Jag har en svärmor. Också har jag en blogg där maken förekommer då och då. De här två sakerna är inte kompatibla. Min blogg är inte svärmorsanpassad. För svärmor är makens mamma. Det vet man ju hur mammor är med sina barn. Helt beskyddande och oroliga att deras barn ska fara illa.
Det här vet jag för jag är också mamma. Om vi är i en lekpark och någon unge kommer fram och knuffar gullefjunet får jag god lust att nypa ungen när ungens förälder inte ser.
För ett tag sedan berättade maken för svärmor att jag har en blogg. Han sa åt henne att han tyckte att hon skulle läsa den. “Den är faktiskt ganska rolig, också kan du se foton på gullefjunet ibland” sa han.
Å jag bara “Varför sa du så? Tänk om din mamma läser något som jag skrivit om dig och missförstår det och tycker att jag är dum med dig? Tänk om hon inte förstår att det är skämt?!”.
Svärmor vill man inte vara osams med. Det är minsann inte smart att hamna i onåder hos svärmor. Detta gäller alla svärmödrar, inte specifikt min svärmor. Man ska hålla sig på rätt sida av sin svärmor. Så nu för tiden är jag alltid jättenervös när jag skriver något inlägg om maken. Hoppar högt varje gång telefonen ringer och oroar mig att det är svärmor som läst bloggen och ringer för att läsa lusen av mig.
Ja herregud! Jag har tur som inte måste skriva om min man i vår blogg! Jag har nämnt han vid namn, men det kan väl inte vara fel? Namnet har ju ändå mamman hans valt…. Du är en modig kvinna!! Anna 🙂
Jag tycker det är läskigt när personer jag känner irl läser bloggen. Fräckt men läskigt. I bloggen är jag ju en väldigt… eh… extrem variant av mig själv och alla har ju inte samma humor som en själv.