Ända sedan jag vaknade i morse har jag gått omkring och känt mig som en urusel mamma. Jag har gått och funderat om det egentligen var rätt att skaffa barn och om jag egentligen är lämpad att vara förälder.
Inatt drömde jag att det var dotterns födelsedag. Och att jag vaknade på morgonen och vi hade inte köpt en enda födelsedagspresent. Ingenting hade jag bakat heller. Jag hade inte ens köpt fika. Jag hade GLÖMT BORT att göra de sakerna.
Sen kom det som verkligen kan få en att undra vad jag är för sorts förälder. Då sa jag till maken “Ska vi åka och köpa nån present eller ska vi skita i det? Om vi inte berättar för henne att hon fyller år så vet hon ju inte om det”.
Det här var bara en dröm. Men dottern fyller två om några veckor. Tänk om det här händer på riktigt då?
Då måste dottern säga Aja Baja till mig. Så här ser hon ut när hon säger det till pappa. Jag vill verkligen inte vara med om att hon ska måsta säga det till mig.
Efter att ha oroat halvt ihjäl mig för liknande saker läste jag en mycket tröstande artikel av en psykiater. Den gick i korthet ut på att så länge du oroar dig över att du har märkliga drömmar och tankar är du helt normal. Det är en slags gymnastik för hjärnan. Jag blev mycket lättad.
Artikeln fortsatte dock med att det är när de sjuka ideérna normaliseras som det är fara på taket. Och då märker man det ändå inte. Då blev jag orolig igen.