När jag gick på mellanstadiet slogs jag en gång med en kille i klassen som hette David. Jag vill minnas att det gick riktigt bra för mig också, har för mig att jag ledde slaggiset. Typ… det är i alla fall min tydliga minnesbild. David har kanske en annan minnesbild men jag kan slå vad om att han inte minns den här händelsen lika bra som mig. Då, helt plötsligt, lyckades han dunka mitt huvud i stengolvet så att en bit av min framtand slogs ut.
Om det hade funnits någon domare kan jag lova att David skulle ha blivit diskad. Nu blev han inte det utan matchen slutade liksom bara utan fastställt resultat. Om man nu inte vill vara petig och påstå att jag förlorade eftersom det var jag som tappade en kvarts tand. Jag fick i alla fall åka till tandläkaren för att klistra dit en platsbit och sen såg tanden som ny ut igen.
Nu undrar ni säkert vad den här historien har för betydelse 27 år senare?! Jo den där plastbiten trillar ut nån gång då och då med jämna mellanrum. Ikväll gjorde den det, eller mer exakt klistrade den sig fast i ett salt bildäck, så nu ser jag ut som att jag varit i slagsmål helt nyligen.
Imorgon dyker det upp en journalist för att skriva om butiken. Jag kan nästan garantera att intervjun kommer att involvera en kamera at some point och jag hatar att vara med på bild. Jag brukar inte se riktigt klok ut även om jag har alla tänderna på plats, och nu har jag inte ens det! Dessutom ska jag på bröllop i helgen (på sådana tillställningar brukar det vimla av kameror…) och hinner säkert inte få en tid hos tandläkaren innan dess! Hur typiskt är inte det att den skulle trilla ut just ikväll?!
