Snart ryms Gullefjunet inte själv i sängen längre. Man tycker ju att det borde gå att smuggla undan en eller två och att hon inte skulle märka något, men icke! Den lilla hunden har batterier och skäller och ibland somnar hon med den fastklämd under armen, skällandes och vevandes med benen, så att vi får stå och försöka lirka loss den för att slippa lyssna på den när vi själva ska sova.
Fast nu Nita är “sjuk” (batterierna är äntligen slut alltså) och veterinären är på semester. Tills i september. Jag har sagt att om hon vill ta Nita till morfar kanske han kan bota vovven, men i så fall måste Nita bo hos morfar ett tag…