Som en del av er vet hade vi en katt i London. En dag hittade jag ett par av makens strumpor i toalettstolen. När jag frågade maken varför han lagt dem där fick jag till svar att det hade han faktiskt inte gjort. Katten fick skulden. Ett tag senare kastade katten ett till strumppar i toaletten. Den gången la hon dessutom ner locket efter sig. Jag tyckte att katten var så otroligt duktig att jag till och med övervägde att ringa till Aftonbladet.
Vår dotter är precis lika duktig som katten var. Jag fick en hel kasse med 8-10 glasburkar av min kusin. Maken var med när jag hämtade dem så han visste vad jag skulle ha dem till. När vi kom hem sa maken “jag ställer dem i skattkammaren”. Bredvid återvinningslådorna.
Nu är burkarna puts väck. Men maken har minsann inte rört dem säger han. Han låter till och med förolämpad när jag antyder att han har kastat bort dem.
Då finns det ju ingen annan förklaring än att dottern, som är två år, helt på egen hand har burit en påse med 10 glasburkar till återvinningsstationen. Som hon inte ens vet var den ligger. Hon frågade väl någon efter vägen. Hon måste ha gjort det nattetid. För på dagarna lämnar vi inte henne vind för våg att reda sig själv, så om hon startat detta projekt på dagtid skulle någon av oss ha märkt det.
Jag känner mig ganska irriterad. Fast jag vet att det är fel. Man kan inte bli arg på en två-åring över sådana här saker. Jag borde bli stolt istället för att hon klarar av sådana här avancerade saker helt själv.