Återigen fanns det inte mycket att säga om låtarna, men det är tur att det finns kläder att kommentera.
Army of lovers – Detta hade man ju höga förväntningar på, men jag blev besviken. Höjdpunkten var Jean-Pierres nipple tassles utan tofsar. Jag tror att det var en liten miss av dem, om han hade haft tofsar på bröstvårtorna skulle de nog ha gått vidare.
Lucia Pinera – Jag tycker att det är bra med artister som belyser viktiga saker som säkerhet i trafiken. Den där jättereflexen hon hade i midjan visar klart och tydligt att det inte är töntigt att ha reflex på sig så att man syns i mörkret.
Robin Stjernberg – Slarvigt att missa att ena kavajslaget hade hamnat innanför kavajen på det där sättet. Man tycker ju att det borde ha funnits någon stylist som kunde hjälpa honom att kolla att kläderna satt rätt.
Sylvia Vrethammar – När vi förnyar våra bröllopslöften någon gång i framtiden vill jag ha en sådan där elegant klänning som Sylvia hade.
Ralf Gyllenhammar – Det jag tyckte var bäst med hans nummer var när han i presentationen innan berättade att han alltid borstar tänderna innan han går upp på scenen. Det var intressant tyckte jag. Annars satt jag mest och undrade om man kan spela på en brinnande orgel eller om han bara låtsades spela.
Behrang Miri – Jag vet inte varför men när jag såg den låten tänkte jag hela tiden på Kulturhuset. Det var kanske de där bilderna i bakgrunden som gav lite kulturell känsla. Eller så var det kanske att låten lät lite som en barnsång så att jag började tänka på barnböcker.
Therese Fredenwall – Henne minns jag tyvärr inte längre. Jag har för mig att hon spelade gitarr med yviga armrörelser.
Ulrik Munther – Som förälder oroar man sig ju för en massa saker när ens barn ska växa upp. En sak som jag oroar mig för är Ulrik Munther. Det är klart att jag förstår att det ska lyssnas på flickfavoriter här hemma i framtiden. Men det finns ju flera flickfavoriter och jag oroar mig för Ulrik. Jag vill verkligen inte lyssna på Ulrik 20 gånger om dagen.