Min morfar alltså, inte gummans morfar/min pappa (han har kommit över sin magsjuka även om det var touch and go om man lyssnar på honom).
I två veckors tid har jag tänkt att jag och gumman skulle åka och hälsa på min morfar på ålderdomshemmet. Inte för att morfar skulle kunna se henne för han är (var) blind. Och inte för att stumpan vet eller förstår vem min morfar är. För henne stannar det hela vid att min pappa är hennes morfar. Hon förstår nog inte att hennes morfar är hennes mammas pappa, så att försöka förklara att hennes mormor har en pappa som är hennes mammas morfar känns som överkurs.
Men jag tänkte att gullefjunet skulle tycka att det skulle vara spännande att åka till Hortlaxgården igen, hon utforskade ganska mycket förra gången hon följde med. Dessutom tänkte jag att som en bonus skulle säkert morfar bli glad också, han ville känna på hennes små händer och fötter sist vi var där (jag fick lov att berätta vad som var vad).
Vi var på väg flera gånger de senaste två veckorna. En gång var det meningen att vi skulle åka förbi på väg hem från stan men det tog för lång tid i stan och ungen skrek efter mat så vi lämnade det till en annan dag. En annan dag när jag hade tänkt att vi skulle åka sov gullet middag för länge så då blev det inte av. Sen var ett besök hos morfar med på planeringslistan för förra veckan. Men då började det flyga basilusker ur öronen på dottern, maken/pappa och pappa/morfar och man åker ju inte till ett ålderdomshem med magsjukebaciller i bagaget. Då kan man bli väldigt o-populär i hela kommunen.
Nu är det försent. Morfar dog i lördags. Nu känns det dumt att nått kom emellan flera gånger de senaste veckorna. Känns dumt för vems skull? Jag vet inte riktigt.
Det är inte så att min morfar har betytt samma sak för mig som gullrumpans morfar betyder för henne. När man är ett av 19 barnbarn blir man mer en mängden än någon som är speciell som det enda barnbarnet.
Men jag brukade ändå alltid hälsa på honom varje gång jag var hemma från London, och han verkade bli så glad över det så jag hälsade alltid på även nästa gång. Med tanke på vår begränsade kontakt under min uppväxt hälsade jag mest på för hans skull, trots att besöket inte gav mig så jättemycket, och trots att jag höll på att kvävas av att hans lägenhet var inpyrd av de 40-60 cigaretter han rökte om dagen.
Jag är ingen Moder Theresa som klämmer ur mig välgärningar till höger och vänster, men allting som jag gör behöver inte ge mig själv något tillbaka. Om ett besök till en släkting, eller någon annan för den delen, som värdesätter det gör dem glad hälsar jag gärna på. Det “kostar” ju bara några minuter. Om jag “har tid” att komma ihåg. Och det var ju inte problemet här, jag kom ju ihåg och tänkte men “hann inte”.
Spelar det någon roll nu? Knappast för morfar. Han visste inte att jag tänkte komma förbi och jag hade hälsat på honom lika många gånger det senaste året som jag hälsade på de senaste 10 åren medan jag bodde i England så jag låg säker på plus. Om det ligger till så att man kommer till a better place, och om han är där nu, och om de har internet så tror jag ändå inte att han läser min blogg. Han föddes ju trots allt 1923 så han skulle nog säga “blåg-vo-för-na”.
Men för mig kanske det spelar roll. Man ska inte skjuta upp saker.
Morfar <3