Kopplet funkar jättebra. Man har full kontroll på ungen även när hon inte vill sitta i vagnen. Maken hade förutspått att hon skulle få ett raseriutbrott över att vara fastspänd men hon verkar tycka att det är kul. Speciellt när hon springer mellan soptunnor och lyktstolpar och jag inte har något annat val än att följa efter och klämma mig igenom samma väg.
Jag var lite missnöjd med makens koppelföring ett tag på ett ställe där det var mycket trafik. Han skärpte sig dock när jag fräste “Du har ju haft hund, hur kan du ge henne så där mycket lina här? Hala in henne lite grann”.
Vi har även ätit ost och tomatmacka. Om det nu kallas för macka när man vägrar äta brödet. Östermalmstanterna vid bordet bredvid blängde lite ogillande. Men då tog jag fram min sofistikerade spytrasa och viftade lite diskret med den som en liten fredsflagga och då kändes det som att de blev mer accepterande.
Nu är jag trött. Jag kanske berättar något mer intressant imorgon. Eller på torsdag.