Prinsessan på Ärten är min favorit

Vid nattningen.

Jag: Idag läser vi inte Snövit. Vi har läst den så många gånger, jag är less på den.

Snövit är 18 sidor lång. Nästan bara text. Jag blir helt torr i halsen varje gång jag läser den. Dessutom blir jag så jävla irriterad på Snövit. En gång är ingen gång, men att gå på samma trick tre gånger trots att man har blivit varnad av sju dvärgar är bara intelligensbefriat.

Jag: Ska vi läsa Prinsessan på Ärten?

Prinsessan på Ärten är fyra sidor lång.

Gullefjunet: Nej, den är så kort.

Jag: (för mig själv) Precis, det är därför den är så bra. (till henne) Ska vi ta Törnrosa då?

Jag gillar faktiskt inte de här Prinsessagorna speciellt mycket. Jag fattar inte vad man lär sig av dem. När jag har läst Snövit har jag alltid en stor lust att förklara för barnet att poängen med sagan inte är att det kommer en prins och räddar henne. Att det inte funkar så på riktigt. Det finns riktiga prinsar men de är vanligtvis ganska odugliga. Den viktiga poängen i sagan är att man ska lära av sina misstag och lyssna på råd från folk (eller dvärgar) som vet bättre än en själv.

Men på något sätt känns det som att Snövit är untouchable och att man inte får tala illa om henne så jag brukar bara irriterat kasta iväg boken när jag har läst klart utan att köra något utbildning om svamlet.