Om jag var man skulle jag misstänka att brevbäraren varit framme. Men eftersom jag är kvinna och har burit på barnet i nio månader så är hon ju onekligen min. Hur det gick till när jag fick ett barn som tycker om fisk och broccoli men bara äter en trekvarts våffla det vet jag inte riktigt.
Jo och en sak till med våfflorna. Jag våfflade våfflor med ena handen och vispade grädde med den andra samtidigt som jag passade tre barn som ena stunden skulle ha en ficklampa, nästa stund var det någon som grät eller klättrade på en stol för att nå gräddbunken. Mitt i alltihopa skulle en av dem dessutom skita.
Vad gjorde maken under tiden undrar ni förstås. Det ska jag berätta för er. Han satt i hallen och pratade i telefon och svajade med foten.
När bajsningen dök upp i ekvationen så pekade jag på maken med en elvisp med grädde på och sedan pekade jag på badrumsdörren där det bajsande barnet befann sig.
Å vet ni vad maken gjorde då? Då blängde han irriterat på mig och gjorde en gest som betydde något i stil med “jag pratar i telefon….”.
Det skulle han inte ha gjort! Då blängde jag tillbaka med en sådan där kärnvapenmissils-liknande blick ni vet. Sen gjorde jag om elvispspekandet så att det stänkte grädde i hallen. Då avslutade han sitt samtal.
Jag vet inte vad han trodde att han höll på med?! Han har aldrig vunnit en kasta-arga-blickar-strid mot mig förut så varför han trodde att han hade någon chans när jag hade en gräddig elvisp i handen fattar jag då inte.
Hahaha, go girl! 🙂