverkskritikern himself farsan som stod där och viftade med handen och avfärdade mig genom att säga “Det där är inget problem, det fixar Ruslan lätt – han flyttar toaletten hit och vrider röret dit”.
Å jag bara “Hur ska det gå till? Toaletten sitter ju fast här och röret sitter ju fast där”. Men farsan fick rätt, Ruslan flyttade hit och dit. Det är ok för mig att det var farsan som hade rätt för nu sitter ju toaletten på rätt ställe.
När farsan åkt hem en vecka och kom tillbaka så var han gladast att träffa gullefjunet. Men han verkade fan gladare över att träffa Romans och Ruslan än mig och maken.
En dag innan vi flyttade in och vi varit och målat hela dagen och jag och farsan åkte hem blev jag tvungen att fråga. Jag visste ju redan vad jag tyckte, men jag ville höra vad han tyckte.
Jag: “Så vad tycker du då? Vet hantverkarna vad de pysslar med?”
Farsan: “Jo det vet dom”. Tystnad ett tag. “De är duktiga”.
Det där låter kanske inte så märkvärdigt, men att farsan går så långt som att säga att hantverkarna är duktiga är ungefär motsvarigt en Michelin-stjärna.