Vår bröllopsdag

På söndag är det vår bröllopsdag. För två år sedan på vår bröllopsdag så bestämde vi att vi skulle skjuta på firandet eftersom läkarna just då var mitt uppe i en fem-veckors-process av att stråla cancern ur maken. Han mådde lite små-dåligt.

Ifjol på vår bröllopsdag var maken mitt uppe i en månad lång period av komplikationer efter en operation som gjorde att vi var stammisar på akuten. Bottennivån var när ambulanspersonalen tyckte att det inte var någon idé att åka till Piteå lasarett och blåste på blåljusen och åkte till Sunderbyn drygt 5 mil längre bort där det finns knivar och läkare som vet hur man använder dem. Som tur blev det inga knivar och det kändes som bröllopspresent nog.

I år hade vi då tänkt slå på stort och fira bröllopsdagen med att låna bort gullefjunet till mormor och morfar imorgon kväll och äta en go middag hemma och dricka för mycket vin. Att gå ut och äta är inte värt kostnaden där vi bor, maken lagar godare mat själv och vi slipper betala 500 spänn för en taxi enkel väg.

Eftersom Ida länge har velat se ett foto på mina Manolo Blahniks så illustrerar vi den här historien med ett foto av mina svarta bröllopsskor som kostade fem gånger så mycket som min röda bröllopsklänning, som kostade en tusenlapp. Det är viktigt att get your priorites right när man planerar bröllop.

I alla fall så överrumplade maken mig i eftermiddags med att fråga om jag ville följa med och plocka kantareller imorgon. För att äta smörstekta kantareller till förrätt innan Wallenbergarna. Kantareller växer i skogen. Jag tycker inte om skogen. Man kan även köpa kantareller på affären påpekade jag. Maken tyckte att det kunde vara trevligt att plocka sina egna.

Det tycker inte jag, det finns en anledning till varför kantareller erbjuds i butik. Men på bröllopsdagen ska man ju göra saker tillsammans och var lycklig. Jag sa alltså inte nej, jag sa kanske, vi får väl ser hur vädret är. Det är ju min bröllopsdag också, jag vet inte riktigt hur lycklig jag kommer att känna mig om jag plockar svamp. Den här tiden på året brukar jag känna mig lyckligare inomhus än utomhus. Då och då brukar jag dock försöka foga in mig i mönster-hustru-mallen.

Nu verkar det här med skogen och kantarellerna i alla fall ha löst sig. För maken har helt plötsligt åkt på någon förkylning eller maginfluensa. Så här ser han ut just nu, så det känns inte troligt att han kommer att insistera på någon svampplockning imorgon.

När folk får höra att maken diagnostiserades med cancer när jag var i vecka 33 och genomgick behandlingar under hela dotterns första levnadsår brukar de uttrycka sympatier både till makens situation, och till hur jobbigt det måste ha varit för mig. Det var ju ingen walk in the park förstås, men det var inte speciellt synd om mig. Maken var den som hade det jobbigt och han hanterade det som en super-human och min mamma och pappa (och andra släkt och vänner) var en fantastisk hjälp.

När maken är förkyld är det däremot jävligt synd om mig. För eventuellt nytillkomna läsare kan ni kolla hur vi har det här hemma när maken är förkyld här, här, här och här.