Maken bryr sig inte. Han sitter och jobbar och jag är tveksam till om han ens märker att julen försvinner runtomkring honom.
Jag tycker att det är döskönt att få bort julen. Kul att ta fram, ännu roligare att ta bort.
Gullefjunet hon går omkring och gör det där ljudet när man sticker ut tungan och liksom fnyser/fräser så att det sprutar spott. Hon “tänker minsann inte hjälpa till”. Det har hon inte gjort heller.
Mest traumatiskt var det när tomtarna skulle ner i lådan. Det utvecklades till ett sorts gisslandrama där jag blev tvungen att lova fångvaktaren att vi skulle köpa någon ny, mindre julig, prydnad och att hon skulle få välja den. Detta kommer troligen att sluta med att jag får ha någon sorts ful porslinsget ståendes på fönsterbrädan.
