Jag avlider snart. Maken är förkyld. Han hostar. Jag pallar snart inte mer.
Inte nog med att han hostar. Det kan jag leva med. Det är oj, oj, oj-andet som är på väg att tippa mig över branten.
Jag sparkade ut honom ur sängen igår natt och sa till honom att gå och lägga sig på soffan. Jag förstår inte varför alla ska vara vakna för att han hostar. Det känns inte optimalt när man ska upp nästa morgon.
Han tog sitt täcke och la sig på soffan och slutade hosta. Om han somnade vet jag inte, men hostandet tog slut när publiken flyttade på föreställningen.
Nu sitter han här i soffan och hostar så nu tycker jag att han ska gå och lägga sig. Så att jag får lugn och ro framför tvn. Sen om en timme när jag går och lägger mig kan han flytta ut på soffan.
För det är ju tydligt att det är min närvaro som framkallar hostan.
Så jag tänker ju bara på makens bästa. Hostan försvinner ju när jag inte behöver lyssna på den och jag vill ju absolut inte att maken ska ha det jobbigt och måsta hosta så det är ju bäst för alla om han lägger sig och slutar hosta i något rum där jag inte är så att hostan avtar.