Folk som har barn kan ju faktiskt vara väldigt irriterande. Hålla på och tjata om hur fantastiskt det är att vara förälder och hur deras liv har fått en helt ny mening sedan de fick barn. Gäsp liksom.
Innan jag fick barn tyckte jag att det var så otroligt grymt ointressant när folk gick igång och malde på om hur berikade deras liv blivit sedan de fick barn. Jag brukade sitta där och tänka för mig själv att de borde prata om något som allmänheten bryr sig om. Till och med konversationer om politik eller poesi framstod som intressanta i jämförelse.
Nu när jag själv har barn så förstår jag ju på ett helt annat sätt. Att vara förälder ÄR helt fantastiskt. Tänk er själv att man kan stå mitt i ett rum som blivit bombat av leksaker, eller i en lekpark där ingen jävel är sams och försöka medla i en krigshotande konflikt över en plastspade, eller vid en byrålåda och diskutera olika nattskjortors fördelar och nackdelar klockan 4 på natten. Och ändå hålla på att sprängas av lycka (inte just då, men i allmänhet) för att personen som utsätter en för dessa prövningar är ens eget barn. Som man älskar trots att de gör så mot en. På nått sätt älskar man dem FÖR ATT de gör så mot en. Det bevisar att “de har en personlighet” som man som förälder kallar det.
I ett försök att nå ut till alla som inte förstår och inte är intresserade av ämnet tänkte jag att jag kunde förklara med hjälp av en banan. Innan jag fick barn tyckte jag inte alls att det var märkvärdigt att skala en banan. Om jag såg ett barn som skalade en banan så tänkte jag överhuvudtaget inte alls på att barnet skalade en banan. Det vet ju alla att till och med en apa kan skala en banan. Förmodligen har många barn skalat bananer i min närhet utan att jag har märkt det. Om jag märkte att ett barn skalade en banan innan jag själv fick barn var det förmodligen för att jag tyckte att bananskalandet gick slarvigt till.
Det är det här som är grejen va. Första gången man ser sitt eget barn skala en banan blir man fylld av lycka, kärlek och stolthet. Det är en helt enorm upplevelse första gången man ser sitt barn skala en banan helt själv. För man har varit med hela tiden sedan det bananskalande barnet såg dagens ljus och inte gjorde någon nytta alls. Man har varit med från det att barnet inte kunde någonting annat än att äta, sova och skita. Att få vara med om allting annat efter det är vad som är så fantastisk med att vara förälder. Oavsett hur mycket eller lite man har åstadkommit tidigare i sitt liv så är det här barnet det största. Fatta liksom att jag har varit med och skapat ett barn som kan skala en banan! Och att det var jag som visade henne hur man skalar en banan. Är det så konstigt om man får hybris liksom?! Om jag kan lära henne att skala en banan kan hon ju gå hur långt som helst.
Med det hoppas jag att jag har skapat en större förståelse hos icke-föräldrar om varför det är så fantastiskt att vara förälder.
Jag letade efter ett foto av vårt barn när hon äter en banan som hon skalat själv men hittade inget. Uppenbarligen var jag för caught up in the moment när hon skalade bananen för att komma ihåg att fotografera tillfället. Jag hittade däremot ett bananskal på golvet i bilen så det får illustrera den här historien.
