Utmana ödet

Igår när jag skulle flyga hem kom jag på att det kanske hade varit förhastat att publicera förra inlägget innan jag flög hem. Jag kom på att det kanske var att utmana ödet. Att planet hem skulle krascha istället för det på morgonen för att jag skrivit det där inlägget. Jag såg tidningsrubrikerna framför mig. Kvällstidningarna skulle gotta sig i rubriker som “Hon skrev om sin dödsångest innan kraschen”. Det var inte alls så jag hade tänkt mig att jag skulle ta mig in i tidningen. Jag vill ju vara med i tidningen med en icke-nyhet. Sveriges första flygplanskrasch sedan Gottröra är inte alls vad jag hade tänkt mig.

Hem flög jag i alla fall med ett plan med fungerande motorer så det gick också bra. Sen skulle jag åka flygtaxi. När man åker flygtaxi kan man ta sig en liten tupplur i baksätet. Man kan nämligen inte sitta i baksätet och skrika åt yrkesförare hur de ska köra. Jag vet minsann hur man uppför sig, och jag förstår att det inte går an att göra så. Man kan bara hjälpa sin äkta hälft med körningen.

Jag konstaterade dock att taxichauffören skulle ha behövt lite hjälp med körningen. Maken har verkligen haft nytta av min back-seat driving för han kör mycket lugnare än den där taxichaffisen gjorde. Att maken skulle köra 120 på 70 väg skulle jag aldrig tillåta. Eller att köra om en lastbil när man har möte på den där sträckan söder om Kopparnäs där det är olyckor stup i kvarten. Jag funderade lite varför han blinkade med helljuset flera gånger när han närmade sig en korsning i ett bostadsområde. Jag kom fram till att det nog var hans sätt att hantera högerregeln utan att sakta ner. Blinka och visa att “här kommer jag” så att folk som kommer från höger ska stanna så att han kan köra på utan att sakta ner. Det blev ingen tupplur i bilen om man säger så.

En helt annan sak som jag funderade på igår. Är folk som bor på Djupviken världens mest beresta Piteåbor? Alltid, alltid, alltid när man åker samtaxi till flyget så är det någon från Djupviken som ska med. Så att taxin alltid ska måsta köra förbi Djupviken. Djupviksborna måste ha något sorts schema där de ser till att det finns med någon Djupvikare på varje avgång till och från Kallax, och därmed i flygtaxin. De har en koordinator som skickar ut email regelbundet när det står “nu är det dags att skriva upp sig på listan för denna månads flygturer, först till kvarn gäller, kom ihåg att en av oss måste finnas med på varje flyg”.