Ibland undrar jag varför inte omgivningen reagerar och ingriper när någon i deras närhet uppför sig konstigt? Varför folk bara låter sina nära och kära fatta obegripliga beslut.
Igår hämtade jag på dagis och åkte till SATS för att kolla om jag ska joina ett gym. Vad sa maken tror ni? Han sa “Om du bara tror att det blir av att du går dit så är det väl bra”.
Idag har jag anmält gullefjunet till en sju veckor lång simskola. Då var maken lite mer motvillig. För då förstod han att han skulle bli inblandad. Det kommer ju inte på fråga att jag ska bada sju veckor på raken, han får också ta några av simlektionerna.
“Vill du inte att hon ska kunna simma?” frågade jag och han kapitulerade direkt. Inget som helst ansvarstagande där alls. Han kunde ha kämpat emot lite mer. Nu blev det simskola. Sju söndagar på raken klockan tolv. Helst vill jag inte ens vara fullt påklädd klockan tolv på söndagar så nu när jag tänker på det här mer noggrant som känns det väldigt olockande att befinna sig i en bassäng den tiden på söndagar.
Alla dessa hälsosamma och förnuftiga idéerna från min sida borde signalera till maken att han borde sätta stopp för galenskaperna. Det är ju helt out of character för mig.