För ett halvår sen var jag på Tupperware-party hos en av mina många kusiner. Tanten som höll i partyt inledde demonstrationen med att berätta om Tupperwares garanti. I över 20 minuter malde hon på om att hon sålt många, många, många saker som det varit fel på. Hon gav exempel på flera olika saker som inte hade fungerat som de skulle.
Hennes poäng var att berätta att man fick alltid en ny vara om det var något fel på den man köpt. Men som hon höll på tänkte man när hon var klar med allt detta “vad är det för skit-grejor hon säljer?”.
Jag köpte några burkar och en potatisskalare som hon förklarade var världens bästa och tvingade alla att prova.
På blanketten som man fyllde i vad man skulle köpa fanns det en liten ruta där man fick frågan om man kunde tänka sig att vara värdinna för ett party. Jag fyllde i Kanske. JAG VET! Jag vet att ni nu undrar varför jag kryssade i Kanske när det fanns ett Nej-alternativ. Jag undrar också det. Jag fick väl hjärnsläpp och tyckte att jag inte skulle ha en antingen-eller-attityd utan vara lite öppen för någon mitt-emellan-version. Så jag kryssade Kanske. Jag vet att det var dumt gjort. Jag ska inte göra om det.
När tanten gick igenom beställningarna frågade hon mig om vi skulle ta fram kalendern och boka in något datum när jag skulle ha ett party. Det var inte alls så jag hade tänkt mig att ett litet kryss i en ruta för Kanske skulle utveckla sig. Så jag sa till tanten att jag hade bott utomlands i många år och nyss flyttat hem och att jag därför inte hade några kompisar som jag kunde bjuda. Don’t call me, I’ll call you liksom.
Varorna kom och maken skulle skala potatis. Efter andra potatisen hade bladet i potatisskalaren flygit ut tre gånger och maken tyckte att vi skulle kasta bort skräpet. Men jag visste ju, efter tantens långa utläggning, att om man köpte skräp som inte fungerade kunde man få ett nytt skräp.
Så jag ringde tanten och berättade att potatisskalaren inte fungerade till att skala potatis med. “Oj, oj, vad jobbigt, jag har inga potatisskalare hemma” lät det då. Sen kom tanten på att det bor en tupperware-tant i min by och hon skickade mig dit för att lämna den hos henne så att de kunde skicka 99 kronors-potatisskalaren till ett labb för test. Jag hade egentligen tänkt mig en ny potatisskalare utan att jag skulle behöva vänta på testresultat.
Hon var helt enkelt inte speciellt intresserad av min reklamation. Däremot frågade hon om jag ville boka in ett party att vara värdinna för. Det ville jag inte så jag sa att jag fortfarande inte hade några kompisar att bjuda. Då frågade hon om det inte var ett bra tag sedan jag flyttade hem. Då förklarade jag att jag har väldigt svårt för att skaffa vänner och att jag fått nobben på alla vänförfrågningar jag gjort på sistone. Jag lovade att återkomma angående ett datum för party så fort jag hittat några människor som accepterat att vara mina kompisar. Då lät det som att hon suckade i telefonen. Jag tror inte att det var för att hon tyckte synd om mig över min brist på vänner utan mer för att hon inte fick hålla något party.
I kväll har jag blivit bjuden på, och varit på, ett scrapbooking-Tupperware-party. Men säg inget till Tupperware-tanten. Då kanske hon tror att jag har kompisar och ringer och frågar igen om jag ska hålla ett Tupperware-party.
För några veckor sedan visste jag knappt vad scrapbooking var. Nu vet jag att det är massor med människor som håller på med detta. Det är nästan som en hel underground movement med massor av människor som håller på med denna hobby i hemlighet utan att någon vet om det.
Det var i alla fall ett väldigt bra party. Hon som höll i partyt hade inga “trick questions” på pappret som man kunde råka svara Kanske på. Jag köpte fotohörn.