Pinsamhetslistan plats 2 – Stayup-strumpan

När jag satt och funderade på det där med ett värdigt syfte för den här bloggen – vet ni vad jag kom att tänka på då? Nej, jag kom inte på något syfte. Jag kom på att jag helt har glömt att berätta klart om Pinsamhetslistan (plats nr 3 på listan hittar ni här).

Så syftet får vänta. Jag tänkte berätta om en stayup-strumpa istället.

På nittonhundratalet medan jag bodde i London så hade jag ett jobb som gjorde att jag veckopendlade och jobbade i Stockholm en vecka, sen London en vecka. Så flängde jag fram och tillbaka som en tok i över ett år.

Det var stressigt, man hade inget liv varken på det ena eller det andra stället. Det var ett aber att hinna med att tvätta. Ibland glömde man packa saker. Nu börjar strumphistorien.

En gång när jag hade anlänt till Stockholm på morgonen och kastat in väskan på hotellet och skulle byta om till powersuiten så upptäckte jag att jag glömt tunnstrumpor. Kastade mig ut och köpte ett par och sprang tillbaka för att klä mig. Öppnade förpackningen och stod där med ett par svarta stay-ups i handen istället för strumpbyxor.

Det gjorde ju inget. Om man har en kjol i anständig längd och sitter elegant är det ju ingen som vet om att man är lite porrigt klädd på kontoret tyckte jag och hoppade i min förföriska kontorsklädsel.

Allt var frid och fröjd fram till lunch. Även lunchen förflöt utan missöden. Sedan skulle jag gå tillbaka till kontoret. På vägen passerade jag en lunchrestaurang vid Stureplan. En sådan som typ inte har några väggar utan fönster från golv till tak. Så de som sitter där inne ser inte bara skallen på folk som går förbi, utan de ser en från topp till tå. Den var fullproppad med Stureplansmänniskor. Backslick-killar och annat folk som ser identiska ut för att de är rädda att de ska se fattiga ut om de inte har exakt likadana kläder som alla andra ni vet.

När jag har passerat halva den där fullsatta restaurangen med helväggsfönster så känner jag hur ena strumpan börjar glida. Jag kan minnas fel, men jag har för mig att det där restaurangfönstret var en kilometer långt. Så jag hade en halv kilometer framåt eller en halv kilometer bakåt att välja mellan innan jag kunde räta till strumpan. Så jag ökade takten. Två steg senare låg den där stayup-strumpan i en strumphög kring fotknölen på mig. Å jag hade fortfarande en halv kilometer (typ alltså) kvar vilket håll jag än valde.

Halva Stureplan satt alltså där inne och försökte äta lunch. Utanför stod jag med ett svart strumpklätt ben och ett vitt blekt ben med en svart strumpa kring foten.

Det finns ingen värdig lösning på dilemmat. Man har en nanosekund på sig att överväga sina två alternativ. Böja sig ner och fiska upp strumpan och rulla upp den igen inför full publik. Eller gå på som att inget har hänt och sedan hoppa in i första port som dyker upp och klä sig igen. Jag valde det senare i alla fall om ni undrar. Och det gör ni ju förstås om ni har läst ända hit.

Jag vill också poängtera att jag var smal på den tiden. Det var nog därför strumpan gled ner. Hade det varit idag skulle strumpan ha suttit som berget.

Sensmoralen av detta är att stayup-strumpor inte är något för smala människor.