Del två i crazy things förstföderskor gör.
Det är inte bara när spädbarn sover som man som nybliven förälder oroar sig för att något hemskt ska hända. Även att äta är förenat med en massa faror får man lära sig när man får barn.
Innan förlossningen tyckte min mamma att jag var oförberedd som inte hade köpt hem några nappflaskor. Jag behövde inga förklarade jag, eftersom jag skulle amma. Jag hade ju ingen aning om vilken vetenskap det är att amma. Hur skulle jag veta att just jag skulle få ett barn som inte alls var med på noterna? När vi äntligen blev utsläppta från fängelset BB efter sex dagar blev det till att ge sig ut på Londons gator för att inhandla nappflaskor. Vi behövde flaskor till vårt amningsschema som såg ut så här;
Timme 1-2 – amma, ge bröstmjölk från flaska, pumpa till nästa amningstillfälle, Timme 3 – sitta och gapa av utmattning och hoppas att ungen skulle sova en stund till. Projektilspyor och blöjbyten inträffade också med jämna och ojämna intervaller under rutienen.
Repetera dygnet runt, i fyra veckor innan vi fick det där med amningen till att fungera.
I det här skulle vi förstås klämma in en aktivitet till. Sterilisera flaskorna. Mycket viktigt. För bebisar har känsliga magar, eller något sånt. Om jag ska vara helt ärlig så ifrågasatte jag aldrig varför, jag bara visste att det var mycket viktigt. Jag var mycket sträng mot maken att han aldrig fick slarva om det var han som utförde den livsviktiga uppgiften.
Efter konsultation av engelska varianter av Familjeliv fick jag veta att en elektrisk sterilisator was the thing to have eftersom de steriliserade flaskorna på en minut. Jag inhandlade och fick maken att sätta upp en hylla i köket enbart för apparatens skull. Sen steriliserade jag. Och steriliserade. Och steriliserade. Inför VARJE tillfälle en flaska skulle användas.
Apparaten kunde sterilisera sex flaskor, nappar och lock samtidigt, och flaskorna höll sig sterila i 24 timmar därefter, OM locket var på. Det var det här som var kruxet serni – locket. Om locket låg lite snett när jag kom dit för att hämta nästa flaska kände jag att man inte kunde chansa på det här med om flaskan fortfarande var steril. Så då steriliserade jag om igen. Det gick ju så fort att sterilisera om. Man utmanar inte ödet när det gäller sitt barns liv. Eller en magsjuka.
Maken höll på att bli galen av min besatthet av utifall flaskorna var sterila eller ej. Men han höll god min. Jag var nämligen ett under av stabilitet under graviditeten. Jag fick bara en enda hysterisk oförklarlig gråtattack på nio månader. Maken hade stålsatt sig för mycket fler.
I början av amningen däremot var jag ungefär lika stabil som ett korthus i närheten av en tvååring. Maken kom bland annat in i sovrummet en dag när jag låg och ammade stortjutande. Han frågade vad det var för fel och fick till svar “jag ammar!”. Med panik i rösten frågade han “men vad är det? vad är det? äter hon inte?”. Jag svarade “jag ammar” och mer utförlig än så blev inte den diskussionen. Jag var liksom inte en kvinna som man ifrågasatte flask-steriliserings-rutiner till.
Jag hittade steriliseringsapparaten i en skåp häromdagen och tänkte för mig själv att jag borde ha sovit lite mer och steriliserat lite mindre under de där månaderna. Det sägs ju att lite skit rensar magen.
Jag vill betona att jag var mycket nöjd med sterilisatorn i sig, det var ett mycket bra köp. Det var bara mina försök att nöta ut den på kortast möjliga tid som jag inte rekommenderar.