Jag: Hörde du vad gullefjunet sa inatt när hon var vaken i en timme och satt och pratade?
Maken: Nä vadå?
Jag: Hon sa nått som jag inte riktigt förstod, något om att någon varit dum också pratade hon om Kajsa.
Maken: Jaha.
Jag: Vad tror du att hon menade?
Maken: Hon menade väl att någon varit dum med Kajsa.
Jag: Hur fan skulle någon ha kunnat vara dum mot Kajsa?! Kajsa är ju en mjukdjurskatt. En katt som dessutom aldrig lämnar vår lägenhet. Vem skulle ha varit dum mot henne? Har DU varit dum mot Kajsa?
Maken: Nej. Det är väl bara något hon sa.
Jag: Hon sa nått om “andra barnen” också. Tänk om någon har varit dum mot henne på dagis? Kajsa kanske inte ens har med saken att göra.
Maken: Jag tror att du funderar lite för mycket över en lösryckt fras just nu. Hon hade kanske drömt något.
Jag: Jag tycker att du borde engagera dig lite mer i det här du också. Är det alltid mamman som ska måsta bära hela bördan av “tänk om” helt på sina egna axlar?
Maken: Jag tror faktiskt att det var ni mammor som uppfann “tänk om”….
En sån där konversation har jag och min sambo också haft. Jag har så många “tänk om” i huvudet hela tiden 🙂
Och jag tror faktiskt att det kan vara så att barn kan prata om att ett mjukisdjur har blivit illa behandlat när de eg menar sig själva. Men ibland kanske man som orolig förälder förstorar upp något som eg är rätt normalt. Barnet kommer ju hamna i massor av konflikter genom sitt liv, men jag är som du, jag tänker direkt det värsta 🙂