Om ett snöre och en gräsklippare

Mina föräldrar bor i en kurva längst med byavägen. Folk kör fort så in in norden på den där vägen, så man är ju livrädd att gullungen ska springa ut på vägen just när någon fartdåre blåser förbi.

Så jag tänkte ut en plan för att lära henne att inte gå för nära vägen. Jag hämtade ett jättelångt bergsklättringsrep  som maken har. Sen la jag det på gräsmattan ett par meter från vägen, lagom långt ifrån för att man ska hinna dit och stoppa henne om hon passerar över trots att man berättat för henne att hon inte får. Varje gång vi kommer och går den vägen så gör jag en stor grej av repet och att kliva över det och berätta vilken sida av repet som hon får springa på och vilken sida hon bara får vara på om hon håller någon i handen.

När jag hade lagt ut repet så sa jag till farsan och maken (som är de enda som brukar klippa gräset) att komma ihåg att flytta på repet när de skulle fram med gräsklipparen.

Är den här historien förutsägbar? Vet ni redan vad som kommer härnäst?

Nu är det då så att min pappa har en ny gräsklippare, en åkgräsklippare. Mamma ringde just och sa att han hade tagit ut gräsklipparen på premiärtur idag. Så nu har pappa en ny åkgräsklippare med ett bergsklättringsrep insnurrat i klippsaxgrejen där under. Mamma beskrev pappa som “inte så glad”. Min mamma ställer inte bara en massa retoriska frågor, hon levererar också information som man kan räkna ut själv.

Man skulle faktiskt kunna säga att det inte är mitt fel. För det var inte jag som körde över repet. Och jag hade faktiskt påpekat att det ligger där och bör flyttas innan man klipper gräset. Men jag vet hur min farsa är. Just nu, medan den här lilla olyckan är färsk, så kommer han oresonligt att vägra lyssna på det örat.

Så nu ska jag kolla vad det finns för mat i frysen, också får mamma bjuda på middag en annan dag när mitt rep inte sitter fast i farsans gräsklippare.