Hur går det här då för honom undrar ni förstås. Jo jag kan berätta.
Han gör sitt bästa. Mer kan man ju inte begära. Å jag tycker ändå att hanterar uppgiften helt ok.
Men det går ju inte bra hela tiden. Ibland kallar han barnets kompisar för “väninnor”. Inför kompisarna. Ni fattar ju. Helt cringe.
Å ibland när han försöker connecta missbedömer han åldersgruppens intresseområden. Som igår.
Barnet och hennes kompis pratade om närhetsprincipen i förhållande till deras skola och om att vissa som bor i Kälvesta kommer in och andra gör inte det. Då gav sig maken in i konversationen och frågade om de visste vad Kälvesta är känt för. De visste de inte så då berättade han om flygolyckan i Kälvesta 1977.
Responsen (som var = noll) antydde att de inte var intresserade. Så då försökte han igen. Med nått som är mer nutidshistoria. Så han berättade om Gottröra 1991.
Hallå… när ungarna pös iväg och stängde in sig i dotterns rum fick jag lov att förklara att om de inte är intresserade av en flygkrash i närområdet så är de ju ännu mindre intresserade av en krash på nått ställe som de aldrig hört talas om. Fortfarande ancient history för dem.
För mig går det mycket bättre att vara tonårsförälder. Jag håller koll på vad kidsen är intresserade av och ställer relevanta frågor. Som att fråga vilken färg jag ska ha på pärlorna till en låt från albumet Fearless när jag gör friendship bracelets. Hon blir jätteirriterad när jag frågat det fyra gånger och fortfarande inte kommer ihåg vad hon svarade förra gången. Jag intalar mig ändå att hon är ganska nöjd med att jag är en väldigt produktiv pärlare så att hon inte måste göra alla armbanden själv.
