Jag tappade aldrig bort svenskan medan jag bodde i England. Eftersom maken också är svensk och jag alltid hade mycket kontakt med svenskar genom jobbet medan jag bodde i England är jag fortfarande halvt kompetent på svenska.
Men vissa fraser och meningar låter helt enkelt mycket bättre på engelska. Man får sagt det som ska sägas på ett mycket effektivare sätt. Men när man har bott utomlands får man inte hålla på och kasta in engelska i svenska språket hur som helst. Då är man töntig. Eller så tror folk att man tror att man är nått. I Sverige får man minsann inte gå runt och tro att man är nått. Jag då, jag tror ju inte grejer, jag VET grejer. Eftersom ‘nått’ är ospecificerat kan man faktiskt gå runt och tro att man är ‘nått’ utan att förklara vad ‘nått’ är.
I alla fall, folk som har bott i Sverige hela sitt liv kan använda engelska när och hur de vill. Men har man bott utomlands får man inte göra det, det är mot lagen. Lagen är mest känd som SwEnglish-lagen och instiftades efter Dolph Lundgren och Victoria Silversteds grova brott mot Svenska Språket.
Bara så att ni vet så bryter jag mot SwEnglish-lagen då och då.