Vi har varit hos svärmor på påsklunch. Gubbröra till förrätt, varmrökt lax till huvudrätt och glass som inte var vaniljglass till efterrätt. Gullefjunet tyckte inte om någonting av det. Vilket hon berättade och sedan åt hon godis från påskägget istället.
I bilen hem försökte jag uppfostra henne.
Jag: Om man inte tycker om maten när man är bortbjuden så säger man inte att man inte tycker att maten är god.
Gullefjunet bara tittade på mig. Hon vet ju att jag tycker att det är viktigt att man är ärlig. Men man får ju välja sina tillfällen när man är ärlig. Ibland finns det ingen mening med ärligheten.
Jag: Det är inte artigt. Barn brukar inte tycka om gubbröra så det gör ingenting att du inte åt det men om man inte tycker om maten så är man bara tyst. Farmor kan bli ledsen om du säger att du inte tycker om maten. I framtiden när vi är borta och du inte tycker om maten kan du viska till mig att du inte tycker om det, men säg det inte högt.
Gullefjunet: (efter en lång tystnad) Men du hör ju ingenting när jag viskar, du hör ju lika dåligt som morfar!
Jag: Okej då, du har rätt men då får du viska till pappa. Han hör. Bara du inte säger det inte högt.