Efter lunchen diskade jag. För jag tycker om att torka diskbänken. Inte så mycket själva torkningen i sig, mer att ha en ren bänk. Om man ska kunna torka bänken kan man inte ha en massa disk på den. Så jag diskade. Sedan torkade jag bänken.
Nu kom maken och frågade varför jag lämnade alla besticken. Det tycker jag är en fånig fråga. En sådan där retorisk fråga.
Han vet mycket väl att jag lämnade besticken för att det är så grymt tråkigt att diska bestick. När man har diskat allting annat kan man torka bänken även om besticken ligger och skräpar i diskhon. Förresten så har jag inte lämnat lämnat dem. Jag har bara en paus, jag ska diska dem senare när jag har återhämtat mig från diskningens första rond.
Alltså självklart skulle jag lika gärna kunna låta bli att blogga när jag inte har något bättre än bestick att komma med. Jag vet, jag fattar det jag också. Men ni förstår att jag sitter och jobbar med bokföring. Jag måste ha paus. Då blir bestick intressanta. Ni får helt enkelt stå ut. Eller så ignorerar ni mig resten av dagen. När bokföringen är klar kanske jag kan få tid att snickra ihop ett litterärt mästerverk av något slag.
Jag försökte ta besticken lite pö om pö när jag diskade för hand. För två år sedan skaffade vi diskmaskin. Den och tvättmaskinen är nog på delar förstaplats bland mina favoritgrejer här i världen.
Trodde inte vi behövde diskmaskin eftersom vi bara är två. Men guuuuud vad jag älskar den!
Åh, vafan, besticken är ju det roligaste! Vi skulle teama bra. Trist att diska framförallt kastruller & annat otympligt, & tallrikar lyckas jag alltid dundra in i kranen så jag tror att dom ska gå sönder men besticken diskar jag som en gudinna.