Min Stockholmsjacka

Jag har en ny jacka. En svart dunjacka. Inte en sån där Michelingubbe-dunjacka utan en dunjacka som ser tunn ut. När jag provade den i affären var jag osäker på om storleken var lite för liten. Inte för att det såg för tight ut men det kändes som att det inte fanns så mycket plats för kläder under. Då sa tanten i affären att jackan var perfekt, för det som var så fint med den här jackan är att den var gjord för att klara 30 minusgrader så man behövde inte en massa kläder under.

“Vad dom kan grejer här i Stockholm” tänkte jag då “göra tunna jackor som klarar 30 minusgrader”. Så det fick bli den jackan, men jag gick i alla fall upp en storlek. Alla som bott på riktigt kalla breddgrader känner instinktivt att tighta täckjackor utan reservutrymme inte är någon bra idé.

Första dagarna jag hade jackan var den riktigt varm och gosig. Då var det kring fem plusgrader. Sen helt plötsligt en dag blev det nollgradigt, eller kanske tom någon minusgrad.

Då förstod jag vad som hänt. Jag har en jacka som är gjord för att klara 30 minusgrader för folk som aldrig vistas i närheten av 30 minusgrader. En Stockholmsjacka helt enkelt. En jacka som klarar 30 minusgrader om man lägger den i en minus-30-gradig snödriva. Men som inte utgör något köldskydd för den som bär jackan. Den iskalla vinden blåser rakt genom dunet och man håller på att frysa arslet av sig.

Tur att jag tog en lite större jacka så att jag får in lite Norrlands-underkläder under jackan när det börjar krypa ner mot tö-temperaturer på -10.