Orättvisa anklagelser

Mamma vill inte att katten är uppe på vinden (övervåningen alltså, inte tredje-vinden, dit tar katten sig inte för precis som maken hittar hon ingen stege). Mamma vill inte att katten ska ligga i sängarna för hon vill inte ha katthår i sängkläderna.

Vi bodde ju här ett tag när vi flyttade hem från London och barngrinden sitter kvar så pappa har satt dit en träskiva så att katten inte ska ta sig förbi. Mamma och pappa är väldigt noga med att grinden ska vara stängd så att inte katten går upp och lägger sig i sängarna.

Flera gånger under tiden vi har varit här har farsan kommit ner med katten och sagt “kolla här vad jag hittade på vinden”. Sedan säger varken han eller morsan något mer, men man ser hur det tittar sig omkring med anklagande blickar och försöker hitta vem som är skyldig till att senast ha varit uppe på övervåningen och inte stängt grinden efter sig.

Alla bara “jag har inte varit uppe sedan i morse och jag var inte sist ner” och “jag var upp för en timme sedan men jag VET att jag stängde grinden, i så fall måste katten redan ha varit uppe för att grinden var öppen när jag kom upp utan att jag märkte det och sedan råkade jag stänga in henne” och rent generella “det är då inte JAG, det måste varit NÅGON ANNAN som glömt”.

Idag var jag där uppe och plockade undan barnspel som vi dragit fram medan vi varit hemma. Jag hade minsann stängt grinden noggrant efter mig. Så skulle jag gå ner och när jag kom fram till grinden hängde katten där i framtassarna på överkanten av grinden och såg bara lite skyldig ut.

“Vad håller du på med?” frågade jag katten. Hon bara tittade nonchalant på mig och svarade inte. Lite som ungen brukar göra när jag ställer samma fråga till henne. Sedan la katten upp baktassarna på den där brädan som farsan lagt dit och hoppade över grinden. Också lite likt ungen.

Här har folk gått och kollat snett på en i flera veckor för att katten legat och sovit i sängarna också var både jag, maken och brorsan helt oskyldiga hela tiden.