Picknick på Högberget

Idag lät vi maken bestämma aktiviteter och då vet man nästan med säkerhet att man kommer att hamna i skogen. Picknick på Högberget blev det.

När vi hade gått en tredjedel upp började gullefjunet tjata om att hon var trött i benen och ville att maken skulle bära henne. Jag ville också att maken skulle bära mig för solen stekte, men jag förstod att det var en orimlig begäran så jag traskade på och tvingade ungen att följa mitt exempel.

Uppe på Högberget är blåbären mogna. Jag plockade och gullefjunet åt.

Vi tittade på en vikingagrav och en labyrint. “Vad är en labyrint?” frågade gullefjunet och maken drog igång en lång förklaring om vikingabegravningar och labyrinter. Till slut avbröt jag och förklarade för barnet att en labyrint är en sådan där sak som de har på Mulle Meck lekparken i Järvastaden där man ska leta sig in i mitten utan att gå vilse.

Vi åt picknick. Vissa åt skinkmackor, Piteortens falukorv och melon. Andra var “helt mätta” och orkade bara blåbär. När jag frågade vad den mätta personen hade på byxorna visade hon hur hon hade stått när hamnade mitt i smörgåsen och fick smör på knät. Hon fick ingen melon när hon mitt i nedstigningen sa att hon var hungrig och att hon kunde gå på barr-klädda stenar och äta melon utan att ramla.

Helt plötsligt när vi satt där och njöt av den fina utsikten över havet och tänkte hur fint det var och att det är så synd att inte fler människor hittar dit dök det upp en kille i tjugoårsåldern med en madrass. Inte en sådan där strandmadrass alltså utan en tiocentimeterstjock-bäddmadrass. Han hälsade och travade förbi ännu högre upp på berget. Jag och maken hade en diskussion om varför man släpar upp en bäddmadrass på ett berg. Maken tyckte att det var smart om man hade en bra bok med sig och jag tyckte att det bara verkade jobbigt.

På vägen ner poserade jag och flickebarnet framför utsikten över Degersjön.

Om ni tycker att min hatt ser misstänkt lik makens halmhatt kan jag berätta att det inte är samma hatt. Men jag kan bekräfta att hatten på skallen är inköpt av maken, till mig. Han säger att jag blir “sjukt jobbig” när solen lyser mig i skallen så han köpte en hatt åt mig en gång när vi var utomlands och även om hatten är ful så är den bra på att skydda huvudet mot solen. Spela roll vad man har på huvudet när man är på ett berg i Jävre där man ändå inte träffar några andra människor. Utom ynglingar som bär på bäddmadrasser förstås, men det var ju en total överraskning att han dök upp med sin madrass.

Sen åkte vi till ovan nämnda Degersjön och där badade resten av familjen medan jag jagade bräms. Det heter bräms. Maken håller på och kallar dem bromsar men de heter brämsar. Jävla odjur är de i alla fall. Jag hatar dem. Jag kunna lägga en sån där bräms på en sten och hacka dem i småbitar med en yxa eller en liten sten. Men först får man inte tag på dem och om man skulle lyckas fånga en och la den på en sten skulle den inte ligga kvar medan man svingade yxan.

En sak som är säker är i alla fall att när man ska hem så smiter minst en bräms in i bilen. Man hoppar ut ur bilen och tjuter åt maken att ta ut brämsen och han gör det. Man sätter sig i bilen och just när man ska stänga dörren flyger fanskapet in igen också får man göra om samma procedur minst fem gånger innan man kan åka hem.

Jag kan tyvärr inte visa bilder på badandet vid Degersjön för både maken och gullefjunet näckade och det här är inte den typen av blogg där vi visar upp penisar och prullor.