Så fin komplimang jag fick av Ragna!

När man får barn blir man mamma. På heltid och permanent. Att skaffa barn är inte som att skaffa hund tex om ni trodde det. Om man skaffar hund och sen ändrar sig kan man sätt ut en annons på Blocket eller Facebook och skriva “Bortskänkes pga allergi”. Så kan man inte göra när man har barn. Vad skulle folk tro om man gjorde det?! Fast man är ju inte BARA mamma bara för att man får barn. Man är allting man var innan + att man är mamma. Inget försvinner (utom de fasta brösten), det bara tillkommer att man dessutom blir mamma (och några kilo).

När man blir mamma, eller pappa för all del, så blir man också lite orolig att folk ska tycka att man bara tjatar på om sin unge hela tiden. För barnet blir ens största intresse när man får barn. Så är det på riktigt. Ens största glädjekälla. Man tycker att barnet är fantastiskt, underbart och fascinerande. Det blir lätt så att man kanske pratar om sitt älskade barn eftersom det finns i ens tankar hela tiden.

Det är först när man får barn som man tex börjar jubla och klappa händerna som en dåre över saker som att någon äter. Innan man får barn tycker man att det här med att folk äter är en självklarhet. Men när man har ett barn så blir det värsta uppståndelsen första gången barnet äter själv. Tjo och tjim och applåder och glädjesång, fram med kameran och föreviga, ringa släkten och berätta och statusuppdatering på Fejjan om den stora händelsen.

Så man är förstås lite orolig att folk ska bli less på en. Prata bakom ryggen på en och säga “jag är så trött på att hon alltid pratar om sitt barn”. Jag vet att folk gör så, för en gång i tiden hade jag inte barn och då kunde jag också bli trött på folk som inte kunde konversera om någonting annat än sina barn.

Så ni kan tro att jag blev glad igår när jag läste vad Ragna hade skrivit om min blogg. Så här skrev hon: “Typ en av väldigt få “barnbloggar” som är rolig. Det är mer av en rolig bloggare som råkar ha barn.”

Det tycker jag var en väldigt fin komplimang. Speciellt den där biten “som råkar ha barn”. Den fick mig att känna mig ungefär som att jag inte BARA är en mamma. Det är inte var dag man får känna så när man är mamma.

En annan sak som gör mig glad är att Ragna inte har någon “om-sida” på sin blogg. Så hon kände sig träffad av mitt inlägg i det ämnet och nu har hon lovat att hon ska skriva en. Typ ungefär som att hon lyssnar på mina råd.

Jag vet inte hur gammal Ragna är, för hon har ju ingen om-sida där hon ens avslöjar i vilken region hennes ålder är. Men jag har läst på hennes blogg att hon pluggar. Det får mig att tro att hon är ganska ung, typ någonstans i 20-årsåldern. Hon är i alla fall inte lika gammal som mig. Jag fyller ju jämt om mindre än två månader för guds skull. Fast det skulle man aldrig kunna tro med tanke på att jag har så ungdomlig hy och är så cool i största allmänhet. I alla fall kan jag nästan garantera att Ragna minsann inte är lika gammal som mig. Åldersmässigt skulle jag säkert kunnat ha en dotter i hennes ålder om jag hade jökat oskyddat i tonåren.

En gång i tiden var jag i hennes ålder och då tyckte jag att folk som mig var jättegamla. Så att Ragna har lovat att skriva en om-sida får mig att känna det som att hon lyssnar på vad en gammal tant som jag tycker. Jag connectar med ungdomar liksom. Okej, Ragna är kanske mer en ung vuxen än en ungdom, men ni fattar vad jag menar va.

Det känns tryggt att veta när man själv har barn. Att yngre generationer lyssnar på en. När ens barn blir en fjortis och man säger till barnet “du får inte supa/röka/gå ut utan mössa” så vet jag att hon kommer att förstå och lyda eftersom jag har en förmåga att få fram mitt budskap till ungdomar.

Å andra sidan vet man ju hur ungdomar är. De säger att de ska göra något och sedan händer det aldrig. Än har jag inte sett till någon om-sida hos Ragna, men det kommer säkert snart. Ni får titta in på hennes blogg och hålla utkik efter den så att hon känner lite press.