Mord i Paradiset

Det har hänt något konstigt. I alla år har maken suttit bredvid mig i soffan och läst en bok medan jag har tittat på diverse kvalitetsprogram på TV. Serier, talangtävlingar och annat lättviktigt. Han har suttit där och skakat på huvudet och tyckt att saker och ting är skräp.

Sedan gullefjunet gjorde entré i våra liv har jag nästan gett upp hoppet om tv-tittande. Jag tycker inte om att bli störd när jag tittar på TV och om jag följer en serie vill jag se varje avsnitt, inte bara vartannat eller var tredje. Så jag har nästan slutat titta på tv.

Helt plötsligt har vi ombytta roller. Maken kommer hem från jobbet på fredag och säger “Ikväll är det Mord i Paradiset”. Om ni inte känner till serien så orkar jag inte berätta. Ni får googla eller titta på Ettan klockan nio ikväll.

Förra veckan (eller veckan innan, kommer inte riktigt ihåg) fick jag inte byta kanal för att se om Stenmark skulle vinna Lets Dance. Fastän mördaren redan var avslöjad. För att “nu får man snart se om han klarar av att berätta för assistenten att han är kär i henne”.

Jag bara stirrade på karln i soffan och sa “Vem är du? Vad har du gjort med min make? Hur stor lösensumma vill du ha för att släppa honom fri?”.

Ikväll är det makens tur att natta barnet. Maken är väldigt noga med regler och rutiner. Men ikväll tycker han att hon ska få vara uppe till tio (som råkar vara när Mord i Paradiset slutar) “eftersom det är fredag”. Maken jobbar med en gammal kompis från tjugoårsåldern och idag berättade han att hans polare/kollega OCKSÅ tittar på det här programmet och också tycker att det är jättebra. De sitter på jobbet och diskuterar “handlingen” i det här programmet och spekulerar om hur det ska gå nu när den här assistenten som polisen i Mord i Paradiset är kär i har åkt till Frankrike (eller Spanien… vem bryr sig?).

Jag bara “Jag trodde att du hade frigivit min man, han verkade helt normal igår – var håller du honom fången? Om det dyker upp mans-parfym i badrumsskåpet så ringer jag polisen för då vet jag att du har mördat honom!”.

Som två kärringar alltså!!